På nära håll har Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare, fått följa processen när en församling grundas i ett land där all kristendom i praktiken är förbjuden.

– Till en början har EFS varit med och gett möjlighet för några av de här personerna att få teologisk utbildning. Under utbildningen har vi funnits med som stöd genom besök på platsen, genom många samtal och genom bön. Därefter har vi också hjälpt till ekonomiskt så att de efter utbildningen kan flytta till sin hemregion och samla de kristna som finns där, säger Erik.

När de nyutbildade hade varit hemma i några månader fick Erik ett meddelande som sa att de ville grunda en kyrka och dessutom ansluta sig till EFS.

– Enligt mig är det så här som kyrkor kan växa fram. Vår bild av att det kommer någon från andra sidan världen och »bygger kyrka« är ganska orealistisk. Den måste formas och växa fram med hjälp av dem som finns på plats och bor där. Sedan gäller det att utkristallisera en naturlig ledare som lyckas få förtroende och respekt hos de övriga. En som kan medla, uppmuntra, trösta, säga ifrån i lagom dos och som har en egen integritet. Glädjande nog har de ledare som vi varit med och utbildat, stöttat och uppmuntrat visat upp precis dessa egenskaper.

Människorna i den här lilla församlingen om cirka trettio personer har ingen kyrkobyggnad att gå till och kan inte vara öppna med sin tro. Flera av dem går fortfarande till moskén för att inte väcka någon misstanke bland nära och kära.

– Från dessa kristna syskon kan vi lära oss så mycket om överlåtelse och hängivenhet. De lever i en enorm utsatthet, men de har samtidigt förstått hur oerhört dyrbart evangeliet om Jesus är. Det är insikten om evangeliets betydelse som skapar den hängivenhet som deras vardag kräver. Deras tro är så viktig för dem att de är beredda att ge upp allt annat, till och med livet om det skulle vara så.

En naturlig fråga som dyker upp är hur dessa frön till omvändelse såddes från början. Hur får man för sig att bli kristen i ett land där alla andra tror och verkar för något annat?

– För en av våra vänner hade Jesus uppenbarat sig i en dröm på natten. Inte bara en natt, utan gång efter gång hade Jesus talat till honom genom drömmar. Inte förrän efter några gånger kunde han fråga »Vem är du?« och fick då förklarat för sig att det var Jesus, säger Erik och fortsätter:

– Det blev början på en lång process att söka fakta om Jesus, att ta reda på vem han är, vad han står för, försöka få tag i en bibel och försöka få kontakt med andra kristna över internet. Självklart följer också många funderingar som: »Är jag kristen nu? Vill jag det här? Och vad kommer det att kosta mig?«

Platsen för vårt samtal är EFS eget arkiv och runt om oss finns mängder av föremål som vittnar om EFS rika missionsgärning genom åren. Erik talar engagerat och obehindrat om det spännande som nu håller på att hända, men har samtidigt ett tydligt allvar i sin ton.

– En av utmaningarna är faktiskt att få EFS:arna att fullt ut tro på det här och förstå vikten av det som händer. Jag önskar att det skulle få bränna till mer i EFS:arens hjärta, för det här är bland det viktigaste vi kan göra. Vi kan vara med och hjälpa en liten spirande kyrka i muslimsk kontext att få möjligheten att växa till och bli ett vittnesbörd om Jesus Kristus. Just nu är det en liten glödhärd, vilket är fantastiskt, men vi vill ju att det ska få bli till en stor eld som enligt vår vision kan förvandla även detta samhälle och dessa människor. Vågar vi tro att det är möjligt? Vågar vi be om en väckelse bland detta folk? Eller tänker vi fortfarande att det inte är möjligt?

Han stannar upp och funderar lite innan han fortsätter.

– Det är naturligtvis jättebra och viktigt att EFS:arna vill ge pengar till gatubarn, ensamstående mödrar, människor på flykt och svältande barn. Allt detta är ändamål som vi ska fortsätta att ge till. Men var finns det pulserande hjärtat för människors frälsning? Just nu tenderar vi som EFS:are att fortsätta besöka de platser där evangeliet redan har vunnit framgång i över 100 år. Jag tycker att vi behöver ett mycket större engagemang för de platser där det inte har hänt lika mycket.

Eriks egen spaning är att EFS som rörelse har blivit lite för bekväm och på sätt och vis också glömt bort eller tonat ner vikten av evangeliets betydelse.

– Om vi skulle förskjuta vår tyngdpunkt till pionjärmission, skulle EFS:aren följa med på det då? Eller vill vi fortsätta att »nöja oss« med att hälsa på i Addis och möta de fina församlingarna där? Jag utmanar rörelsen: Är ni med på det här eller inte? Den frågan kräver sitt svar. Det finns definitivt människor där ute som vill ge specifikt till pionjärmission, men när folk ringer och ska ha olika insamlingar så frågar nästan alla efter våra projekt som rör barn. Ingen frågar efter projekt på nya platser där folk får höra om Jesus.

Runt årsskiftet gjorde EFS internationella avdelning sitt budgetarbete inför 2019. Ett arbete som lätt kan få Erik att känna sig uppgiven.

– Jag hör ropen från våra syskon runt om i världen och kan tyvärr nästan ingenting göra. Vi försöker med alla medel slå knut på vår lilla budget för att den ska räcka till något, och det gör den – tack vare Guds nåd. Men vi behöver öppna våra ögon och se att fälten står öppna, det enda vi behöver göra är att kliva in.

• Della
• Twittra