»Vårt samhälle erkänner inte kvinnors rättig­heter«

Vid lunchtid lägger sig en ljudmatta av böneutrop från moskéerna över stadsdelen Heliopolis i Egyptens huvudstad Kairo. Maggie Morgan stänger fönstret till sitt kontor för att dämpa decibelnivån. Hon slår sig sedan ned i en ljusblå soffa. Där sitter hon ofta och funderar på uppslag till kvinnoprogrammet Nål och tråd som hon har producerat för den kristna satellit-tv-kanalen SAT 7 sedan 2013. Det är ett av kanalens populäraste program och når miljontals tittare i Mellanöstern och Nordafrika.

– Men sedan pandemin bröt ut har vi inte haft några sändningar. Vi har gjort utvärderingar i stället, säger hon.

När sändningarna återupptas är oklart, men det blir inom kort. De nya programmen kommer att skilja sig mot tidigare.

– Vi kommer att fokusera mer på att hitta mekanismer som gör det möjligt för kvinnor att förändra sina liv, säger Maggie.

När Nål och tråd började sändas fokuserade man på ämnen som sällan diskuterades i egyptisk tv, till exempel kvinnors rättigheter, den traditionella kvinnosynen och familjerelaterat våld. Programmet sändes i realtid och tittarna ringde in och deltog i diskussionerna. 2015 ändrade man namn till Nål och nya trådar.

– Vi tog upp nya »trådar« och började prata om den universella människorättsdeklarationen ur ett könsperspektiv, säger Maggie.

Programmet tog upp vilka mänskliga rättigheter som egyptiska kvinnor åtnjöt i realiteten, till exempel yttrandefrihet.

– Framför allt i egyptiska byar är det vanligt att föräldrar inte tillåter sina döttrar att posta vad de vill på Facebook eller ens att ha ett konto. Det tar diskussionen om yttrandefrihet till en helt annan nivå, säger Maggie.

Rätten till personlig rörelsefrihet begränsas ofta av manliga släktingar som bestämmer när en kvinna får gå ut, vart de ska gå och vem de får träffa. Nu, menar Maggie, att alla känner till sina rättigheter. Det är dags att omvandla dem i praktiken.

– Ett tv-program kan vara en ögonöppnare, men det kan inte förändra en människas liv. De måste få stöd i sina samhällen, säger hon.

Under pandemin har Maggie rest runt med sitt team i Egypten och träffat tittarna, såväl kristna som muslimer, och pratat om hur man ska gå vidare med Nål och tråd.

– Vi har bildat olika fokusgrupper för att göra utvärderingar. Det har varit en ögonöppnare för mig, säger hon.

I framtida program kommer man att jobba närmare tittarna. En plan är att filmteam ska följa kvinnorna i deras vardag, utmaningarna de ställs inför och hur de övervinner dem. En annan idé är att kvinnorna själva ska filma med sina mobilkameror. Klippen ska sedan sändas i programmet och förhoppningsvis inspirera andra.

– Tidigare intervjuade vi människor på olika platser. De inslagen var vanligen tio minuter långa. Hädanefter vill jag sända en kvart från studion och en timme från fältet, säger Maggie.

Hon berättar om unga kvinnor med drömmar om att slippa bli tvångsbortgifta och själva få välja sina yrken.

– Jag har hört så många historier som jag vill följa upp som en mentor, säger Maggie.

Majoriteten av Egyptens 102 miljoner invånare är sunnimuslimer. Cirka tio procent är kristna. De flesta tillhör den koptiska kyrkan. Nål och tråd lockar såväl muslimska som kristna tittare. Även experter och andra gäster har olika religioner. Även om programmets fundament är kristna värderingar görs aldrig direkta bibelcitat eller gemensamma bönestunder. Däremot skickar tittare ofta in egna handskrivna böner som man sedan läser upp till bildspel.

– Vi har ett allmänt förhållningssätt, inte ett religiöst. Det egyptiska samhället är väldigt segregerat mellan kristna och muslimer. Vi vill vara inkluderande, säger Maggie.

Maggie är född i en evangelisk familj i Alexandria. Under uppväxten bodde hon tidvis i Kanada. Hennes föräldrar gjorde aldrig åtskillnad i hur de uppfostrade henne jämfört med hennes bror.

– Men min farfar var väldigt konservativ. Han hade fyra döttrar och en son, min pappa. Han behandlade sin son annorlunda jämfört med sina döttrar. Och han behandlade även mig annorlunda. Jag brukar skämta med min pappa och säga att »din far är anledningen till att jag är feminist«, skrattar Maggie.

Under uppväxten påverkades hon starkt av en kvinnlig vän till familjen. 

– Hon log aldrig. Inte ens på sitt eget bröllopsfoto. När jag frågade varför, svarade hon »eftersom jag alltid har varit olycklig«, berättar Maggie.

Kvinnan hade blivit bortgift i unga år och aldrig fått förverkliga sina drömmar. Intresset för genusfrågor växte när Maggie pluggade på universitetet i Kairo. Det är även det hon har fokuserat på sedan hon började jobba som filmare och producent år 2000.

– Jag insåg tidigt att det största problemet var att vårt samhälle och kultur inte erkänner att kvinnor har rättigheter, säger hon.

Enligt Maggie påverkas kvinnors situation framför allt av socioekonomiska faktorer och utbildningsnivå. Utsattheten är större bland kvinnor från fattiga familjer, men alla stöter på könsrelaterade problem. Situationen i stort är densamma för såväl muslimer som kristna.

– Kulturen påverkar definitivt en kvinnas situation. För en del gör religionen det värre, säger Maggie.

Den koptiska kyrkan förbjuder skilsmässa, förutom vid äktenskapsbrott, medan muslimska kvinnor kan begära det under fler omständigheter. Sedan flera år jobbar Maggie med en dokumentär i en övervägande kristen by där självmordsfrekvensen är hög bland kvinnor.

– En kvinna tog livet av sig eftersom hon inte kunde få barn. Hon ville ge sin man chansen att gifta om sig med en kvinna han kunde få barn med, suckar Maggie.

En annan kvinna misshandlades regelbundet av sin make. Hon sökte tröst hos byprästen, men skickades hem igen. Slutligen begick hon självmord. 

– Jag tror att om det hade varit muslimska kvinnor, som får skilja sig, hade deras liv kunnat bli mer uthärdliga. Å andra sidan fruktar många muslimska kvinnor att deras män ska skaffa sig fler fruar, säger Maggie.

Bland många egyptier är det accepterat att en man slår sin fru. Koranen tillåter det och det är även utbrett bland kristna.

– Vi har gjort flera avsnitt om detta. I kristna samhällen finns idén om att »kärlek innefattar allt«, säger hon.

Avsnitten har väckt starka reaktioner inom den koptiska kyrkan. Maggie har bland annat anklagats för att försöka förstöra familjer.

– De säger att kvinnor måste förlåta, absorbera, vara smarta och acceptera det, säger hon. 

Hon menar att denna åsikt är dominerande inom alla egyptiska kyrkor. 

– Ingen skulle uppmana en kvinna att lämna en man som slår henne, säger hon.

Ibland känner Maggie bitterhet mot kyrkan. Framträdande kyrkliga personer har avfärdat inbjudningar till Nål och tråd med att »vi medverkar inte i kvinnoprogram«. Det finns inga kvinnor i den koptiska kyrkans ledning.

– Alla präster och diakoner är män. I den protestantiska kyrkan finns det kvinnliga ledare, men inga präster eller pastorer, säger hon.

Synen på kvinnan präglas av Ordspråksboken 31.

– När kyrkan delar ut utmärkelser på till exempel Mors dag är det vanligen de mest lidande kvinnorna som får det, säger hon.

Hon beskriver den typiska kvinnan som belönas som »en 75-årig änka med sex barn som tidigt förlorade sin make«.

– Det är alltid en väldigt självuppoffrande person som hedras. I Nål och tråd har vi länge ställt frågan »varför hedrar ni aldrig någon som är lycklig i stället«? säger Maggie.

Sedan Maggie inledde sin yrkeskarriär för 21 år sedan har det skett många förbättringar för kvinnor sedan olika problem belysts i medier och börjat diskuteras

– Jag tror på dominoeffekten. Att saker påverkar varandra. Mitt första projekt, år 2000, var om kvinnlig könsstympning. Då var 97 procent av alla gifta kvinnor könsstympade, säger hon.

Nu har andelen könsstympade gifta kvinnor sjunkit till 92 procent. Även sexuella trakasserier mot kvinnor var länge en farsot. På senare år har det kommit flera lagar mot det.

– År 2000 fanns det inte ens ett arabiskt ord för »trakasserier«. Det gör det numera och folk pratar om det, säger hon.

Det har även skett framsteg på andra plan. Det har blivit färre tvångsäktenskap och allt fler flickor går i skolan.

– Jag ser inte mig själv, eller någon kvinna jag känner, som offer. Det är oerhört inspirerande att se hur olika personer klarar av att överleva, men också hur de lyckas välja livet och glädjen, säger Maggie. 

SAT-7 vill vara ett ljus i mörkret

Yolla Chafic Jdeed, 32 år,  står inne i ett raserat hus i den övervägande kristna stadsdelen Achrafieh i Libanons huvudstad Beirut. Hon betraktar sorgset krossade fönsterrutor, hoplappade dörrar och spruckna väggar. Förutom en soffa och en bottenlös säng är huset i princip tomt.

– Mycket förstördes i explosionen. Sedan plundrade tjuvar huset, suckar Yolla.

Yolla bodde i huset med sin mor, morbror, syster och bror fram tills den 4 augusti i år. Den dagen, strax innan klockan sex på eftermiddagen, antändes 2 750 ton ammoniumnitrat i Beiruts hamn. Det orsakade den största icke-nukleära explosionen i historien. 220 människor dödades, 6 500 skadades och över 300 000 miste sina hem i framförallt kristna områden. Yollas hus ligger bara någon kilometer från hamnen. Hon slängdes till golvet av tryckvågen från explosionen och glassplitter regnade över henne.

– När jag reste mig upp var det tjockt av damm i rummet. Det pep i öronen, säger hon.

Familjen klarade sig undan med några mindre fysiska blessyrer.

– Utanför sprang människor, täckta av blod, runt på gatan. En man bar sin lilla dotter i famnen. Hon var död, säger Yolla. 

Familjen har inte fått hjälp av myndigheterna, men av både frivilligorganisationer och privatpersoner i Libanon och utlandet. De hyr nu en bostad i en annan del av Beirut. Libanon var i fritt fall redan innan explosionen. I oktober 2019 utbröt landsomfattande protester mot regeringen, korruption och avsaknaden av samhällsservice. Det följdes av en svår ekonomisk kris. Arbetslösheten har skjutit i höjden och coronapandemins nedstängningar har inte gjort saken bättre. Tusentals arbetsplatser lades i ruiner vid explosionen.

– Både jag och min syster miste våra jobb efter explosionen. Nu försörjer min bror hela familjen, berättar Yolla.

Hennes bror undersöker nu möjligheterna att flytta utomlands.

– Alla vill lämna Libanon, framförallt ungdomar och kristna. De vet att de får en bättre framtid utomlands, säger hon.

Yolla berättar att kristna familjer vanligen satsar mycket på sina barns utbildning, men chanserna att få arbete i Libanon är begränsade.

– Om situationen inte blir bättre här kommer det att bli som i Irak och Syrien. Alla kristna kommer att migrera härifrån, säger hon.

Yolla menar dock att det framförallt är bristen på stabilitet och trygghet som driver på migrationen. Hon är kritisk till Libanons konfessionella system där representanter för landets 18 kristna och muslimska samfund delar på makten. Konflikter mellan ledarna ses lätt som »religiösa« konflikter.

– Folket älskar varandra, men politikerna vill att vi ska bekämpa varandra. Jag har fått hjälp av personer från alla trossamfund efter explosionen. Ingen har frågat om jag är kristen, säger hon.

I Mansourieh, utanför Beirut, huserar den kristna satellit-tv-stationen SAT-7. Explosionen orsakade några mindre skador på byggnaden.

– Våra tittare påverkades starkt av händelsen, även utanför Libanon. Alla som hör av sig till oss vill prata om det och be för de drabbade, säger Maroun Bou Rachid, verkställande chef på SAT-7.

Många drabbade hör också av sig.

– De ber om stöd, både genom böner och pengar, för att återuppbygga sina hem, säger han.

SAT-7 reagerade direkt efter katastrofen. I livesändningar bad man för de drabbade och man bistod även med hjälparbetare och matutdelning i explosionsområdet. Maroun säger att explosionen har triggat fler kristna till att vilja lämna Libanon.

– Ett av SAT-7:s uppdrag är att uppmuntra kristna att stanna här. Vi tror att Jesus »planterade« oss i Mellanöstern för att vara ett ljus mörkret, säger han.

Maroun menar att de har en mission att göra.

– Det är viktigt att vi visar Jesu kärlek på marken, även för muslimer. Vi måste återspegla Guds kärlek, förlåtelse och försoning, säger han.

Det kan vara lättare sagt än gjort.

– Vi måste bära vårt kors och vara missionärer på platser där vi behöver berätta om Jesus och hans kärlek. Vi behövs här, inte i USA eller Europa, säger han.

Ammoniumnitratet konfiskerades av libanesiska myndigheter från en båt för sex år sedan. Det förvarades sedan i hamnen trots att myndigheterna varnades flera gånger för riskerna. På SAT-7 håller man sig neutrala politiskt.

– Vi belyser vad som händer på ett konstruktivt sätt. I våra talkshower diskuterar vi till exempel mänskliga rättigheter, barns rättigheter, hur man kan bygga ett demokratiskt land utan korruption och hur man kan leva sida vid sida, säger han.

Därmed sätts några frön till en bättre framtid. 

»Världen måste ingripa«

Över 100 människor har dött (red. anm. 5 augusti), tusentals människor har skadats och hundratusentals människor har tvingats lämna sina hem efter den massiva explosion som skakade Libanons huvudstad Beirut i början av augusti.

George Makeen, programchef på EFS samarbetspartner SAT-7:s arabiska kanaler, befann sig på kontoret i Cypern, cirka 240 km från Beirut, när det small. 

– Hela Cypern hörde explosionen. Vår personal är säkra, men SAT-7-studiorna i Beirut har mindre skador. Vi befarar att katastrofen kommer att lämna landet i djup trauma, säger George Makeen. 

Explosionen orsakades av ett högexplosivt ämne som förvarats i en lagerlokal vid stadens hamn under sex år, och den drabbar ett redan ekonomiskt och politiskt pressat Libanon, förklarar Makeen. Han nämner splittringen som finns i landet där enskilda religiösa och etniska grupper strävar att ta hand om sitt eget folk i första hand. Många fattiga familjer lever redan under svåra omständigheter och konsekvenserna av explosionen kan vara överväldigande. 

– Världen måste ingripa, säger Makeen och poängterar att Libanon är ett demokratiskt och liberalt land i Mellanöstern – med religiös frihet och ett öppet politiskt klimat. En modell som han menar att världen måste värna om.   

– SAT-7 vill vara en hoppfull men inte naiv kristen röst. I den här tiden vill vi möta det libanesiska folket i deras sorg och smärta, samtidigt som vi hedrar myndigheter och bekämpar korruption.

Redan dagen efter explosionen, 5 augusti, bjöd SAT-7 in det libanesiska folket till ett direktsänt program från kontoret i Beirut. Programmet hette Libanon – smärta och hopp och strävade efter att ge tittarna en klar bild av läget samt att stå med de drabbade i bön.

Det kristna satelittevebolaget startade även en bönekedja på sociala medier för landet, politikerna och människorna som hade drabbats av explosionen.  

Miljontals tittare i Mellanöstern och Nordafrika nås av SAT-7:s sändningar. EFS är sedan många år samarbetspartner med SAT-7 och bidrar därmed till att sprida evangeliet i en region där kristen mission länge har haft stora utmaningar.