Missionsuppdraget förverkligas på lokalplanet

Växtkraftdagar och Tillväxt- och nyplanteringsakademin har varit två verktyg som hjälpt EFS-föreningar att ta steg vidare. Dessa håller nu på att slås samman i det nya konceptet »Sänd«. Filmer och resursmaterial tas just nu fram för att skapa en kurs som kan rusta sammanhang att växa och nå ut.

– Vår övertygelse är att det är den lokala gemenskapen som är basen för all typ av missions- och utvecklingsarbete. Vi vill bemyndiga och stärka det som finns lokalt, säger Mona Edsinger, vikarierande nationell missionssekreterare.

Hon gick in i arbetet med en förhoppning om att skapa en större tydlighet i vad avdelningen erbjuder och ge distrikten ett större ägandeskap i användandet av verktygen.

– Genom ett närmare samarbete mellan Sverigeavdelningen och distriktsföreståndarna, tycker jag att vi nu är på god väg dit.

Mona ser möjligheter i den organisationsförändring som nu är på gång i EFS. Med minskad administrationsbörda för distriktsföreståndar­na, hoppas hon att de som regionala missionsledare kommer att få mer tid att vara coacher och ledare för sina anställda.

– Genom en förenklad organisation blir det mer tid för ledarna att fokusera på huvuduppdraget, missionen i Sverige.

Efter två år på posten som nationell missionssekreterare och 15 år i olika tjänster inom EFS, är det nu dags för Mona att gå vidare. Sökandet efter hennes efterträdare pågår.

– Jag känner att jag har gett vad jag kan ge och nu är det tid för mig att göra något annat, att studera.

Under alla sina år i EFS, både som medlem och anställd, har hon sett vilken stor kapacitet det finns i rörelsen. Hon lyfter fram två nycklar för att den kapaciteten ska kunna frigöras fullt ut – bön och ledarskap.

– Vi sitter på skatter, men det krävs ledarskap på alla nivåer för att göra rätt prioriteringar. Och så behövs bön.
I allt arbete vi står i har bönen haft en central plats för oss på Sverigeavdelningen.

 

Vi på Sverigeavdelningen

 

Ingrid Lundström

Ålder: 62 år

Ort: Vattholma

Titel: Inspiratör/utvecklingskonsulent 90 %

Hjärtefråga: Alpha – ett enkelt redskap som för många till tro i Sverige. En hjälp för oss som känner oss tafatta att dela tron i vardagen. Och så Sänd, som vill hjälpa oss att hitta missionens puls i våra lokala sammanhang.


Lotta Okkonen

Ålder: 36 år

Ort: Karlstad

Titel: Integrationssamordnare 40 %

Hjärtefråga: Att knyta samman församlingars erfarenheter och kunskap i asyl- och konvertitfrågor i ett nationellt nätverk, för att samordna och effektivisera vårt gemensamma arbete.


Iza Jönsson

Ålder: 29 år

Ort: Helsingborg

Titel: Utvecklingskonsulent, fokus på nyplantering 30 %

Hjärtefråga: Att inspirera till församlingsplantering i Sverige så att vi som rörelse kan få vakna och finna nya sätt att nå människor i vårt land.


Nils J Lundgren

Ålder: 61 år

Ort: Örnsköldsvik

Titel: Samverkanssekreterare samt antagning av EFS-präster 50 %

Hjärtefråga: Ekumenik och att verka för goda relationer till Svenska kyrkan. Och att få se missionsinriktade EFS-präster.


Martin Alexandersson

Ålder: 38 år

Ort: Göteborg

Titel: Nyplanteringskonsulent 50 %

Hjärtefråga: Att genom verktyg, vidareutbildning, utbyte, samtal och nya perspektiv få den lokala församlingen att fungera.


Lotta Strajnic

Ålder: 46 år

Ort: Uppsala

Titel: Receptionist/administratör 85 %

Hjärtefråga: Min längtan är att få vara ett redskap för Gud där jag är, bland de människor jag möter, även i mitt arbete.


Maria Smeds

Ålder: 42 år

Ort: Bålsta

Titel: Utvecklingskonsulent – musikmission och tillbedjan 25%

Hjärtefråga: Att få se kärleksfulla, varma gemenskaper som speglar Guds hjärta i relationen där. Där Jesus är det centrala och vi får möta Honom, inte minst genom – och i – sång, musik och bön.

 

Evangelisation – att hitta ett språk för tron

Kristna tenderar att ha dåligt samvete när det kommer till evangelisation, men vad betyder det att evangelisera? Vad kan det innebära att vara deltagare i »Guds Stora Äventyr«?

Utgångspunkten för evangelisation är missionsbefallningen i Matteus­evangeliet 28:18–20: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar …«. Redan här kan vi gå fel. Uppmaningen börjar med »gå därför«. Det finns alltså en fundamental och motiverande orsak. I meningen innan säger Kristus: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden«. Här finns motivationen. Makten ligger i Guds händer, därför kallas vi att delta i uppdraget. Inte för att vi är duktiga, smarta eller listiga. Nej, vi kallas att delta i »Guds Stora Äventyr« därför att Han har makten. Allt vilar hos Gud som drar människor till sig, vi får vara med i processen.

Vad ska vi göra? Vi behöver leva nära de människor Gud vill nå. Att leva nära människor betyder att delta, vara engagerad och finnas på plats nära människor vi har omkring oss. Det handlar om familj, släkt, grannar, arbetskamrater, vänner med flera. Hur väl känner vi dem? Vad drömmer och längtar de efter? Vad kämpar de med? Svaren på dessa frågor ger oss vår utgångspunkt: Hur ser de goda nyheterna ut för dem?

Genvägar är senvägar. Att bara berätta om kristen tro leder oss lätt till att tro att det räcker med information. Det är ett stort misstag. Det är inte brist på information utan tillgänglighet och synlighet av relevant information det handlar om. Att Jesus dog på ett kors känner de flesta till. Att han tog på sig våra synder känns inte relevant för en person som inte ens har funderat över frågor om synd. Utgångspunkten måste vara att det vi förmedlar ska beröra den andre. Redan 1988 skrev Rolf Gustafson boken »Ingen tid för snabba svar«. Den är lika aktuell i dag som när den gavs ut.

Bumerangeffekten. Du kan inte ge det du själv inte har. Självklart. Ändå försöker vi gång på gång att ge vidare något som inte är en integrerad del av våra liv. Vi måste börja med att fråga oss hur evangeliet berör oss själva. På vilket sätt har det förändrat ditt sätt att tänka och leva, ditt sätt att relatera till andra, dina prioriteringar – mitt i vardagen? På frågan vad de goda nyheterna betyder för dig, behöver du kunna ge svar på det hopp som finns inom dig. Här slår, så att säga, evangeliet tillbaka till dig själv (se Kolosserbrevet 4:5-6).

Att hjälpa varandra. Att delta i en liten grupp kan betyda oerhört mycket för att kunna uttrycka vad evangeliet betyder. Här kan man hjälpa varandra att samtala om vad livet som kristen gör (och inte gjort) med dig – mitt i vardagen. Här kan man berätta, lyssna och låta olika erfarenheter berika. Varför tar vi inte vara på det? Är det för känsligt, för personligt? Finns det prestige med i bilden? Jag är förvånad över hur vi kristna undviker att hjälpa varandra att utveckla ett språk för tron som fungerar när det gäller att förmedla evangelium.

Att kommunicera. Undersökningar visar att föredrag är bland de sämsta sätten att förmedla information. Det behövs interaktiva processer som tar tid och där relevansen bevaras för att deltagarna själva är aktiva. Kommunikation handlar både om ord och liv – inget ersätter den kombinationen. Apostlagärningarna visar att den förändrade livsstilen hos lärjungarna skapade längtan och trovärdighet i människor omkring dem. Jag tror inte det är någon skillnad i dag.

Det handlar inte om att leva perfekta liv, utan liv som präglas av äkthet – med alla plus och minus som finns. Våra handlingar ska ju inte peka på oss själva, utan på att vi lever med Gud, beroende av hans nåd. Att förmedla att du är älskad och duger i Guds ögon kan vara nog så banbrytande i ett samhälle som poängterar prestation och status.

Det är våra kristna liv som skapar nya referensramar för människor runt omkring oss. Det är våra liv som både är tillräckligt annorlunda och tillräckligt lika som skapar nyfikenhet och relevans genom våra berättelser och våra handlingar. I ordet kommunikation ligger att något är gemensamt, »kommun«. Vi behöver dela referensramar med de människor vi vill nå.

Evangelisation har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en ensamuppgift. Det är en gemensam uppgift där vi kristna hjälper varandra att möta människor. Uppdraget vilar inte på dina axlar. Du delar det med andra, precis som de första lärjungarna. Det blir en gemensam upptäcktsfärd.

Väckelsen i Hammarbykyrkan

På en höjd söder om Söder i Stockholm, med utsikt över den sentida nationalhelgedomen Globen ligger Hammarbykyrkan. På kontoret finns en bild på drottning Silvia tillsammans med Hammarbykyrkans präst, Annahita Parsan. År 2011, efter att hon delat sitt vittnesbörd i S:ta Clara, blev hon personligen inbjuden till slottet och fick berätta om sitt liv. Det var när hon tillträdde sin tjänst i Hammarbykyrkan, år 2012, som allt vändes upp och ned i kyrkan. Församlingen bestod tidigare av en ganska homogen skara av medlemmar i olika åldrar. Med Annahita kom en grupp perser som börjat samlas först i S:ta Clara och nu skulle få en hemvist i Hammarbykyrkan.

– Jag har för första gången fått uppleva en väckelse. Att se 25 personer döpa sig vid ett och samma tillfälle, hur många har sett det?, säger Göran.

De senaste åren har Hammarbykyrkan bestått av två separata EFS-föreningar. En svensktalande och en persisktalande. Nyligen startades en tredje förening för oromotalande. Alla tre föreningarna har samma gudstjänstordning men de hålls på olika språk och musiken varierar. Många människor kommer till tro och döps, inte minst muslimer. Annahita vill helst inte gå in på exakta siffror men något hände under förra året.

– De som redan kommit till tro började ta med sina vänner till kyrkan. Vissa har verkligen gåvan att vara apostlar och tar med nya till kyrkan, medan andra tar hand om dem som är nya.

Att döpa människor från andra religioner är inte problemfritt och kan få stora konsekvenser för den som konverterar. Inte minst under en asylprocess där det kan vara förenat med livsfara.

– Det är svårt och samtidigt inte. Jag kan mycket om islam utifrån min historia och jag kan även en hel del om bibeln. Jag vet om både islams och den kristna trons olika styrkor och svagheter. Vi talar aldrig om islam i Hammarbykyrkan men människor kommer som muslimer och går ut som kristna, säger Annahita.

Alla nya människor med olika bakgrunder har skapat nya utmaningar i Hammarby­kyrkan. Mestadels på det praktiska planet. Skyltarna finns numera på flera språk och gudstjänsterna tolkas från svenska till persiska och tvärtom. Just språket lyfter både Annahita och Göran upp som den största barriären föreningarna emellan. Ändå finns goda samarbeten på flera plan, erfarna medlemmar från den ursprungliga EFS-föreningen försöker hjälpa till med ekonomi och årsmöten medan de nya föreningarna kommer in med mycket energi och vilja att hjälpa till med det praktiska.

– Personligen har jag fått kontakt med en stor del av den persiska gruppen. Jag tycker om dem väldigt mycket och jag beundrar dem. Trots de svårigheter som många gått igenom har de en sådan värme, säger Göran.

Den nya tillströmningen har många fördelar men det innebär också att mycket arbete fördelas på få personer.

– Många människor som kommer hit är flyktingar. De har problem med uppehållstillstånd, behöver jobb eller har problem i hemlandet. Man vet inte hur man ska göra, vi har tomma händer men vi vet att Gud är med oss, säger Annahita

Orkar du eller blir det för mycket?

– Som ensam präst här ska man räcka till för alla, även för den svenska gruppen. Jag känner mig ofta otillräckligt och jobbar från morgon till kväll. Vi skickar ut missionärer utomlands och det är bra, men nu är missionsfältet här. Jag önskar att man kunde få mer uppbackning, säger Annahita.

I dag kommer runt 100 personer per samling, slår man ihop antalet gudstjänstbesökare  i de tre EFS föreningarna blir Hammarbykyrkan en av de mest välbesökta EFS-kyrkorna i landet.