Ljudet är öronbedövande på den lilla innergården i utkanten av Addis Abeba. En förskoleklass dansar i ring, sjunger och klappar i händerna. Några leker tafatt och andra hänger i de färgglada klätterställningarna och skrattar så att de kiknar. Det är en salig röra och ett fantastiskt oväsen.

Direkt utanför de tunna plåtväggarna ser dock verkligheten annorlunda ut. Förskolan ligger i ett fattigt område av Addis Abeba. På vägen mot Hope for Childrens förskola har vi passerat många barn som tigger eller sover på gamla kartonger utmed vägen. Rätten till lek och förskola är ingen självklarhet för barn som växer upp i utsatthet. 

– Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara… Jag är så oändligt glad att Biruk får gå till skolan här, säger en ung mamma och börjar gråta när vi sätter oss ner för att prata om vad hon tycker om förskolan. 

Fantanesh Abeye är bara 20 år gammal. Hon var 14 år när hon blev gravid med Biruk.

– Som du säkert förstår så var det inte någon planerad graviditet. Jag kände inte ens pappan. Han var inte min vän, säger hon och tittar ner. 

När hon blev gravid levde hon på gatan tillsammans med sin mamma, som var tiggare. Det var en väldigt utsatt situation för en ung tonårstjej och Fantanesh berättar att hon fått kämpa hårt för att kunna ta hand om både sonen och mamman efter att Biruk föddes. Nu bor de i ett väldigt enkelt litet hus och Fantanesh försörjer dem alla tre på att fläta människors hår. 

– Jag hoppas verkligen att Biruk kan fortsätta gå till skolan och skaffa sig en utbildning, säger hon.

– Kanske skulle även jag kunna få avsluta min grundskola när Biruk är lite större, lägger hon till.

En av målsättningarna för Hope for Childrens förskola är att vara med och bryta fattigdomscirklar för hela familjer. Förutom att utbildningen ger barnen en god grund och möjligheter att läsa vidare, så är det också lättare för föräldrarna att kunna arbeta och tjäna pengar när de inte samtidigt måste ta hand om sina barn. Inkomsten ger dem i sin tur bättre förutsättningar att bygga ett bättre liv för hela familjen. 

Belen är ett annat av de barn som fått en avsevärt bättre tillvaro sedan hon började på förskolan för ett knappt år sedan. Hennes pappa, Abeje Gezi, har varit ensamstående sedan Belen var två år gammal och mamman lämnade dem. Belen har därför fått växa upp på pappans arbetsplats, ett litet väveri som ligger precis bredvid en stor trafikerad väg. Där arbetar Abeje upp till tolv timmar varje dag för en lön på cirka 15–20 kr/dag. Väveriet är trångt och mörkt och närheten till den stora vägen gör att det inte är någon lämplig miljö för ett litet barn. 

– När vi besökte Belen och såg både pappans arbetsplats och det lilla skjulet där de bor, bestämde vi att vi måste ordna en plats på förskolan för henne, berättar Nebiyu Hundissa, som är en av de anställda på HCE.

På förskolan får Belen både frukost och lunch. HCE har också bekostat hälsoundersökningar och allt hennes skolmaterial. På det korta år hon har varit där har hon utvecklats enormt, berättar hennes pappa Abeje. 

– Jag har letat efter en förskola åt Belen under flera års tid, men det har varit omöjligt för mig att hitta någon som jag har råd med. Jag är därför väldigt tacksam och glad att hon får plats här och hon trivs så bra, ler Abeje och stryker dottern över kinden. Det syns att han är stolt över sin dotter. 

En annan tjej som utvecklats mycket sedan hon började i höstas är Hiwot. När fröken ställer frågor skjuter den lilla handen upp som ett skott och den rangliga plaststolen trillar nästan omkull när hon ivrigt sträcker sig framåt. Svaren kommer fort.

– Min dotter har en helt fantastisk hjärna. Hon är klurig och smart, säger mamma Tigist Abne och rufsar om raderna av flätor på Hiwots huvud. 

Innan Hiwot började på förskolan tillbringade hon också dagarna på mammans olika arbetsplatser. Tigist arbetar som daglönare och går från hus till hus för att tvätta kläder eller hjälpa till med matlagning hos dem som har råd att betala. 

– Oftast arbetar jag från tidig morgon till sen kväll, men det jag kan tjäna räcker bara till det allra nödvändigaste. Om Hiwot inte fick gå till HCE skulle jag aldrig ha chans att betala för någon skola. Då är risken att hon skulle bli som mig, en analfabet som bara kan arbeta som tjänare åt andra. Jag önskar verkligen att hennes liv skulle få bli annorlunda än mitt!

Månadshyran för det enkla huset kostar bara 150 kronor, men nu när priserna på mat och mycket annat gått upp, så är det ändå svårt att få ekonomin att gå ihop. Vetskapen om att Hiwot får både mat och utbildning på förskolan ger dock Tigist hopp och kraft att kämpa vidare. 

– Om min dotter bara får en utbildning kan hon lyckas med vad som helst, säger Tigist bergsäkert. 

Sedan skolstarten i september har förskolan haft 77 elever under läsåret, berättar Nebiyu. Ibland händer det att barnen av olika anledningar tvingas lämna skolan då de kan behöva hjälpa sina föräldrar som tigger, eller för att ta hand om småsyskon. 

– Det här året har vi dock fått behålla alla våra 77 barn. Personalen på förskolan lägger mycket tid på att bygga goda relationer med föräldrarna och det ger resultat, förklarar Nebiyu.

Pandemin har dock slagit väldigt hårt mot de fattigaste i Addis Abeba. Många föräldrar förlorade sina jobb, i alla fall tillfälligt, och det har också blivit svårare för många daglönare att försörja sig. Arbetslösheten ligger på dryga 20 %. Den ekonomiska osäkerheten har också lett till en ökad mental stress och mer pressade hemförhållanden för många barn. 

Även om pandemirestriktionerna nu i stort sett har släppt, så fortsätter både torkan och de interna konflikterna i landet att skapa osäkerhet. Många familjer som flyr konfliktdrabbade områden kommer till Addis Abeba för att försöka skapa ett bättre liv för sig själva och sina barn, men bristen på arbete och bostäder gör att ett stort antal hamnar på gatan, berättar de anställda på Hope for Children. Dessutom drabbas de fattigaste extra hårt av varubristen och höjda mat- och bränslepriser till följd av kriget i Ukraina. 

– Priset på basvaror som teff, vete, matolja, lök och andra grönsaker har fördubblats sedan förra året, säger Nebiyu och skakar på huvudet. Han är bekymrad.  

Precis när vi ska gå ringer klockan ut för barnen i klassrummen. Det är lunchdags och de små fem- och sexåringarna radar upp sig på prydliga led utanför den lilla matsalen. Det serveras injera och kikärtsgryta.

Barnen tjuvnyps, skuffas och skojas i kön. Här finns ingen oro för konflikter eller höjda matpriser. I alla fall inte just nu. Här kan barnen känna sig trygga och äta sig mätta. Här kan de leka, lära – och hoppas!

• Della
• Twittra