Tobias, tack för din respons. Du hävdar, så vitt jag förstår, pacifism som den enda möjliga hållningen för den som vill följa Jesus. Jag delar tanken att våld oftast inte är någon bra lösning.

Vi är kallade att söka fredliga lösningar så långt det går. Jag håller med Tobias om att »vara snäll och inte säga till busarna i klassen« inte är en bra tolkning av bergspredikan. Det var inte avsett som en tolkning av bergspredikan – utan en spegling av en problematik som vanliga bibelläsare som söker ta bergspredikan på allvar kanske kan känna igen sig i.

Hur är det med Nya testamentet – är det enbart pacifism som gäller? Förutom det pacifistiska stråk som Tobias lyfter fram ser jag att både Jesus, Matt 8, och Johannes döparen, Luk 3, möter militärer. Ingenstans i deras dialoger framgår att rollen som militär är oförenlig med efterföljelse. I Matt 21 och Joh 2 beskrivs hur Jesus rensar templet. Detta tycks inte ha gått helt fredligt till – vi möter i Joh 2:15 till och med Jesus som vapentillverkare.

En annan nyckelfråga är den kristnes relation till staten. Paulus ger mycket riktigt inte någon uttömmande teologi om staten. Däremot är det en förenkling att säga att han uteslutande sysslar med läran om kyrkan.

Om det är som Tobias säger att Gud ytterst ordnar överheten – vilket jag bejakar – varför skulle då inte den kristne kunna tjäna medmänniskor i överhetens uppgift (så länge hon lyder Gud mer än människor och överheten fullgör sin uppgift på ett rätt sätt) att belöna gott och bestraffa ont? Det blir en märklig dubbelhet i förlängningen av det Tobias hävdar: den kristne ska enbart hålla sig till en efterföljelseetik i församlingen samtidigt som Gud har en vilja för överheten som den kristne inte på något direkt sätt kan vara med och verkställa.

Vi behöver även ta hänsyn till att världen är drabbad av synd. Det är bakgrunden till att våld utövas. Ibland tvingas vi att välja mellan två onda alternativ. Vad gör vi då? Många etiker säger att vi bör välja det som sammantaget är minst ont. Som kristna har vi att leva med vissa etiska kompromisser och behöver hela tiden nåd. Om jag i en situation kan förhindra ett grovt våldsbrott enbart genom att utöva våld mot den som hotar, menar jag att ett ingripande innebär mindre ont än om jag inte ingriper. Vi är också ansvariga för konsekvenser av att vi underlåtit att handla när vi haft möjlighet att gripa in.

I den tidiga kyrkan blev det, som Tobias skriver, snart omöjligt att vara militär och kristen. Det förklaras dock bäst av den kejsarkult som obligatoriskt ingick för den romerske soldaten. Avgudadyrkan har aldrig varit acceptabel i Bibeln. Då blir det också lättare att förstå varför kyrkofadern Augustinus när kejsarkulten var avskaffad kunde tänka sig kristna militärer.

Det är fullt möjligt att vara militär i den svenska försvarsmakten eller polis och en radikal Jesu efterföljare. Pacifism är inte enda alternativet för en lärjunge. Vi är alla kallade att lyda Gud mer än människor. Till sist är det viktigt att komma ihåg att efterföljelse – hur viktig den än är – inte är inträdesbiljetten till Guds rike. Den betalade Jesus när han gick korsets väg.

• Della
• Twittra