Tomas Nygren menar att de moderna kyrkorna är drabbade av en »Gud-inuti-ism«; en tro där den yttersta auktoriteten finns inuti människan. Vi delar den analysen. Men i sann luthersk anda ser Nygren en begynnande lagiskhet som en frukt av denna tro, och som illustration gör han den radikala reformationen på 1500-talet till syndabock. Katoliker brukar ofta anklaga protestanter i allmänhet för samma sak. Mönstret tycks vara att peka åt sidan: »det var inte vi utan de!« Frågan är dock om Nygren gör den radikala reformationen rättvisa. Vårt svar är både ja och nej.

Ja, det fanns rörelser på 1500-talet som kan beskrivas som »Gud-inuti-ism«, men de delar av den anabaptistiska rörelsen som levt vidare var precis tvärtom. Att Nygren placerar Münster-upprorets ledare i samma kategori som Menno Simons blir därför ytterst märkligt. Det är svårt att se vad de hade gemensamt mer än kritiken mot barndopet. Att han dessutom menar att anabaptismen är ett bra exempel på rörelser som hamnat »i snart sagt vilka läror och slutsatser som helst« och i samma sammanhang nämner gnosticism och händelserna i Knutby blir närmast historielöst. 

Faktum är att de mest centrala personerna inom anabaptismen, inklusive Menno Simons, betonande precis det som Nygren efterlyser som medicin mot »Gud-inuti-ismen«, nämligen Bibeln som det enda rättesnöret för tro och liv. Deras teologi utgick dock inte från tankefiguren lag-evangelium utan från skillnaden mellan en människa som är »i Kristus« och en människa som inte är det. Förväntningarna på en människas efterföljelse uppstod därför som en följd av frälsningen, inte som en förutsättning för den, och efterföljelsen blir möjlig genom bibelordet, Anden och den troende gemenskapens omsorg och ansvar. Notera att allt detta alltså uppfattades som något som kommer in i den troende utifrån. 

Lutherska teologer har alltsedan reformationen gett en felaktig bild av den anabaptistiska rörelsen. Vi beklagar att Nygren fortsätter den traditionen och rekommenderar både honom och den som vill veta mer att läsa vår bok.

Jonas Melin, Fredrik Wenell och David Davage, redaktörer till antologin Aldrig mer tillbaka gå – utmaningar från anabaptismen, reform-ationens frikyrkorörelse.

 

Svar direkt Det är en förmån att den artikel, där jag nämnde ett par typer av anabaptism som exempel på »Gud-inuti-ism«, inte bara blivit läst utan också granskad och korrigerad. Jag kan bara notera att de artiklar – och som för övrigt inte var författade av lutherska teologer – jag använde som källor för min egen artikel på ett alltför onyanserat sätt buntade ihop alla delar av reformationstidens vitt för-grenade anabaptism. Dessvärre gjorde jag ingen tillräcklig egen faktakoll på den punkten, vilket jag beklagar. Om artikeln återpubliceras i något sammanhang kommer jag att byta ut Menno Simons som exempel mot något annat som får illustrera »Gud-in-uti-ismen« dilemma.

Som jag i ett tidigare nummer av Budbäraren skrivit var inte anabaptismen måltavlan i min artikel. Måltavlan var den ständiga frestelsen vi har att låta våra egna inre tankar, bedömningar, tyckanden eller uppenbarelser – istället för summan av Guds ord – bli det som i praktiken normerar vår tro och våra liv. Det är en form av gnostiskt självförgudande frestelse som går genom alla tider och fortfarande är högst aktuell och alltfort kan drabba såväl lutheraner som de bästa anabaptister, såväl karismatiker som icke-karismatiker, och som kan sluta i snart sagt vilka föreställningar som helst – vilket är »Gud-inuti-ismens« dilemma.

Tomas Nygren

• Della
• Twittra