I media har det svenska folket kunnat följa Kristin (tidigare Ingela) Janssons resa i ett decennium – från att ha häktats av en svensk domstol i sin frånvaro för flera fall av grovt bedrägeri på miljonbelopp, till att ha dömts för checkbedrägerier i Etiopien där hon avtjänade åtta år i fängelset Kality. Bakom galler fick hon även ett livsförvandlande möte med Gud.

Jag träffar Kristin Jansson i en hotellobby söder om Stockholms innerstad. För ungefär ett år sedan hade hon en mindre mottagning här med sina nära och kära för att fira publiceringen av den självbio-grafiska boken Mina åtta år i Kality. Tillsammans med journalisten Lena Lindehag skriver Kristin om tiden i det etiopiska fängelset, om bakgrunden och roten till hennes kriminella livsstil och det ständiga försöket om att ta sig ur.

Idag har hon lämnat det livet bakom sig. Vi möter henne mitt i hennes stressiga vardag med studier, jobb och intervjuer som kretsar kring hennes uppmärksammade bok. Men trots ett fullspäckat schema, vilar det ett lugn över henne.

– Det här lugnet, och den tryggheten som jag har idag, har jag längtat och sökt efter i hela mitt liv, säger Kristin.

Friden kom – anmärkningsvärt nog – in i hennes liv när hon satt fängslad. Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök inser hon att det är Gud som haft sin hand över hennes liv. Men det skulle ta hela 29 år innan hon kom till den insikten. Studierna i socialpedagogik har i efterhand hjälpt henne att förstå det sociala arvet som präglat hennes liv.

I Mina åtta år i Kality beskriver Kristin sin barndomsfamilj som »den glänsande bilhandlarfamiljen«. Pappan ägde en bilhall i Västergötland och drog in affärer som på räls. Men i skuggan av pengar, lyx och dyra leksaker skymtade en dysfunktionell familj. Det var brist på rutiner och vanor för Kristin och hennes syskon, läxor och studier uppmuntrades inte alls, alkohol var vardagsdryck för föräldrarna och pengarna spenderades flitigt. 

– Vi flyttade runt rätt ofta i min barndom och vi lämnade platser abrupt på grund av mina föräldrars livsstil. När jag reflekterat har jag insett att jag har tagit efter det beteendet i mitt vuxna liv. Jag har flytt ifrån mina problem.

I barndomshemmet fanns en Bibel och en lagbok som låg och dammade på hyllan. Tron uttrycktes inte alls av föräldrarna, men efter att ha hört fröken Marianne be morgonbön i skolan, inspirerades Kristin att be kvällsbön.

– Ett av mina absolut finaste barndomsminnen är när jag kom in till kyrkans barntimmar när jag var runt fyra år gammal. Det var en känsla av lugn och ro. Alla satt och bläddrade i barn-biblar och kollade på illustrationer av Jesus. 

Som vuxen smög hon in i slumpmässigt valda kyrkor där den stressiga livsstilen byttes ut mot ett inre lugn. Kristin hade nämligen vuxit upp till att bli en replika av sin far.

– Jag gjorde otroligt många lyckade bilaffärer. Jag var oftast mellanhand och förmedlade pappas bilar. Det var många gånger som jag inte tjänade en enda krona, men jag blev glad om kunden blev nöjd och om pappa blev glad och visade sin uppskattning genom att klappa mig på axeln. 

Bekräftelsebehovet var stort hos Kristin och bristen på kärlek blev senare synlig i hennes destruktiva relationer.

Under en period avlöste det ena brottet det andra och den 2 september år 2006 dömdes Kristin till 2,5 års fängelse för grovt bedrägeri av en domstol i Sverige. Vid det här laget hade hon två döttrar som hon var rädd att förlora till socialen. Kristin beslutade sig för att fly till Etiopien med sin ena, då sexåriga dotter, som bodde hos henne och pojkvännen David. Han hade nämligen lovat henne ett lyxliv.

Det blev dock inte riktigt som hon hade tänkt sig. Väl i Etiopien blev det stramt med kontanter under en period då David ville bygga hus åt sin mamma. Kristin och David, som båda hade intention-er av att göra rätt för sig, föll efter en tid av försök åter in i gamla kriminella mönster och ställde ut checkar som saknade täckning. Tanken var att återbetala kontanterna innan checkarna förföll, menar hon, men konsekvensen av de kriminella handlingarna hann ifatt henne. 

– Jag trodde att Migrationsverket hade letat rätt på mig och min första tanke var att gömma min dotter. Men sen förstod jag att ambassaden hade hämtat henne. Jag kommer aldrig kunna sätta ord på vilken fruktansvärd ånger jag kände inför varje steg jag hade tagit, som sen slutade i Etiopien på sjukhuset där jag låg, när jag fick veta att de hade tagit min dotter. 

Domen föll: 55 års fängelsestraff i Kality i Etiopien för 31-åriga Kristin.

Det plingar till i Kristins mobiltelefon och hon avbryter allvaret med ett stort leende. 

– Det är Viktorias födelsedag idag. Jag har skickat en grattishälsning till henne.

Viktoria och Jonas Nordén var Etiopien-missionärer under tiden då Kristin satt fängslad i Kality. De lärde känna varandra bakom galler och fängelsemurar och missionärerna lyckades med sin närvaro skapa ett slags »frihetszon« för Kristin. Eller som Kristin själv beskriver det:

– De var sända av Gud för att jag skulle få uppleva Guds kärlek.

Tidigt in på fängelsevistelsen bad Kristin om en svensk Bibel och om att få träffa en svensk präst. Hon fick olägligt besök av prästen Olle när hon var inlagd och nedsövd på sjukhuset bara några månader efter att hon fängslades. Det blev inget samtal, men hon fick en svensk Bibel och dessförinnan en engelsk fickversion av Nya Testamentet av en medfånge. Kristin växte sig starkare i tron och skapade sig en kristen identitet mitt i den ortodoxt präglade fängelsetillvaron. Hon var »svensk protestant«.  

Det dröjde över sex år innan en svensk präst – Jonas Nordén – tillsammans med Anna från ambassaden, fick tillstånd att besöka Kristin. 

– Det har aldrig funnits tillfälle att berätta om hur mycket mina samtal med Jonas i Kality betydde för mig, säger hon och fortsätter med gråten i halsen: 

– När jag träffade honom för första gången kände jag mig förlägen, men jag vet inte varför. Jag kände mig som en människa när han talade till mig, det hade jag inte gjort på flera år. Hans lugna röst och bönerna bar mig igenom min tid i Kality.

Kristin minns Gudsnärvaron, samtalen och Jonas bemötande. Besöken var livsviktiga för hennes överlevnad i fängelset. 

– Varje besök var högtidligt för mig, jag satt på helspänn inför deras ankomst. Jag ville vara »värdig« deras besök, så mina systrar – medfångarna – sprejade parfym och deodorant så att jag skulle dofta gott och jag flätade håret och gjorde mig fin. Dessa besök var det dyrbaraste jag hade och jag dansade som på moln i flera dagar efter. 

Hon blev en Paulus och Silas i fängelset. Trots bommar och fängelsegaller kände hon en obeskrivlig frihet, förklarar hon. Hennes tro hade växt från stunden då hon hade fått en Bibel i handen, och förstärktes ytterligare när Jonas besökte henne. 

– Jag fick ett par böcker av honom: Tro stavas beroende och Kan man vara kristen. Jag har dem hemma i min bokhylla. De böckerna läste jag inte på samma sätt som jag läst andra böcker, jag ville spara läsningen. Det var också de första svenska böckerna jag hade fått in på länge för det hade varit förbjudit ett tag.

Gåvorna – hygienartiklar och kläder – togs emot med största tacksamhet. Och hon fick veta att Jonas och Viktorias församling bad för henne, att det fanns människor utanför fängelset som brydde sig om henne. Det var ovärderligt, förklarar hon. 

Sedan lämnade paret Nordén Addis Abeba och likaså Anna från ambassaden. 

– Jag var van vid att allting var föränderligt, man fick suga åt sig av de stunderna man fick glädje av. 

Inte långt därefter, år 2017, blev Kristin benådad av Etiopiens president på grund av hennes allvarliga hälsotillstånd.

– Det första jag ville göra när jag kom hem till Sverige var att söka upp familjen Nordén och tacka dem. Ibland har jag tänkt »stör jag« när jag hörde av mig lite för ofta, men jag behövde honom när jag kom hem. 

Kristin och hennes sambo besökte familjen i påskas och de hörs fortsatt av. Den 14 februari i år döptes Kristin i sin hemförsamling Skarpnäckskyrkan. Drömmen var att bli döpt av Jonas, men huvudsaken var så klart att hon faktiskt blev döpt, skrattar hon. 

– Jag kände mig som en dotter till min himmelske far. Någonting hände när jag sänktes i dopgraven, jag kan inte förklara det men jag är inte densamma sedan den dagen.

Idag är Kristin utbildad inom friskvård och kost, studerar socialpedagogik samt Diakonins teologi, ledarskap och uttryck på Akademi ledarskap och teologi. Hon har arbetat inom socialpsykiatrin under det senaste året, men har nu fått en lärartjänst för elever med särskilda behov. Hon reser runt i landet och föreläser utifrån sitt eget liv. Och viktigast av allt, betonar hon – hon vittnar om Gud och hans förunderliga vägar enligt löftet hon gav honom i Kality.

– Mitt kall och min gåva ligger i det diakonala och Gud leder mig i det. Idag är jag bara lilla jag. Jag är mamma och är trygg i mig själv. Jag vill utvecklas, förstå mig på andra människors lidanden och kunna arbeta förebyggande så att andra människor inte hamnar snett i livet. Jag drömmer också om att fortsätta leva ett harmoniskt liv med de människorna som jag älskar. Sedan vill jag fortsätta sprida Guds budskap på det sättet som jag kan.

• Della
• Twittra