När Hannes och Nora blev utsända som missionärer kände de en tydlig kallelse till den avlägsna byn Makete, flera timmars bilresa på oasfalterad väg från närmsta stad och närmare sex timmars körning från Iringa där de nu bor.

– Jag minns att vi fick frågan: är ni beredda att åka vart som helst i Tanzania som missionärer eller vart som helst i världen? Vi svarade nej på den frågan 2013, säger Hannes Sandahl.

Att bli missionärer i Makete föregicks av en process på närmare åtta år, med diverse besök och relationer till området, både gemensamt som par och på egen hand. Men under de tre år som de bott permanent i Makete har de upplevt en inre förändring. Under arbetets gång har de med tiden omprövat sin kallelse, funderat över vad de är beredda att ställa upp på och vad de längtar efter.

– Och förra året svarade vi ja på att stå till förfogande dit kyrkan anser att det är lämpligt och där det finns utbildning för våra barn, säger Hannes.

Det blev startskottet för familjens flytt till staden Iringa, en stor kontrast till den stillsamma by som varit deras hem några år.

– Just att flytta förväntade jag mig inte skulle vara så jobbigt. Jag tänkte mer att vi bara byter hus och fortsätter med det liv som vi hade. Men så enkelt var det inte riktigt, säger Hannes.

På sociala medier har familjen varit öppna med den utmaning flytten inneburit. Det är ett medvetet val att dela med sig av det som inte bara är framgångsrikt och positivt för att visa att missionärer är vanliga människor med vanliga vardagsbestyr.

– Vi har också märkt att det ger upphov till förbön. Folk skriver att de ber för oss, kanske 25 stycken. Det är stärkande för oss att när vi delar våra svagheter och utmaningar får vi stöd, säger Nora.

– Jag fick ett mejl ifrån en tidigare missionär här i Tanzania som skrev att forskningen visar att det är ungefär lika stressfyllt att flytta som att ha ett dödsfall i familjen, säger Hannes och skrattar till.

Tanken har hjälpt honom att känna att det inte är fel på honom utan att det är okej att känna att en flytt är en rörig och omvälvande upp­levelse.

Förändringarna har varit många för familjen Sandahl med nya människor, omställning till stadsliv, ny skola för barnen och nya arbeten
i Iringa stift.

– Jag tänker att det var svårt för stiftet här, att de tänkte att vi förstod allt eftersom vi kan språket och har bott här i flera år.
Det framstod som att »det här är ingen match för er«, säger Nora.

Inte heller familjen Sandahl var förberedd på att det skulle krävas en formell introduktion.

– Fast egentligen hade vi behövt det, säger Nora.

I stället har föräldrarna till de andra eleverna på den internationella skolan, där deras son Alfred börjat i första klass, blivit ett viktigt stöd i familjens anpassning till Iringa. Där har de fått tips om vardagliga ting som var man hittar de bästa matmarknaderna.

Och det är inte bara för föräldrarna som omställningen är stor.

– Jag försöker ibland leva mig in i barnens situation: hur har de det, vad gör de, vad tänker de, vad är det som är svårt för dem, säger Hannes.

Han tror att det ibland är klurigt för barnen att landa i vad som är hemma.

– Jag kommer ihåg när vi kom från Sverige till Iringa och Alfred då frågade när vi skulle åka hem. Hur menar du då?, frågade jag, för jag var också lite osäker.

Alfred menade Makete, där de bodde innan de åkte på sommarsemester till Sverige. För honom var det hemma.

Där delade barnen tidigare vardag och fritidsintressen med tanzaniska barn och lekte bland åkrar och kossor. Skillnaden mot deras nuvarande liv blev tydlig när familjen förra veckan hälsade på sina tidigare grannar. Hannes frågade barnens lekkamrater om deras skola och barnen svarade att de inte läst något för att det inte finns en lärare på plats. Möjligheten till god skolgång var avgörande för Sandahls när familjen valde att flytta till Iringa.

– Det är en sådan sorg att det är en klassfråga med bra utbildning. Det blir väldigt tydligt för oss som levt i en kultur där vi bott på landet med barn som inte alls har den möjligheten att välja, säger Nora.

Det är tydligt att barnen också kan känna av de stora etiska frågorna.

– Som när vi var hos våra gamla grannar och vi efter det skulle åka på några dagars semester och bada. »Varför har de inte varit på en sådan resa?«, frågade barnen. Det är något som jag tänker våra barn lever i, det är inte något vi berättar för dem. Det är något som de upplever och brottas med fast på ett barns vis, säger Nora.

Mitt i de utmaningar flytten inneburit är Hannes och Nora ändå hoppfulla om att kunna bidra som missionärer på den nya platsen.

– Jag tycker det är spännande att byta stift. Det känns roligt att pröva på någonting nytt. Det finns andra människor med andra resurser och man kan se styrkor och svagheter i att det skiljer sig åt, säger Hannes.

Kyrkan efterfrågar ofta råd och kvalificerad personal från utlandet i stället för att söka kunskapen inom den egna kyrkan. Hannes och Nora menar att det finns ett dåligt självförtroende inom kyrkan och andra organisationer i Tanzania, men att det finns mycket att lära om man vågar öppna och närma sig varandra.

– Vi kan bygga broar mellan stiften och få upp ögonen för att det finns resurser inom kyrkan som inte används och som inte alls är lika kostsamt att få dit, säger Nora.

– Jag tror ofta det är bättre kunskap, mer välanpassad kunskap för sammanhanget, än att det ska komma någon expert som börjar med att få en kulturkrock och sedan ska berätta hur det ligger till. Det är bättre att ta någon som redan är i kulturen, avslutar Hannes.

 

Familjen Sandahl

• Hannes och Nora, båda 35 år, med barnen Alfred 7 år, Klara 6 år, Ingrid 2 år och ett fjärde på väg.
• Varit i Tanzania som EFS-missionärer cirka tre år, fem år totalt under 11 års tid.
• Sysselsättning: Hannes är rådgivare i sociala frågor i kyrkan. Nora är sjuksköterska och jobbar med barnverksamhet inom kyrkan.

• Följ familjen Sandahls liv i Tanzania på instagram.com/sandahltz

• Della
• Twittra