Vardagen och uppdraget för EFS utsända har förändrats sedan den förste Etiopien-missionären Karl Cederqvist, tillika pionjär inom Mekane Yesus-kyrkan, satte foten i landet 1904.

–  Vi bor inte i hydda längre som missionärerna gjorde förr. Vi är konsulter mer än evangelister. Mekane Yesus-kyrkan är också på väg att få en ny identitet. Det är inte bara en fattig kyrka utan också en kyrka med stora tillgångar, beroende på var i Etiopien man är, säger Elias Tranefeldt.

De första svenska missionärernas tid i Östafrika präglades av sjukdomar och våldsamt motstånd som ofta ledde till döden. När pandemin COVID-19 når Etiopien är det med bättre beredskap. Elias berättar att det mesta hittills är som vanligt i Addis Abeba, förutom att alla skolor, inklusive Mekane Yesus-kyrkans, är stängda för tillfället (red. anm skrivet 31 mars) i avvaktan på hur viruset sprider sig.

– Vi mår bra även om vi blir lite rastlösa, då våra arbetsplatser är stängda i åtminstone fyra veckor. Vi försöker jobba hemifrån och är glada att internet fortfarande är igång och att vi får lite mer tid för varandra i familjen. Flera delstater är stängda, man ser mycket mindre folk ute på stan, de skakar inte hand, många har munskydd och det talas om total lock-down även här. Samhälleliga åtstramningar kan leda till politiska oroligheter i landet och då kanske saken hamnar i ett annat läge för oss och vi tvingas försöka komma till Sverige.

Paret Tranefeldt bor i ett inhägnat hus inom Mekane Yesus-seminariets campus. Deras två tvillingpar Gabriel, Josef, Emanuel och John leker med hunden Sissi på gården och familjens barnvakt Abaynesh gör sig i ordning för att gå hem för dagen. »Egziabher kenante gare yehon,« »Må Gud vara med er,« säger hon.  

Guds Ord är en central och daglig del i paret Tranefeldts liv – i både andakt och vardag. Elias undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium och Sophia är översättningsrådgivare och arbetar med bibelöversättning i samarbete med Folk och Språk. 

Just bibelöversättningen var deras väg in i Etiopien. Innan de flyttade år 2015 hade de en längre tid längtat efter denna typ av arbete och Erik Johansson (EFS internationella missionssekreterare) föreslog att paret skulle överväga att flytta till ett land där EFS redan hade infrastruktur för missionärer.

– SIL, en av organisationerna som arbetar med bibelöversättning här i Etiopien ville gärna ha med mig. Mekane Yesus-kyrkans seminarium hade samtidigt ett behov av lärare så det passade bra för Elias som har en master i teologi. Vi hade nog snarare hoppats att vi skulle hamna i Sibirien eller så, för vi har lite svårt med värme. Föga visste vi hur kallt det faktiskt kan bli i Addis, säger Sophia.

Då hade de en begränsad kunskap om Etiopien men språkentusiasten Sophia var exalterad över att det talas runt 80 språk i landet. 

På seminariet hörs amarinja och oromiffa i korridorerna bland studenterna innan Budbärarens utsända träffar Elias utanför ett av klassrummen. Kursens sju studenter droppar in en efter en.

– Studentkontakten och hela idén om bibelundervisning är min passion. Det är en väldigt kreativ miljö här på seminariet för den som vill hitta på lösningar själv, för det finns rätt få givna ramar för hur undervisningen ska gå till. I Sverige var jag präst och det var ju en del undervisning i det, men jag trivs väldigt bra med att arbeta helt och hållet som lärare. 

Denna dag undervisar Elias utifrån Johannesevangeliet och om Jesus förhållande till Fadern. Etiopiens utveckling och utmaningar speglas ständigt i samhällets alla led, inte minst i Elias klassrum. Där sitter till exempel prästen Paulus Adem från den lutherska kyrkan i Eritrea – tack vare fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien. Hans närvaro hade varit omöjlig bara för något år sedan. EFS sponsrar nu hans och ännu en eritreansk prästs vidareutbildning vid seminariet.

När det är dags för diskussion uppmuntrar Elias eleverna att delta: »Jag kommer inte att underkänna er för vad ni säger, bara om ni inte säger något alls.«

– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet. Det är en underbar kontrast för mig som svensk där det ju i vår kontext hela tiden handlar om att ifrågasätta Bibeln – inte minst från samhällets sida. Här är det nästan för mycket åt andra hållet ibland: Bibeln blir lätt något som bara läses rakt av utan att analyseras eller sättas i sitt sammanhang. En mycket vanlig form av predikan är att bara upprepa bibeltexten ett par gånger och trycka på sådana meningar man som predikant tycker är särskilt bra. Men Guds Ord tål att brottas med utan att auktoriteten går förlorad.

I Sophias arbete är brottningen med Bibeln ett måste för henne och hennes kollegor. Då utifrån en språklig angreppspunkt. Som översättningsrådgivare förbereder hon det inblandade teamet av översättare för deras jobb. Trots att hon hade läst teologi och lingvistik i Sverige var uppdraget som översättningsrådgivare en helt ny värld för henne. 

– Jag hade en lång startsträcka för jag var tvungen att lära mig amarinja på någorlunda nivå. Det tog nästan två och ett halvt år med tanke på barnen. 2017 kunde jag börja på riktigt. 

Paret hade med sig de då 8-åriga tvillingarna Gabriel och Josef till Etiopien och Sophia blev rätt snart gravid med ett andra tvillingpar: Emanuel och John. Elias – till skillnad från hustrun som hade en tuff graviditet med sug efter sushi och svenskt lösgodis – beskriver en förälskelsefas.

– Jag tyckte allt var nytt och spännande. Etiopien är på många sätt ett fantastiskt land att vara i. Men visst har man sina dippar, särskilt kring praktiska saker. Som när det inte går att spola i toaletten, när strömmen försvinner eller när internet stängs ner.

Inte bara de praktiska bitarna kan upplevas frustrerande: 

– Man får lära sig hantera en helt annan syn på hierarki och transparens. Man kommer också väldigt nära den lidande kyrkan. I mitt arbete träffar jag etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering, ibland med en dödlig utgång. Jag ser alla orättvisor och kan känna mig maktlös, säger Sophia.

Hon nämner specifikt en incident som drabbade en grupp översättare vars folkgrupp hon helst inte namnger. När de var på väg till huvudstaden för en workshop för ett år sedan blev de överfallna på grund av sin etnicitet och hudfärg – de kallades babianer, blev sparkade och kände sig hotade till livet. Under hemresan blev de jagade och fick springa in på en polisstation för att ta skydd. Till slut fick de färdas dolda i en ambulans till sin hemby. Väl hemma möttes de av nedbrända hus och invånarna hade tvingats fly in i skogen utan mat eller dryck. Många mördades. 

– Detta sker ofta i kristna kontexter. Vi behöver fråga oss själva vad det beror på och vad vi som kyrka kan göra för att öka förståelsen mellan olika etniska grupper. Det här är den stora utmaningen som Etiopien har, säger Sophia.

Det är ingen hemlighet att de etniska motsättningarna påverkar kyrkorna, menar Elias. Men den kristna identiteten behöver vara den starkaste. Paret är övertygade om att kyrkans undervisning om försoning och förlåtelse är avgörande för att etniskt baserat våld skall upphöra.

– Den största aha-upplevelsen för mig är att kyrkan i världen har både problem och möjligheter på alla ställen. I Sverige har vi problem med frågor om abort och HBTQ. I Etiopien är det etnicitet som är förblindande. Det är ju inte riktigt så att afrikanska kyrkor går från härlighet till härlighet medan vi i väst befinner oss i förfall, som vi kanske trodde när vi kom hit. Jag har lustigt nog fått en mer positiv bild av vår svenska kristenhet efter att ha tillbringat tid med kyrkan i Etiopien. Mitt uppdrag som EFS-missionär ser jag också mycket som att uppmuntra svenska kristna och särskilt EFS:are. Vi borde gaska upp oss, skaka av oss stoftet och vara en stolt del av kyrkan och inte alls ha mindervärdes­komplex inför de afrikanska kyrkorna bara för att de växer så mycket.

Elias upplever att tiden i Etiopien också förbereder honom för en framtid som präst i Sverige när familjen väl återvänder. Att behöva lära sig allt från början i Etiopien har varit ödmjukande, förklarar han, men tror att det har givit honom en större förmåga att kunna möta olika typer av människor och sammanhang med mer frimodighet. 

Men innan det är dags för Sverige igen så är det seminariets studenter som är hans fokus. 

– Något jag ofta återkommer till nuförtiden efter mina år här, är vikten av att fördjupa och utveckla det partnerskap vi har med Mekane Yesus. I takt med den otroliga ekonomiska och medlemsmässiga utveckling som Mekane Yesus gjort måste det snart kunna börja flyta medel även åt andra hållet. Jag brukar fråga mina studenter: »När ska ni vara med och bekosta en ungdomstjänst i EFS Karlstad?«. Tanken att Etiopien skulle kunna bidra ekonomiskt till Sverige är lika ovanlig här som i Sverige. Jag tror det vore berikande för oss alla om vi gjorde oss av med bilden av den stackars fattiga etiopiska kyrkan som vi måste skicka pengar till. Det är en djupt förminskande syn på världens största lutherska kyrka som skulle kunna vara med och forma svensk kristenhet lika mycket som vi har varit med och format etiopisk.