Julhälsningar från missionsfälten

Familjen Sandahl, Tanzania

”Året som gått har varit innehållsrikt. I januari fick vi en son! Vårt fjärde barn och ännu en skatt att vårda och vägleda. För 1,5 år sedan flyttade vi från Makete till Iringa i Tanzania och det har tagit oss ungefär ett år att komma in på denna nya plats. Från att ha känt oss väldigt vilsna, har vi nu en trygg tillhörighet i Iringa. Vi har kommit in i ett arbetslag där vi känner oss välkomna och uppskattade, omfamnats av en ny internationell gemenskap, fått ordning på hem och anställda och barnen trivs i sina skolor. Det tar sin tid. Och likaså kraft.

Många svenska gäster har vi haft på besök och det har fått en större plats i vårt arbete och vår vardag. I oktober gästades vi av 25 barnledare från olika platser i Sverige som genom EFS och Salt fick möjlighet till en inspirationsresa till Tanzania och Iringa. Kul!

I backspegeln ser vi ett år som har utvecklats positivt och med stora välsignelser. Men utmaningar finns. Be gärna för om hälsa, kraft, hjälp att prioritera tid och resurser, vägledning i vårt arbete samt om en bra balans i hur vi kan finnas där för vänner och grannar i nöd.

Familjen Sandahl tar nya tag – 2019, välkommen!”

Familjen Tranefeldt, Etiopien

”Mekane Yesus Seminary (MYS) och Lutheran Bible Translators (LBT) har precis skapat ett nytt bachelorprogram i teologi: bibelöversättningsprogrammet! Då kraven på stipendiaterna är att de kommer från en språkgrupp utan egen bibelöversättning, har vi i år en mycket blandad etta på MYS, kulturellt sett. Då MYS och LBT tagit hjälp av experterna på SIL (Soph­ias arbetsplats) gällande nämnda program, kommer MYS och SIL att börja arbeta tillsammans på denna front. Därför får Sophia (troligtvis) snart undervisa samma studenter i översättningsmetodologi som jag (Elias) nu – med mycket glädje – undervisar i bibelvetenskap. Ett nytt grepp och ett spännande samarbete som förhoppningsvis får mynna ut i många och goda översättningar i sinom tid.

Vi gläder oss också åt den så kallade Oral Bible Translation som Sophia arbetar med i Blå Nildalen, men var gärna med i bön för att oroligheterna där inte ska få förstöra arbetet. Frid på jorden bland människor, förkunnar julänglarna. Måtte det få bli verklighet i Etiopien också.”

Ulf Ekängen, Tanzania

”Tack vare att president Magufuli satsar på att flytta mycket av den statliga verksamheten från Dar es-Salaam till Dodoma får vi bättre vägar, med följd att folk kör fortare och fler olyckor inträffar. Presidenten syns allt oftare i media, samtidigt som media kontrolleras mer än tidigare.

Det har för många varit ett svårt år. I fjol var det missväxt på många håll med svält som följd. I år har man försökt att ta ikapp det som förlorades utan att lyckas speciellt bra. Än så länge finns det mat, men om en månad eller två kommer förråden att ta slut. Vad kommer man att leva av då? Staten förnekar svälten i fjol och har med andra ord inte gett någon hjälp.

Vårt eget stift växer så fort att vi inte riktigt hinner med. Jag försöker besöka varje ny predikoplats som öppnas, men i år har jag inte hunnit det. Det är en härligt att vi växer, samtidigt som det är frustrerande att vi inte har tillräckligt med personal för att ta hand om tillväxten på ett bra sätt.

Bed för Dodoma stifts stora evangelisationsarbete. Bed för att kommande regnperiod blir bra, så att folket får mat. Bed för alla anställda i vårt stift. Bed för landets president och hans medarbetare.

… Och bed om ett Gott Nytt 2019.”

Familjen Thornell, Etiopien

”Samiras ord ringer i mitt öra: »Jag känner knappt den Gud jag tror på.« Hon vill studera Bibeln och be med andra kristna – men hon kommer från en familj där detta är otänkbart. Hon har försökt att läsa evangelierna i sin telefon men blev upptäckt, inlåst och slagen.  Hennes jul är så långt ifrån mitt tomtenissepyntade december och jag förstår att hon kommer att fira ensam med Jesus. »Det är bra det«, säger hon.

För ett par veckor sedan hade vi med oss en annan vän till en gudstjänst. Han hade klätt upp sig till tänderna och när han gick in genom dörren med sina vidöppna ögon insåg jag att detta var första gången han såg en kyrka. Muse har varit kristen hela sitt liv, men är uppvuxen i en stad där det är förbjudet att följa Jesus. Hans mamma har undervisat honom i hemlighet, men att nu få vara en del av en »riktig« församling är enormt stort för honom. Han har kunnat ta en paus från den verklighet Samira är kvar i.

Det är jul. Och även om vi är smärtsamt medvetna om Samiras vardag, Muses bakgrund och deras landsmäns situation, så väljer vi att njuta av den frihet vi fått. Vårt hus här i Etiopien fylls liksom många andra svenskars hus av pepparkaksdoft, små hemmagjorda tomtenissar och en tänd adventsstjärna. Barnen tränar för julspelet i sin internationella skola och vi förbereder för gudstjänster och julfester. Jag älskar allt detta, men vi firar med en längtan att få dela denna frihet med våra syskon. I en fysisk gemenskap om det går. Eller i bön för dem, om den fysiska gemenskapen är omöjlig.

Tack för att också ni ber för våra syskon som lever i förföljelse. Tack kära EFS för allt vi alla fått betyda under detta år!”

Gunnar och Monika Edmark, Etiopien

”Här i Aira har torrtiden börjat vilket innebär att det blir varmare för var dag.

Studenterna som vi undervisar är inne på sina sista veckor i skolan och snart hålls en stor avslutningsfest (alla blir inte godkända men firar ändå). Under hösten har det varit möjligt att ta emot gäster, ett för oss mycket uppskattat inslag. En av våra uppgifter är att se till de fyra klinikerna. En doktor från sjukhuset följer då med och träffar mellan 200 och 300 patienter under två, tre dagar. Sjukhuset har haft svårt att få budgeten att gå ihop med höga personalkostnader och låga inkomster. Mycket beror på att vägarna titt som tätt stängs av på grund av frustrerade ungdomar som demonstrerar. En nödvändig arbetsuppgift är att förbättra och förnya säng- och patientkläder. Det finns mycket i förråden och med fantasi och små arbetsinsatser kan man göra många saker användbara på nytt. (Operationsbyxor i storlek XL kan till exempel bli skjortor för barn!) Vi åker hem över helgerna för att få hålla och snusa på vårt barnbarn Harry, 4 månader gammal.

God Jul och Gott Nytt År!”

 

Martin Alexandersson, Centraleuropa

”Glädjeämnen det senaste året har varit att se människor växa i sina gåvor och funktioner och att många har fått en förnyad vision för den lokala församlingen och för arbete i Guds rike.

En utmaning som vi har haft i Tjeckien/Slovakien har varit att vår kontaktperson varit långtidssjukskriven i sviterna av borrelia, vilket gjort att rekrytering av nya deltagare gått trögt.

I Armenien/Georgien har utmaningen i stället varit att fundera över vår roll och vad vi ska prioritera. I både dessa områden finns det också kulturella utmaningar, även om relationerna med de kyrkor, samfund och organisationer vi arbetar med är väldigt goda.

En utmaning inför kommande år är att hitta rätt personer för våra olika kurser samt rätt samarbetsformer med våra nationella partners. Dessutom kommer min anställning inte att förlängas, så hur finansieringen ska se ut under nästa år är ett böneämne.”

Vittnesbörd från en söndagsskola i Tanzania

En dag satt Nora i bilen med en kollega som arbetat länge med söndagsskola. På vägen till ett barnledarseminarium berättade kollegan en fängslande historia för henne. En sann historia som visar på hur barnen kan bereda vägen för stora genom att öppna dörrar som vuxna inte kan.

Det var en gång ett barn som var 5 år och som bodde med sin mamma i en enkel hydda i södra Tanzania. En dag när barnet kom hem från skolan hade mamman blivit sjuk. Barnet gick in i hyddan och sa: »Jag är hungrig mamma. Kan du laga mat till mig?« Mamman svarade: »Jag är sjuk och kan inte laga mat nu, gå ut och lek med dina kompisar.«

Barnet gick ut och lekte en stund och gick efter ett tag in till mamman igen och upprepade frågan. »Snälla mamma, kan du laga mat till mig? Jag är hungrig.« Mamman svarade : »Men, jag är sjuk sa jag ju! Gå ut och lek i stället!«

Barnet var ute en kort stund igen men kunde inte sluta känna sig hungrig och kom strax tillbaka till hyddan och sa till sin mamma: »Jag är hungrig och kan inte leka mer.« Mamman ropade irriterat: »Sluta tjata! Hör du inte att jag är sjuk!«

Barnet gick ut ännu en gång men fick en idé och gick snabbt in igen och sa: »Mamma, får jag …« Mamman fräste utan att lyssna färdigt på barnet: »Ut med dig, jag har ju sagt att jag inte kan laga någon mat!«. Barnet svarade: »Jag vet mamma, men jag vill be för dig, så att du blir frisk och kan laga mat.« Mamman gick till slut med på detta. Barnet lade sina små händer på mamman och bad att Gud skulle göra henne frisk, och hon blev på en gång frisk. Mamman blev mycket förvånad och satte direkt igång att laga mat till sig och sitt barn – och de åt tillsammans.

Dagen efter gick hon till barnets söndagsskollärare för att få veta mer om den Gud som barnet hade bett till. Snart började mamman att gå i kyrkan och blev en kristen.

Från hydda till hus – omvälvande flytt för familjen Sandahl

När Hannes och Nora blev utsända som missionärer kände de en tydlig kallelse till den avlägsna byn Makete, flera timmars bilresa på oasfalterad väg från närmsta stad och närmare sex timmars körning från Iringa där de nu bor.

– Jag minns att vi fick frågan: är ni beredda att åka vart som helst i Tanzania som missionärer eller vart som helst i världen? Vi svarade nej på den frågan 2013, säger Hannes Sandahl.

Att bli missionärer i Makete föregicks av en process på närmare åtta år, med diverse besök och relationer till området, både gemensamt som par och på egen hand. Men under de tre år som de bott permanent i Makete har de upplevt en inre förändring. Under arbetets gång har de med tiden omprövat sin kallelse, funderat över vad de är beredda att ställa upp på och vad de längtar efter.

– Och förra året svarade vi ja på att stå till förfogande dit kyrkan anser att det är lämpligt och där det finns utbildning för våra barn, säger Hannes.

Det blev startskottet för familjens flytt till staden Iringa, en stor kontrast till den stillsamma by som varit deras hem några år.

– Just att flytta förväntade jag mig inte skulle vara så jobbigt. Jag tänkte mer att vi bara byter hus och fortsätter med det liv som vi hade. Men så enkelt var det inte riktigt, säger Hannes.

På sociala medier har familjen varit öppna med den utmaning flytten inneburit. Det är ett medvetet val att dela med sig av det som inte bara är framgångsrikt och positivt för att visa att missionärer är vanliga människor med vanliga vardagsbestyr.

– Vi har också märkt att det ger upphov till förbön. Folk skriver att de ber för oss, kanske 25 stycken. Det är stärkande för oss att när vi delar våra svagheter och utmaningar får vi stöd, säger Nora.

– Jag fick ett mejl ifrån en tidigare missionär här i Tanzania som skrev att forskningen visar att det är ungefär lika stressfyllt att flytta som att ha ett dödsfall i familjen, säger Hannes och skrattar till.

Tanken har hjälpt honom att känna att det inte är fel på honom utan att det är okej att känna att en flytt är en rörig och omvälvande upp­levelse.

Förändringarna har varit många för familjen Sandahl med nya människor, omställning till stadsliv, ny skola för barnen och nya arbeten
i Iringa stift.

– Jag tänker att det var svårt för stiftet här, att de tänkte att vi förstod allt eftersom vi kan språket och har bott här i flera år.
Det framstod som att »det här är ingen match för er«, säger Nora.

Inte heller familjen Sandahl var förberedd på att det skulle krävas en formell introduktion.

– Fast egentligen hade vi behövt det, säger Nora.

I stället har föräldrarna till de andra eleverna på den internationella skolan, där deras son Alfred börjat i första klass, blivit ett viktigt stöd i familjens anpassning till Iringa. Där har de fått tips om vardagliga ting som var man hittar de bästa matmarknaderna.

Och det är inte bara för föräldrarna som omställningen är stor.

– Jag försöker ibland leva mig in i barnens situation: hur har de det, vad gör de, vad tänker de, vad är det som är svårt för dem, säger Hannes.

Han tror att det ibland är klurigt för barnen att landa i vad som är hemma.

– Jag kommer ihåg när vi kom från Sverige till Iringa och Alfred då frågade när vi skulle åka hem. Hur menar du då?, frågade jag, för jag var också lite osäker.

Alfred menade Makete, där de bodde innan de åkte på sommarsemester till Sverige. För honom var det hemma.

Där delade barnen tidigare vardag och fritidsintressen med tanzaniska barn och lekte bland åkrar och kossor. Skillnaden mot deras nuvarande liv blev tydlig när familjen förra veckan hälsade på sina tidigare grannar. Hannes frågade barnens lekkamrater om deras skola och barnen svarade att de inte läst något för att det inte finns en lärare på plats. Möjligheten till god skolgång var avgörande för Sandahls när familjen valde att flytta till Iringa.

– Det är en sådan sorg att det är en klassfråga med bra utbildning. Det blir väldigt tydligt för oss som levt i en kultur där vi bott på landet med barn som inte alls har den möjligheten att välja, säger Nora.

Det är tydligt att barnen också kan känna av de stora etiska frågorna.

– Som när vi var hos våra gamla grannar och vi efter det skulle åka på några dagars semester och bada. »Varför har de inte varit på en sådan resa?«, frågade barnen. Det är något som jag tänker våra barn lever i, det är inte något vi berättar för dem. Det är något som de upplever och brottas med fast på ett barns vis, säger Nora.

Mitt i de utmaningar flytten inneburit är Hannes och Nora ändå hoppfulla om att kunna bidra som missionärer på den nya platsen.

– Jag tycker det är spännande att byta stift. Det känns roligt att pröva på någonting nytt. Det finns andra människor med andra resurser och man kan se styrkor och svagheter i att det skiljer sig åt, säger Hannes.

Kyrkan efterfrågar ofta råd och kvalificerad personal från utlandet i stället för att söka kunskapen inom den egna kyrkan. Hannes och Nora menar att det finns ett dåligt självförtroende inom kyrkan och andra organisationer i Tanzania, men att det finns mycket att lära om man vågar öppna och närma sig varandra.

– Vi kan bygga broar mellan stiften och få upp ögonen för att det finns resurser inom kyrkan som inte används och som inte alls är lika kostsamt att få dit, säger Nora.

– Jag tror ofta det är bättre kunskap, mer välanpassad kunskap för sammanhanget, än att det ska komma någon expert som börjar med att få en kulturkrock och sedan ska berätta hur det ligger till. Det är bättre att ta någon som redan är i kulturen, avslutar Hannes.

 

Familjen Sandahl

  • Hannes och Nora, båda 35 år, med barnen Alfred 7 år, Klara 6 år, Ingrid 2 år och ett fjärde på väg.
  • Varit i Tanzania som EFS-missionärer cirka tre år, fem år totalt under 11 års tid.
  • Sysselsättning: Hannes är rådgivare i sociala frågor i kyrkan. Nora är sjuksköterska och jobbar med barnverksamhet inom kyrkan.
  • Följ familjen Sandahls liv i Tanzania på instagram.com/sandahltz

Gemenskap trots kontrasterna

Vi har precis vinkat av de tre gästerna från västkusten i Sverige: Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt, som representerat föreningen Bulongwa Childrens Home, BCH, på Tjörn. Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av representanter för det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa och vilket BCH har varit huvudsponsor för.

Den 20 april invigdes vattenprojektet med biskop Levis Sanga som höll i ceremonin. Hannes har varit drivande i projektet och på frågan om varför han valt att lägga fokus på vatten svarar han: »Jag har fastnat för vattensituationen i vårt område. Det är inte på något sätt det värsta i landet, men ändå retar det mig. Tillgången på vatten är ett basalt behov, och bristen påverkar alla familjer och institutioner. Bergen som omringar oss är fulla med vatten av bra kvalité, men ändå har folk inte vatten där de bor. Det stör mig och ger mig energi.«

I projektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Invigningen var formell, men känslosam. Det märktes att detta var en mycket stor dag för Bulongwa.

En annan höjdpunkt under deras besök var när vi tillsammans åkte ut till vårdcentralen i byn Utansiwa. Gästerna skulle vara med på vårt möte med byinvånarna och få undervisning om brännskador, som jag och min kollega Rose från Bulongwasjukhuset höll i. Mycket folk i färggranna kläder hade samlats på den gröna sluttningen. Utefter min erfarenhet och kunskap om landsbygden i området, är de flesta bybor ovana vid att ta till sig information. Allmänbildningen är låg, likaså utbildningsnivån, och vad de äldre i byn säger är i princip lag. Här gäller det att komma med enkel information och att dela den flera gånger, på olika sätt. Drama är ett klockrent sätt att förmedla kunskap. Denna gång hade jag även fått Tjörnbon Liselott att frivilligt ställa upp. Byborna tjöt av skratt när Liselott och Rose satte sig på bänken, låtsades dricka
öl och skrålade »Helan går«. De två började bråka och
Liselott föll i den fiktiva elden av pinnar som var bredvid. Jag hade innan dramat bett en frivillig gammal man från publiken att hjälpa till. När han inlevelsefullt stapplade fram med käpp och gav rådet att lägga kobajs på brännskadan (inte helt ovanligt), vilket i dramat gestaltade sig i form av geggamoja, var publiken på topp. Fler lokala »naturmedel« togs upp. Publiken fick därefter själva komma på vilka misstag som begicks under dramat utefter den undervisning de just fått. När vi väl gjort samma drama en andra gång, nu på ett korrekt sätt, kändes det som att byborna hade förstått.

Jag berördes av denna saliga blandning av skratt och allvar, av kulturer som möttes och de konstruktiva diskussionerna och kunskapsutvecklingen. För mig blev det tydligt hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Jag upplever det ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden och allt det andra suddas ut. Det finns kvar, men blir på ett annat sätt i mötet med varandra – inte nödvändigtvis enklare, men verkligare.

Jag kan inte låta bli att minnas vad vår käre Ulf Ekängen, EFS missionär i Dodoma, sagt vid flera tillfällen: »när människor möts händer det något«. Amen på det, Ulf.

FAKTA

Bulongwa Child­r­ens Home, BCH

Föreningen Bulongwa Childrens Home bildades när Anna Pettersson från Dyrön var aktiv i Tanzania och Bulongwa. Efter Annas bortgång valde föreningen att ge ett ekonomiskt stöd till EFS för anställningen av familjen Sandahl.

Vatten­projektet i Bulongwa

Projektet ägs av barnhemmet i Bulongwa.

Målet är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en månadsavgift för vattnet samt att privatpersoner i området kan få köpa vatten indraget till sina hem.

Inkomsterna beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott, där en handfull fattiga familjer varje år får installerat vatten utan kostnad.