I alla tider har vi människor försökt fånga vem Gud är. Vi lyfter fram olika egenskaper som tilldelas Gud i olika bibelberättelser. Vi skriver sånger och böcker. Vi predikar och formulerar böner. Vi ställer frågor och söker svar. Vi använder olika perspektiv för att söka hitta nya nyanser. Det är en enorm rikedom att vi kan närma oss Gud på vårt eget språk. Men när vi använder ord för att beskriva Gud väcks ibland frågor hos oss. Vad innebär det egentligen att vi säger »Fader« till Gud? Betyder det att Gud är en man? Ja, den frågan ska vi fördjupa oss i på dessa sidor.

I en tid då normer och kulturella samt sociala konstruktioner ifrågasätts som aldrig förr är det föga överraskande att även den kristna tron sätts under lupp. Man kan få höra att den kristna tron är patriarkal och kvinnoförtryckande, men då undrar jag ofta vilken bibel de har läst. Vi behöver inte läsa Nya Testamentet särskilt länge innan vi slås av det faktum att Gud väljer att komma till jorden genom en kvinnas kropp. En större uppgift för en människa är svår att komma på.

Ett vanligt svar på frågan om »Gud är en man« är inom modern bibelforskning att både GT och NT skrevs i patriarkala kulturer, och att det därför av bara farten blev att Gud var en man. Men om vi går tillbaka till den här tiden och granskar den, kan vi veta att vid den här tiden fanns många gudinnor, så det är inte alls så självklart att den judiske guden skulle vara man av bara farten.

När vi undersöker hur Gud beskrivs i Bibeln kan vi också ganska snabbt konstatera att Gud benämns med både manliga och feminina ordalag. Hos kyrkofäderna fortsätter samma tradition. Vi kan hitta benämningar som »höna«, »lamm«, »Fader« men även »Levande Gud« och »dina fäders Gud«. Då Gud presenterar sig själv för Mose i den brinnande busken, verkar Guds varande eller icke-varande genus inte vara särskilt viktigt: »Gud sade: ›Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ›Jag är‹ har sänt dig till dem.‹« Andra Moseboken 3:14 B 2000.

Det tycks aldrig ha ansetts fel att tillskriva Gud feminina egenskaper, även om mer maskulina egenskaper nog oftast varit vanligare. Detta visar på en gammal konsensus kring att Gud ytterst är högre än alla beskrivningar, och att såväl maskulina som feminina beskrivningar kan vara till hjälp för att förstå något mer av vem Gud är.

I första Mosebok kan vi läsa att Gud har en avbild. Det finns alltså något som är likt Gud i sitt väsen – och det är ju du och jag! Mannen och kvinnan – tillsammans är de Guds avbild. Både det manliga och kvinnliga ryms således i Gud. 

Det som kanske rör till det för oss är Jesus, som vi tror är Guds son och själv Gud. Om Gud en enda gång blev människa och den gången blev man och inte kvinna, då måste väl det betyda att Gud är en man? Eller hur ska vi tolka detta? 

Det finns teologer som har velat nedtona Jesu kön och i stället velat peka på hans androgynitet, men jag tror inte det är en särskilt fruktbar väg framåt. Vi tror ju att Jesus var en verklig människa av kött och blod, en av oss, och att då göra honom könlös för rättvisans skull tror jag kan leda oss fel. Jag är övertygad om att Gud säkert hade en väldigt djup tanke med att inkarneras som man och inte kvinna, men vi kan nog inte räkna med att någonsin förstå exakt varför.

Det kan poängteras att Jesus själv aldrig verkar lägga någon större vikt vid att han är man då han undervisar. Att han aldrig gifte sig och fick barn visar också på att han inte lade särskilt stor vikt vid att efterleva den tidens förväntningar på en man. Och ser vi på vilka som genom århundraden har följt Jesus, så verkar han alltid ha dragit till sig kvinnor i minst lika hög utsträckning som män. Ja, mycket tyder på att kyrkan alltid haft en kvinnlig majoritet.

Ju mer vi gräver och läser i Bibeln desto tydligare blir det att ingen beskrivning, inget namn eller titel fångar in allt Gud är. Vårt språk och våra bilder är inte tillräckliga, och Gud är alltför stor att boxa in. Kanske kan just detta vara en tröst för oss, att vi får vila i att det är omöjligt för oss att greppa Gud till fullo, samtidigt som vi är till fullo kända av Gud. Vi får närma oss Herren oavsett om vi själva brottas med att kalla Gud för Fader, eller om det känns naturligt för oss. Det är inte våra ordval som frälser, utan Jesu död och uppståndelse. Ju fler människor vi lär känna, desto mer tror jag också att vår bild av Gud förstoras. Ett möte i taget, ett steg i taget. 

Kanske är det också där vi får landa. I mysteriet att Gud kommer oss till mötes genom Jesus, men också genom sin ande. Treenighetens Gud finns avbildad i oss människor, och både det manliga och kvinnliga spektrat får plats.

• Della
• Twittra