Etikett: reformationsåret

EFS Ängelholm spelar in Lutherfilmer

Under samtal om hur reformationen skulle firas, fick EFS-medlemmen John Henrysson en idé. Eftersom han har dålig koll på den tradition han tillhör och dessutom inte gillar att läsa, föreslog han en undervisande tv-serie om reformatorn Luther. Förslaget föll i god jord och tillsammans med prästen Carl Skarin har de drivit projektet under hösten.

– Om vi ska förstå hur vi som luthersk rörelse ska nå ut i vår samtid behöver vi förstå vad som har format oss. Därför är det roligt att få göra detta tillgängligt för fler än bara vårt eget lokala sammanhang, säger Carl.

I sex halvtimmeslånga program tar teologen Agne Norlander, pastorn Magnus Persson och församlingens före detta ungdomspastor Christoffer Kullenberg med tittaren på en historisk och teologisk resa i Luthers fotspår.

– Vi har valt personer som kan nå olika åldersgrupper. Det här blir ett lättillgängligt sätt att få reda på mer om den tradition vi står i, säger John.

Se programmen på efs-kyrkan.tv när de kommer ut under januari.

Fortsatt debatt om Lutherkritiken

Teologerna Patrik Hagman och Joel Hall­dorf delade i förra numret av Budbäraren sina erfarenheter av reformationsåret. Nu svarar Johannelunds Tomas Nygren på Lutherkritiken.

Varför väcker den Lutherkritik som Hagman och Hall-dorf framför så starka reaktioner? Frågan är intressant. De menar själva att reaktionerna beror på att de hävdar att Luthers inflytande är mindre än man tror, samt att de nedtonar hans originalitet. Ännu mer tror de dock att det beror på att de rör vid något djupt personligt hos många när de kritiserar Luther.

Jag tror att de delvis har rätt, men samtidigt missar de några väsentliga perspektiv.

För min del får man gärna kritisera Luther. Han är inte ett föredöme på alla områden. Hans teologi innehåller inte allt som behöver sägas. Men kritik ska vara rättvis och saklig. Det finns brister i Hagmans och Halldorfs kritik av Luther som ger upphov till befogade reaktioner. Ytterligare en aspekt som har betydelse handlar om plattform, makt och inflytande: Hagman har genom böcker och medverkan i prästmöten fungerat som en viktig profetröst som konstruktivt utmanat kyrkan. Halldorf är en av den svenska kristenhetens viktigaste språkrör med ett stort genomslag både i kristna och profana medier, ofta med viktiga saker att säga. Vi är många som är tacksamma för både Hagmans och Hall-dorfs bidrag, men medial makt innebär ansvar och behöver granskning. Om saklighet brister eller beskrivningar inte håller måttet, får man räkna med reaktioner (från skilda kyrkliga läger). Hade Hagman och Halldorf varit perifera tyckare, hade inga reaktioner på deras framställningar publicerats.

Även om Luthers betydelse inte ska överskattas ska den inte heller förminskas, som jag menar att Hall-dorf och Hagman gör. Det finns omkring 800 miljoner protestantiska kristna i världen i dag. Alla dessa, inklusive de frikyrkor som Halldorf och Hagman kommer från, har rötter i Luthers reformation. Förutom saker som kyrkor i dag ser som självklarheter, som församlingssång och gudstjänst på folkspråk, påverkade den lutherska kristendomstolkningen även samhällsutvecklingen – framför allt i Norden – med impulser till allmän skolgång, hög arbetsmoral och social välfärdsstat. Luther påverkade även den romersk-katolska kyrkans utveckling, inte minst genom motreformationen och de beslut som fattades vid tridentiska mötet år 1545–1563. Detta innebär inte att Luther var ensam om sina tankar – det fanns för-
reformatorer med liknande ansatser – eller att han i egen kraft förändrade Europa. Vid Luthers genombrott samspelade ett antal faktorer som gjorde reformationen möjlig. Icke desto mindre hade han en mycket central roll.

När Hagman och Halldorf lyfter fram att de till skillnad från Luther menar att nåden inte bara är förlåtande utan även förvandlande, illustreras att de inte alltid uppfattat Luthers teologi. Luther menar faktiskt att nåden även är förvandlande, förutom att den är förlåtande! Sedan finns det anorektiska varianter av luthersk teologi som enbart lyft fram förlåtelsen. Med pietismen kom en form av återställare på denna punkt. Den luthersk-rosenianska rörelse jag själv tillhör, har i förkunnelsen lyft att nåden är en omvandlande kraft, även om det till sist är förlåtelsen den kristne vilar i.

Hagman och Halldorf går ett steg till och skriver att människans goda gärningar inte enbart är en följd av nåden, utan även bärare av den. I praktiken intar de här en klassisk romersk-katolsk position, som Luther skulle definiera som en form av gärningslära. Jag bara konstaterar att Luther med en sådan teologi inte hade blivit någon reformator.

Tomas Nygren, Uppsala

»Sverige behöver ett förnyat kyrkoliv«

Det handlar inte om ett »antingen eller«, utan ett tydligt »både och« när biskop Fredrik Modéus beskriver vad det är att vara kyrka. För ungefär 15 år sedan kom han i kontakt med »Fresh Expressions of Church«, rörelsen som på svenska kallas »Nya sätt att vara kyrka«. En upptäckt som kommit att kretsa mer kring kyrkosyn än verksamhet.

– Nya sätt att vara kyrka är inte bara verksamhetsformer, utan framför allt ett uttryck för vad kyrkan är. Det gäller att man jobbar med kyrkosynen först, att man får in det tänkandet att det nya är lika mycket kyrka som de gamla formerna. Och att vi vågar se de nya sätten att vara kyrka som naturliga i en reformatorisk kyrka som är stadd i ständig förnyelse.

Dock ser Fredrik tendenser i Sverige där det nya blir ytterligare en verksamhet, istället för att inspirera till samtal om kyrkosyn och identitet.

– I Svenska kyrkan talar vi om oss som en folkkyrka, med ett långt arv, vilket jag tror är bra på många sätt så länge vi inte tappar betoningen på det som händer nära ord och sakrament, för det är det som ytterst gör oss till kyrka, säger han.

Genom att kärnan, det som gör oss till kyrka, blir allt tydligare hoppas Fredrik på ett förnyat kyrkoliv, och han frågar sig:

– Hur kan vi skapa rum för ett mer mångdimensionellt sätt att tänka kring vad som är kyrka, än det vi har med oss i vårt arv som folkkyrka?

Arvet från folkkyrkan, menar Fredrik, är fortfarande starkt levande. Många känner en naturlig tillhörighet till kyrkan och i en undersökning hamnade Svenska kyrkan som topp tio bland opinionsbildare.

»Vi kan inte hålla på med krångliga, invecklade svar som är dogmatiska, utan vi måste både inspirera människor att berätta om sina liv som de ser ut och erbjuda kristen tro som en tolkning på de frågorna.«»Vi kan inte hålla på med krångliga, invecklade svar som är dogmatiska, utan vi måste både inspirera människor att berätta om sina liv som de ser ut och erbjuda kristen tro som en tolkning på de frågorna.«
Kan de nya sätten ta över? »I Sverige är det inte för mycket Nya sätt att vara kyrka, utan det är för lite teologisk reflektion kring kyrkosynen« säger biskop Fredrik Modéus.Kan de nya sätten ta över? »I Sverige är det inte för mycket Nya sätt att vara kyrka, utan det är för lite teologisk reflektion kring kyrkosynen« säger biskop Fredrik Modéus.

– Det är ingen tillfällighet. Människor bryr sig om vad kyrkan gör och säger. Det tror jag ska vara utgångspunkten. Jag tror att vi som har vårt hjärta i och stort engagemang för kyrkan behöver se att många människor utanför kyrkan ser den som en del av livsluften i vårt land på ett sätt som vi nog ofta underskattar.

Under sina många år som kyrkoherde, före biskopstjänsten, har Fredrik arbetat med att förnya de gamla gudstjänstformerna.

– Jag tror att Sverige behöver ett förnyat kyrkoliv. Jag tror inte det måste handla om att hitta nya former, det fungerar att hitta sätt att förnya det gamla, som till exempel en alldeles vanlig högmässa.

Ytterligare ledord för ett fungerande församlingsliv är, enligt Fredrik, tydlighet i bekännelsen, äkthet i sättet att ställa frågor samt gemenskap och samhörighet.

– Det jag tror att människor i vårt land behöver är en kristen tro med tydlig identitet. Vi kan inte hålla på med krångliga, invecklade svar som är dogmatiska, utan vi måste både inspirera människor att berätta om sina liv som de ser ut och erbjuda kristen tro som en tolkning på deras frågor.

Vårt samtal berör också luthersk identitet och bildning. För Fredrik har årets reformationsfiranden gett tillfälle för fler att få upp ögonen för det lutherska arvet och för den bildningstradition som många lätt tar för given.

– Det handlar om att få folk att upptäcka vilken roll den lutherska traditionen och kyrkan har spelat när det gäller bildning. Den känslan har vi inte i vår tid eftersom skolan och universitetet har blivit egna världar. Jag skulle säga att den lutherska traditionen har varit en starkt bidragande faktor till allt det som vi kallar bildning i dag, som skolans framväxt och vår läskunnighet.

I detta ser han att kyrkan fortfarande har ett ansvar, med målet att återerövra kopplingen mellan kyrka och bildning,

– Visionen framåt är att vi i Svenska kyrkan ska lyckas att formulera ett program för lärande och undervisning som är så genomgripande att det blir intressant långt utanför de kyrkliga kretsarna.

 

Biskop Fredrik Modéus

Ålder: 53 år

Ort: Växjö

Biskop sedan 2015

Tidigare verksam: Kyrkoherde i Helgeands församling i Lund, forskare i systematisk teologi

Valspråk: Guds nåd är allt du behöver

Vad är det vi firar?

Svaret kan verka enkelt: Detta år firar vi 500-årsminnet av reformationens födelse, dagen då Martin Luther fäste upp sina 95 teser om avlatens kraft på slottskyrkans dörr i Wittenberg. Det är sant. I hela den evangeliska världen har man firat denna händelse. Det började redan 1621 (med undantag för Sverige, som kom i takt med de andra länderna först 1817). Initiativet kom från Luthers hemland Kursachsen men också från reformert håll. De reformerta furstarna hoppades därmed kunna åtnjuta något av det skydd som religionsfreden i Augsburg 1555 gav åt anhängarna av Augsburgska bekännelsen. Även Luther själv verkar ha högtidlighållit minnet av händelsen, så varför skulle inte vi göra det?

När man läser teserna, kan man emellertid konstatera att de är mindre radikala än väntat. Visst finns där sprängstoff som till exempel i tes 62, där det talas om »kyrkans sanna skatt«. Vanligen avsåg man därmed en skatt av överskjutande förtjänster som Kristus och helgonen skulle ha förvärvat och som kyrkan nu förfogade över samt kunde fördela i avlatssystemet som nedskrivning eller avskrivning av de timliga syndastraffen, vilka annars måste genomlidas under jordelivet eller i skärselden. I Luthers ögon är kyrkans sanna skatt »evangeliet om Guds härlighet och nåd«, alltså något att berätta, ropa ut och dela ut. Luther offentliggör sina teser just för att avlatsförsäljarna vilseledde människor, så att de fäste sin tillit till den papperslapp de inköpt i stället för till Guds villkorslösa nåd.

Luther reagerar alltså som den präst och själasörjare han var sedan 1507. Det förklarar hans brev i ärendet till den som hade det högsta ansvaret för avlatshandeln i närområdet, ärkebiskop Albrecht av Mainz. Att hans kritik också tog sig uttryck i teser var konsekvent med tanke på att han, utöver att vara präst, sedan 1512 var professor i bibelteologi. För en sådan var det självklart att i svåra frågor, som ännu inte blivit förpliktande lära, författa teser som underlag för en disputation. Inget av det som Luther gjorde under detta år medförde således med nödvändighet, att han skulle upphöra med att vara kyrkans lydige son. Visst satte hans handlande saker i rullning, som väl ingen kunde förutse just då, men som snart nog skulle bli uppenbara. Detta berodde inte minst på det maktspråk han möttes av redan genom den påvlige nuntien Cajetan i Augsburg 1518. Här var det inte tal om någon diskussion, utan Luther ställdes helt enkelt inför kravet att återkalla det som han skrivit. Luthers reaktion blir början på ett ifrågasättande av makten i kyrkan som sedan skulle utvecklas vidare under disputationen i Leipzig 1519. Här närmar vi oss den punkt efter vilken det inte längre gavs någon återvändo. Är det inte en lämpligare tidpunkt att hålla i minnet – men kanske inte fira?

Om jag själv fick välja en händelse att verkligen fira, så skulle jag självklart stanna vid det som brukar kallas Luthers reformatoriska genombrott. Det handlar om både en avgörande upptäckt och en genomgripande upplevelse. Han berättar själv om händelsen som en brottning med uttrycket »Guds rättfärdighet« i Romarbrevet 1:17. I Vulgata, den auktoritativa, latinska bibelutgåvan, löd texten iustita dei, och detta kunde Luther inte förstå annat än som ett tal om den Gud som i sin rättfärdighets vrede straffar syndaren. Luther är nära förtvivlan, när Gud äntligen förbarmar sig över honom, och han blir uppmärksam på sammanhanget: »Då började jag förstå Guds rättfärdighet som en sådan, varigenom den rättfärdige lever såsom genom Guds gåva, nämligen av tron.«

Hur kommer han fram till detta? Förklaringen ligger enligt min mening i det som han säger inledningsvis i denna självbiografiska notis. Han säger att han än en gång »återvänt till psalmernas bok«. Luther hade ju redan i sin ungdom lärt sig av humanisterna, att man kan upptäcka nya saker i Skriften om man läser den på originalspråk. Psaltaren talar ofta om Guds rättfärdighet och det hebreiska ordet för rättfärdighet är sedaka. Detta ord är ingen juridisk term, vilket latinets iustitia kan få oss att tro, utan en gemenskapsterm. Guds rättfärdighet är Guds gemenskapsstiftande gärning i Jesus Kristus. Kristus blir min rättfärdighet. Och detta fröjdefulla byte äger rum, när vi samlas till möte med levande Gud i gudstjänsten, där nåden delas ut i ord och sakrament och väcker en överflödande tacksamhet. Gudstjänsten är orten för rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron.

Luthers upptäckt och upplevelse fick honom att se bibeln i ett helt nytt ljus. Han letar efter liknande uttryck: Guds kraft är den kraft med vilken Gud gör oss starka, Guds visdom är den visdom med vilken Gud gör oss visa och så vidare. Författaren Lars Ahlin, som berättar att han haft en liknande upplevelse som Luther, har kanske uttryckt det allra vackrast, när han konstaterar: »För mig har Bibeln börjat sjunga.«

Detta vore väl värt att fira – problemet med denna händelse är bara att vi inte vet tidpunkten. Här är forskarna oense. Kanske var den inte heller så plötslig som Luther i efterhand beskriver den. Saker och ting brukar ju inte komma oförberett i historien, men vi kan kanske se problemet som en möjlighet? Vår villrådighet beträffande den exakta tidpunkten kan väl få medföra, att vi påminner oss om den reformatoriska upptäckten allt som oftast – varför inte söndagligen?

Vitalisering för det teologiska samtalet

För Gunnar Weman har jubileumsåret av reformationen fått innebära en återupptäckt av det han ser som kyrkans kärnuppdrag.

– Den unge Luther hade för avsikt att reformera och förnya inom den ram som fanns, han ville inte starta en ny avdelning inom kristenheten. Däremot är den äldre Luther inte lika stimulerande, de märkliga negativa utsagorna mot bland annat det judiska folket kan man inte annat än ta avstånd ifrån, säger Gunnar.

Kyrkans uppgift att verka för att de pågående missbruken skulle upphöra, menar Gunnar är fortfarande radikalt och har ett riktigt fokus.

När Gunnar ser på kyrkan i Sverige i dag saknar han den förnyelseiver som Luther och reformatorerna hade. Han ser en kyrka som allt för mycket bedöms utifrån sin verksamhet.

– Väckelsen som reformationen innebar, med förnyelse av förkunnelsen och kärleken till Herren Jesus, har vi inte på entreprenad i dag. Det är inte så många bland kyrkopolitikerna och de förtroendevalda som talar om det.

Som biskop i Luleå under många år fick Gunnar flera goda erfarenheter av utbytet mellan stiftet och EFS. Han tycker att båda har goda gåvor att ge varandra och önskar att samarbetet mellan Svenska kyrkan och EFS skulle präglas av en större generositet i ord och handling.

– Jag ser en gudsfolksomsorg inom EFS som Svenska kyrkan borde lära sig mer av.

Han menar även att den intensiva bibelstudieverksamhet, som han såg betydligt mer av tidigare, men som nu har klingat av i Svenska kyrkans församlingar, är något som finns kvar i större utsträckning inom EFS. Omvänt tror han att många inom EFS skulle behöva utmana sin kyrkokritik och även må bra av att vårda den liturgiska traditionen.

Trots att Gunnar helst önskar en förändring av kyrkans politiska struktur tycker han kyrkovalet är viktigt.Trots att Gunnar helst önskar en förändring av kyrkans politiska struktur tycker han kyrkovalet är viktigt.
Om rikedomen i kyrkans liturgi menar Gunnar Weman att: »Den som lär sig att bara ta emot och finnas som lem i den gudstjänstfirande gemenskapen har något oerhört stort att dela med sig av till andra.«Om rikedomen i kyrkans liturgi menar Gunnar Weman att: »Den som lär sig att bara ta emot och finnas som lem i den gudstjänstfirande gemenskapen har något oerhört stort att dela med sig av till andra.«

– Det finns en vila i en bärande liturgi som i första hand inte är till för att uttrycka »vilket härligt möte vi har«. Gudstjänsten är en samling inför en treenig Gud tillsammans med alla de heliga. Vi tjänar Gud och samtidigt tjänar vi varandra. Det är något jag tror man skulle kunna utveckla mer inom EFS.

EFS som inomkyrklig väckelserörelse borde varken lokalt eller nationellt behandlas med den ekonomiska snålhet, som Gunnar tycker sig se både här och där från Svenska kyrkans sida.

– Prästutbildningen på Johannelund till exempel är ju en stor, välsignad gåva till inte bara EFS-föreningarna, utan också till kyrko­församlingarna, säger han.

I skrivande stund närmar sig kyrkovalet, vilket för in samtalet på kyrkans struktur.

– Svenska kyrkan har en struktur som fortfarande är besvärande och beroende av de politiska nomineringsgrupperna. Talar de som kristna eller utifrån partiboken, som en god övertygad centerpartist eller socialdemokrat?

Där ser Gunnar EFS som en tydlig inspirationskälla.

– I Sverige finns många rörelser, likt EFS, som visserligen är mindre än Svenska kyrkan, men det går inte att säga något annat än att dessa rörelser är demokratiska och då är det pinsamt att Svenska kyrkan måste använda sig av dessa politiska nomineringsgrupper. Det måste gå att finna en fullgod demokratisk representation som har sin grund i praktisk kristen livserfarenhet, vilket är en del av styrkan i EFS-styrelserna, alla distrikt och på riksplan.

Även om Gunnar helst önskar en förändring av den politiska struktur som i dagsläget styr kyrkan, tycker han kyrkovalet är viktigt – inte minst med tanke på de icke-politiska grupperingarna som ökar till antal.

– Jag hoppas på ett så bra valdeltagande som möjligt. Önskemålet att finna demokratiska former som inte utgår från existerande politiska nomineringsgrupper, utan som teologiskt och trosmässigt kan sägas karaktärisera Svenska kyrkan, är en mer långsiktig process.

Det finns inga ateister – om Luther och det första budet

Påståendet »Det finns inga ateister« låter helt felaktigt. Enligt olika undersökningar definierar mellan 6 och 17 % av alla svenskar sig som ateister. Som vanligt i opinionsmätningar beror procentsatsen man får fram delvis på hur frågan ställs och delvis på vilka som fått och valt att svara på frågan, vilket är med och förklarar spännvidden. Men att man inte tror på någon gud säger egentligen inte något om man i praktiken har en gud. Åtminstone inte om man utgår från Luthers sätt att definiera vad en gud är, när han förklarar första budet i sin stora katekes: »Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud«. (Översatt av Martin Krauklis.)

Med en sådan funktionell definition på vad det är att tro på en gud, blir även ateisten i praktiken gudstroende. Alla har vi det vi litar på, satsar på, hoppas på och som därmed styr våra liv. Vi avslöjas alla som ofrånkomligt troende. Frågan är bara vilken gud vi har. Därmed är vi inne på nästa sats.

Att »Det goda blir lätt våra farligaste synder« är en naturlig slutsats utifrån Luthers sätt att definiera vad en gud är. Den stora frestelsen för de flesta kristna utgörs inte av uppenbart onda saker. De lockar sällan. Det som är gott och bra däremot, som vi längtar efter, är svårare att hantera och därmed ge rätt plats: en nära kärleksrelation, ett bra sexliv, en snygg och vältränad kropp, psykisk balans, en spännande personlig identitet, en bra karriär, att bli känd, ett reseäventyr, en egen lägenhet, en bra bil, att mina barn ska få ett bra liv …

Allt sådant om vilket jag tänker tankar som: »Händer inte detta blir mitt liv meningslöst« eller »Får jag inte detta ger jag upp«, är i praktiken min gud. Det mesta som vi på detta sätt strävar efter är gott och Guds goda gåvor som vi har rätt att både söka och älska. Just därför är de också de allra mest lockande och svåravslöjade avgudarna – när de får fel plats i våra liv. Saker som är goda är lätta att upphöja till ultimata livsmål. Som livsmål kommer de dessvärre att vara destruktiva; om jag når mitt mål kommer det aldrig att egentligen tillfredsställa mig. Det vet alla som exempelvis haft karriär som livsmål och lyckats. Om jag inte når mitt mål kommer det jag söker aldrig att rädda mig. Detta gör att den kristnes avgudar och ateistens omedvetna gudar egentligen är identiska. Vi dras till samma saker och kommer att möta samma besvikelser. Vad än jag hoppas på kan det inte svara mot den djupaste törsten i mitt liv. Den kan bara Gud möta. Och det är här den tredje satsen kan bli begriplig.

Därför stämmer det att »Lag kan bli evangelium«. Lagbudet som Gud ger, »Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig«, är kravet som kan bli en gåva, ett evangelium, enligt Luther. När jag sökt mina avgudar och blivit besviken – för att de lovar runt och håller tunt – och inser att det finns en Gud som söker mig, som älskar mig, som kommer mig nära i Jesus Kristus, som betalat för alla mina felsteg och felaktiga livsmål – då är det en befrielse, ett sant evangelium, att jag inte behöver ha några andra gudar vid sidan av den sanne Guden. Att bli påmind om den ende sanne Guden är ett evangelium som både den kristne och ateisten behöver.

Med Gud som ende Guden i mitt liv får allt det goda Gud ger och låter mig längta efter rätt plats. Min karriär blir bara min karriär, och inte dessutom min identitet och mitt liv. Mina ägodelar blir bara ägodelar, och inte dessutom livsmål och livsmening. Jag inser att jag kan leva både med och utan det goda jag söker när jag har det högsta goda: en relation med Gud genom Jesus Kristus. Det ger frihet.

Inte bara 95 teser

Reformationsminnesåret är i full gång. Drygt ett halvår har passerat sedan påven besökte Lunds domkyrka för den högtidliga starten. På många sätt har detta år uppmärksammats, men för Lunds stifts biskop, Johan Tyrberg, finns en längtan efter mer. Han ser fram emot att rikta ljuset mot översättandet av Bibeln till folkspråk och den kristendomsundervisning som infördes utifrån Luthers lilla katekes.

– Firandet av teserna handlar mycket om att fråga och ifrågasätta, men väldigt få har läst dem och vet vad de betyder. Ser vi istället översättningen av Bibeln till folkets eget språk, så har det fått följder som berör de flesta, säger han.

Luthers lilla och stora katekes kom att ha stor betydelse för reformationen.

– Det var när Luther upptäckte att män­niskorna i kyrkan hade förvånansvärt låg kunskap om kristen tro som han skrev Lilla katekesen och det är viktigt även för oss i dag. Vi behöver fundera om människor har fullödig kunskap om kristen tro eller på vilket sätt vi kan undervisa om försoning, förlåtelse och vad kristen tro innebär.

För Johan handlar hans uppdrag som biskop först och främst om att församlingarna ska fördjupas i tro och förståelse av vem Gud är, samtidigt som de behöver vara närvarande i samhället. Just detta med samtidsanalys och att som kyrka vara en tydlig del i sin omgivning anser han är viktigt. Hans fokus på mission har alltid funnits nära till hands. Det blir särskilt synligt i hans valspråk som är hämtat från Matteusevangeliet om att vara »jordens salt«.

– Det säger allt. En gång mötte jag en person som pratade om hur Jesus vill att vi ska vara jordens salt, men att saltet inte får stanna i saltkaret. Det har fått betyda mycket för mig. Jag har sett skillnaden mellan att vänta på att folk ska komma och visa intresse för det jag håller på med, kontra att själv vill vara utåtriktad och möta människor där jag lever.

Om han skulle beskriva samhället och dess olika enheter är Johans önskan att kyrkan ska vara en bakgrundsfärg. Det handlar om att finnas tydligt närvarande överallt.

Efter sina år utomlands – främst de fem år han arbetat som präst i Frankfurt, Tyskland – har Johan fått vidgade vyer och en ny syn på Sverige.Efter sina år utomlands – främst de fem år han arbetat som präst i Frankfurt, Tyskland – har Johan fått vidgade vyer och en ny syn på Sverige.
Med åren känner biskop Johan hur Gudsrelationen djupnat. »I dag har jag betydligt lugnare förhållande till både min tjänst och min egen person eftersom jag vågar vila mer i Gud – allt hänger inte på mina axlar«.Med åren känner biskop Johan hur Gudsrelationen djupnat. »I dag har jag betydligt lugnare förhållande till både min tjänst och min egen person eftersom jag vågar vila mer i Gud – allt hänger inte på mina axlar«.

– Vi som kristna behöver vara engagerade i samhället. Vi ska inte starta för många egna klubbar och föreningar, utan dyka upp där man minst anar det, i idrottsföreningar och på arbetsplatser. Där ska vi vara och synas, med tydlighet om vilka vi är och vad vi tror.

Det är nu två år sedan Johan tillträdde sin tjänst som biskop. Lunds stift, som består av Blekinge och Skåne, är starkt präglat av sin närhet till kontinenten, både när det gäller vänförsamlingar som matkultur och livsstil. Efter att själv ha bott och arbetat utomlands ser han stora fördelar med den internationella erfarenheten.

– Det jag främst tar med mig från mina år utomlands är att ha sett Sverige från ett utrikesperspektiv och många av de frågor vi diskuterar här behandlas också i andra länder. Jag har också fått en känsla för vad det kan innebära att vara i minoritet, det är väldigt lärorikt.

Åren i Tyskland och USA har vidgat hans horisonter. Han tycker om att lära sig saker och söker ständigt efter nya utmaningar.

– Jag är en social och nyfiken person som tycker om att vara bland människor. Jag gillar förändringar och att vara i rörelse.

Därför är det inte förvånande att mission och nya möjligheter för evangeliet ligger honom varmt om hjärtat. Ekumeniken har varit särskilt viktig för Johan de tider han arbetat lokalt, där utbytet mellan kyrkorna fått vara berikande.

– Jag är evangelisk-luthersk, men det är inte mitt budskap. Min önskan är att vi från olika bakgrunder och kyrkor skulle kunna verka tillsammans och vara tydliga med vad vi menar är evangeliets kärna, samt hitta vägar för det budskapet.

Vad är din bild av EFS?

– EFS är en betydelsefull rörelse som hela tiden behöver utmana kyrkan utifrån perspektivet bibelläsning, mission och lekmannaengagemang. Det är oerhört viktigt. Samtidigt ser jag med oro hur engagemanget i vissa EFS-föreningar minskar, då måste man ju fråga sig varför och hur man ska göra istället. Där får vi samarbeta och se hur vi tillsammans kan vara tydliga med evangeliet.

Idagarna inrättas en ny stiftsadjunkt i Lunds stift med inriktning på mission i Sverige, som ska verka för att utmana och uppmuntra till mer evangelisation. För Johan är kyrkans växelverkan mellan att finnas i samhället och hämta kraft från källan av högsta värde.

– Kyrkan behöver både andas in och andas ut. Om vi bara andas ut får vi inte i oss tillräckligt med syre. På samma sätt är det med kyrkan – vi behöver både gå ut och missio­nera samtidigt som vi behöver återhämtning i gudstjänst och församlingsliv.

Tillbaka till friheten – ny Lutherbok av Tomas Nygren

Många tror sig veta vad luthersk teologi står för, men i själva verket är förståelsen av vad Luther säger inte så väl förankrad, är Tomas Nygrens upplevelse utifrån dem som han har mött.

– Luthersk teologi förvandlade hela norra Europa och har påverkat samhället under århundradena. Den här boken är ett försök att göra reformationens budskap aktuellt i dag. Reformationens budskap är inget annat än en återupptäckt av evangeliet, säger han.

Att det blev en bok började med att Tomas fick ett uppdrag av tidningen Budbäraren att skriva tio artiklar om Luther. Artiklarna blev totalt 20 stycken som nu har dammats av och blivit en bok, men Tomas resa med Luther går längre tillbaka än så.

– Jag är uppvuxen i ett hem där Rosenius och luthersk kristendom har varit levande. Senare i tonåren blev jag mer kritisk mot Luther. Jag vapenvägrade och var inne på en linje som lutade mot radikalreformationen. När jag läste teologi kom jag att uppskatta Luthers sätt att uttrycka teologin, jag gjorde helt enkelt en resa tillbaka till Luther.

Kjell O Lejon, rektor på Johannelund, har varit med och skrivit om Luthers liv i boken och Budbärarens redaktör Paulina Hedman har skrivit förordet till boken. Boken ges ut via EFS och tidningen Budbäraren.

– Att EFS kommer igång med bokutgivning igen känns jätteroligt. I starten var EFS mycket av ett bokförlag. Det tillhör rörelsens dna att ge ut skrifter och böcker. Det är tråkigt att vi inte gjort det regelbundet. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en ny era av bokutgivning, säger Tomas.

Beställ boken på www.efs.nu/order

Reformationen – en rörelse med både rötter och fötter

Vi möter ärkebiskop Antje i Kyrkans hus, Uppsala, för att tala om reformationen samt vad den betyder för både för kyrka och samhälle i dag. Hon utrycker sin glädje över det gemensamma reformationsfirandet som tog plats i Lund och Malmö i fjol. Då Lutherska Världsförbundet och Vatikanen med påven i spetsen stod som värdar för högtidlighållandet och enades om de fem uppmärksammade imperativen om enhet. Hon slår fast att vi nu verkligen inlett en ny fas av reformationen där vi förbundit oss till att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.

Ärkebiskopen fortsätter med att berätta om sin personliga relation till Martin Luther, hur hon redan som barn hörde berättelser om Luther i söndagsskolan. I hennes inre växte det fram en bild av en kraftfull men samtidigt lite opolerad person. Relationen till Luther har följt henne genom livet, inte minst på grund av hennes kallelse och yrkesval. I ärkebiskopsgården finns Nathan Söderbloms bibliotek så Antje har Luthers samlade verk lätttillgängliga.

– Han har sagt så oändligt mycket bra saker och han har fått ge mig olika teman under olika tider av mitt liv. Det som jag uppskattar just nu är citaten som har med trons glädje att göra. Framför allt därför att vi i Sverige gång på gång stöter på en ganska tråkig Lutherbild. En ohistorisk bild av en Luther som ständigt påminner oss om plikten och som tar sig uttryck i begrepp som »att ha Luther på axeln«. Men han betonade väldigt mycket trons glädje – att hjärtat hoppar och dansar av glädje.

Utifrån reformationsåret – vad är det viktigaste vi kan förmedla till svenska folket?

– Det jag skulle vilja är att förlösa trons glädje, särskilt i tider när nivåerna av oro och rädsla är högre än vad vi är vana vid. Att få tillgång till den tillit som finns i tron och det hopp som också befriar till handlingskraft. Det är en gåva som jag önskar alla kunde få del av.

Att bejaka, spänningen mellan både och, blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt menar ärkebiskop Antje som gärna betonar den del av trons glädje som Martin Luther lyfte fram.Att bejaka, spänningen mellan både och, blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt menar ärkebiskop Antje som gärna betonar den del av trons glädje som Martin Luther lyfte fram.
Lutheraner menar Antje är marinerade i tänkandet kring två poler, likt ena sidan lag och å andra sidan nåd: »ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen– eller.«Lutheraner menar Antje är marinerade i tänkandet kring två poler, likt ena sidan lag och å andra sidan nåd: »ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen– eller.«
Reformationen är en rörelse både bakåt och framåt, säger Antje i samtalet med Budbäraren.Reformationen är en rörelse både bakåt och framåt, säger Antje i samtalet med Budbäraren.
Martin Luther har följt Antje genom livet, från uppväxtens Tyskland till det ämbete hon i dag står i.Martin Luther har följt Antje genom livet, från uppväxtens Tyskland till det ämbete hon i dag står i.
Ärkebiskop Antje Jackelén slår fast att höstens inledning av reformationsåret är en ny fas där kyrkorna förbundit sig att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.Ärkebiskop Antje Jackelén slår fast att höstens inledning av reformationsåret är en ny fas där kyrkorna förbundit sig att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.

Reformationens grundbudskap om lag och nåd, hur relevant är det i dag?

– Med nåden som nyckel kan vi förstå de två polerna. Som lutheran är vi marinerade i detta att tänka både–och: å ena sidan lag och å andra sidan evangelium, å ena sidan den fördolda Guden – å andra sidan den uppenbarade Guden. Det är många sådana begrepps­par i Luthersk teologi och ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen–eller. Som till exempel när Luther dissar härlighetens teologi till förmån för korsets teologi, för Jesus dog för oss på korset. Det är där, i svagheten, som Gud uppenbarar sitt ansikte för oss. Guds härlighet är gömd under motsatsen.

– Lagen har sin roll, något för oss att spegla oss i så att vi blir påminda om att vi behöver Jesus. Vi kan inte nå perfektion av egen kraft. Därför säger Luther tillsammans med aposteln Paulus att lagen är pedagogen som för oss till Kristus. Sedan är lagen även viktig i rent allmänmänsklig mening för att reglera vår mänskliga samlevnad. Och evangelium – ingen predikan får vara mindre än att den räcker evangelium. Vi behöver båda delar.

Vad tänker du om ett reformatoriskt begrepp som Ad Fontes – åter till källorna?

– Det finns en dubbelhet i detta. »Reformare« – det är ju både en relation bakåt, att återfå något. Men vi ser ju också en framtidssträvan, att reformera – förnya något. Och visst är det så att om man vill förnya något så måste man också veta varifrån man kommer. Jag skulle uttrycka det som att vi behöver både rötter och fötter. Rötter – att vara förankrad i tron och traditionen, fötter – vi måste vara i rörelse framåt. Så i begreppet Ad Fontes ligger alltid faran att man idealiserar det gamla.

På vilket sätt kan den Lutherska tron utmana den sekulära svensken i dag?

– Jag brukar formulera det så här i sekulära sammanhang: vi lever mer av det vi får än det vi gör – det är nåden i praktiken. Det kan även människor som inte kan ta till sig kyrkliga ord förstå. Kan vi bottna i nåden så kan vi även skapa något i världen. Att leva med de lutherska begrepps­paren blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt. Och det är viktigt i vår tid då polariseringen ökar.

Vad kan du se är problematiskt med Luther?

– Framför allt hans intolerans och hat mot judarna. Och språkbruket som han hade mot påven – det skulle vi inte godkänna i dag. Det finns också mycket av överhetstro i den Lutherska traditionen. Tvåregementsläran som det finns fog för har även missbrukats – att du som kristen inte ska ifrågasätta den världsliga makten. Det var lätt för Luther att säga för på hans tid fanns det ingen sekulär värld – han utgick från att fursten var en lika god kristen som vilken person som helst. De tyska kyrkorna under trettiotalet är ett exempel på när det blivit fel, de bar ett visst motstånd mot nazismen men som helhet svek de folket, något de fått göra upp med efter andra världskriget. Det finns tider då kyrkan måste bli mycket politisk – för evangeliets skull.

Hur utmanar Luther oss som ser oss som kristna?

– Om vi verkligen tar in att vi är rättfärdiggjorda genom tron så slipper vi mycket kamp i livet. Jag är benådad, då behöver mitt liv inte styras av rädsla för synden. Därför vågar jag också leva fullt ut och då kan jag umgås med min egen rädsla och ångest på ett bättre sätt.

– Vi är rättfärdiggjorda och samtidigt syndare – simul iustus et peccator – återigen ett av de Lutherska begreppsparen jag nämnde. Som vi ibland har förvanskat till att det är vi som är de rättfärdiga och de andra som är syndarna. Men så är det inte, vi är alla syndare som behöver nåden.

Hur utmanar Luther dig personligen?

– Det florerar så många Lutherberättelser, inte minst om hur han ofta blev vad vi säger ansatt av tvivel. Han gick inte genom livet hundra procent trosviss. Det berättas att när han var hårt ansatt skrev han med krita framför sig på bordet: Jag är döpt i Jesu namn. Dopets betydelse är viktig att lyfta fram i vår tid. Att du är känd av Gud vid namn och det fina med barndopet – att redan innan du kan svara så är du bejakad. Han skrev en gång i ett brev att: »om tron kan man säga att här fanns det tro en gång men nu finns den inte mer.« Man kan faktiskt tappa sin tro – men det kan man aldrig säga om dopet. En gång döpt alltid döpt. Det finns en trygghet i det. För det här med djävulen var så konkret för Luther och då kunde han säga: »djävulen kan rasa bäst han vill men jag är och förblir döpt.«

Till sist, hur tänker du dig EFS roll i den reformerade kyrkan?

– Som en kraft i kyrkan. Jag har ju även verkat som församlingspräst och då mötte jag ett mycket gott samarbete med EFS som verkligen bidrar med ansvarstagande lekmän. Och som påminner oss om att vad det betyder att vara en kyrka i mission.