Kristna tenderar att ha dåligt samvete när det kommer till evangelisation, men vad betyder det att evangelisera? Vad kan det innebära att vara deltagare i »Guds Stora Äventyr«?

Utgångspunkten för evangelisation är missionsbefallningen i Matteus­evangeliet 28:18–20: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar …«. Redan här kan vi gå fel. Uppmaningen börjar med »gå därför«. Det finns alltså en fundamental och motiverande orsak. I meningen innan säger Kristus: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden«. Här finns motivationen. Makten ligger i Guds händer, därför kallas vi att delta i uppdraget. Inte för att vi är duktiga, smarta eller listiga. Nej, vi kallas att delta i »Guds Stora Äventyr« därför att Han har makten. Allt vilar hos Gud som drar människor till sig, vi får vara med i processen.

Vad ska vi göra? Vi behöver leva nära de människor Gud vill nå. Att leva nära människor betyder att delta, vara engagerad och finnas på plats nära människor vi har omkring oss. Det handlar om familj, släkt, grannar, arbetskamrater, vänner med flera. Hur väl känner vi dem? Vad drömmer och längtar de efter? Vad kämpar de med? Svaren på dessa frågor ger oss vår utgångspunkt: Hur ser de goda nyheterna ut för dem?

Genvägar är senvägar. Att bara berätta om kristen tro leder oss lätt till att tro att det räcker med information. Det är ett stort misstag. Det är inte brist på information utan tillgänglighet och synlighet av relevant information det handlar om. Att Jesus dog på ett kors känner de flesta till. Att han tog på sig våra synder känns inte relevant för en person som inte ens har funderat över frågor om synd. Utgångspunkten måste vara att det vi förmedlar ska beröra den andre. Redan 1988 skrev Rolf Gustafson boken »Ingen tid för snabba svar«. Den är lika aktuell i dag som när den gavs ut.

Bumerangeffekten. Du kan inte ge det du själv inte har. Självklart. Ändå försöker vi gång på gång att ge vidare något som inte är en integrerad del av våra liv. Vi måste börja med att fråga oss hur evangeliet berör oss själva. På vilket sätt har det förändrat ditt sätt att tänka och leva, ditt sätt att relatera till andra, dina prioriteringar – mitt i vardagen? På frågan vad de goda nyheterna betyder för dig, behöver du kunna ge svar på det hopp som finns inom dig. Här slår, så att säga, evangeliet tillbaka till dig själv (se Kolosserbrevet 4:5-6).

Att hjälpa varandra. Att delta i en liten grupp kan betyda oerhört mycket för att kunna uttrycka vad evangeliet betyder. Här kan man hjälpa varandra att samtala om vad livet som kristen gör (och inte gjort) med dig – mitt i vardagen. Här kan man berätta, lyssna och låta olika erfarenheter berika. Varför tar vi inte vara på det? Är det för känsligt, för personligt? Finns det prestige med i bilden? Jag är förvånad över hur vi kristna undviker att hjälpa varandra att utveckla ett språk för tron som fungerar när det gäller att förmedla evangelium.

Att kommunicera. Undersökningar visar att föredrag är bland de sämsta sätten att förmedla information. Det behövs interaktiva processer som tar tid och där relevansen bevaras för att deltagarna själva är aktiva. Kommunikation handlar både om ord och liv – inget ersätter den kombinationen. Apostlagärningarna visar att den förändrade livsstilen hos lärjungarna skapade längtan och trovärdighet i människor omkring dem. Jag tror inte det är någon skillnad i dag.

Det handlar inte om att leva perfekta liv, utan liv som präglas av äkthet – med alla plus och minus som finns. Våra handlingar ska ju inte peka på oss själva, utan på att vi lever med Gud, beroende av hans nåd. Att förmedla att du är älskad och duger i Guds ögon kan vara nog så banbrytande i ett samhälle som poängterar prestation och status.

Det är våra kristna liv som skapar nya referensramar för människor runt omkring oss. Det är våra liv som både är tillräckligt annorlunda och tillräckligt lika som skapar nyfikenhet och relevans genom våra berättelser och våra handlingar. I ordet kommunikation ligger att något är gemensamt, »kommun«. Vi behöver dela referensramar med de människor vi vill nå.

Evangelisation har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en ensamuppgift. Det är en gemensam uppgift där vi kristna hjälper varandra att möta människor. Uppdraget vilar inte på dina axlar. Du delar det med andra, precis som de första lärjungarna. Det blir en gemensam upptäcktsfärd.