För att beskriva hur Persliden tänker kring föreningars styrelsearbete, drar han paralleller till riksdag, regering och även näringsliv. Det finns bitvis likheter, men liknelsen blir ändå långsökt och något missvisande, då vi jämför med en idéburen organisation som EFS, där uppdragsgivare och mål är av helt annan karaktär.

Persliden menar att debatten är över då årsmötet är avslutat, och styrelsearbetet tar vid.

Han antyder att vi då på ett sätt »byter lojalitet, och att det i styrelsearbetet är fullt naturligt att hamna i situationer där styrelseledamoten kan behöva rösta mot sin övertygelse (»de gamla fraktionerna«), för att hålla ihop sammanhanget.«

Jag förvånas något över Perslidens råd. Som utbildare av EFS-styrelser under många år, bär han ett större ansvar än någon annan som hade skrivit en liknande text. Persliden borde alltså veta bättre.

I en sund styrelse framför vi våra åsikter, diskuterar, försöker förstå varandra, och komma till ett gemensamt beslut. Alla beslut går inte alltid min väg, men så länge jag inte reserverar mig, är jag ändå delaktig och ansvarig för beslutet. Står beslutet så långt ifrån min övertygelse att det inte är förhandlingsbart för mig, har jag alltid rätt att reservera mig mot beslutet i protokollet.

Det händer inte särskilt ofta i EFS, men det är viktigt att den möjligheten kommuniceras i en organisation där demokratiska principer är något av honnörsord.

Även om jag vet att Persliden känner till detta, saknade jag det i hans artikel. Det borde ha stått där.

• Della
• Twittra