I  skrivande stund vaknar 13 miljoner människor i Etiopien, Kenya och Somalia varje dag, utan att veta vad de ska äta eller dricka. Närmare sex miljoner av dem är barn.

– Om de här människorna inte får hjälp kommer de att dö. Det finns inte ens tillräckligt med vatten att dricka, berättar Ousman Oumer, chef på hjälporganisationen Warsan i Somalia. 

Warsan har redan påbörjat arbetet med distribution av mat och vatten i de byar och flyktingläger där de arbetar och Ousman berättar att människor är väldigt oroliga. Det finns helt enkelt inte längre några platser att hämta vatten på och någon hjälp från myndigheterna går inte att räkna med. Han ser även hur allt fler kommer till de internflyktingläger där de arbetar, människor som tvingats lämna sina hem i jakten på vatten och bete för sin boskap. Många har också fått överge sina döende djur på vägen.

– Människor måste prioritera sin egen överlevnad i det här läget. När vattnet inte ens räcker till familjen och barnen får de låta boskapen torka ihjäl, även om det är fruktansvärt och gör att de förlorar sitt livsuppehälle på lång sikt, säger Ousman. 

Ousman minns också svälten 2011 när 250 000 människor dog på grund av torka och hungersnöd i Somalia. Han menar att om vi inte agerar snabbare den här gången, riskerar vi snart att hamna i en liknande situation. Priserna för spannmål har redan nått samma höga nivåer som man såg i krisen 2011 och om det humanitära biståndet inte utökas, riskerar 30 procent av Somalias befolkning att drabbas av akut matbrist redan i maj månad.

Från EFS samarbetspartner i grannlandet Etiopien kommer samma typ av berättelser. Kombinationen av torka, interna stridigheter, inflation och ökad arbetslöshet i spåren av covid-19 gör nu att situationen på många håll är desperat. Abeya Wakwoya som är chef för Dassc, Mekane Yesus-kyrkans biståndsorganisation i Etiopien, är förtvivlad. 

– Effekterna av den här torkan är så mycket värre än något vi sett tidigare, också på grund av de konflikter som pågår parallellt. Människor svälter och flyr, djuren dör och det är ett enormt lidande. Vi ber och ropar till Gud om nåd och frågar vad vi kan göra för att hjälpa de drabbade, säger Abeya. 

I ett akut skede planerar Dassc att bland annat distribuera mat och vatten i södra Etiopien, i regionerna Bale och Borena som drabbats hårt av torkan. Men man har också flera andra pågående insatser i andra delar av Etiopien, bland annat i det konfliktdrabbade Tigray. Desta Hadera arbetar på Dassc:s kontor i Tigray och han vittnar om en oerhört allvarlig situation även där.

– I Tigray beror nödläget framförallt på konflikterna. På landsbygden har bönder fortfarande lite kvar från föregående års skörd, men i städerna är situationen mycket svårare och många har inte fått någon lön på flera månader. Värst är det för alla internflyktingar. För dem är svälten ett faktum nu. En undersökning som precis gjordes i den gruppen visar att 95 % av alla barn och ammande kvinnor nu är undernärda, berättar Desta.

Kyrkan försöker göra det man kan för att lindra nöden. Bland annat delar de ut mat till cirka 1000 barn varje dag, men resurserna är snart helt slut även för dem. De har inte ens någon bensin kvar till bilarna de ska använda för att transportera hjälpen. Desta är extra bekymrad för alla undernärda och utsatta barn, och om Dassc hade mer resurser skulle de särskilt prioritera att bistå barn och internflyktingar med mat. 

I katastrofsituationer är det särskilt den drabbade människans behov av skydd och stöd som måste stå i fokus, något som de humanitära principerna också slår fast. I såväl Etiopien som i Somalia vittnar EFS partners alldeles särskilt om barnens och kvinnornas utsatthet och om vikten av att värna deras säkerhet och rättigheter. Barn på flykt har svårt att gå i skolan och riskerar också att bli utnyttjade som arbetskraft, när föräldrarna inte kan försörja sig. Många barn förlorar också föräldrar och tappar det sociala nätverk och skydd som de hade i sin ursprungliga miljö, och fler unga flickor gifts bort tidigare för att spara på familjernas begränsade tillgångar eller för att familjen ska tjäna en slant på hemgiften.

– Barn och kvinnor är alltid de som drabbas värst av humanitära kriser och så är det även i den här katastrofen, säger Abeya. 

Ousman i Somalia delar hans analys och han lyfter särskilt det könsbaserade våldet, som ofta ökar i desperata och utsatta situationer. Han har själv sett hur våldet mot kvinnor eskalerat bland nyanlända flyktingar i lägren. 

– När det saknas bostäder och platser för kvinnor att söka skydd ökar de sexuella övergreppen och våldet snabbt – detta är också något som Warsan arbetar för att motverka, säger Ousman.

Även om det som framförallt krävs nu är akut nödhjälp och mat för att säkra männi-skors överlevnad, behövs också ett mer långsiktigt perspektiv, menar både Dassc och Warsan. 

– Vi måste också stärka människor och samhällen så att de är bättre rustade att möta framtiden och kommande utmaningar. Mitt i krisen finns det också många lärdomar att dra, som kan hjälpa oss att möta nya katastrofer på ett bättre sätt, säger Ousman på Warsan i Somalia.

Han berättar om Warsans tankar kring holistisk byutveckling, som bland annat handlar om utbildning och att hjälpa lokalbefolkningen att se vad de har och hur de kan utveckla och använda det på ett klokt sätt.

– Precis som Gud frågade Mose vad han hade i handen och visade honom hur han skulle använda sin stav, så frågar vi människor vad de har och försöker hitta vägar att använda det på bästa sätt, säger Ousman.

Att utbilda lokalbefolkningen i allt från läskunnighet till grundläggande hygien, hälsa och vilken boskap som klarar sig bäst när tillgången på vatten och foder är begränsad, är förebyggande insatser som också kan rädda liv på längre sikt. Men det stora och viktiga arbetet med attitydförändringar, kvinnors rättigheter och att motverka könsbaserat våld är också ett led i de satsningar som redan pågår.

Någon som följt situationen på Afrikas horn under lång tid är Dawit Olika från Etiopien, som är teolog och bor i Uppsala. Han har ständigt kontakt med familj och vänner i landet och bevakar utvecklingen noggrant.

– Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en katastrof av den här magnituden och med så många människor på flykt i Etiopien samtidigt, säger Dawit.

Förutom att konflikterna gör det svårt för nödhjälpen att nå fram, så är stridigheterna enormt resurskrävande. Diplomatiska relationer har försämrats, sanktioner har införts och de etiopiska myndigheterna har inte kapacitet att mobilisera de nödhjälpsinsatser som skulle behövas, berättar Dawit. 

– I västerländska medier har det rapporterats mycket om situationen i Tigray, men faktum är att vi nu ser ännu fler internflyktingar från områden som Afar, Amhara och konflikterna i Wollega och Benishangul–Gumuz. Stora grupper flyr nu också undan torkan i de södra delarna av landet, som Borena och Bale. De här flyktingströmmarna har inte alls fått samma mediala uppmärksamhet, trots att det totalt handlar om många fler drabbade än de som befinner sig i Tigray, berättar Dawit.

Han understryker dock att situationen fortsatt är jättesvår i Tigray också, dit transporterna av mat, bensin och andra förnödenheter i princip skurits av. Skolor och sjukhus är förstörda i såväl Tigray som i det närliggande Amhara och människor saknar livsnödvändig medicin och grundläggande utrustning och det är dessutom jättesvårt att få ut pengar. Här krävs en omfattande freds- och försoningsprocess för att läget ska kunna stabiliseras. 

Förutom torkan och konflikterna oroar sig Dawit också för den skenande inflationen i landet som klättrade över 35 % i slutet av december 2021. Priserna för mat har tyvärr ökat ännu mer. Dawits bön är att enskilda människor – världsledare såväl som människor på alla nivåer – ska drabbas av den medmänsklighet och kärlek till sin nästa, som gör att människors liv ska kunna räddas. 

– Ingenting är omöjligt för Gud, och resurserna finns, säger Dawit.

• Della
• Twittra