Hur ändrar man formen på en tennisboll? Så länge tennisbollen är hel är det nästan omöjligt. Man kan visserligen trycka på den, men så fort man släpper greppet återfår den sin ursprungliga form. Dess form upprätthålls av trycket (krafter) inifrån. Kanske kan man likna de underliggande krafter i våra liv som styr våra förhållningssätt vid trycket i en tennisboll – de är inte lätta att ändra på! 

Det krävs ett tryck utifrån för att någon förändring ska ske, men när trycket lättar återkommer det gamla förhållningssättet. I traditionell barnuppfostran har man ofta använt sig av två strategier. Den ena är att försöka »skrämma« barn från att göra det som är fel, till exempel genom att säga: »Om du håller på och ljuger kommer du att bli avslöjad och andra kommer att bli arga på dig.« Den andra är att vädja till barnets stolthet genom att säga saker som: »Inte vill du väl vara som de som ljuger och luras?« 

Timothy Keller, en amerikansk förkunnare, säger att dessa två strategier, (1) rädsla för att skämma ut sig och (2) stolthet, egentligen både utgår från och odlar människans självupptagenhet. När en människa motiverar sitt etiska handlande utifrån självupptagenhet, med rädsla (för att råka illa ut) och stolthet (över att inte tillhöra gruppen som gör fel) som två viktiga drivkrafter, lever hon farligt, eftersom de drivkrafterna är tveeggade. Om vi frågar oss varför vi till exempel ibland ljuger är svaret ofta att det är just rädsla och stolthet som gör att vi inte vågar låta sanningen avslöja oss. I stället försöker vi rädda ansiktet och komma undan med en lögn. Samma mekanismer som hjälper oss att göra det som är rätt får oss i andra situationer att göra det som är fel. Detta bidrar till att det är så svårt att verkligen ändra sig till det bättre på ett bestående sätt. Bakom alltihop ligger denna efterhängsna självupptagenhet vi bär på och som håller trycket i våra »tennisbollar« uppe. När vi gjort något som blivit riktigt fel kan vi ibland säga: »Jag förstår inte att jag gjorde så där, jag blev verkligen inte uppfostrad på det sättet.« Men faktum är att vi ofta blivit uppfostrade just på det sättet – med rädsla och stolthet som drivkrafter för vårt handlande.

Vad är då alternativet? Det är här Andens frukt kommer in. Paulus skriver i Första Korinthierbrevet kapitel 13, till en församling som flödade i kraft och gåvor, om en annan väg. Det finns något – kärlek – som överglänser alla gåvor (verserna 1–2). Inte nog med det – det är även något som överglänser all etik och även den mest heroiska moral vi som människor kan uppvisa (vers 3). Det är fullt möjligt att uppvisa de mest fantastiska gåvor och göra de mest fantastiska satsningar och sakna kärlek. Paulus liknar det vid att vara en skrällande cymbal. Cymbaler användes i templen i Korinth för att påkalla gudarnas uppmärksamhet. I tillbedjan till dessa gudar var det viktigt att visa upp vad man kunde och i processioner och med höga ljud imponera på dem. Om vi saknar kärlek kommer våra gåvor och till och med vår goda etik att vara som skrällande cymbaler. Vi kommer att använda allt detta i och för sig goda som medel för att i vår självupptagenhet hävda oss själva. 

Motsatsen till självupptagenhet är inte självutplåning. Det är kärlek. I 1 Kor 13:4–7 kommer den fantastiska beskrivningen av kärlekens olika sidor. Men den beskrivningen i sig kommer inte att förändra oss. 

Det finns dock en dimension till i det Paulus här skriver om kärleken, en dimension som många klassiska utläggningar av 1 Kor 13 lyft fram. Paulus gör närmast en personifiering av kärleken i dessa verser, vilket gjorde att hans läsare kunde sätta in Jesus som nyckel till att förstå texten: »Jesus är tålmodig och god. Jesus är inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst …« Med den nyckeln blir det också tydligt att det handlar om något mer än Jesus som en ouppnåelig förebild. I vers 7 blir texten med Jesus som nyckel insatt: »Allt bär Jesus … allt uthärdar Jesus.« Texten blir då en beskrivning av den yttersta kärleksgärningen, den Jesus gör när han bär all min synd på korset, när han uthärdar syndens lön, döden, för min skull.

Vi vet att en baby som växer upp utan kärlek, utan att någon håller den i famnen, utan kramar och kroppskontakt, troligtvis kommer att bära grava känslomässiga störningar hela sitt liv – om babyn ens överlever. Kärlek lär vi oss bara genom att ta emot kärlek. Innan vi kan älska behöver vi själva bli älskade. Det är bakgrunden till att Jesu död på korset inte enbart ger oss förlåtelse. Den inleder även en förvandling av våra självupptagna hjärtan när vi börjar ana vad han gjort för oss, vilket pris han betalat. Det är Andens frukt som börjar växa fram i våra liv. Ett annat ord för att beskriva det som sker är helgelse – att Jesu kärlek får börja omskapa mig. Jag blir formbar på ett helt annat sätt än en pumpad tennisboll.

Andens gåvor är viktiga, etik och moral är viktigt, allt detta vill Gud i våra liv. Men det som är viktigare än allt annat för att vi ska få vara till välsignelse, är att Andens frukt får börja växa fram hos oss. Med Andens frukt i våra liv får gåvorna rätt plats. De blir till tjänst, inte till självupptagen förtjänst. Framför allt är det dock så att det inte finns något mer attraktivt än den kärlek som Gud skänker genom Jesus Kristus. När den är synlig i och genom våra liv och församlingar, blir det en förunderlig blandning av samtidig nåd, vila och mission. 

• Della
• Twittra