När Jesus fick låna gården – möt familjen bakom årets fest

Den 18:e upplagan, sedan 1963, av scoutlägret Patrullriks breder ut sig över familjen Jakobssons ägor i Mossebo, utanför Kalmar med cirka 1000 deltagare och 500 funktionärer samt patrulledare. Lägrets epicenter är familjen Jakobssons släktgård. I trädgården sitter fyra generationer av släkten Jakobsson samlade. Alla är uppvuxna med EFS.

– Det har gått i arv. Min farfars far kom hit med väckelsen från norra Småland 1901, säger Lennart, Patrullriks platschef.

Inför lägret skapades en digital kopia av området på Internet genom bygg- och äventyrsspelet Mindcraft. Utvecklingen har gått framåt sedan 93-årige Halvar Jakobsson deltog i sitt första juniorläger 1936.

– På den tiden sysslade vi med traditionella scoutaktiviteter som att knopa och skära i pinnar. Nu finns det avancerad IT, höghöjdsbana och mycket annat, säger Halvar.

Höghöjdsbanan är en cirka tio meter hög anordning, byggd av stolpar, trä och rep, där de som har fyllt 15 år bland annat kan slänga sig utför i selar och gå på linor. Familjen Jakobsson har varit engagerad i scouting sedan Lennart och hustrun Karin flyttade in i gården 1987. Det är andra gången som de arrangerar Patrullriks. Första gången var 1999.

– Efteråt fick jag tackbrev från ungdomar som berättade att de hade fått möta Jesus här, säger Lennart.

Det är en av drivfjädrarna till att familjen åter arrangerar Patrullriks. Lennart citerar en mening från en predikan som han har lagt på minnet: »Om Jesus vill låna din gård så gör du klokt i att säga ja«.

Det ligger två och ett halvt års förberedelser bakom. Det har huggits ved och slanor i mängder. Förutom familjen, lägerkommittén, Salt och EFS engagerar sig hela Mossebo scoutkår, grannar, vänner, frivilliga och många nyanlända. De 25 hektar mark som lägret breder ut sig över används i vanliga fall som betes- eller åkermarker. Allt har fått arrangeras om inför och under lägret. Efteråt tar det en vecka att röja upp.

– Det som driver oss är en kombination av att det är roligt och att det samtidigt finns ett kristet djup i det. Att leva ut och förvalta den kristna tron. Att ha fått förvalta och använda vår gård i Guds rike är enorm välsignelse. Jag vet inget annat sätt att uttrycka det på, men folk brukar säga att vi är »crazy for Christ«, säger Lennart.

Ingen av de inblandade får ett öre i betalning.

– Vår lön är att vi får välsignelser i mängder, upplevelser, arbetsgemenskap och möten med släkt och vänner, säger Lennart.

– Och många nya möten. Den stora glädjen är att den kristna tron fortsätter här, säger Linnea Jakobsson.

Tron genomsyrar allt.

– Det vi gör här får inte skymma evangeliet, utan lyfta fram det. Scouting är ett bra verktyg för Guds rike. Det är ett lätt och bra sätt att jobba på, säger Lennart.

Morgonböner och gudstjänster kombineras med traditionella scoutaktiviteter.

– Bibeln och evangeliet bakas in i aktiviteterna. Deltagare utklädda till munkar berättar till exempel om tro och tanke, de lyfter fram evangeliet, säger Lennart.

Årets tema är »hopp«.

– Hoppet, som finns i den kristna tron, återspeglar sig på många plan här, till exempel i att man duger och kan vara den man är. Om man inte platsar i fotbollslaget, i sångkören eller i Idol så finner man en plats här, säger Lennart.

Han tror inte att alla deltagare anser sig ha en kristen tro, men att de mycket väl kan ha det med sig när de kommer hem.

– På läger stärks man och gör många andliga och livsavgörande beslut, säger Karin.

Lägret har tre sektioner. Ett stenkast från det stora lägret, för deltagare i åldrarna 10 – 14 år, finns en familjeby. För 10-årige Albin Svanberg, från Ersmark, är detta hans första lägret.

– Jag har lärt mig många nya saker, som att surra lite bättre. Vi får också lära oss mer om Jesus eftersom många pratar om honom, säger Albin.

EFS missionsföreståndare, Stefan Holmström, dyker upp. Han lyfter fram vikten av att deltagarna får fördjupa sig i tron samtidigt som de sysslar med scouting.

– Det ger balans. Den andliga sidan finns med hela tiden, säger han.

Den tredje lägersektionen är Jump-
lägret med deltagare från 15 år och uppåt. En ljudmatta av popmusik ligger över ungdomar som spelar beachvolleyboll, badar i gummibassänger, sjunger eller sitter i gräset och snackar.

– I år finns här 280 ungdomar. Jump har blivit stort och fått en viktig betydelse. Dit kommer även de som inte har så stark personlig tro. Där får de chansen att få en Jesus-dos, säger Stefan.

I hantverksbyn gör 12-åringarna Amelie Ossiansson och Telma Tollerup, från Nyköping, insektshotell som sedan säljs på lägermarknaden.

– Det bästa är samarbetet, gemenskapen och att alla lagar mat tillsammans, säger Telma.

– Men jag tycker att det är orättvist att vi inte får vara uppe lika länge på kvällarna som 15-åringarna och att vi inte får hoppa i höghöjdsbanan, säger Amelie.

När det är dags för nästa Partullriks, om tre år i Vässarö, har Amelie och Telma fyllt 15 år. Då kan de vara uppe så länge de vill och hoppa i höghöjdsbanan tills de storknar.

– Och det ska vi göra, avslutar Telma.

Skatten ger barnen utrymme

För att lära oss mer om söndagsskolan besöker vi Ersmarkskyrkan. Den är, som många EFS-kyrkor, en samarbetskyrka med Svenska kyrkan och ligger strax utanför Umeå. Här möter vi två ideella söndagsskoleledare, Sara Olofsson, till vardags onkologisjuksköterska, och Magdalena Sandberg, som är distriktskonsulent i EFS Västerbotten. Båda flyttade med sina familjer till Ersmark samtidigt 2006, de har barn i samma ålder och är engagerade i kyrkans söndagsskola. Genom sina erfarenheter har de fått uppleva skillnaden som ett bra verktyg kan göra för att ge stöd i såväl förberedelser som utformning.

– Man behöver inte ha något färdigt material för att ha en söndagsskola, man kan utifrån bibeltexter knåpa ihop något själv, men det hjälper och utmanar mig att utgå från Skattenmaterialet, säger Magdalena.

Sedan 2012 har de använt sig av Salts söndagsskolematerial »Skatten – på äventyr med Gud«, ett koncept som växt med åren.

– Skatten kommer ursprungligen från Norge där den används flitigt, både i Norska kyrkan och i frikyrkorna. Vi hakade på direkt när den kom till Sverige. Magdalena åkte till Norge när materialet introducerades och kom hem och sa att det var både spännande och bra, något vi borde haka på, säger Sara och fortsätter:

– Om jag får backa bandet så utgick vi hela tiden från Barnens bibel och då blev det lätt att man valde texter som man själv kände sig trygg med. Det blev exempelvis berättelsen om Noa och arken alldeles för ofta, djuren fick gå in och ut ur arken gång på gång. Med Skatten, som har ett långsiktigt upplägg, kommer nya berättelser som jag själv nog inte skulle ha valt. Texter som jag vid första anblicken inte riktigt får ihop själv. Som till exempel dagens samling som handlar om Guds helighet.

Vårt samtal börjar nämligen tillsammans med den grupp barn som samlats i kyrkan för just Skatten. Det blir ledtrådar, bibelord och böner utifrån temat Guds helighet, och så många skratt. Efter avslutad samling sätter vi oss i kyrksalen för att fortsätta samtalet.

Sara och Magdalena är båda överens om att ledarhandledningen med bakgrundstänket är nyckeln. Fördelen är att den står på en tydlig teologisk och pedagogisk grund. De berättar entusiastiskt om Skattens fem delar, där varje samling innehåller: Gemenskapen, Temat, Eftertanken, Uppdraget och Avslutningen. Själva pedagogiken bygger på Howard  Gardners idéer om nio intelligenser. Därav de olika momenten och de olika medierna som filmer, dockteater, sång och så vidare. Teologin är klassiskt evangeliskt-luthersk och anpassad för att fungera i alla evangeliska sammanhang.

– I början var det svårt att få alla att sitta still under de mer stillsamma momenten – men barnen vande sig snabbt och nu uppskattar de även stillheten under samlingarna, säger Sara, och tänker på övergången från den mer improviserade söndagsskolan till Skatten.

Efter en stunds paus fortsätter Magdalena:

– En styrka är, som sagt, att Skatten inte väjer för de svåra texterna, men det jag älskar mest är eftertankemomentet, att stanna upp inför texten och få vända och vrida på den tillsammans med barnen.

De tycker båda att Skattenkonceptet verkligen är som en skattkista att gräva ur.

– Materialet är gediget, genomarbetat och består av många alternativ till en samling.

Man måste göra sina val för att få till en samling som passar en själv och de barn man möter, säger Sara.

Magdalena fyller i:

– En utmaning är att ta sig tid att gå igenom allt tillgängligt material. Egentligen behöver man inte göra det, men det berikar om man gör det. Den stora fördelen är att allt material, med media och sånger och så vidare, är webbaserat och planeringen sker online. Vi tar helt enkelt en dator och ses över en kopp kaffe, så sätter vi ihop en samling. Eller ibland planerar en av oss själv och då mejlar man ut den färdiga samlingen i pdf-format till de andra ledarna. Just att det är online är en stor hjälp – bara det att man aldrig mer behöver åka tillbaka till kyrkan efter en kvarglömd ledarhandledningsbok.

Med så många möjligheter – hur påverkar Skatten gudstjänstlivet i stort?

– Vi har Skattengudstjänst en gång i måna­den. Det är faktiskt väldigt uppskattat – man använder samma koncept, men nu som gudstjänstordning i en familjegudstjänst, konstaterar Magdalena, och Sara fortsätter:

– Då är det barnen som är mest hemma i gudstjänsten och de vuxna får hänga på. Det blir verkligen en gudstjänst som aktiverar hela församlingen och gör alla delaktiga. Man får tänka till ordentligt kring just moment som Uppdraget, så att det passar församlingen, oavsett ålder och förmåga.

I vanliga fall finns Skatten närvarande i gudstjänsten genom att skattkistan med dagens ledtrådar öppnas gemensamt, innan barnen går iväg till sin samling.

– Barnen får en egen spelplan – men är ändå är kvar i gudstjänstgemenskapen  och skattkistan ger de vuxna en sneakpeak om vad samlingen kommer att handla om. Det öppnar upp för samtal när man ses igen, något att ta med sig hem, säger Sara.

En stor utmaning för många föräldrar i dag, kanske främst de vi möter i församlingens kontaktyta mot samhället, är om vi verkligen ska påverka våra barn i ena eller andra riktningen. Vad tycker Sara och Magdalena? Efter en stunds tystnad svarar Sara:

– Det handlar om att väcka en nyfikenhet på vad Bibeln handlar om. Jag brukar tänka att vi sätter frön som kan växa nu eller ligga och gro ända till vuxen ålder. Oftast är det barnen själva som kommer med sina frågor och så får vi tillsammans söka svaren.

Magdalena avslutar samtalet med att konstatera:

– Jag tror att det viktiga är att både barn och vuxna får mötas i bibeltexten. Och att vi som leder måste våga ta ett steg tillbaka och låta barnen få »provtänka«. Sedan är det viktigt att ledarna är närvarande med sin tro och sina erfarenheter – då blir det ett möte som berikar oss alla. Tillsammans är grejen.

Skattens fem delar

  1. Gemenskap – med ledtrådarna som finns i skattkistan och den gemensamma bönen.
  2. Dagens tema – som är den bibeltext ledtrådarna pekade mot och som kan gestaltas genom dockteater, drama, bilder eller film m.m.
  3. Eftertanke – då landar vi
    i temat och texten samt ger tid för reflektion och samtal.
  4. Dagens uppdrag – som är den praktiska appliceringen av texten. Det är här som till exempel att bygga med Lego kommer in.
  5. Avslutning – då man återkopplar till ledtrådarna,
    avrundar samlingen och landar i budskapet.

Vill du veta mer?

skatten.nu finns inspiration och möjlighet till prenumeration – häng med på ett äventyr med Gud.

En levande legend

Hemma hos Ezra och Gennet i Uppsala är det varmt, ombonat och välkomnande. I vardagsrummet finns en klassiskt svensk femtiotalsskänk med familjebilder uppställda. Där har Ezras far och mor hedersplatserna.

– Man kan säga att jag är född i en EFS-familj, fast i Etiopien. Mamma och pappa är från Eritrea men flyttade därifrån under den italienska ockupationen på 20-talet och gifte sig i Addis Abeba 1933, berättar Ezra.

Ezra och Gennet lärde känna varandra i slutet av femtiotalets Addis Abeba, Etiopien. Gennet kommer från en ortodox familj och det var först under ungdomsåren hon hittade in i den lutherska kyrkan och på så vis hamnade i samma ungdomsgrupp Ezra. De fick båda stipendium från det Lutherska världsförbundet för att studera vidare i USA. Gennet studerade kostlära och Ezra pedagogik. 

– Först hemma i Etiopien igen insåg jag hur mycket jag uppskattade Gennet. Hon var smart och begåvad på så många sätt, lugn och stark.

Det är nu femtio år sedan Ezra och Gennet gifte sig, i Addis, och efter det kom de tre barnen relativt tätt.

För Ezra kom kallelsen att bli präst inte som en självklarhet, snarare nästintill slumpartat. Det var under studietiden i USA som hans etiopiska hemförsamling hörde av sig. Församlingen behövde en ung pastor och vände sig till utlandsstudenten. Ezra kunde inte tacka nej. Han började med teologiska studier i Minnesota 1959. Redan 1963 hade Ezra blivit vald till Mekane Yesuskyrkans generalsekreterare, utan att bli tillfrågad. Väl tillbaka i Etiopien prästvigdes han 1964. Då hade kyrkan mellan 30 000–50 000 i gemenskapen, i dag är det världens största lutherska kyrka med över sju miljoner medlemmar.

1970 flyttade hela familjen till Sverige och Uppsala. Här skulle Ezra fördjupa sina teologistudier inför att han skulle börja undervisa på prästseminariet i Addis Abeba. Vid den här tiden blev Lötenkyrkan deras andliga hem. Trots en bra start i det nya landet är Ezras minnen inte enbart ljusa från dessa år. Situationen hemma i Etiopien blev med tiden allt värre och kyrkan hade det tufft. Präster blev både fängslade och dödade. Precis innan Sverigeflytten hade Ezra dessutom blivit invald i Lutherska världsförbundets styrelse vilket innebar många resor och tid ifrån nära och kära.

– Det var slitigt att vara ifrån familjen. Jag inser att jag gått hårt åt mig själv och åt familjen genom åren och jobbat för mycket. Vi hade dessutom en tärande längtan att flytta tillbaka till Etiopien och stötta kyrkan där, men alla i vår omgivning avrådde oss. Vi insåg till sist att det var omöjligt att flytta hem.

Det dröjde ända till 1991 innan Ezra och Gennet kunde resa tillbaka. Ezra blir tårögd när han tänker på dessa år i separation från Mekane Yesuskyrkan.

– Ibland har jag en känsla av att jag inte bidragit så mycket till kyrkans utveckling som jag kanske kunde ha gjort om vi flyttat tillbaka. Jag hade velat återvända till Etiopien efter studierna och exempelvis arbetat mer kring prästutbildningen där.

Med insikten att de inte skulle återvända till Etiopien förändrades deras planer drastiskt, istället blev det en akademisk bana i Sverige i kombination med församlingstjänst. Mellan 1978, efter disputationen, och 1983 var Ezra dels lärare på Johannelund dels församlingspräst i Gamla Uppsala församling. Han har även arbetat som präst bland etiopiska och eritreanska grupper i Stockholmstrakten, samt på Teologen vid Uppsala Universitet. Hans vidare forskning resulterade i boken »Arvet från kyrkofäderna« som senare har använts som lärobok, både i Sverige och Norge.

Ezras kärlek till kyrkan är stor och han har en unik kännedom om den lutherska gemenskapen genom sina relationer till Eritrea, Etiopien och Sverige.

– Kyrkan i Etiopien är stark nu, även om den har ständiga behov och brottningskamper. Det finns liv och längtan och ny iver bland gamla och unga i kyrkan i Eritrea. Men kyrkan är sliten och prästerna börjar bli gamla. Utbildningsmöjligheterna är mycket begränsade.

När EFS i våras gav ut jubileumsboken »Det stora uppdraget« fanns Ezra med som en av artikelförfattarna. Hans text, som berörde de tidiga EFS-missionärernas expeditioner, avslutas: »Oromoexpeditionerna utgör en evangelisk saga där tro, uthållighet och mod till slut vann seger.«

Vad är mod i kyrkan i dag jämfört med då?

– Under pionjärernas tid krävde resorna och farorna mod. I dag handlar det om ett annat slags mod, som att den med avvikande teologisk mening blir en måltavla. När man blir beskylld, på grund av sin avvikande åsikt, för att vara intolerant och bakåtsträvande krävs det mod att hålla ut. Samtidigt behövs det mod för att våga diskutera och bearbeta svåra teologiska frågor. I detta avseende har kyrkorna i Afrika något att lära sig från kyrkorna i väst.

Bara några dagar innan vi träffas har Ezra fyllt 80 år, enligt passet, men han är noga med att påpeka att han egentligen är 81 år.

Hur summerar du ditt liv och hur ser det ut i dag?

– Jag är så glad att jag har många vänner. Det är inte alltid som jag själv är en så bra vän. Jag har gjort dumheter men har fått mycket stöd, jag tar emot det och tackar Gud. Jag har levt ett rikt liv men jag står i skuld när det gäller att inte ta tid för familjen och mig själv. Många gånger har jag varit för ivrig men kommit att inse styrkan i att våga vänta. Och jag har sagt till mig själv att det är tid att lugna ner sig. Den tanken tar jag på allvar, jag vill vara redo för hädanfärd när den dagen kommer. Innan dess vill jag hinna klart med mina memoarer, men det är en bit kvar på dem, avslutar Ezra.