»Som grävande journalist är du aktivist«

Mitt under en intervju med några ungdomar i en biljardhall på Fridhemsplan ringer Nuri Kinos mobil. När han ser att samtalet kommer från Irak väljer han att svara. Uppringaren är en av alla irakiska assyrier som nekats asyl i Sverige och som följaktligen skickats till Irak. Uppringaren viskar, och snart förstår Nuri; det pågår ett gisslandrama. Den syrisk-katolska katedralen Jungfru Marias befrielsekyrka i Bagdad har stormats av IS-män och i bakgrunden hörs skrik och skottlossning. Nuri, som frilansat flera år på Sveriges Radios Dagens Eko förstår att han har ett scoop, och ringer upp dem, på en lånad mobil. Han ringer också en politiker i Bagdad för att få storyn bekräftad, om det verkligen stämmer att IS har stormat en kyrka. Som enda journalist i världen har han direktkontakt med gisslan inne i katedralen.

Reaktionen från Sveriges Radio blir inte den han förväntat, man tvivlar på riktigheten i beskrivningen av det pågående gisslandramat. Med tilltagande panik försöker Nuri förklara att alla i gisslan är kristna gudstjänstbesökare och att förövarna är islamister. Men Ekots redaktör tvekar, hur kommer det sig att ingen annan redaktion i världen, såsom AP eller Reuters, har storyn? Det drar ut på tiden och under tiden har det börjat sippra till internationella medier att en kyrka är attackerad i Bagdad. Sveriges Radio säger till slut åt Nuri att i direktsändning berätta vad han vet om terroristattacken. Senare stormar de irakiska säkerhetsstyrkorna katedralen och angriparna utlöser sina självmordsladdningar – 58 i gisslan dödas och fler än 70 skadas allvarligt. Många dödas redan under dramats inledning då församlingsprästerna ställt sig i vägen för angriparna när de sköt urskillningslöst mot gudstjänstbesökarna och blev så de första offren.

– Eller för att vara korrekt – martyrerna, rättar Nuri sig medan han återberättar historien.

Det går inte att missa Nuris frustation. Han understryker att bilden av kristna – assyrier, kaldéer, syrianer med flera – som offer, inte går ihop med vare sig migrationsverkets eller svensk medias världsbild.

Ur denna frustation föddes så småningom den kampanj han grundat, A Demand For Action.

– När Mosul föll gick det mot ett fullbordat folkmord. I det så kallade kalifatet fanns det inte plats för andra än rättrogna sunnimuslimer som slaviskt följer IS tolkning av Koranen. Och världen reagerade inte. Vi mötte ju en ondska utan motstycke i vår nutid, man får gå tillbaka till andra världskriget eller ännu hellre till Seyfo – det ottomanska folkmordet i början av 1900-talet på kristna minoriteter, bland annat syrianer, assyrier och armenier, för att få något att jämföra med.

Nuri poängterar att assyrier, syrianer och kaldéer är ett och samma folk med olika benämningar. Han för samtalet till krigsbrott och brott mot mänskligheten, vad termerna innebär och jämförelser mellan olika konflikter. Trots sin grymhet beskriver Nuri exempelvis de moderna krigen på Balkan som något annat – det var i första hand vuxna män som massakrerades. Även kvinnor och barn råkade illa ut, men det fanns en återhållsamhet. Denna gång, i Mosul, handlade det om ett regelrätt folkmord.

– Vi tänkte att vi som är journalister, vi har verktygen, det handlar om fakta. Vi måste berätta sanningen och få alla media att återberätta den. Målet var att ingen – vare sig privatperson, journalist eller politiker skulle kunna påstå »vi kände inte till vad som pågick«. Så vi skickade ut 15 000 mejl, till andra journalister, redaktörer och politiker över hela världen, med information, fakta, källor och kontaktuppgifter för att väcka deras intresse för situationen i norra Irak.

Det Nuri beskriver är en modern form av aktivism. Den nätbaserade. Ett nätverk av aktivister som kan befinna sig varsomhelst i världen. Med olika yrken, kunskaper, begåvningar och ingångsvärden. En del är kristna och/eller tillhör någon minoritet från Mellanöstern. Många har politiska motiv, andra är bara indignerade över lidandet och grymheterna. Gemensamt har de ett patos för sanningen och en vilja att göra skillnad.

– Vi har på kort tid etablerat oss som bland annat en nyhetskälla för Mellanöstern. Som grävande journalist är du per automatik en aktivist. Du söker sanningen och du vill förändra något.

Nuri Kino har varit nominerad till den prestigefulla utmärkelsen Guldspaden sex gånger och vunnit tre. Han har också fått Ikarospriset för bästa public service-journalistik två gånger, och internationella utmärkelser, såsom Europaparlamentets journalistpris. Men att han skulle bli en av Sveriges främsta grävande journalister var inte självklart:

– Jag är född 1966, men det står 1965 i mitt pass, varför? Som barn till kristna föräldrar registrerades man inte per automatik i Turkiet vid den här tiden. När jag var åtta år kom vi till Sverige. Först blev jag läkarsekreterare, ett skrivjobb, men långt från journalistiken. Sedan arbetade jag många år i krogbranschen. Under rehabiliteringen efter en svår bilolycka blev jag rekommenderad en journalistutbildning.

Året efter utbildningen befann sig Nuri i Istanbul. Precis då den stora jordbävningen drabbade Turkiet.

– Jag blev uppringd av kontakter inom media och plötsligt befann jag mig i journalismens nav. Jag sprang runt och gjorde intervjuer men jag deltog också i räddningsarbetet – något jag sedan fick kritik för. Jag förstår inte den principen att vi journalister inte får ingripa, självklart måste man rädda liv om man kan.

Listan över media som Nuri jobbat för kan göras lång, där finns allt från SVT och Sveriges Radio med Studio Ett och Kaliber till DN, Expressen och Aftonbladet.

Sedan två år tillbaka tar A Demand For Action största delen av hans tid. Ena stunden på plats bland flyktingarna i Libanon och i nästa talar han i USA:s kongress eller Europaparlamentet.

– Vi kommer nära både offer och förövare. Det kan handla om personer vars släktingar har kidnappats eller att vi ser en brutal film med avrättningar. Grymheten är ofattbar och allt för ofta är det ett barn som är offer.

Hur hanterar du det?

– Våld mot vuxna kan man på något sätt hantera, det hör till krigets realiteter. Våld mot barn, det kan man inte värja sig mot – det går rakt in i själen. Jag har själv fått köra medarbetare till psykakuten. De som har egna barn drabbas värst, det har jag lärt mig under tiden med ADFA, att föräldrar är extra känsliga. De går sönder. Det gör vi andra också, men på något sätt tar man sig samman och fortsätter.

Och det är precis det som Niro, utan minsta tvekan, kommer göra i kampen för att berätta sanningen om de förföljda kristna – fortsätta.

Svältkatastroferna i Indien

År 1896 uteblev regnen och årets skördar. Den 20 november 1896 skrev missionären Stina Sahlin:. »Det är i sanning bevekande nog att bara se dessa hungrande arma så utmärglade och därtill att höra deras klagan: Vi ha’ intet ätit på två da’r, på tre da’r.«

Under den första svältperioden, 1896–1897, startades barnhem på flera platser, de största hemmen var i Sagar och Chhindwara. Responsen från missionsvännerna på EFS styrelses uppmaning var stor och vid 1897 års slut hade över 100 000 kronor sänts ut. Ett givande som dock inte påverkade övrigt givande.

Hungersnödsperioden 1899–1900 var ännu svårare. Det var inte bara uteblivna skördar utan därtill skriande brist på vatten. Lekmannamissionären Anders Gustaf Danielsson skrev den 1 augusti 1899: »Folket har ej återhämtat sig från nödhjälps-katastrofen för 1,5 år sedan. Sista skörden blev dålig, mis-sionen själv fick inte så mycket att det täckte utsädet. Uteblivna regn … Djuren börjar dö i massor. Pesten ökar.«

Styrelsen vågade dock inte gå ut med ett upprop till missionsvännerna, men nyheter om behoven spreds genom Missions-Tidningen. EFS första insats blir att fördjupa brunnar och gräva nya brunnar. Flera tusen var engagerade i olika arbetsprojekt som var ett sätt att dela ut pengar till nödlidande. Brunnsgrävandet lyckades bra på en del platser när de lyckades hitta rika källådror i jorden. Det blev dock värre och värre då både kolera och pest sprider sig.

Vändningen kom i slut-et av juli 1900. Missionär Johan Ruthqvist skrev den 12 augusti: »Den hotande nöden som jag skrev om i förra brevet, har nu så att säga försvunnit, ty under de sista tre veckorna har Herren givit så rikligt med regn över hela Indien, att ingen vattenbrist kan komma i fråga för kommande år. Herren vare lov!«

Än var det dock några månader innan skörd, men nu fanns det vatten.