I spåren av novembers alla avslöjanden kring sexuella trakasserier och övergrepp är jag bedrövad. Jag vet att vi är många som känner på det sättet. Jag hör hur det samtalas om #metoo i EFS, på allt från kyrkkaffe i föreningarna till blogginlägg och i Facebookflödet. Det började som ett upprop från filmindustrin och har sedan vuxit till att rymma fler och fler yrkesgrupper och människor. Berättelserna är vidriga och vittnar om människor som gått över alla gränser för anständighet.

Innan jag fyllde 30 år hade jag själv varit med om fler trakasserier än jag kunde räkna på mina 10 fingrar. De hände framför allt i kristna sammanhang och ja, i EFS också. Jag tänker på den gången jag blev fasthållen av en äldre man. Han försöker kyssa mig medan jag vrider huvudet, fram och tillbaka för att komma undan, innan jag till slut sliter jag mig loss. Det har gått många år, men ändå är det någon konstig skam som sitter kvar kring den situationen, trots att jag inte hade någon skuld i det inträffade. Jag har själv funderat, många gånger, över varför jag inte sagt ifrån, både till den som kränker och till personer som har mandat att göra något. Samtidigt vet jag att jag själv brottades med min rädsla över att inte bli trodd och att vara den som får stå med skammen. Det som händer nu är att kollektivet står upp, både kvinnor och män som tillsammans säger ifrån. Det blir ett kollektivt mod.

I EFS får vi aldrig acceptera sexuella kränkningar! Vi behöver tillsammans våga säga ifrån när vi ser något, så att vi inte blir en del av den tigande massan som gör att kränkningarna kan fortsätta. Vårt nej till trakasserier bottnar i den mycket större berättelsen om att Gud skapade män och kvinnor till sin avbild. Han älskade människan och såg att det han skapat var gott. Utifrån detta, att vi alla är Guds älskade, har vi att förhålla oss till hur det tar sig uttryck i praktik och vardag. Brödra- och systraskap är utan förtryck, och där ger man utrymme till varandra att växa och blomma som människor.

I kyrkan ska vi inte peka mot samhället i stort och säga: »Titta vad som händer hos er.« Vi behöver öppna våra ögon för våra egna sammanhang och göra rent hus där vi själva står. Jag vet att det finns många som upplever obehag kring hela #metoo, som tycker att män målas ut som monster och att det handlar om män generellt. Självklart finns det massor av män som aldrig trakasserat, som känner samma sorg över #metoo som kvinnorna gör. Jag har hört att det finns män som i och med alla dessa vittnesmål känner skam över att vara man, men det är inte någon framkomlig väg. Ingen som inte förtryckt ska skämmas. Det är den som trakasserat som bär skulden.

Vi behöver varandra i tillvaron, både män och kvinnor. Vi behöver stå sida vid sida och tillsammans leva i den värld Gud gett oss. Men vi behöver göra upp med det som är unket och förtryckande i kulturen. Hur gör vi då det? Den frågan känns just nu övermäktig. Det behöver arbetas på alla plan i samhället för en förändrad framtid. Vi kan, som alltid, börja med oss själva och be Gud om att han ger oss ett nytt hjärta. Parallellt med den bönen kan vi också stå tillsammans i det stora arbetet med att förändra för framtiden. Tillsammans kan vi säga: STOPP!

Kerstin Oderhem

EFS missionsföreståndare

• Della
• Twittra