Debatt

EFS i bräschen för ett nytt valsystem?

Frågan om ett nytt valsystem för Svenska kyrkan har, ända sedan statskyrkans avskaffande, debatterats flitigt från olika håll. Min upplevelse är att den debatten tenderar att intensifieras inför varje kyrkoval. Allt fler lyfter på ögonbrynen över det otidsenliga i att politiska partier och andra grupper-ingar styr ett samfund som Svenska kyrkan. Är måhända tiden mogen att få gehör för en förändring inne i själva kyrkomötet – kyrkans högsta beslutande organ? 

Det är bara där beslutet kan fattas. I ett system, där olika grupperingar ställs mot varandra, är det oundvikligt att lojaliteten knyts till den egna gruppen i stället för till kyrkans Herre och väsen. Det gäller oberoende av om grupperingen bär ett namn kopplat till ett allmänpolitiskt parti eller inte. Den som blir medlem i en gruppering förväntas ställa sig bakom det program som antagits. Det som går förlorat är den enskilde kyrkomedlemmens fria tolkning av sin Bibel och utövning av sin tro. I årets kyrkoval ställde inte mindre än 13 (!) nomineringsgrupper upp i de kyrkliga valen. Tala om splittring!

Att få tillhöra och ha blivit välkomnad i en missionsrör-else som EFS är en lisa för själen! Jag kastar mig med iver över varje nytt nummer av Budbäraren, var-av jag har låtit spara några, som just berör valsystemet i Svenska kyrkan. Jag vill gärna återkoppla till några av de inlägg jag fångats av:

I nr 9, 2020 fastnar jag för Johan Ericsons stilla undran i ledaren: »En episkopal kyrka?« Det Johan åsyftar är det sätt på vilket biskopen i Härnösands stift tvingas att avgå efter påtryckning av en förtroendevald (S)-politiker i stiftsstyrelsens ledning. Johans resignerade konklusion: »Det verkar handla om makt«!

I nr 11/12, 2020 skriver Tomas Nygren om just maktkamp, nämligen den mellan medeltidens påvestol och kejsartronen. Med den målande rubriken »När poli-tiken blir religion« belyser han hur »i vår västerländska kultur är hotet just nu att det andliga i det offentliga rummet uppslukas av det politiska. En följd för en enskild människa blir att den viktigaste identiteten inte uppfattas ha med hennes gudsrelation och tro att göra, utan att hon tillhör en viss grupp och ger uttryck för rätt åsikter«. Även Tomas berör hur Gud själv genom Jesus Kristus stiger ner i vår värld och ger upp sin makt.

I det senaste numret, nr 7, 2021 tar Johan Ericson åter upp frågan i sin ledare, där han beskriver årets kyrkoval som ett »ödesval«. Eftersom jag inte lyckats skönja att större delen av de nuvarande nomineringsgrupperna är redo att lämna ifrån sig den makt över kyrkans liv och väsen, som man strävar efter, har jag blott en vag tro och from förhoppning att årets kyrkoval ska leda till någon förändring. Å andra sidan är det positivt att både nuvarande och tidigare ärkebiskopar nu uttalar sig så tydligt. Finns det månne en chans, trots allt? Är tiden mogen?

I samma nummer (nr 7, 2021) har Niklas Adell levererat en knivskarp recension av Jesper Bengtssons bok, som »berättar naket, ogenerat och stolt hur (S) tagit över Svenska kyrkan och förändrat hennes lära och bekännelse till (S):s ideologi. Vidare skriver han: I (S):s kyrkopolitiska program för Svenska kyrkan finns ingen lovsång till Gud Fader, ingen tillit till Frälsaren, ingen förtjusning över Anden och hans verk, ingen kärlek till Guds folk, ingen längtan till himlen, inte ens ett nyfiket intresse efter Gud«.

Arvet efter gångna tider har etsat sig fast. Gustav Vasa lade grunden till statskyrkosystemet redan på 1500-talet. Idag styr Putin Ryssland med hjälp av ortodoxa kyrkan på motsvarande sätt. Det otidsenliga i att Svenska kyrkan är kvar i en sådan rävsax är nog uppenbart för de allra flesta som tillfrågas, i eller utanför kyrkans sfär. En ringklocka klingar säkert även i en och annan av de mest inbitna kyrkopolitikers öron…

Dagens valsystem är långt ifrån demokratiskt, även om företrädare för nomineringsgrupper hävdar motsatsen. Det är inte heller etiskt försvarbart att lägga hundratals miljoner kronor på ett valsystem som lockar runt 20 % av de röstberättigade att utnyttja sin rösträtt. Kyrkans medel bör komma bättre till sin rätt i kyrkans gudstjänstliv, diakoni och mission.

Hur ett nytt valsystem ska se ut måste naturligtvis utredas. Ett sätt kan vara att alla kandidater i en valkrets till kyrkomöte, stift eller pastorat/församling placeras i bokstavsordning på en och samma lista. Ansvaret för att presentera kandidaterna för väljarna läggs på respektive valnämnd i stället för, som idag, på nomineringsgrupperna. Väljarna får då information om samtliga kandidater och kan sätta sina kryss fritt bland dem alla. Kandidaterna får lika chans att bli valda. Ingen blir beroende av att bli uppbackad av en nomineringsgrupp och dess ekonomiska resurser. Enkelt, billigt och rättvist!

Åter till EFS och den livgivande gren som den utgör inom Svenska kyrkan. Vår kyrka är i akut behov av ett nytt och vitaliserande valsystem. Kan det möjligen vara EFS uppgift att gå i bräschen för det? Undertecknad skulle hänga på med stor hängivenhet! Längtan är stor efter att få se Svenska kyrkan åter få vara kyrka, trogen sin Herre, sin urkund och sina bekännelseskrifter. Det vore en dröm att om fyra år få rösta på precis vem jag vill, utan att först välja en gruppering! Ett litet hopp har vaknat i mig.