Emellanåt nås vi av tragiska nyheter om personer som skadas eller till och med dödas av sin egen familj eller släkt, för att de menar att personen i fråga har dragit skam över familjen. På korset får Jesus dö som ett offerlamm, för synder han själv inte begått, för att upprätta den brustna relationen mellan Gud och människan. Frågan som uppstått är då i vilken mån det kan tolkas som att Gud Fader skickar Jesus in i en ofrivillig död. Kan man förstå det som att Faderns heder har kränkts av människan och att Jesus därför måste bära all synd och offras?
Först och främst: Jesu död på korset är fruktansvärd, helt oberoende av vilken syn man har på försoningsläran. Världens skapare, hängd och totalt förnedrad på ett kors. I Matt 26:36–46 kan vi följa Jesu skälvande tid innan han blir tillfångatagen. Natten i Getsemane är fylld av hela mänsklighetens ångest. Jesus ber desperat, och vi kan bara ana brottningskampen inför det som väntar honom. Men han står kvar och låter det ske.
Det är verkligen ingen lätt fråga att ta sig an. Jag närmar mig frågan genom att utreda skillnaderna mellan den subjektiva och den objektiva försoningsläran. Svaret på frågan kommer troligen skilja sig beroende på vilken ansats av dessa två du tar.
Den objektiva försoningsläran innebär att det finns något som ligger mellan Gud och människan: synden. Det betonas att synden väcker Guds vrede, eftersom den leder till död och splittring, förstör för hans skapelse och är helt skild från Guds helighet. Från de första sidorna i Bibeln förstår vi att vi människor föds in i en värld där alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud (Rom 3:23–26). Guds vrede blir därmed också riktad mot oss människor. Men när Jesus dör på korset, blir hans död det ultimata offret – som inte bara upprättar vad Eva och Adam gjorde – utan utplånar hela mänsklighetens gjorda och kommande synder. »Där är Guds lamm som tar bort världens synd« (Joh 1:29).
Enligt den subjektiva försoningsläran är det som ligger mellan Gud och människor snarare människans egen oförmåga och ovilja att vända sig till Gud. Guds vrede mot synden är inte särskilt betonad.
Ganska snabbt ser vi att de två olika synerna på försoningen kommer att leda till skilda syner på vad som uppnåddes genom Jesu korsdöd. Utifrån den objektiva försoningsläran kan vi få ihop Guds vrede med Jesu korsdöd, och se korset som det slutgilitiga och mest kärleksfulla offret i världshistorien. På korset faller den rättmätiga domen på synden, och vi kan få gemenskap med Gud igen. Genom Guds ställföreträdande död ges vi frihet och liv. Men utifrån den subjektiva försoningsläran blir korsets brutalitet svårare att förstå. Om Jesus genom korsdöden inte tar itu med synden – vad betyder då korset? Vår synd blir kvar, även om det i mötet med korset väcks en vilja inom oss att omvända oss från den. Om svaret är att det inte gör att syndens skuld lyfts av oss – hur kan Gud gå med på att Jesus får genomlida något så fruktansvärt?
Låt oss gå till källan, Guds levande ord, och se vad som står om korset. Paulus skriver i Rom 5:8–11 att »Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.« I Ef 2:13–22 kan vi läsa om att vi tack vare Jesu kors kan närma oss Fadern, och att vi fått både medborgarskap och ett hem hos Gud.
I 2 Kor 5:19 »Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser […]«.
Men vad säger Jesus själv om korset? Går han korsdöden till mötes med tvång? I Joh 10:17–18 kan vi läsa »Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.[…]«.
Utifrån hur jag läser Bibeln har jag svårt att få ihop den kristna världsbilden om korset inte har de konsekvenser som den objektiva försoningsläran beskriver. Frivilligt går Jesus korsdöden till mötes, och vi anar att Faderns och Sonens hjärta står i samklang, att deras vilja är enig. Korset handlar inte om en fader som är kränkt och utövar hedersvåld, utan en älskande treenig Gud som ger allt för oss. Vreden mot synden har fått sin nedslagsplats i korset. Här kan vi vara trygga från allt vi själva kan förstöra och Guds rättmätiga reaktion på vår synd. Trots att det är vi människor som själva borde stå till svars för de överträdelser och synder som vi begått, väljer Gud att själv ta på sig syndens konsekvenser.
Sammantaget leder detta mig till att jag inte kan se korset på annat sätt än som det ultimata kärleksoffret. Guds hjärta bankar för oss på korset, och genom Jesu död och uppståndelse kan vi frimodigt närma oss Herren, och veta att allt är fullbordat. Tack vare det saliga bytet: att Jesus tog vår syndabörda, har vi i utbyte fått Hans rättfärdighet, frid och himmelska glädje.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet