I Budbäraren nr 8/2022 återfinns en artikel av Magnus Persson om satsning på församlingsplantering och utrymme för olika fromheter i den anglikanska kyrkan. En svensk präst som deltog på anglikansk fortbildning i England ger röst åt artikelns budskap: »Det kan vi också få se i Svenska kyrkan«. Artikelns budskap må stämma, försåvitt de anglikanska lärdomarna verkligen hade gått att tillämpa i Svenska kyrkan.

Artikeln lyfter fram ett anglikanskt stifts satsning på församlingsplantering. Men Svenska kyrkan har i flera fall sagt nej till sådana initiativ. Det viktigaste verktyget, öppnandet för alternativ till territorialförsamlingen (som även efterfrågats av EFS årsmöte) har flera gånger avvisats av kyrkomötet. Ingen svensk biskop driver frågan.

Vidare läggs i artikeln betoning på Alpha-konceptet. Detta påstår artikeln ryms inom ett principbeslut om lärande i kyrkomötet 2019. Vad som inte sägs är att samma års kyrkomöte avslog en motion om att kyrkostyrelsen skulle uttala att »Alphakurser är en beprövad och bra metod att undervisa vuxna om kristen tro, väl förenlig med Svenska kyrkans tro och lära«. Motiven till avslaget återfinns i kyrkomötets protokoll. Den enda biskop som uttalade sig i debatten yrkade avslag på motionen.

I artikeln refererar Persson hur olika fromheter får plats i kyrkan utan att kyrkan är splittrad: »Man behöver inte lämna huset för att ta sig till rikedomarna som finns i de olika rummen.« Denna syn har Svenska kyrkan i en lång rad sammanhang sagt nej till. Det mest omfattande arbetet i modern tid, som Perssons avslutning alluderar till, »Samtal om enhet i mångfald inom Svenska kyrkan« (KS 2003:0516), avskrevs av kyrkostyrelsen 2006 utan några åtgärder. De fromheter som då var aktuella är nu sedan länge utrangerade och ärendets anda avvisades av årets samtliga ärkebiskopskandidater. Var och en kan själv slå upp Kyrkoordningen och läsa vilken ställning EFS har i Svenska kyrkan. Det enda ställe där EFS över huvud taget omnämns är ett sammanhang där Svenska kyrkan – med biskoparna i främsta ledet sedan ett uttalande från mars 2022 – nu avser att dra åt tumskruvarna i fråga om biblisk socialetik.

En av de viktigaste anledningarna till att Svenska kyrkan så systematiskt avviker från apostolisk och biblisk kristendom är att prästutbildningen bedrivs, eller måste ackrediteras, utifrån ett sekulärt synsätt. Förutsättningarna för en liknande utveckling har funnits i England, men i de olika kyrkliga konferenserna där har församlingarna en verklig representation (till skillnad från i Sverige). Motståndet mot kyrkans inre sekularisering har där huvudsakligen kommit från lekmännen medan prästerskapet varit något mer övervägande liberal-progressivt. Även i den nu antågande splittringen i den anglikanska världen finns en tydlig diskrepans mellan präster och lekmän, där lekmännen i högre grad avvisar läromässiga nymodigheter. Lekmännen kan motiveras i sitt engagemang eftersom de erhåller en adekvat beskrivning av församlingarnas och kyrkosamfundets ställning, utan utopism. Det är den enskilt viktigaste lärdomen som svenska, evangeliska församlingar kan dra av den anglikanska situationen. För artikelns budskap må stämma, försåvitt Svenska kyrkan inte hade sagt nej till alltihop

Svar direkt: Om jag tolkar Lundberg rätt önskar han komplettera artikeln genom att påpeka skillnader mellan Svenska kyrkan och Anglikanska kyrkan. Kanske är just dessa en väl så god anledning att därför lyfta fram positiva exempel från ett sammanhang som hanterat utmaningarna med en mångfald av fromheter på ett dynamiskt sätt. En kyrka som vi dessutom står i kyrkogemenskap med genom Borgåöverenskommelsen. Med artikeln önskar jag därför att belysa de goda exemplen från våra bröder och systrar i England, som förhoppningsvis både kan leda till eftertanke och skänka hopp och inspiration.

Magnus Persson, Samverkanssekreterare och inspiratör

• Della
• Twittra