Samtidigt förändrades samhället i övrigt med byggande av järnvägar, förbättrade kommunikationer, tillväxt av städer, etablering av stationssamhällen, befolkningstillväxt och utvandring till USA.

Den för den nyevangeliska väckelserörelsen enande och inspirerande kraften Carl Olof Rosenius (född 1816) hade avlidit 1868 och lämnat ett tomrum efter sig. En del av detta tomrum kom att fyllas av Paul Peter Waldenström (1838–1917) som efterträtt Rosenius som den viktiga tidskriften Pietistens redaktör.

Till Waldenström hade inom rörelsen och EFS ledning stora förhoppningar knutits. Han var prästvigd, tjänstgjorde som lektor i Umeå (senare i Gävle), var filosofie doktor och en känd folktalare. Till en början fortsatte han utgivningen av Pietisten i Rosenius fotspår men presenterade 1872 där sin nya, från den så kallade objektiva försoningsläran – som bland andra Luther, Rosenius och Svenska kyrkans bekännelseskrifter stått för – avvikande nya försoningslära.

»I en predikan i juninumret av tidskriften Pietisten ifrågasatte Waldenström den objektiva försoningsläran, en fundamental-artikel i den evangelisk-lutherska läran, genom att ifrågasätta att Sonens försoningsdöd på korset blidkade Fadern. I sin försoningstolkning gick Waldenström emot satisfactio vicaria-läran om Kristi ställföreträdande försoningsverk såsom den traditionellt uppfattats.« (Larspers, Konfessionalitet och medbestämmande, 2012, s 80.)

I sin nya försoningstolkning – den så kallade subjektiva – menade Waldenström att Gud inte blev människa (Jesus) för att ta på sig människans straff för syndaskulden utan för att visa sin kärlek till människorna. Försoningen blir då en process inom människan i att hon förvandlas. De lutherska teologerna – inom EFS och resten av Svenska kyrkan – menade att Waldenström inte tog Guds vrede över synden eller kärleken till syndaren på allvar.

För EFS innebar 1870-talet även förändringar i organisationsstruktur och stadgar. I samhället hade medbestämmandet (demokratin) ökat. Folkrörelserna byggdes upp på demokratisk grund. Anslutna medlemmar i en folkrörelse hade rätt att rösta vid årsmötet som utsåg styrelse. EFS hade bildats 1856 i en delvis annan tid. Stiftelsen var en så kallad association där styrelsen utsåg sig själv. Detta innebar för EFS att medlemmar i rörelsen i landet kunde ge medel till den, men de hade länge inte rätt att ansluta sig till riksorganisationen eller sända ombud till årsmötet. Rörelsen saknade åtminstone formellt möjlighet till inflytande. 

Den allmänna samhällsutvecklingen, folkrörelsetänkandet och inte minst övergången från ståndsriksdag (adel, präster, borgare, bönder) 1865/1866 till tvåkammarriksdag till vilken fler hade rösträtt, medförde att rörelsen började ställa krav på EFS att förändras i demokratisk riktning. Detta kombinerades med en önskan från Stiftelsen att knyta rörelsen närmare till sig. 

Ett första förslag 1872 att förändra EFS accepterades dock inte av rörelsen då den skulle givit anslutna missionsföreningar för litet inflytande. Ett förnyat förslag 1874 accepterades dock. Nu fick EFS ett årsmöte som högsta beslutande instans, till vilket anslutna evangeliskt-lutherska missionsföreningar hade rätt att sända ombud. Ändå demokratiserades inte Stiftelsen helt. Vid årsmötet hade även styrelsens medlemmar och provinsombuden – av EFS utsedda representanter ute i landet – rösträtt. Styrelsen kunde fortsätta att kontrollera årsmötet genom att kalla och avsätta provinsombud. Ett ombud för en ansluten lokal missionsförening, även om den hade många medlemmar, hade lika stor röstkraft som en styrelseledamot eller ett provinsombud. Anslutna regionala missionsföreningar, som organiserade rörelsen i ett landskap eller län, hade dock rätt att sända två ombud. Detta nya styrelsesätt kom att få betydelse längre fram.

Inom EFS styrelse fanns vid denna tid en oro för vad medinflytandet skulle kunna föra med sig: fanns där risk att EFS skulle tvingas lämna sin evangelisk-lutherska bekännelse och inomkyrklighet? Skulle ett årsmöte kunna besluta så? Forskningen har visat att denna oro ledde till att Stiftelsen demokratiserades enbart med försiktighet.

För EFS styrelse var det fortsatt viktigt att behålla riksorganisationen evangelisk-luthersk och inomkyrklig. En opposition till denna hållning hade dock på 1870-talet växt fram i rörelsen på lokal och regional nivå. Denna lyfte:

a) Försoningsfrågan.

b) Nattvardsfrågan – vilka skulle fira nattvard – alla döpta eller enbart de på Kristus troende?

c) Bekännelsefrågan – kunde EFS ha en bredare bekännelse än den evangelisk-lutherska?

I och under dessa frågor fanns även demokratifrågan och frågan om rörelsens relation till Svenska kyrkan.

Oppositionen försökte under EFS:s årsmöten 1876–1878 förändra Stiftelsens stadgar. När detta inte gick bildades i augusti 1878 Svenska Missionsförbundet. Detta förbund fick en juridiskt oklar relation till Svenska kyrkan, men utvecklades tidigt till ett eget kyrkosamfund genom att lokalt ha egna gudstjänster och nattvardsfiranden som inte leddes av prästvigda. 

Under perioden 1878–1890 delades den nyevangeliska väckelserörelsen upp mellan tillhörighet till EFS eller SMF. Stiftelsen förblev stark i syd (Skåne-Blekinge) och behöll kopplingen till stora delar av rörelsen i övre Norrland, även om denna till stor del inte var organiserad och mer kunde ses som kyrkoförsamlingarnas missionsföreningar. I mitten av landet kom SMF att organisera stora delar av rörelsen. För Dalarnas och Värmlands del räknas 75 % av rörelsen ha kommit att organiseras inom Missionsförbundet. Även Uppland, Gästrikland, Västmanland, Södermanland, Östergötland och Västergötland blev starka SMF-områden.

Många lokala missionsföreningar splittrades. Minoriteten inom dessa, där majoriteten övergått till att bli SMF-kopplad, ombildades till evangelisk-lutherska missionsföreningar och fortsatte på så vis sin verksamhet. I Uppsala skedde detta då den ursprungliga missionsföreningen på Kungsgatan delades. Den mindre delen bildade en evangelisk-luthersk missionsförening och fick så småningom en lokal på Övre Slottsgatan, innan den 1970 var med att bilda Lötenkyrkan. 

Pietisten var inte längre den naturligt samlande tidskriften. I stället betonade EFS Budbäraren och Missions-Tidning sammanhållningen inom den av Stiftelsen ledda delen av rörelsen.

Men det var mycket mer som hände för EFS under 1870-talet. År 1869 hade styrelsen beslutat att missionsskeppet Ansgarius skulle byggas. Tanken var att Stiftelsen själv skulle kunna sköta transporterna av missionärer, förnödenheter och byggmaterial till missionsfälten. På återvägen till Sverige tänktes missionsskeppet ta andra frakter för att finansiera verksamheten. Fartyget byggdes och gjorde sin första resa 1873. Dock avvecklades det redan 1877, då det gav för små inkomster och det var lättare att hyra in sig på andra fartyg för de transporter som behövde ske. 1879 såldes Ansgarius. 

Nysatsningar i form av mission på de estniska öarna (bland den svensktalande befolkningen där) startade 1873 och samma år etablerade EFS mission bland svenska utvandrare till USA. Den första expeditionen för att nå in till Gallafolket i nuvarande Etiopien gjordes 1877 och samma år startades missionsarbetet i Indien bland gonderna. På 1870-talet började även Rosenius dagbetraktelser ges ut vilka spreds i stora upplagor och påverkade många.

Vidare utvidgades sjömansmissionen genom att arbete togs upp bland annat i Liverpool 1870, Cadiz (Spanien) 1870, Boston och New York 1873, Baltimore 1877, Marseille 1877 och i Grimsby 1878. Några av dessa sjömansmissioner bedrevs dock enbart under en kort tid.

För EFS innebar 1870-talet med andra ord både splittring och nysatsningar. 

• Della
• Twittra