»Ndugu« – någon att lita på

Har du någon gång blivit lite sådär sorgsen i hjärtat när din syster, bror eller vän är ledsen? Har du upplevt att det känns skönt och gå fram och lägga din hand på den som är ledsen? Har du känt att du ibland, när någon i din närhet är ledsen, inte riktigt orkar bry dig? Att du kanske frågar dig själv om varför just du skulle ta din energi och tid till att bry dig om den personen just nu?

De allra flesta människor i Tanzania har många »ndugu« och här är det svårt att klara sig utan sina »ndugu«. Om man behöver vårdas på sjukhus så finns det inga undersköterskor som tar hand om en, i stället har man en »ndugu« med sig som hjälper till med allt utom kontroller, provtagningar och mediciner. Jag arbetar några dagar i veckan på ett sjukhus utanför Iringa där vi bor. Ibland träffar jag patienter som inte har någon »ndugu« och för dem är det svårt att vistas på sjukhus.

I Sverige har vi många försäkringar som olycksfallsförsäkring, livförsäkring, stöldförsäkring med mera. Vi litar på att de ska hjälpa oss när vi blir sjuka eller bestulna. I Tanzania har de flesta inga sådana försäkringar. I stället litar man på sina »ndugu« och på deras hjälp om man blir sjuk, bryter ett ben och inte kan jobba på åkern, om man blir bestulen eller inte har råd med mat. Att ta hand om relationerna till sina syskon och goda vänner är livsviktigt för de flesta människor i Tanzania, oavsett om man känner för att göra det eller inte. För man är varandras livförsäkring,  man klarar sig helt enkelt inte utan varandra. 

Var vi än bor så är vi skapade för gemenskap. Vi behöver varandra trots att det kanske inte alltid känns så. En olycksfallsförsäkring kan ju aldrig lägga en varm och snäll hand på din axel och få dig att känna att du inte är alldeles ensam. 

Nyligen fick jag lägga en hand på Dolly, en ung tjej som bor nära oss. Hon går i högstadiet, men skolan i Tanzania har varit stängd i flera månader på grund av Covid-19. Dolly har tre små syskon och en mamma som inte mår så bra. Dolly lånar lite engelskaböcker av oss som hon läser tillsammans med sina småsyskon. Jag tror att hon ibland tycker det är jobbigt att ha en massa ”ndugu” omkring sig, som hon behöver ta hand om. Men hon vet också att de är hennes livförsäkring. När jag la min hand på hennes axel fick jag vara en svensk »ndugu« och visa att hon inte är ensam. Det var en skön känsla i mitt hjärta. 

Från hydda till hus – omvälvande flytt för familjen Sandahl

När Hannes och Nora blev utsända som missionärer kände de en tydlig kallelse till den avlägsna byn Makete, flera timmars bilresa på oasfalterad väg från närmsta stad och närmare sex timmars körning från Iringa där de nu bor.

– Jag minns att vi fick frågan: är ni beredda att åka vart som helst i Tanzania som missionärer eller vart som helst i världen? Vi svarade nej på den frågan 2013, säger Hannes Sandahl.

Att bli missionärer i Makete föregicks av en process på närmare åtta år, med diverse besök och relationer till området, både gemensamt som par och på egen hand. Men under de tre år som de bott permanent i Makete har de upplevt en inre förändring. Under arbetets gång har de med tiden omprövat sin kallelse, funderat över vad de är beredda att ställa upp på och vad de längtar efter.

– Och förra året svarade vi ja på att stå till förfogande dit kyrkan anser att det är lämpligt och där det finns utbildning för våra barn, säger Hannes.

Det blev startskottet för familjens flytt till staden Iringa, en stor kontrast till den stillsamma by som varit deras hem några år.

– Just att flytta förväntade jag mig inte skulle vara så jobbigt. Jag tänkte mer att vi bara byter hus och fortsätter med det liv som vi hade. Men så enkelt var det inte riktigt, säger Hannes.

På sociala medier har familjen varit öppna med den utmaning flytten inneburit. Det är ett medvetet val att dela med sig av det som inte bara är framgångsrikt och positivt för att visa att missionärer är vanliga människor med vanliga vardagsbestyr.

– Vi har också märkt att det ger upphov till förbön. Folk skriver att de ber för oss, kanske 25 stycken. Det är stärkande för oss att när vi delar våra svagheter och utmaningar får vi stöd, säger Nora.

– Jag fick ett mejl ifrån en tidigare missionär här i Tanzania som skrev att forskningen visar att det är ungefär lika stressfyllt att flytta som att ha ett dödsfall i familjen, säger Hannes och skrattar till.

Tanken har hjälpt honom att känna att det inte är fel på honom utan att det är okej att känna att en flytt är en rörig och omvälvande upp­levelse.

Förändringarna har varit många för familjen Sandahl med nya människor, omställning till stadsliv, ny skola för barnen och nya arbeten
i Iringa stift.

– Jag tänker att det var svårt för stiftet här, att de tänkte att vi förstod allt eftersom vi kan språket och har bott här i flera år.
Det framstod som att »det här är ingen match för er«, säger Nora.

Inte heller familjen Sandahl var förberedd på att det skulle krävas en formell introduktion.

– Fast egentligen hade vi behövt det, säger Nora.

I stället har föräldrarna till de andra eleverna på den internationella skolan, där deras son Alfred börjat i första klass, blivit ett viktigt stöd i familjens anpassning till Iringa. Där har de fått tips om vardagliga ting som var man hittar de bästa matmarknaderna.

Och det är inte bara för föräldrarna som omställningen är stor.

– Jag försöker ibland leva mig in i barnens situation: hur har de det, vad gör de, vad tänker de, vad är det som är svårt för dem, säger Hannes.

Han tror att det ibland är klurigt för barnen att landa i vad som är hemma.

– Jag kommer ihåg när vi kom från Sverige till Iringa och Alfred då frågade när vi skulle åka hem. Hur menar du då?, frågade jag, för jag var också lite osäker.

Alfred menade Makete, där de bodde innan de åkte på sommarsemester till Sverige. För honom var det hemma.

Där delade barnen tidigare vardag och fritidsintressen med tanzaniska barn och lekte bland åkrar och kossor. Skillnaden mot deras nuvarande liv blev tydlig när familjen förra veckan hälsade på sina tidigare grannar. Hannes frågade barnens lekkamrater om deras skola och barnen svarade att de inte läst något för att det inte finns en lärare på plats. Möjligheten till god skolgång var avgörande för Sandahls när familjen valde att flytta till Iringa.

– Det är en sådan sorg att det är en klassfråga med bra utbildning. Det blir väldigt tydligt för oss som levt i en kultur där vi bott på landet med barn som inte alls har den möjligheten att välja, säger Nora.

Det är tydligt att barnen också kan känna av de stora etiska frågorna.

– Som när vi var hos våra gamla grannar och vi efter det skulle åka på några dagars semester och bada. »Varför har de inte varit på en sådan resa?«, frågade barnen. Det är något som jag tänker våra barn lever i, det är inte något vi berättar för dem. Det är något som de upplever och brottas med fast på ett barns vis, säger Nora.

Mitt i de utmaningar flytten inneburit är Hannes och Nora ändå hoppfulla om att kunna bidra som missionärer på den nya platsen.

– Jag tycker det är spännande att byta stift. Det känns roligt att pröva på någonting nytt. Det finns andra människor med andra resurser och man kan se styrkor och svagheter i att det skiljer sig åt, säger Hannes.

Kyrkan efterfrågar ofta råd och kvalificerad personal från utlandet i stället för att söka kunskapen inom den egna kyrkan. Hannes och Nora menar att det finns ett dåligt självförtroende inom kyrkan och andra organisationer i Tanzania, men att det finns mycket att lära om man vågar öppna och närma sig varandra.

– Vi kan bygga broar mellan stiften och få upp ögonen för att det finns resurser inom kyrkan som inte används och som inte alls är lika kostsamt att få dit, säger Nora.

– Jag tror ofta det är bättre kunskap, mer välanpassad kunskap för sammanhanget, än att det ska komma någon expert som börjar med att få en kulturkrock och sedan ska berätta hur det ligger till. Det är bättre att ta någon som redan är i kulturen, avslutar Hannes.

 

Familjen Sandahl

  • Hannes och Nora, båda 35 år, med barnen Alfred 7 år, Klara 6 år, Ingrid 2 år och ett fjärde på väg.
  • Varit i Tanzania som EFS-missionärer cirka tre år, fem år totalt under 11 års tid.
  • Sysselsättning: Hannes är rådgivare i sociala frågor i kyrkan. Nora är sjuksköterska och jobbar med barnverksamhet inom kyrkan.
  • Följ familjen Sandahls liv i Tanzania på instagram.com/sandahltz

Trädplantering för mission

Sedan 1985 stödjer EFS Theological Education by Extension (TEE) i Tanzania,
en teologisk distansutbildning med fokus på att utbilda ledare på gräsrotsnivån i kyrkan.

– Resultaten av EFS stöd är väldigt goda. Nu har vi 3416 TEE-studenter i vårt stift och 46 pastorer som genom TEE-träning arbetar i mission, säger Vallince Challa, pastor och ansvarig för utbildningen.

Den stora tillväxten av studenter ledde till funderingar kring hur verksamheten långsiktigt kan finansieras utan beroende av externt stöd. Lösningen blev att köpa mark till ett förmånligt pris där man nu planterat över 120 hektar träd. Träden behöver växa några år till, men redan finns det intresserade köpare av virke. Förtjänsten från projektet möjliggör att TEE på sikt kan bli självförsörjande.

– Syftet med projektet är att tjäna pengar för evangeliet i vårt stift, i vårt land och för andra länder. Vi vill stå tillsammans med EFS i att sända människor till andra områden och andra länder med evangeliet.

Vallince själv kallar sig för »ett resultat av EFS« eftersom hans väg till att bli pastor började med TEE.

– Vi tackar Gud för det svenska folket och EFS som stödjer detta projekt. Gud välsigne dem, avslutar Vallince.

Missionsbåten snart i bruk

2011 kom ett önskemål från Tanzania om en båt som skulle betjäna de små fiskarsamhällen som finns längs Kilomberoflodens vidsträckta och otillgängliga inlandsdelta. Initiativtagare var koordinatorn för den teologiska utbildningen TEE, Menasy Ngwale, i Ulanga-Kilomberostiftet. Ganska snart blev planerna konkreta och EFS bidrog med 90 000 kronor för att bygga en båt. Den skulle fungera både som transport för evangelister och TEE-material, men även för sjukvårdspersonal och sjuktransporter.

Efter många turer, inte minst med en trilskande båtbyggare i huvudstaden Dar es Salaam, finns nu båten på plats i Ifakara, men väntar ännu på sin motor innan den kan flodsättas.

Gemenskap trots kontrasterna

Vi har precis vinkat av de tre gästerna från västkusten i Sverige: Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt, som representerat föreningen Bulongwa Childrens Home, BCH, på Tjörn. Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av representanter för det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa och vilket BCH har varit huvudsponsor för.

Den 20 april invigdes vattenprojektet med biskop Levis Sanga som höll i ceremonin. Hannes har varit drivande i projektet och på frågan om varför han valt att lägga fokus på vatten svarar han: »Jag har fastnat för vattensituationen i vårt område. Det är inte på något sätt det värsta i landet, men ändå retar det mig. Tillgången på vatten är ett basalt behov, och bristen påverkar alla familjer och institutioner. Bergen som omringar oss är fulla med vatten av bra kvalité, men ändå har folk inte vatten där de bor. Det stör mig och ger mig energi.«

I projektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Invigningen var formell, men känslosam. Det märktes att detta var en mycket stor dag för Bulongwa.

En annan höjdpunkt under deras besök var när vi tillsammans åkte ut till vårdcentralen i byn Utansiwa. Gästerna skulle vara med på vårt möte med byinvånarna och få undervisning om brännskador, som jag och min kollega Rose från Bulongwasjukhuset höll i. Mycket folk i färggranna kläder hade samlats på den gröna sluttningen. Utefter min erfarenhet och kunskap om landsbygden i området, är de flesta bybor ovana vid att ta till sig information. Allmänbildningen är låg, likaså utbildningsnivån, och vad de äldre i byn säger är i princip lag. Här gäller det att komma med enkel information och att dela den flera gånger, på olika sätt. Drama är ett klockrent sätt att förmedla kunskap. Denna gång hade jag även fått Tjörnbon Liselott att frivilligt ställa upp. Byborna tjöt av skratt när Liselott och Rose satte sig på bänken, låtsades dricka
öl och skrålade »Helan går«. De två började bråka och
Liselott föll i den fiktiva elden av pinnar som var bredvid. Jag hade innan dramat bett en frivillig gammal man från publiken att hjälpa till. När han inlevelsefullt stapplade fram med käpp och gav rådet att lägga kobajs på brännskadan (inte helt ovanligt), vilket i dramat gestaltade sig i form av geggamoja, var publiken på topp. Fler lokala »naturmedel« togs upp. Publiken fick därefter själva komma på vilka misstag som begicks under dramat utefter den undervisning de just fått. När vi väl gjort samma drama en andra gång, nu på ett korrekt sätt, kändes det som att byborna hade förstått.

Jag berördes av denna saliga blandning av skratt och allvar, av kulturer som möttes och de konstruktiva diskussionerna och kunskapsutvecklingen. För mig blev det tydligt hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Jag upplever det ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden och allt det andra suddas ut. Det finns kvar, men blir på ett annat sätt i mötet med varandra – inte nödvändigtvis enklare, men verkligare.

Jag kan inte låta bli att minnas vad vår käre Ulf Ekängen, EFS missionär i Dodoma, sagt vid flera tillfällen: »när människor möts händer det något«. Amen på det, Ulf.

FAKTA

Bulongwa Child­r­ens Home, BCH

Föreningen Bulongwa Childrens Home bildades när Anna Pettersson från Dyrön var aktiv i Tanzania och Bulongwa. Efter Annas bortgång valde föreningen att ge ett ekonomiskt stöd till EFS för anställningen av familjen Sandahl.

Vatten­projektet i Bulongwa

Projektet ägs av barnhemmet i Bulongwa.

Målet är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en månadsavgift för vattnet samt att privatpersoner i området kan få köpa vatten indraget till sina hem.

Inkomsterna beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott, där en handfull fattiga familjer varje år får installerat vatten utan kostnad.

Ny bok om EFS arbete i Tanzania

Klas Lundström är aktuell med nya boken Mission i omvandling: EFS arbete i Tanzania 1938–2015.

Varför har du skrivit boken?

– Jag blev tillfrågad av EFS missionsföreståndare Stefan Holmström samt Erik Johansson under hösten 2012 att skriva boken. Jag jobbade för EFS i Tanzania 1982-1993.

Finns det något spännande du upptäckt när du skrivit boken?

– Ja, mycket! Speciellt missionärernas situation under andra världskriget – hur de fick ta över ett stort arbete som skötts av över 50 tyska missionärer (se speciellt kapitel 2 och 4). Det finns också mycket annat spännande i resten av boken.

Vad för typ av källor och material har du använt dig av?

– Materialet har jag hittat i bland annat Budbäraren, EFS årsberättelser, böcker och brev skrivna av missionärer samt andra studier om Tanzania.

En oas för de föraktade i Mwanza

I Mwanza nås vi regelbundet av rapporter om funna barn med svåra funktionsnedsättningar som blivit gömda, misshandlade, dumpade eller mördade. Fördomar om att barnen är förbannade genom svart magi eller att förfäderna nu straffar familjerna på detta sätt lever starkt kvar genom naturreligionen. Det är heller inte ovanligt att kristna tror att det är Guds straff för tidigare synder. Ofta är det kvinnan, oavsett religionstillhörighet, som får bära skulden om att hon har begått stor synd som orsakat barnets handikapp. Många män förskjuter då kvinnan och barnet, som oftast lämnas i total misär.

Till en början lärde jag känna ett antal familjer och deras barn med funktionsnedsättningar genom hembesök. Familjerna var mycket fina mot sina barn, men kände sig ensamma och övergivna till att klara av alla utmaningar på egen hand. De möttes dagligen av förakt och oförståelse ifrån sin omgivning. Jag bad och funderade på hur kyrkan skulle kunna uppmuntra dessa familjer och samtidigt vara del i att förändra samhällets attityder. Utifrån detta startades det kristna nätverket Oasisi, Oasen på svenska, som är till för familjer med barn med funktionsnedsättningar i Mwanza. Här träffar familjerna andra som lever i liknande situationer. De får möjlighet att stötta varandra och dela varandras erfarenheter. Bara vetskapen om att inte längre vara ensamma är nog det som är det mest läkande för dem, tror jag. I dag består nätverket av nio familjer och glädjen de känner för att träffas går inte att ta miste på.

På Oasisi försöker vi skapa en atmosfär där barnen kan känna sig fria att uttrycka sig fritt i bön, lovsång, dans och trumspelande. Alla familjer innesluts i förbön och får lära sig mer om hur värdefulla deras älskade barn är och hur Jesus Kristus vänder upp och ner på allt. Han ställer den svage och förtryckte främst.

När barnen leker och målar tillsammans får föräldrarna tid till själavård och handledning. Präster, från den evangelisk-lutherska kyrkan, engagerar sig allt mer i familjerna. Samtidigt är det en utmaning att få kyrkan att prioritera insatser för den lilla människan. För många av prästerna är det första gången som de får möta barn med grava funktionsnedsättningar, vilket kan vara lite ovant till en början. Föräldrarnas berättelser berör prästerna djupt. En stark vänskap och respekt skapas emellan dem och leder till att upprätta föräldrarnas förtroende gentemot kyrkan. Förhoppningsvis kan denna insats vara en liten del i att förändra kyrkans attityd gentemot handikapp. Papporna i Oasisi har en mycket viktig roll att spela. De hjälper varandra att vara goda förebilder i hemmet och ut mot samhället.

Min tanke har varit att samlingarna ska vara just som en oas, dit man kan komma för att bara pusta ut och fyllas på av Kristi kärlek och kraft. Det glädjer mig mycket när vi nu ser att familjerna växer i självförtroende och att de blir allt tryggare med varandra. De visar stort engagemang och kärlek gentemot varandras barn, som vandrar runt från famn till famn. Det blir mycket tårar och skratt, där familjerna får leva i tilliten till att deras barn är så älskade och dyrbara av Gud, oavsett vad människor omkring säger. Tillsammans blir de starka till att möta framtiden och vara med och förändra samhället till det bättre.

Det är lätt att drunkna i all ondska och hemskheter som drabbar de mest svaga och utsatta här i Tanzania. Men jag tror att en missionär alltid måste hålla fast vid tanken på att upprättelse för den enskilda människan är en stor seger i Guds rike och en pricksäker knockout mot mörkets härskare.