Etikett: thornell

Låt oss bära varandra

En kvinna fångade min blick och började sakta röra sig emot mig. Ni vet hur man kan se på en människa att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. När kvinnan kom närmare lyfte hon försiktigt på sin sjal och där under skymtade jag en liten pojke. Han var sjuk, berättade hon, och spände ögonen i mig. De behövde hjälp.

På en kort sekund hann mina tankar slå knut på sig själva. 

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag lämna över problemet till någon annan? Jag orkar inte, inte igen. Vill inte bära fler människors bördor, inte nu. Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som ville få vara ifred …

»Kan du be för min pojke?« avbröt hon min inre dialog. Orden trängde igenom mina tysta protester och hon slog hål på alla mina »jag kan inte«, »jag orkar inte« och »det är inte min uppgift«. Hon ville ha förbön. Och det var ju faktiskt inget omöjligt uppdrag.

I ett land med över 100 miljoner invånare har ännu inte så många officiellt smittats av covid-19. Men undantagstillstånd råder och många människor påverkas svårt, bland annat av begränsade kommunikationer, höjda priser och ökande arbetslöshet. Dessutom har flera biståndsorganisationer tvingats sänka sitt stöd.I ett land med över 100 miljoner invånare har ännu inte så många officiellt smittats av covid-19. Men undantagstillstånd råder och många människor påverkas svårt, bland annat av begränsade kommunikationer, höjda priser och ökande arbetslöshet. Dessutom har flera biståndsorganisationer tvingats sänka sitt stöd.
För många barn i Etiopien är skolmaten det enda riktiga målet mat per dag. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan håller stängt på grund av coronakrisen.För många barn i Etiopien är skolmaten det enda riktiga målet mat per dag. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan håller stängt på grund av coronakrisen.
Andreas och Frida Thornell är missionärer i Addis Abeba i Etiopien.Andreas och Frida Thornell är missionärer i Addis Abeba i Etiopien.

Vi bad tillsammans. Kramade varandra. Jag fick ett blygt leende från pojken. Mötet tog ungefär två minuter, sedan skyndade hon sig tacksamt vidare ner längst grusvägen.

Denna kvinna kunde ha varit vem som helst. Jag hade kunnat vara vem som helst! Men nu var det vi två och jag är så glad för det. För tänk att på en lerig gata i Addis, fick jag lyfta hennes värdefulla bön till Herren. Tänk att jag mitt i min stressiga och trötta vardag, under en kort stund kunde få vara hennes medvandrare genom sjukdom och oro. Tänk att jag fick vara Kristus tjänare, trots min initiala tveksamhet. 

Vi lever i en utmanande tid just nu och den där känslan jag hade i mötet med kvinnan på grusvägen återkommer ofta till mig. Maktlöshet och trötthet. Vad kan jag göra?

Men det som kommer emot oss nu är inte bara denna kvinna, utan en hel värld med uppenbara behov. En våg av oro, död och svåra ekonomiska konsekvenser. 

Andreas och jag har våra händer fulla med att hemskola våra tre barn. Med att upprätthålla den församling vi leder och att fortsätta med det jobb vi är här för. Vi är inte rustade för en pandemi! Jag tror att väldigt få av oss är det. Ändå kom den. Och den drabbade oss alla, på olika sätt. 

Vi har vänner som sitter i självkarantän några stenkast ifrån vårt hus. Men skillnaden mellan dem och oss är stor. Deras hela familj delar på ett litet rum. Och det rummet saknar ofta belysning. Deras barn har inte några leksaker eller böcker. Deras skola skickar inga hemuppgifter.  Deras pappa är död och deras mamma har förlorat sin enda inkomstkälla, i kölvattnet av denna pandemi.  Det enda de kan göra är att sitta framför tv:n och höra på nyheterna om Corona, Corona, Corona. 

Och det finns så många som dem! Barn vars enda riktiga mål mat per dag varit skolmaten. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan är stängd. Vuxna som förlorat sina jobb.  Människor som vill skydda sig och sitt samhälle från sjukdom, men som inte har tillräckligt med vatten och tvål för att ens kunna tvätta sina händer ordentligt.

Det är en tragedi för så många. Inte minst här i Afrika! Och jag kan känna att min egen litenhet jagar mig när jag ser behoven. Samma känsla av otillräcklighet som när jag mötte den där kvinnan. 

Men så fångar någon min blick och väcker mig ur mina tankar. Mellan ett parti kortspel och middagsmaten ställs frågan till mig. »Du Frida. Kan du be för detta?« Eller »Kan du kolla hur Walal har det?« En fråga, kanske från Herren själv. Och jag inser återigen att det väldigt ofta finns något litet jag faktiskt kan och orkar göra. 

Och jag ser så många andra människor som sträcker ut sin hand, trots att de troligen känner sig lika små som jag. Lika trötta och lika fyllda av sina egna bekymmer. Jag ser handlingar och gester, böner och andra guldkorn som är djupt inspirerande!

Vi har glädjen att få bo i ett land som verkligen försöker. Ofta i motvind. En kyrka som inte stänger, men som försöker hitta nya vägar att tjäna utanför gudstjänstlokalerna. Och det ger mig ny tro!

Här i Etiopien hör jag hur präster och pastorer gått ut på gatan, för att be för sina städer. Tonåringar har samlat in pengar för att på ett effektivt sätt sprida kunskap om Coronaviruset. De sätter upp vattenstationer och de uppmanar människor att tvätta sina händer, samtidigt som de berättar om Jesus. En polis åkte runt på Addis gator och genom den nedvridna fönstret ropade han ut att ”alla bör hålla avstånd, vara noggranna med hygienen och glöm inte att be till Gud!” Någon syr munskydd. En äldre kvinna tar hand om grannarnas barn, vars skola är stängd. 

Folket här i Etiopien är inga hjältar. Och som ni förstått så är inte jag det heller. Och kanske inte du? Men Gud kallar inte hjältar, han kallar oss! Och tänk att just vi får vara hans Kropp i en tid som denna! Vi får bära människors böner till Honom. Vi får se dem och vi får vandra tillsammans med dem. 

Det är ett erbjudande mitt i denna verklighet som blev vår vardag. 

Här i Afrika. Och i alla länder! 

Nådens guldkorn

Jag sitter där på den hårda träbänken och Alis kropp ligger en meter ifrån mig. Snart ska vi föra den vidare mot kapellet och avskedsgudstjänsten, innan vi gräver ner kistan. Alla kommer att hjälpas åt, spadtag efter spadtag. Tårarna kommer att blandas med droppar av svett. Döden kom så hastigt, vi var inte beredda på att behöva skiljas åt.

– Ali var min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter, säger Frida om vännen som nu är hos Gud.– Ali var min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter, säger Frida om vännen som nu är hos Gud.

Men ytterligare en liten stund finns vår väns kropp i rummet. Mekdes lägger sin arm runt mig. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. En kvinna kommer in skrikandes genom dörren och alla börjar gråta igen. Alis femåriga son tittat storögt på oss.

»Det är inte Ali« säger någon och nickar mot kroppen. »Han var aldrig stilla, aldrig tyst. Alltid så full av känslor, åsikter, skratt, ilska och mod. Inte kan Ali ligga still i en kista!«

Nej, Ali var aldrig still. Han kom alltid och »störde«. Varenda dag bullrade han in vårt vardagsrum, ofta före klockan åtta på morgonen. Men det gick inte att vara irriterad på honom, åtminstone inte en längre stund. Ali var vår hejaklack. Min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter. Jag vet inte hur ofta jag sett honom gråta glädjetårar över andra människors framgångar, eller bära andra människors bekymmer på sina axlar. »Jag älskar ohälsosamt mycket«, sa han en gång, och det är nog sant. »Men jag vill älska ännu mer!« När jag såg hur han välkomnade människor som skulle kunna döda honom och hur han lät dem sova i hans egen säng, då fylldes jag av en bön: »Gud, lär mig att älska lite mer som Ali.«

Ali var redo att riskera sitt liv för sin tro. Tidigare var han en shejk (muslimsk präst). Han undervisade om islam och ledde människor i bön vänd emot Mecka. Men så började han läsa Bibeln, en förbjuden bok för hans folk. Men han kunde inte låta bli, och en dag bestämde han sig för att bli en kristen. De flesta från hans folk väljer att dölja sin tro, men Ali gick nästa dag till sin moské och berättade för dem att han inte kunde vara deras böneledare längre. Detta för att han hade börjat följa Jesus. Såklart skapade hans omgivning problem för honom på grund av hans nya tro. Han blev övergiven av många. Men Ali älskadeJesus!

Ali var den som alltid satt längst fram i kyrkan och ropade Halleluja. Den som reste runt i hela Addis för att vara med på bönemöten. Och hade han inte pengar till bussen så gick han. Kilometer efter kilometer i hettan. Och han älskade att sjunga! Så innerligt sjöng han sin lovsång till Gud.

Under Alis sista dag i livet spelade han in ett radioprogram om en av Paulus sista missionsresor (en inspelning finansierad av EFS). Ingen av oss förstod då att detta skulle bli Alis sista missionsgärning.

Det är svårt att säga farväl. Men det är ännu svårare att se Alis familjs smärta. Han älskade dem så innerligt, men nu står de utanför hans beskyddande armar. Utan pengar. Utan en pappa.

Jag tittar återigen på kistan. Vi pratar om att det är nu vi måste bevisa att kyrkan är de troendes familj. Att Alis fru inte är ensam. Den biologiska släkten förskjuter de kristna – men deras nya hemvist är i den världsvida kyrkan. Det är dags för oss att sluta upp runt hans fru och barn. Olika människor viskar löften om hur mycket pengar de kan skänka varje månad. Det är vackert och väldigt ledsamt.

Ett par män kommer in i rummet för att bära ut kistan till skåpbilen. Jag ser att min man Andreas svettas. Kvinnorna skriker. Vi tränger ihop oss i de bilar som finns och under lovsång åker vi med Ali till hans gravplats.

Jordfästningen är sorglig. Det är dammigt, varmt och saknaden är så stark. Men det är också så oändligt ljust. Vännerna står framför hålet och sjunger frimodigt sång efter sång på Alis språk. De vet att det är farligt att sjunga så öppet. Men de tar i och sjunger om vår Gud som övervunnit döden. Och allt det som Ali älskade och trodde på och längtade efter.

Å vad jag älskar vår kristna familj! Och då ser jag det. Nåden som fyller gravplatsen. Jag vet att vi inte är lämnade ensamma med smärtan och sorgen. Gud är här. Våra tårar faller i sällskap med Guds egna tårar.

»Jesus föll i gråt« står det i Johannes­evangeliet. Då hade en annan person dött och Jesus var på plats vid den graven. Jesus föll i gråt. Fyra ord som talar om närvaro; Jesu känslomässiga, fysiska och direkta närvaro. En närvaro som också omsluter oss på denna dammiga gravplats mitt i Addis Abeba.

Och tårarna, både Jesu tårar och våra, blandas med glädje. Jag blir så starkt påmind om att närvaron gör att det även i döden finns hopp om läkedom. För en dag, när tiden är inne, så kommer Herren att med hög röst kalla Ali till evigt liv. Detta är nådens guldkorn!

Och jag viskar inom mig: Ali, sov så gott. Vi ses snart! Vi lovar att försöka vara en familj för din familj. Precis som du var en familj för oss när vi flyttade hit till Etiopien.

Julhälsningar från missionsfälten

Familjen Sandahl

Familjen Sandahl, Tanzania

”Året som gått har varit innehållsrikt. I januari fick vi en son! Vårt fjärde barn och ännu en skatt att vårda och vägleda. För 1,5 år sedan flyttade vi från Makete till Iringa i Tanzania och det har tagit oss ungefär ett år att komma in på denna nya plats. Från att ha känt oss väldigt vilsna, har vi nu en trygg tillhörighet i Iringa. Vi har kommit in i ett arbetslag där vi känner oss välkomna och uppskattade, omfamnats av en ny internationell gemenskap, fått ordning på hem och anställda och barnen trivs i sina skolor. Det tar sin tid. Och likaså kraft.

Många svenska gäster har vi haft på besök och det har fått en större plats i vårt arbete och vår vardag. I oktober gästades vi av 25 barnledare från olika platser i Sverige som genom EFS och Salt fick möjlighet till en inspirationsresa till Tanzania och Iringa. Kul!

I backspegeln ser vi ett år som har utvecklats positivt och med stora välsignelser. Men utmaningar finns. Be gärna för om hälsa, kraft, hjälp att prioritera tid och resurser, vägledning i vårt arbete samt om en bra balans i hur vi kan finnas där för vänner och grannar i nöd.

Familjen Sandahl tar nya tag – 2019, välkommen!”

Familjen Tranefeldt

Familjen Tranefeldt, Etiopien

”Mekane Yesus Seminary (MYS) och Lutheran Bible Translators (LBT) har precis skapat ett nytt bachelorprogram i teologi: bibelöversättningsprogrammet! Då kraven på stipendiaterna är att de kommer från en språkgrupp utan egen bibelöversättning, har vi i år en mycket blandad etta på MYS, kulturellt sett. Då MYS och LBT tagit hjälp av experterna på SIL (Soph­ias arbetsplats) gällande nämnda program, kommer MYS och SIL att börja arbeta tillsammans på denna front. Därför får Sophia (troligtvis) snart undervisa samma studenter i översättningsmetodologi som jag (Elias) nu – med mycket glädje – undervisar i bibelvetenskap. Ett nytt grepp och ett spännande samarbete som förhoppningsvis får mynna ut i många och goda översättningar i sinom tid.

Vi gläder oss också åt den så kallade Oral Bible Translation som Sophia arbetar med i Blå Nildalen, men var gärna med i bön för att oroligheterna där inte ska få förstöra arbetet. Frid på jorden bland människor, förkunnar julänglarna. Måtte det få bli verklighet i Etiopien också.”

Ulf Ekängen

Ulf Ekängen, Tanzania

”Tack vare att president Magufuli satsar på att flytta mycket av den statliga verksamheten från Dar es-Salaam till Dodoma får vi bättre vägar, med följd att folk kör fortare och fler olyckor inträffar. Presidenten syns allt oftare i media, samtidigt som media kontrolleras mer än tidigare.

Det har för många varit ett svårt år. I fjol var det missväxt på många håll med svält som följd. I år har man försökt att ta ikapp det som förlorades utan att lyckas speciellt bra. Än så länge finns det mat, men om en månad eller två kommer förråden att ta slut. Vad kommer man att leva av då? Staten förnekar svälten i fjol och har med andra ord inte gett någon hjälp.

Vårt eget stift växer så fort att vi inte riktigt hinner med. Jag försöker besöka varje ny predikoplats som öppnas, men i år har jag inte hunnit det. Det är en härligt att vi växer, samtidigt som det är frustrerande att vi inte har tillräckligt med personal för att ta hand om tillväxten på ett bra sätt.

Bed för Dodoma stifts stora evangelisationsarbete. Bed för att kommande regnperiod blir bra, så att folket får mat. Bed för alla anställda i vårt stift. Bed för landets president och hans medarbetare.

… Och bed om ett Gott Nytt 2019.”

Familjen Thornell

Familjen Thornell, Etiopien

”Samiras ord ringer i mitt öra: »Jag känner knappt den Gud jag tror på.« Hon vill studera Bibeln och be med andra kristna – men hon kommer från en familj där detta är otänkbart. Hon har försökt att läsa evangelierna i sin telefon men blev upptäckt, inlåst och slagen.  Hennes jul är så långt ifrån mitt tomtenissepyntade december och jag förstår att hon kommer att fira ensam med Jesus. »Det är bra det«, säger hon.

För ett par veckor sedan hade vi med oss en annan vän till en gudstjänst. Han hade klätt upp sig till tänderna och när han gick in genom dörren med sina vidöppna ögon insåg jag att detta var första gången han såg en kyrka. Muse har varit kristen hela sitt liv, men är uppvuxen i en stad där det är förbjudet att följa Jesus. Hans mamma har undervisat honom i hemlighet, men att nu få vara en del av en »riktig« församling är enormt stort för honom. Han har kunnat ta en paus från den verklighet Samira är kvar i.

Det är jul. Och även om vi är smärtsamt medvetna om Samiras vardag, Muses bakgrund och deras landsmäns situation, så väljer vi att njuta av den frihet vi fått. Vårt hus här i Etiopien fylls liksom många andra svenskars hus av pepparkaksdoft, små hemmagjorda tomtenissar och en tänd adventsstjärna. Barnen tränar för julspelet i sin internationella skola och vi förbereder för gudstjänster och julfester. Jag älskar allt detta, men vi firar med en längtan att få dela denna frihet med våra syskon. I en fysisk gemenskap om det går. Eller i bön för dem, om den fysiska gemenskapen är omöjlig.

Tack för att också ni ber för våra syskon som lever i förföljelse. Tack kära EFS för allt vi alla fått betyda under detta år!”

Gunnar och Monica Edmark

Gunnar och Monika Edmark, Etiopien

”Här i Aira har torrtiden börjat vilket innebär att det blir varmare för var dag.

Studenterna som vi undervisar är inne på sina sista veckor i skolan och snart hålls en stor avslutningsfest (alla blir inte godkända men firar ändå). Under hösten har det varit möjligt att ta emot gäster, ett för oss mycket uppskattat inslag. En av våra uppgifter är att se till de fyra klinikerna. En doktor från sjukhuset följer då med och träffar mellan 200 och 300 patienter under två, tre dagar. Sjukhuset har haft svårt att få budgeten att gå ihop med höga personalkostnader och låga inkomster. Mycket beror på att vägarna titt som tätt stängs av på grund av frustrerade ungdomar som demonstrerar. En nödvändig arbetsuppgift är att förbättra och förnya säng- och patientkläder. Det finns mycket i förråden och med fantasi och små arbetsinsatser kan man göra många saker användbara på nytt. (Operationsbyxor i storlek XL kan till exempel bli skjortor för barn!) Vi åker hem över helgerna för att få hålla och snusa på vårt barnbarn Harry, 4 månader gammal.

God Jul och Gott Nytt År!”

 

Martin Alexandersson, Centraleuropa

”Glädjeämnen det senaste året har varit att se människor växa i sina gåvor och funktioner och att många har fått en förnyad vision för den lokala församlingen och för arbete i Guds rike.

En utmaning som vi har haft i Tjeckien/Slovakien har varit att vår kontaktperson varit långtidssjukskriven i sviterna av borrelia, vilket gjort att rekrytering av nya deltagare gått trögt.

I Armenien/Georgien har utmaningen i stället varit att fundera över vår roll och vad vi ska prioritera. I både dessa områden finns det också kulturella utmaningar, även om relationerna med de kyrkor, samfund och organisationer vi arbetar med är väldigt goda.

En utmaning inför kommande år är att hitta rätt personer för våra olika kurser samt rätt samarbetsformer med våra nationella partners. Dessutom kommer min anställning inte att förlängas, så hur finansieringen ska se ut under nästa år är ett böneämne.”