Rasmus Troedsson är i grunden journalist, men har de senaste 20 åren mestadels verkat som skådespelare med flera starka roller i filmer och TV-serier. Allra mest känd är han nog som hovmästare Bellan Roos i SVT:s succéserie Vår tid är nu, som spridits världen över och haft en mångmiljonpublik de senaste åren. Förra sommaren höll han också ett av de mest kritikerrosade sommarpraten i P1. Stockholm har precis börjat skymma och den vackra julbelysningen sprider ljus i staden, när vi möts på ett café vid Kungsträdgården för att samtala om hans liv, som innehållit både höga berg och djupa dalar.

– Min livsvandring har nästan förefallit sig vara en vandring från dike till dike. Ibland har jag lyckats hamna mitt på vägen, sällan av egen kraft utan tack vare Guds outsinliga nåd. Jag har också haft turen att vara omgiven av fantastiska människor som hjälpt mig och gett mig nya chanser genom livet även när jag inte förtjänat det, säger han.

Tidigt i vårt samtal märks det att Rasmus har lätt för att tala om sin tro, vilket han också får chansen att göra i de stora medierna i Sverige. En sak han upprepade gånger säger om sin tro, som sticker ut lite grann, är att han kan ha fel. 

– Jag vet att jag kan ha fel och utgår inte alls ifrån att jag har rätt. Det är själva grunden i min tro och min tillit till Gud. Jag tror verkligen att Gud är min Herre, min Skapare och min Herde, men för mig är det helt avgörande att det handlar om tro och att jag inte inbillar mig att jag vet – för då har jag avskaffat tilliten, säger Rasmus och utvecklar sitt resonemang med en liknelse: 

– Om du säger »det står en tiger bakom dörren där borta« och jag redan vet det så krävs det ingen tillit oss emellan. Men om jag inte vet det, så krävs en väldig tillit till dig för att jag ska tro dig, när du säger att tigern står där. Jag tänker alltså att Gud vill att vi ska tro, inte veta. För det är genom tilliten vi kan växa med Gud, växa med oss själva och växa med andra – tron blir då en livslång resa med Gud. 

Hit till huvudstaden kom Rasmus som 19-åring för juriststudier, när gatorna i hemstaden Lund blivit alltför bekanta. 

– Jag ville se och uppleva något nytt varje gång jag rundade ett gathörn. På så vis blev Stockholm perfekt för mig. Utbudet av nya människor, som jag förvisso svek nio fall av tio på grund av alkoholen, var stort och rikt. Här kunde jag börja om med mitt liv och mina lögner varje dag utan att någon påpekade vem jag var dagen innan. Varje kväll blev som ett tomtebloss, det brann fort och mycket men tog också slut väldigt snabbt.

Alkoholen kom tidigt in i Rasmus liv. Som 12-åring blev han full för första gången och han beskriver att han hade en »fullfjädrad alkoholists personlighet« redan som 15-åring. Delar av barndomen spenderade han på barnhem, en tid som han tror lade grunden för den kommande flykten till alkoholen. 

– Där och då dog jag en själslig död och jag kunde inte hantera den ensamheten; ett existentiellt tomrum skapades i mig. Alla människor som fanns där ville mig så väl, men det fanns ingen famn som bara var min. Jag hade inte heller mitt eget täcke eller mitt egna kramdjur. Inte ens golvet jag stod på var mitt eget.

Rasmus mamma, som var en duktig mannekäng och ofta ute i Europa på resor, var blott 18 år när hon fick honom och än i dag är det oklart vem pappan är. I femårsåldern blev Rasmus adopterad.

– För min mamma kom jag in som ett vuxet ansvar i ett barns liv så jag kan förstå att hon inte hanterade det. Det kanske låter konstigt, men jag har inte funderat så mycket på vem min biologiska pappa är, för jag har aldrig associerat faderskapet med biologi. Den som jag upplever som min pappa är min pappa – och han heter P-O Troedson – så blev det även i juridisk mening efter att han adopterade mig.  

Han förstod det inte då, men den flyktiga och hektiska tiden som ung vuxen i Stockholm blev också den bästa utbildningen han kunde tänka sig för skådespelaryrket, som han nu bemästrar med bravur. 

– Min omgivning blev publik i min egen pjäs. Några repliker behövde inte repeteras för det tog verkligheten hand om. Jag älskades, men älskade inte tillbaka. I runt 20 år ljög jag i närbild och bestämde själv vad som var sant och inte sant. Det var en extrem utbildning som faktiskt var på liv och död, jag ville ju absolut inte bli avslöjad. 

Lögnen blev hans tillflykt för att hantera livets gång.

– Hade jag inte haft lögnen så hade jag inte blivit alkoholist heller. Att dricka handlar nämligen om att ljuga från början till slut. Drickandet handlar också om att glömma, för att sedan kunna drömma. Jag kunde inte drömma om jag inte först glömde – det var den effekten jag fick av att ty mig till alkoholen.  

Detta fungerade väl för Rasmus i många, många år men allteftersom mattades alkoholens hjälpande och dämpande effekter av. 

– Det som förhoppningsvis är det sista året jag drack, kunde jag inte glömma längre, och då försvann även drömmarna. Allt som var fel i mitt liv var fullständigt närvarande även när jag drack. Då blev alkoholen meningslös, den bet helt enkelt inte längre. 

När allt var som mörkast försökte Rasmus ta sitt liv, vilket han frimodigt berättar om i sitt sommarprat. När han somnade den dagen hoppades han att han aldrig mer behöva vakna, men efter drygt två dygn vaknade han till.

– Då var jag så väldigt hungrig att jag tog en paus i mitt självmordsförsök och tog mig ut till min närbutik och köpte mig en rejäl bit gåsleverpaté, säger han med ett lätt skratt åt eländet och fortsätter: 

– Mitt i det här hade jag en stark Gudsupplevelse, jag fick ett tilltal om att jag inte behövde vara rädd utan Gud hade kontroll på situationen.   

Kort därpå lyckades Rasmus söka hjälp hos en grupp likasinnade.  

– Jag höll mig nykter i drygt sex veckor. Sedan tog jag ett återfall när jag var på en förfest hemma hos Pernilla August. Jag drack kolossala mängder den natten. Men vid det laget hade någonting börjat verka inom mig, jag förmådde inte längre ljuga bort verkligheten. Det var så mycket som gjorde ont och det fanns inte så mycket mänsklig hjälp att få. Det var bara Jesus som kunde ge lindring och hopp i det läget, mitt i den djupaste ensamheten, säger han och fortsätter:

– Jag gick ner på knä och bad Gud om hjälp och om tro. Jag var desperat efter en tillit till något som var så mycket starkare och större än mig själv. Så jag lämnade över mitt liv i Jesu händer.  

Det har gått dryga 25 år sedan den natten och han har i princip dagligen sedan dess vänt sig till Jesus i ödmjuka böner om nåd, hjälp och kraft.  

– Jag har aldrig känt ett sådant behov av Jesus som i dag. Och jag kan känna att det är en väldig utmaning att leva med Jesus i ett samhälle som enligt min spaning föraktar svaghet och samtidigt uppmuntrar överkänslighet, vilket jag tror är en helt förödande kombination. För det går inte att uppmuntra överkänslighet och samtidigt förakta svaghet. Det är så många som roterar kring sin egen axel med hög fart och helt utan kompass. Där kommer Jesus in för mig, han är min dagliga kompass som erbjuder mig den perfekta orättvisan, säger han. 

Uttrycket »den perfekta orättvisan« får mig att haja till och jag ber honom utveckla:  

– Jesus erbjuder ett liv bortom ett rättvist bemötande. Han ser att det inte går att vara människa och rakt igenom god, men han önskar såklart att vi gör vårt bästa. Det är så vi får förhålla oss till oss själva. Det är kärleksfullt att lita på att Gud bär mig, men det är inte för att jag har förtjänat det – och det är det jag menar med att Gud är orättvis, säger han.

Efter att i stora delar i livet ha haft livsinställningen »jag, mig, mitt« försöker nu Rasmus ställa om så gott det går till »du, dig, ditt«. 

– Jag känner en sådan tacksamhet till alla människor i min närhet, chefer och kollegor som ställt upp och hjälpt mig, stundtals oförtjänt, genom åren. Nu kämpar jag dagligen med att bli mindre självupptagen och en bättre tjänare av mina medmänniskor. De största i Guds rike är de som tjänar Gud utan uppmärksamhet och som verkligen ger av sitt liv. Där är jag inte ännu – men jag vill komma dit. 

Som följd av detta var det självklart att tacka ja när den globala hjälporganisationen Mercy Ships, som sedan starten 1978 hjälpt miljoner människor med världens största civila sjukhusfartyg Africa Mercy, frågade om Rasmus ville bli deras talesperson i Sverige.

– Mercy Ships visar att kristna kan åstadkomma mirakel och jag är så tacksam och ödmjuk inför uppgiften från Gud att få vara en liten del av en så fantastisk organisation. Jag älskar att få tjäna, tron växer i tjänandet och när man får peka på någonting betydligt större än en själv. 

Nu när världen så sakteliga håller på att öppna upp och återhämta sig igen efter pandemin, tror Rasmus att det är tid för både väckelse och självrannsakan inom kyrkan. 

– Vi har helt säkert en mycket spännande tid framför oss. En föreställning, som jag tror kyrkan måste göra upp med, är att sluta tänka att vi i något avseende skulle vara befriade ifrån det som finns utanför kyrkans väggar. Kyrkan ska tvärtom återspegla exakt det som finns utanför. Vad är en kyrka om inte själens sjukhus? Kristen tro handlar inte om att bli en mer lyckad människa, utan om att vi inte klarar av att leva våra liv utan att bli rättfärdigade, upprättade, älskade och förlåtna av Gud själv – Jesus Kristus. 

Vad framtiden har att utvisa för Rasmus återstår att se. 

– Jag ser det bara som spännande. Det jag vet är att jag kan kommunikation, eftersom jag är både journalist och skådespelare. I det oklara står det helt klart att jag vill fortsätta vara beroende av Gud och jag vill fortsätta tjäna Honom på ett konkret sätt, allra helst tillsammans med andra som också vill det. Och jag är så tacksam att jag är nykter, att jag har vänner och att jag från hjärtat tror – och inte vet. 

• Della
• Twittra