Etikett: ur arkivet

Lina Sandells privata brev

Kapseln ser ut som så många andra. Ljus kartong, aningen större än ett A4-papper, tydligt märkt.

– Jag kan inte säga säkert att ingen Sandell-forskare har läst alla breven, men jag har inte sett att någon har skrivit något om dem eller ens nämnt att de finns, säger Gösta Imberg.

Själv hittade han breven genom att ta vara på sina kunskaper i släktforskning. Det visade sig att den unga Augusta Svahn som var Linas vän var den Augusta som gifte sig med Linas svåger Knut Almqvist, när Linas syster Charlotta hade dött.

När samma namn dök upp i listan över vad Lunds universitetsbiblioteks Lina Sandell-arkiv innehåller, lade Gösta Imberg genast en beställning och slog sig ner vid ett av borden i läsesalen.

Något av det första Gösta gjorde var att bläddra i brevhögen och se om det fanns något brev från hösten 1868, då Lina och hennes man Oscar skulle ha blivit föräldrar.

Alla kvinnor i Linas familj var sjuka och hennes systrar Charlotta och Mathilda dog unga. Charlotta hann »bara« föda fyra barn. Mathilda fick sina tretton tätt, trots att flera av graviditeterna var mycket svåra för henne. Så hur var det för Lina själv?

Där låg det, ett brev skrivet den 29e oktober 1868. Lina skriver till Augusta:

Min innerligt älskade syster Augusta!

»Lofva Herren, min själ, och allt det uti mig är – Och förgät icke hvad godt Han dig gjort hafver« – Ja, så ville jag av fullaste hjerta utbrista vid återblicken på all den nåd och barmhertighet Herren under den sistförflutna tiden bevisat mig! Hans godhet har i sanning varit stor öfver mig. Det står i den 107de psalmen att »dem Han utur nöd förlöst hafver, de skola tacka Honom«. Och nog har Han förlöst mig ur mycken nöd och ångest. O, att Han derför finge den ära Han åsyftar! O, att mitt lif hölle hans rätter med fullt allvar!

Det är mig en glädje, att äntligen kunna skrifva till Dig, kära syster. Hittills har jag ej fått sysselsätta mig mycket, utan mest hvilat, men nu känner jag mig starkare dag från dag och är uppe nästan hela dagarna. Det är så underligt, att åter kunna gå och röra mig, utan att vara så rysligt tung. Genom den onaturliga vattensamlingen var jag så svullen. Weckan förrän lillan föddes öppnade professor Cederschöld svullnaden ett par gånger hvarvid säkert ett par kannor vatten (en kanna var ett mått på drygt 2,6 liter – red:s anm) utrann. Sjelfva den svåraste stunden blev emellertid kortare än hvad både jag och läkaren hade väntat. Cederschöld, som ännu går upp till mig emellanåt, säger alltjemt, att han betraktar det som ett under, att det gick som det gjorde. Herren hörer bön, ja, Han är en Mästare till att hjelpa, jag tycker, att jag återigen har fått lära känna Honom på ett nytt sätt.

Hade det varit hans goda vilja, nog hade det varit kärt om jag hade fått behålla den dyrbara gåfvan – men Han såg ju hvad som var nyttigast för henne och oss. Efteråt kännes väl en underlig tomhet, men det är gott att få böja sig för Guds vilja. Tack, älskade Augusta, för den lilla vackra skjortan och för den kärlek, hvarmed du på så mångfaldigt sätt tänkte på mig!

Brevet fortsätter med tack till Augusta för en kappsäck fylld med omtänksamma gåvor, bland annat honung och skinka. Att skicka mat är inte ovanligt vid den här tiden (i ett annat brev suckar Lina över att det inte skulle gå att skicka ostkaka som hon längtar efter, men lite senare får hon den faktiskt).

– Lina tog hand om Mathildas två äldsta barn redan medan Mathilda levde. De fick gå i skolor i Stockholm. När Mathilda hade dött blev Lina fostermor åt dem och åt nästa i syskonskaran. I perioder hade hon också andra syskonbarn boende hos sig, berättar Gösta och fortsätter:

– Jag uppfattar det som att hon tror att hon inte skulle ha kunnat ta hand om dem lika bra om hon också hade haft ett eget barn – Gud har gett henne ansvaret för dem, och att hon inte fick behålla »Lillan« var Guds vilja.

Sådana slutsatser kan provocera dagens läsare. Lina skriver att Gud vill hennes bästa, men hon verkar också vara mycket öppen och fri när hon skriver till Augusta.

– Jag får intrycket att hon skriver till sin bästa vän och att hon inte behöver hålla tillbaka något.

Några år tidigare har alltså Linas syster Charlotta dött, och svågern Knut som är präst har blivit ensam med tre barn. Det fjärde dog tidigt. Han och Augusta gifter sig – till Linas stora glädje. Efter några år i Linneryd blir Knut föreståndare på Johannelund, och familjen flyttar till Bromma.

Själv lär Lina känna Oscar Berg, en man som rör sig i väckelsekretsarna. Han kommer från Kumla och är sju år yngre än hon. Liksom Lina (som dock »långpendlar« i flera år – hon har ett »hotellrum stående« på Brunkebergstorg och är ofta i Småland) är han bosatt i Stockholm. Han är en känd nykterhetspredikant, men tjänar sitt uppehälle som grosshandlare och håller på med alla slags affärer. Lina och Oscar bjuder in till bröllop i Nydala, där Mathilda och hennes familj bor.

Lina skriver till Augusta:

Tack af hjertat för Ditt hulda, kärleksfulla bref, och de deri uttalade välönskningar för mig. Må Gud uppfylla dem i det mått och på det sätt Han finner för godt! Min enda trygghet är den, att Han sjelf har styrt och ledt denna sak, som synes så underlig för våra ögon (och allramest för mina). Allt hitintills har Han hulpit – Han skall ock hädanefter hjelpa. (…)

Bröllopet skulle blifva, om Gud vill, den 21 Maj. Jag har dröjt att skrifva, emedan jag väntat på att få dagen bestämd. Det var kärt att Du och Anna ville glädja mig med Eder närvaro. Waren af hjertat välkomna! Rosenius har lofvat att komma, likaså Odencrants.

Eftersom Knut inte verkar ha tänkt komma till bröllopet ber Lina
Augusta att berätta för honom att Rosenius har lovat en »bibelstund«.

Lite senare berättar hon utförligt för Augusta om bröllopsresan till Finland, där hon och Oscar reste mellan städerna, träffade många väckelsekristna och också var hemma hos Zacharias Topelius, som »tyckes rätt mycket berörd av christendomens sanningar, ehuru det väl ännu icke blifvit ett utgående från verlden«.

Lina berättar för Augusta om ett stort översättningsuppdrag. Året därpå får hon ett erbjudande från EFS om anställning.

– När Lina beskriver sin första tid på expeditionen för Augusta, kan man förstå uttrycket »stiftelsens lilla piga«. Waldemar Rudin är hennes chef. När han blir missionsföreståndare på Johannelund behöver hon inte längre vara på plats. Då börjar hon jobba mycket hemifrån, från sina syskons hem och från en kurort.

Lina har tät kontakt med Carl Olof Rosenius, och i breven till Augusta förekommer han ofta – enligt Lina kan ingen framställa det evangeliska budskapet som han. När han har dött på vårvintern 1868 skriver hon:

Sedan jag sist skref, har den käre, oförgätlige Rosenius fått aflägga resdrägten och ingå i den salighet, som står de trötta kämparna åter. (…) Wi hade den oskattbara fördelen att under de sista veckorna ofta få vara tillsammans med honom och oaktadt hans svaghet, var detta dock alltid dyrbart och lärorikt.

När hon lite senare berättar om saknaden, skriver hon:

Här är så mycket predikande, men så få herderöster.

I kapseln på Lunds universitetsbibliotek finns ungefär 300 daterade brev, och ett 30-tal odaterade. Det blir i genomsnitt nästan ett i månaden i 29 år. Vad som händer sedan vet inte Gösta. Är det bara samlingen som tar slut, eller brevväxlingen?

Mycket hinner hända under de 29 åren. Linas syster Mathilda förlorar fyra av sina barn, och om ett av dem skriver Lina att Mathilda redan har »fått återlämna den lille till den stora barnkammaren i himlen«. När Oscar och Lina blir mordhotade berättar hon om det, och hon nämner också vissa ekonomiska problem. Hon skriver om den stora finanskrisen 1878, om besöken hos prinsessan Eugenie, om när ståndsriksdagen röstas ner och om ett uppmärksammat självmord i grannhuset.

Ett återkommande uttryck är att Lina är »öfverlupen af arbete«. Dagen före nyårsafton 1885 skriver hon:

Någon hvila tenker jag ej på förrän på andra sidan – men der får ju äfven jag jullof.

Lina Sandell-arkivet i Lund bygger på material som Ernst Newman fick av Linas brorson Nathanael Sandell på 1930-talet. Breven från Lina till Augusta har varit i privat ägo och kom till arkivet först 1999.

Brevens okända berättelse om Lina Sandell

Han är pensionär sedan ett par år, men Örkelljunga behöver honom fortfarande i församlingsarbetet, så det är bara någon dag ibland han kan åka till Lund och sitta på Universitetsbiblioteket. Lina Sandell har han »känt« sedan han var i tioårsåldern. Då blev hans pappa kyrkoherde i Fröderyd, och hela familjen fick dela på ansvaret för guidningarna i Lina Sandell-museet på prästgårdstomten.

I ett brev på Universitetsbiblioteket läste han om en Augusta Svahn som följde med Lina hem efter båtolyckan där hennes pappa drunk­nade.

– Det var genom att släktforska som jag fick reda på att det var samma Augusta och att hon verkligen stod så nära Lina, säger Gösta Imberg.

Augusta var arton år då, bodde i Jönköping och var aktiv i stadens traktatsällskap.

På Universitets­biblioteket i Lund finns de handskrivna brevväxlingarna att ta del av.På Universitets­biblioteket i Lund finns de handskrivna brevväxlingarna att ta del av.
Hon skrev inte bara vackra psalmer, i de brev som Gösta Imberg upptäckt ser han flera nya sidor hos Lina Sandell.Hon skrev inte bara vackra psalmer, i de brev som Gösta Imberg upptäckt ser han flera nya sidor hos Lina Sandell.
Gösta konstaterar att det handlar om mer än 1300 brevsidor och inser att: »jag har mycket kvar att läsa«.Gösta konstaterar att det handlar om mer än 1300 brevsidor och inser att: »jag har mycket kvar att läsa«.

– Jag tänkte att en ung kvinna som tar på sig ett sådant uppdrag måste vara något särskilt, så jag bestämde mig för att hålla utkik efter henne, säger Gösta.

Alla de fyra döttrarna i familjen Sandell hade problem med sina lungor. Linas storasyster Charlotta fick fyra barn med sin man, Knut Almqvist, som var präst. Ett av barnen dog, och lite senare dog mamma Charlotta också.

– En forskare som jag har talat med sa att han släppte den delen av familjen i och med hennes död. Det han inte visste var att det är då som det spännande börjar, säger Gösta.

Gösta har forskat mycket i sin egen familjs historia, och nu gjorde han en liknande kartläggning av Lina Sandells familj. Det visade sig att Knut gifte om sig ganska snabbt – och att den Augusta Almqvist som står som hans fru var född Svahn.

– Så när jag såg i bibliotekets lista att det fanns en kapsel med över 300 brev från Lina Sandell till Augusta Almqvist, då förstod jag att jag hade gissat rätt.

Det första brevet har Gösta lyckats datera till några dagar före Jonas Sandells död. Senare fortsätter väninnorna att påminna varandra om hans dödsdag år efter år. Det är förstås bara en del av innehållet i breven.

– Efter Charlottas död skriver Lina att hon hör att det går rykten om Knut och att hon vill tala med Augusta om dem.

De rykten som Lina har hört gäller Knut och Augusta. Ganska snart efteråt gifter de sig, och Linas väninna blir styvmor till Charlottas tre barn som Lina är mycket engagerad i. Breven handlar ofta om dem.

Gösta ägnar sina dagar på universitetsbiblioteket åt att fotografera brevsidorna. Läser gör han hemma. Han har hittat ett brev där Lina berättar för Augusta om de sista veckorna av graviditeten och om förlossningen som »Lillan« inte överlevde.

– Jag har skickat det till en forskare som arbetar med medicinhistoria och fått svaret att det verkar vara havandeskapsförgiftning Lina drabbades av, säger han.

Och så har han upptäckt att Augusta Almqvist någon gång år 1863 blev Linas medarbetare – det var hon som översatte många av de engelska texter som Lina behövde till tidningar och kalendrar. De tryckta översättningarna är osignerade, och det har tagits för givet att det var Lina själv som arbetade med dem.

Hur kommer det sig att breven har legat orörda så länge?

– Det var Augustas döttrar som tog hand om dem efter hennes död, och när också hennes dotter Maria hade dött hamnade de hos Staffan Björck som var professor i litteraturvetenskap. Han förvaltade dem i många år. 1999 kom de till UB, men det verkar inte som om någon har förstått vad de kunde innehålla. Det är över 1300 brevsidor – jag har mycket kvar att läsa.

Arkivet för missionen vidare – nu i Indien

Volontärerna i EFS arkivprojekt gör betydelsefulla insatser och intressanta upptäckter. En av dem är Lars Hofgren, tidigare EFS-missionär i Tanzania och handläggare för Svenska kyrkans internationella arbete. Hans första uppdrag var att skriva rent och översätta Langes dagbok 1908–1909, nästa blev Carl Cederqvists dagböcker.

– Intressant och utmanande. Handskrivna dagböcker från slutet av 1800-talet är inte alltid lätta att tyda, ord kan vara sådana som inte används i dagens språk. Jag försöker ofta se till sammanhangen och det som beskrivs för att kunna tyda orden och meningarna, säger Lars.

Nu arbetar han med att översätta boken »I hjärtat av Indien« till engelska eftersom Nirmal Soren, pastor i Chhindwara, Indien, sökte faktamaterial inför en avhandling om missionsarbetet i delstaten Madhya Pradesh. Boken gavs ut 1927 i samband med det indiska missionsarbetets 50-årsjubileum och ger en bra beskrivning av det första missionsarbetet, även ur ett kvinnligt perspektiv. Nils Dahlberg står som redaktör, men flertalet av bokens kapitel är skrivna av kvinnliga indienmissionärer.

Lars förundras av hur förutseende missionärerna var i Indien och hur de tidigt satsade på att församlingarna samt de kristna skulle bli självförsörjande.

– Jag är imponerad av hur de tidiga missionärerna klarade av sina dagliga liv, att kommunicera med omgivningen, lära sig språk, hur de härdade ut trots hårt klimat och många sjukdomar. Många var febersjuka under långa perioder, men arbetade ändå vidare och byggde relationer med omgivningen. De vågade satsa, även om resultatet kanske inte blivit riktigt det de önskade.

Pastor Nirmal, som studerar hemma i Indien och har besvarat våra frågor via mail, ser hur historien kan berika det arbete han står i nu.

– I mitt hjärta har jag alltid varit nyfiken på min kyrkas ursprung och utveckling. Jag vill som pastor, här i Chhindwara, undervisa den nya generationen om EFS missionsarbete och dess arbetsmetoder i dagens sammanhang.

Varför är det viktigt för dig att få tillgång till denna bok och annat ur EFS arkiv?

– Därför att det är en primär källa till svenskt missionsarbete. Andra skrivna källor av indiska författare är inte lika autentiska som EFS arkivmaterial. Där finns många berättelser, händelser, presentationer av personer och missionsmetoder som har blivit till stor hjälp för mig. Det finns även andra detaljer beträffande EFS arbete i andra länder som hjälper oss att förstå arten av EFS mission. Brev och fotografier är också viktiga för förståelsen av äktheten av materialet om missionsarbetet.

Rosenius släktträd och predikoutkast

En särskild skatt i EFS arkiv är dessa vackert tecknade predikoutkast från kyrkoåret 1866–1867, året innan Carl Olof Rosenius avled. Under detta år predikade han i Betlehemskyrkan utifrån den nya kyrkohandbokens texter. Utkasten är stolpar med psalmförslag för 48 söndagar det kyrkoåret.

Ytterligare glimtar från Rosenius liv hittar du på www.efsarkiv.nu och sökord: »Rosenius«. Senaste tillskottet är anteckningar kring Rosenius släktträd som börjar på 1600-talet. Carl Olof och Agatha fick sex barn varav två dog unga. Bara en av sönerna Carl David fick sedan barn, sex barn i det första äktenskapet och tre i nästa. Materialet i arkivets släktträd är ofullständigt men möjligheten finns för den som känner sig manad att komplettera det genom släktforskning.
Arkivet fylls på fortlöpande och redan nu finns fakta om Rosenius livshistoria, fotografier, hans egna texter, friarbrevet till Agatha och ett antal andra brevkonversationer att ladda ner.

EFS jultidningars flykt över Sverige

Kolportörerna sålde inte bara jultidningar utan även andra böcker från EFS-förlaget. På tidningarnas baksida eller insidor av omslaget fanns ofta annonser från EFS-förlaget för de tidningar och böcker som gavs. Jultidningarna var därmed ett viktigt reklamorgan för EFS.

Det började ofta med att ett särskilt julnummer av tidningen gjordes. När Barnens Tidnings julnummer bytte namn till Julkärven 1896 började en lång era som slutade 1975 i och med att de ekumeniska barntidningarna Kompis och Kom Tillsammans kom ut med julnummer.

När Julkärven kom ut 1896 mötte den ett stort behov. Redan efter tre år var upplagen uppe i 105 500 exemplar och den största utgåvan var 1906 med 172 000 exemplar. En uppskattning, utifrån de år vi fått fram upplagesiffror, är att närmare fem miljoner av Julkärven tryckts och ofta står det att upplagan tagit slut. Efter piken i början av 1910-talet blev konkurrensen av andra jultidningar stor och upplagan låg under många tiotal år på 30 000–40 000 exemplar, även det stort för en så liten rörelse som EFS.

Efterlysning! Har du gamla nummer av Julkärven? Tyvärr är några av våra arkivnummer av Julkärven skadade eller har anteckningar så vi söker exemplar till arkivet. År 1906, 1908–1910, 1914, 1921 och 1927. Hör av dig till: arkiv@efs.nu eller 073-658 70 42.Efterlysning! Har du gamla nummer av Julkärven? Tyvärr är några av våra arkivnummer av Julkärven skadade eller har anteckningar så vi söker exemplar till arkivet. År 1906, 1908–1910, 1914, 1921 och 1927. Hör av dig till: arkiv@efs.nu eller 073-658 70 42.
På EFS historiska webb­sida, www.efsarkiv.nu finns vart tionde nummer av Julkärven, Julgåvan och Julottan – där kan man få uppleva sin barndoms jul igen, eller morfar och mormors jultidning.På EFS historiska webb­sida, www.efsarkiv.nu finns vart tionde nummer av Julkärven, Julgåvan och Julottan – där kan man få uppleva sin barndoms jul igen, eller morfar och mormors jultidning.
Våra utgåvor: Julkärven 1896–1975 Julgåvan 1907–1992 Julottan 1910–1976 I Juletid bland fjällen 1908-1912Våra utgåvor: Julkärven 1896–1975 Julgåvan 1907–1992 Julottan 1910–1976 I Juletid bland fjällen 1908-1912

Men det fanns inte bara Julkärven utan för ungdomarna kom år 1910 jultidningen ut med namnet Julottan som De Ungas Tidnings julnummer. Upplagan låg runt 30 000 exemplar och samma upplagor var för Julgåvan som kan sägas vara de vuxnas tidning. Julgåvans första nummer kom 1907 och gavs ut fram till EFS-förlagets nedläggning 1992 medan Julgåvan upphörde 1976. Anmärkningsvärt är att Julottan fortsatte som egen jultidning även långt efter det att De Ungas Tidning gått upp i missionstidningen Budbäraren.

Jag måste också få nämna jultidningen I Juletid bland fjällen som började ges ut i början av 1900-talet för att stödja missionen bland samerna. 1910 togs utgivningen över av Jämtlands lutherska ungdomsförbund, senare EFS Jämtlandsförbund och EFS i Mittnorrland. Tidningen var den av EFS jultidningar som överlevde längst och lades ner 2012. Tidningen var under senare år känd för sin fototävling med vackra fjällbilder.

I tidningarna förekom alltid bibelberättelser eller andra andliga artiklar, reseskildringar och livsberättelser. I barntidningarna sedeslärande berättelser, sånger, tips på leksaker man kan göra själv, teckningar och bilder. Berättelser från EFS olika missionsländer presenterades i alla tidningarna.

Kännetecknande för jultidningarna var de vackra illustrationerna och att trycka så vackra färgomslag var säljande. Lina Sandell redigerade flera av EFS tidningar även om det sällan står angivet i tidningarna och ofta med illustrationer av Jenny Nyström. Många gånger förekom bilder på glada barn på kälkar, med granar, på väg till kyrkan och någon enstaka gång är en illustration av tomten med. I Jenny Nyströms bilder är det tomten som vaktar hästen under julottan. Det är han som smyger runt i kyrkbänkarna och det är han som ordnar med psalmnumren.

Bland andra kända konstnärer fanns Hans Artelius, Folke Hoving, Brita Ellström och Kerstin Frykstrand. Flera av dem var illustratörer för flera förlags böcker, tidningar och bokmärken. Till exempel Hans Artelius. Få konstnärer har varit så produktiva. Många känner igen hans bilder på omslag, pappersillustrationer och bokmärken, ofta änglar eller tomtar utan att veta vem som gjort dem.