Ny podcast om rikedomen i kyrkans traditioner

I Re:formerapodden släpper EFS-inspiratören Magnus Persson och EFS kommunikationschef Johan Ericson in lyssnaren i ett samtal som redan pågått flera år, under många bilfärder, sena kvällar och allt för långa telefon­samtal. 

Med hjälp av sina erfarenheter och nyfikenhet på olika kristna traditioner fortsätter duon det engagerade samtalet. De tänker högt och presenterar inte sällan ofärdiga tankar som tar sig an aktuella ämnen som berör kyrka, tro och teologi.

– Det är med skräckblandad förtjusning vi gör detta. Vi har väldigt lite manus vilket skapar en livekänsla som är lite läskig. Samtalen kan egentligen ta vilken riktning som helst vilket förhoppningsvis är spännande för lyssnaren, säger Magnus Persson och fortsätter: 

– Vår visionära, och kanske ibland lite naiva, infallsvinkel är att försöka förvalta, förnya och förena rikedomen från kyrkans olika traditioner. Vi hoppas tilltala både de som brottas med kyrkan och de som brinner för kyrkan. 

Dopets kristusklädnad

»Åh, nej! Sätt inte på dig den där tröjan! Det kommer att leda till olycka för hela din familj!« Expediten på den amerikanska Walmartbutiken spärrar upp ögonen. Hon pratar snabbt och intensivt. Jag har hittat en vinröd tröja på extrapris. »Washington Redskins« står det på T-shirten. Av trycket framgår att det är ett lag som spelar amerikansk fotboll. Jag bryr mig inte ett dugg om sporten men jag gillar färgen och priset.

Expediten vill få mig att förstå att det här inte bara handlar om en tröja. Det handlar om identitet, om vem jag är, vem jag tillhör och vilka som jag hör ihop med. »Den här tröjan är inte bara ett skinn som du sätter på dig. Den förändrar dig inuti, den omskapar ditt hjärta.« Jag begriper inte allt som hon säger, men jag förstår att jag ska köpa tröjan av en annan expedit.   

På väg hem till mitt boende i First Trinity Lutheran Church funderar jag över vad jag har varit med om. Jag vet att ordet »identitet« kommer från latinets identitas som betyder »samma« eller »densamma«. Tänkte sig verkligen den upprörda expediten att jag blir »en annan« om jag sätter på mig en vinröd tröja med en indian på? 

Av och till under kyrkans historia har frågor om kristen identitet vållat betydligt allvarligare dispyter än det meningsutbyte som mitt val av T-shirt gav upphov till. Under reformationstiden gick diskussionsvågorna höga kring frågan om den kristna människans identitet är något som hon »ikläds« eller något som snarare »avtäcks«. För många evangelisk-lutherska reformatorer var det självklart att den kristna människans identitet – det som gör henne till en kristen människa – är Kristi rättfärdighet som hon ikläds.
Kristi rättfärdighet tillräknas människan och gör henne till en ny människa genom att den täcker över och sedan omvandlar den i synd fallna och olycks­drabbade människan. 

Anledningen till att jag befinner mig i Washington DC är att jag intresserar mig för en 1500-talsreformator som tänkte annorlunda. Sveriges Kristna Råd har gett mig ett ekumeniskt stipendium för att jag ska kunna besöka biblioteket i White­friars Hall och lära mig mer om karmelitnunnan Teresa av Avila (1515–1582). 

Teresa föreställer sig att Jesus finns i varje människas själ eftersom varje människa är skapad till Guds avbild. Gud är treenig och treenig Gud deltar till fullo i hela sitt skapelseverk. Därför finns det spår av Sonen i själva skapelsen och i den mänskliga identitet som vi delar med varandra. När Kristus visar människan vem Gud är – och vem hon själv är – så framträder hennes skapelsegivna gudstillhörighet på samma sätt som pH-värdet när man gör ett lackmustest. Kristus »avtäcker« verkligheten genom att tvätta bort smutsen som döljer den. Därför kan Teresa framhålla att det sant mänskliga och det sant kristna sammanfaller. 

På infarten till Whitefriars Hall möter jag en karmelit som hälsar glatt. Han bär en brun tröja som man kan beställa på nätet. Det finns en hel sajt som säljer kepsar, T-shirts, vattenflaskor och nyckelband till dem som hejar på eller tillhör karmelit­orden. I reklamen används en slogan som anknyter både till färgen på ordensdräkten och till det kontemplativa ideal som utmärker karmeliterna. »Be calm and wear brown« (på svenska ungefär: var lugn och klä dig i brunt).

Klädkoden har förändrats sedan sist jag var här. Då gick bröderna i civila kläder, särskilt i Halloweentider eftersom ordensprovinsens ledning en gång hade misstagits för ett utklätt följe av fiktiva munkar på väg till en fest i Las Vegas. 

Bildligt talat omförhandlas kyrkliga klädkoder ovanligt intensivt i vår tid eftersom sekulariseringen tilltar. När allt färre svenskar identifierar sig med någon specifik religiös tradition blir det för vissa av oss mer betydelsefullt att det syns utanpå att vi är goda kristna. Identitet vantolkas emellanåt som något som särskiljer och våra försök att stå upp för det som vi uppfattar som en utrotningshotad men äkta kristen identitet bidrar ibland till en ogynnsam segregation också inom kristenheten. »Jag är högkyrklig«, »Jag tillhör EFS« eller »Jag har min hemvist i regnbågsmässan«. Olika identitetsmarkörer används för att andra – och kanske också jag själv – ska förstå vilka kristna kretsar som jag identifierar mig med. Paulus fråga om Kristus har blivit delad är fortfarande högaktuell (1 Kor. 1:13) och hans svar behöver få vara utgångspunkten för alla våra reflektioner kring vad kristen identitet innebär.

I dopet ikläds vi Kristus. (Gal. 3:27) Vi ikläds inte en supportertröja för den kristna riktning som dopet skedde i. Sådana tröjor kan vi ta av eller på efter eget tycke och smak. Det kan vi inte med dopets Kristusklädnad. Dopets samhörighet med Kristus ikläds vi utan egen förtjänst och den avtäcker vår djupaste mänskliga identitet. Det är därför som Paulus menar att andra identiteter än dopets tillhörighet till Kristus har spelat ut sin roll om vi betraktar varandra eller oss själva i dopljusets sken. (Gal. 3:28.) Nu är ingen lägre karmelit eller lutheran, pingstvän eller baptist, liberalteolog eller gammalkyrklig. Alla är vi ett i Kristus Jesus. 

Människan är obotligt religiös

Försöker nutidsmänniskan att formulera en sekulär men religiös berättelse om sitt liv i vilken de söker att finna försoning för skuld och bekräftelse på att hon äntligen är bra nog?

– Det är intressant att se hur den samtida universella längtan hos människan inte främst är att vara lycklig eller respekterad utan snarare att vara nog.
Alltså vad religion i allmänhet och kristendom i synnerhet kallar för att vara rättfärdig. När den sekulära tidsandan trängt religionen åt sidan, har det uppstått ett vakuum som gör att människan vänder sig till alla möjliga vardagliga fenomen med religiös frenesi. Vanliga aktiviteter förvandlas till arenor för prestation där hon försöker bevisa sig som tillräcklig, okej och godkänd. 

Orden kommer från David Zahl, en amerikansk prästson som under det senaste dryga decenniet byggt upp en kristen organisation som utifrån ett evangeliskt perspektiv kommenterar samtida kulturfenomen. Vid tiden för vårt möte befinner vi oss på deras årliga konferens i New York City som samlar drygt 400 deltagare. Inte sällan anklagas kyrkan och kristna konferenser för att sakna relevans och vara hopplöst interna och verklighetsfrånvända. Men på den här konferensen korsar Broadway och Calvary (Golgata) både symboliskt och bokstavligt varandra. Skickligt uttyds ropet efter nåd och viljan att rättfärdiga sig själv i hela spektrat från essäer i The New Yorker till Netflix serier. Budbäraren får en intressant pratstund med David.  

Vad förknippar du Sverige med?
– Musik! Inte minst Abba, jag har alla deras skivor och min favoritlåt är SOS. Jag tycker att den låter som en bön. Överlag är jag ganska bekant med europeisk kultur då jag spenderade stora delar av min uppväxt i Tyskland och Schweiz, eftersom min pappa studerade teologi där. Förra året bodde jag även en tid i Köpenhamn.  

Vad är bakgrunden till Mockingbird, organisationen som du leder?
– Vi var fyra unga män här i New York City som för tolv år sedan längtade efter att kommunicera en starkt nådebaserad och Kristuscentrerad kristendom till unga vuxna. Vår upplevelse var att detta var otydligt i kyrkorna eller åtminstone var dåligt presenterat. Vår verksamhet består av konferenser, ett kvartalsmagasin, bokutgivning, en omfattande närvaro online och en podcast som skapat ett inflytande långt bortom vår vildaste fantasi. Vårt mål är att hjälpa människor tolka livets verklighet i ljuset av evangeliet. 

Namnet Mockingbird betyder härmtrast och är hämtat ur fågelvärlden. Denna fågel härmar andra fåglars läten, och på samma sätt önskar David och de andra kommunicera evangeliets tidlösa budskap på ett sätt som människor känner igen, förstår och kan ta till sig. 

– Vi lägger mycket tid på att försöka urskilja människors rop efter nåd och försoning i vår samtid och hitta nya, kreativa formuleringar som når fram till dem. Men vi arbetar inte bara med vackra förpackningar, även om det är viktigt, utan först och främst själva innehållet, säger David och fortsätter: 

– Våra observationer av samtiden, och vårt intresse för populärkulturen, sammanföll med vår passion för god teologi. Den sekulära människan försöker ständigt att rättfärdiga sin existens, sitt liv och sina vägval. Mot den bakgrunden önskar vi presentera Guds nåd och budskapet om rättfärdighet genom tro. 

Vad önskar ni åstadkomma med Mockingbird?
– Vi har försökt att undvika frestelsen att formulera vår verksamhet utifrån mål och resultat. Vårt uppdrag är att översätta evangeliet till ett språk som låter övertygande och trovärdigt för dagens människor. Ursprungligen fokuserade vi på unga vuxna, men efterhand har det visat sig att människor i alla åldrar dras till våra olika forum. Om jag ändå ska försöka formulera någon slags övergripande dröm är det väl att påverka kyrkans profilering som helhet att präglas av goda nyheter. 

Mockingbird arbetar ekumeniskt och har deltagare, följare och lyssnare från hela bredden av kristenheten. Men deras teologiska betoning är tydligt reformatorisk, med begrepp som lag och evangelium, »simul iustus et peccator«, samt korsets teologi som en tolkningsnyckel för att förstå Guds handlande mitt i tillvarons skeva verklighet.   

– Enligt mig fångade reformatorerna något centralt, men på inget sätt något nytt, utan det som vi möter som en röd tråd genom hela Bibeln, hos Jesus och aposteln Paulus. Behovet av att förklaras rättfärdig, fri från skuld och att vara innesluten och accepterad är den alldeles avgörande frågan för människor även idag, slår David fast. 

Han har nyligen utvecklat sina tankar i boken Seculosity som har fått ett varmt mottagande långt utanför den kyrkliga sfären. Boken har uppmärksammats i sekulära kultur­krönikor och fått den ena positiva recensionen efter den andra i flera prestigefyllda mediekanaler. 

– Seculosity är en lek med orden sekulär (secular) och religiositet (religiosity). Helt enkelt en sekulär form av god gammal religion. I traditionell religion står någon gudom i centrum medan i denna form står människans strävan i centrum, i det vakuum som skapats efter religionens marginalisering.
Jag skriver om hur man kan stöta på den både på gymmet och på lekplatsen. Där blir det så tydligt att alla ångestfyllt försöker framstå som hälsosamma och starka människor eller goda och medvetna föräldrar som gör sitt allt för barnen. Även baksidan finns med, nämligen fördömandet av den som är otränad och lever ohälsosamt såväl som att se ner på de föräldrar vars engagemang inte kretsar kring sina barn varje sekund. Med andra ord: alla ingredienser av god gammal religion, säger David med ett leende, innan han fortsätter att utveckla sin samtidsspaning.

– Samtiden är religiös långt utanför de traditionella platserna av tillbedjan såsom tempel och kyrkor. Därför har varje del av livet förvandlats till någon slags helgedom av prestation. Man söker intensivt att uppfylla all rättfärdighet och hänger sig åt religiös hängivenhet för att framstå som en duglig och tillräcklig människa. Jag kallar fenomenet »ersättningsreligioner«, vilket i sin tur kan liknas med typ ersättningsmåltider. Vi kan inte förneka vår hunger men i stället för att äta riktig mat har vi ersatt det med någon slags soppa som effektivt ska skänka oss en känsla av mättnad.

Utveckla gärna, hur ser du olika tecken på detta i vår samtid?
– Jag brukar säga att vi är alla upptagna med att skapa »the justifying story of our life«, alltså en berättelse om vem jag är, vad som hänt mig och hur jag lever mitt liv, vilken också ska bekräfta och rättfärdiga min existens. Detta blir alldeles extra tydligt i de sociala mediernas tidsålder där vi publicerar våra liv i små texter och bilder i hopp om människors erkännande. Detta i stället för att tolka livet och finna sig själv i Bibelns stora berättelse.

David talar varmt om varje människas behov av att möta en bekräftande kärlek mitt i ett samhälle som mer och mer präglas av skam. Men han har även ett budskap som på ett befriande sätt kan bekräfta människans skuld och synd, utan att utsätta människor för ytterligare press och kritik, men som pekar på den försoning som finns i Kristus. 

– Alltså en rättfärdighet som inte bygger på människans prestation, att hon äntligen har gjort nog och således förtjänar Guds erkännande och kärlek. Utan en rättfärdighet som skänks henne av nåd och visar på att hon redan är högt älskad.