Ledare

Den tunna vita linjen

Jag tror att vi är mer beroende än vi alltid förstår av de vita väglinjer som skiljer inte bara körfilerna från varandra utan som även markerar vägrenen och diket där utanför. Alla som kört bil på natten längs en mörk landsväg utan mittlinje eller sidomarkeringar vet vad jag talar om. Utan tydliga linjer i vägen är det lätt att hamna helt fel, och risken ökar ju fortare det går. Just vägen är antagligen den vanligaste metaforen för livet i allmänhet och det kristna livet i synnerhet. Och de flesta har nog hört skämtet att vi kristna bara befinner oss mitt på vägen när vi är på väg från ena diket till det andra. Något att skratta åt, men om det är sant så är det djupt tragiskt.

Jag tänker att det evangelium vi är satta att förvalta fungerar som väglinjer i det kristna livet. Budskapet om lag och evangelium är en tydlig mittlinje – dikena kan heta billig nåd och lagiskhet. Man kan också beskriva dikena som en nåd utan omvändelse och i andra diket fariseism och hyckleri. Eller ännu tydligare kan ett dike beskrivas med det som populärt kallas »moralistisk terapeutisk deism«. Den alltmer vanliga uttolkningen av kristen tro brukar sammanfattas i fem satser:

1. En gud har skapat och organiserat världen, och håller uppsikt över människornas liv på jorden.

2. Gud vill att människorna ska vara goda, snälla och schyssta mot varandra, så som det undervisas i Bibeln och i de flesta världsreligioner.

3. Det centrala livsmålet är att bli lycklig och trivas med sig själv.

4. Gud behöver inte ha särskilt mycket att göra med ens liv, förutom när Gud behövs för att lösa ett problem.

5. Snälla människor kommer till himlen efter döden.

Detta är inte evangelium. Det är något helt annat. Vårt lutherskt-rosenianska arv förpliktigar, och vi måste våga stå upp för god teologi. Både vår egen kyrka och Kristi kropp i stort behöver ständigt påminnas om korset. 

Vi behöver, precis som vägverket, fylla i de vita linjerna med ny och tydlig färg när de blir otydliga och slitna. För frågan om vägens markeringar är i slutändan inte bara en fråga om allmän trivsel – det handlar om huruvida man håller sig kvar på vägen eller inte.