Genom livets toppar och dalar har teologin varit den röda tråd som bär Patrik Hagman. Finländaren vars kopplingar till svensk kristenhet växer sig allt starkare. För Budbäraren berättar han om den större ekumeniska gemenskapen, sitt skrivande och att leva för sin nästa – även de gånger då vår nästa tas ifrån oss.

Det var redan efter en vecka på journalistutbildningen som Patrik Hagman insåg att det endast skulle komma att handla notiser och nyhetsrapportering, istället för de djupa intervjuer som han hoppats på. Han hade tidigare gått musiklinjen på en folkhögskola där det också fanns en teologisk ledarskapsutbildning. Vännernas kurslitteratur i systematisk teologi fångade hans fascination på riktigt. Efter att ha utbildat sig till journalist bestämde han sig för att ge teologin en chans och plötsligt var det som att komma hem.

– Jag kände genast att det här är min grej. Jag tror att de flesta människor kan göra lite vad som helst men jag hör inte till dem, jag är liksom gjord för att vara teolog.

Han doktorerade i patristik, om kyrkofädernas historia, därefter har han fortsatt som etiker i många år och nu gått över till att undervisa i praktisk teologi på Åboakademin där han finns verksam. Huvudfrågan han alltid återkommer till handlar om kyrkan.

– Det som jag tänker mycket kring är just vad det innebär att tro så som kyrkan lär? Vad spelar det för roll, i vår tid i dag?

Under uppväxten i Vasa, Finland, har Patrik alltid varit den som diskuterat, analyserat och frågat. Erfarenheterna från den pingstförsamling som familjen tidigare tillhört, som under åttiotalet splittrades på grund av teologiska frågor, lärde honom att man kan ha fel i kyrkan. För Patrik ledde det till att bli den kritiskt granskande teolog han är i dag, men genom åren har han sett många i samma process som istället valt att lämna all form av kristendom. Vissa klarade sig genom att ha ett »bullshitfilter«, något han beskriver som en beklaglig överlevnadsstrategi, vilket gjorde att de verkade kunna segla förbi allt som sades utan att ta det för allvarligt.

– Jag saknade ett sådant filter när jag växte upp, jag tog allt på väldigt stort allvar. Tyvärr finns det för många i kyrkan som säger så mycket dumt, och sätter en gudomlig auktoritet bakom det, vilket gör att människor verkar behöva ett sådant filter för att överleva.

Vändningen kom när han i tjugoårsåldern besökte klostret i Taizé i Frankrike.

– Det gav mig en känsla av att religion kan fungera på riktigt, vilket jag var lite tveksam till i den åldern. De kombinerar sund teologi med gudstjänstpraxis och att vara vettiga människor som gör saker i världen som betyder någonting.

Resan till Taizé har, tillsammans med Peter Halldorfs författarskap, gett Patrik en upptäckt av kyrkans djupa och breda tradition samt historia.

– Jag hittade den stora ekumeniska kyrkliga verkligheten och det är nog där jag hör hemma. I min teologi så finns det lika mycket baptistisk teologi som det finns katolsk eller ortodox teologi i den. Jag har alltid uppfattat det som att hela kyrkans teologi är min.

Kyrkan och dess gemenskap ligger honom fortfarande varmt om hjärtat. Han ställer sig frågande till den våg av teologi som under senare delen av 1900-talet bekräftade sin relevans genom kritiskt tänkande och att rikta den mot kyrkan.

– Jag tycker genuint mycket om att gå i kyrkan och att vara delaktig i kyrkans liv på olika sätt. Det finns helt klart jättemycket man kan vara negativ till i kyrkan, men som teolog kan man bara vara kritisk mot kyrkan som mot någon man älskar.

Därför ser han det som sin främsta uppgift att återskapa bilden av vad vi har kyrkan till och varför den spelar roll, trots sina fel och brister.

Teologen Patrik är, trots sin finlandssvenska brytning och sitt stora engagemang inom kyrkan i Finland, nästan mer hemma bland svensk kristenhet där han återkommer som talare och hans böcker fått stor spridning. Strax efter nyår medverkade han på medarbetardagar för EFS och Salts anställda i Västerbotten.

– Jag är väldigt präglad av svensk kristenhet. Det är lite lustigt, när jag kommer till Sverige och talar så gör jag det lite som en utomstående, men känner till ganska bra vad som har pågått här. I Finland är jag väldigt mycket mer udda. Speciellt på finskt håll, där är det väldigt få som exempelvis tycker att kyrkofäderna har mycket att säga oss i dag.

Vilket språk ger teologin dig?

– Det är ett språk ägnat åt att prata om det som vi ofta tar för självklart, som hela tiden rör sig på marginalerna av det som går att säga och pushar på den gränsen, det är teologins hemort. Den ger mig och kyrkan ett språk för att komma åt de saker vi annars inte pratar om, men kanske bör prata om, för det är ofta på den nivån som mycket av det viktigaste i livet finns.

För att inte teologin ska bli något isolerat väljer Patrik ofta att, utifrån ett politiskt perspektiv, peka på hur vårt samhälle fungerar och sedan använda teologin för att belysa det. På så vis vill han göra den tillämpningsbar och begriplig i vår nutida samhällskontext.

– Det behövs att vi ser kristendomen, livet som kristen och att fira gudstjänst som sådant vi behöver lära oss. Det är inget som finns i oss eller som vi automatiskt kan.

Många av hans böcker berör därför kyrkans gemenskap. Den storleksmässigt minsta av dem, »Söndagsskola för vuxna«, är ett förslag på en kristendomstolkning för vår tid. Den utgår från konkreta livsfrågor och riktar sig till alla som vill fundera kring vad kristet liv innebär i dag. Han ser det teologiska språket som en kontrast till kyrkans vana att bekräfta sin existens genom individens egna erfarenheter. Kyrkan och teologin behöver vara samhällsorienterad för att hållas relevant.

– Om det enda sättet som kyrkan har att förklara varför kristendomen är viktig är genom personliga upplevelser och problem blir den väldigt terapeutisk. Vi får snabbt intrycket av att kristen tro handlar om att vi ska må bra, vilket kanske inte alls är poängen.

Vi kommer in på begreppet gudsbild, vad som definierar bilden och vad gör den med oss. Utifrån uppväxten i en väckelsefromhet som starkt betonat den personliga relationen till Jesus hade Patrik under en tid en gudsbild som mer handlade om en »bete-sig-rätt-instans«.

– När jag läste mer teologi insåg jag att detta inte var en produkt av kristendomen utan snarare från maktutövande predikanter och jag kunde därför droppa den.

Vad får det för konsekvenser för dig?

– Jag tror på kyrkans Gud. Det hoppas jag innebär att jag inte försöker kontrollera Gud, vilket ofta är följden av att tro sig veta vem Gud är. Kanske lämnar det också ett utrymme för mig att ta kyrkan som gemenskap på stort allvar.

Patrik menar att när Gud blir för konkret börjar han konkurrera med kyrkan, och vårt behov av en troende gemenskap minskar:

– Det är lite det som har hänt i modern protestantisk kristendom, att vi har skapat en väldigt tydlig Gud och då behöver vi inte någon kyrka. Men om Gud är tillvarons grund som vi tillber och älskar, men inte känner till, då behöver vi en gemenskap som delar erfarenheten av den sortens liv. Det är därför mitt teologiska tänkande hela tiden handlar om vad kyrkan är för något och vad den gör.

På samma sätt som teologin kan sätta ord på, och ge uttryck för, det som är otalt så kan det också vara ett språk för sådant vi inte kan förstå oss på. Patriks liv har sedan tonåren, då hans far fick sitt cancerbesked, kantats av sjukhusbesök samt förluster av nära och kära.

– Teologi eller kristen tro, vet inte vilket som är vilket, har hjälpt mig att veta vad jag skulle titta efter. Att just sådana vardagliga exempel på nåd, att de på riktigt är viktiga.

Hösten 2011 fick Patrik och hans fru Carina, kallad Kika, beskedet att deras då treårige son Joel hade en hjärntumör och var döende. Behovet av den kristna gemenskapen och betydelsen av de personliga erfarenheterna av närhet och nåd blev extra påtagliga.

– När min son var sjuk, märkte jag och min fru att vi fick en massa styrka av att finnas där för andra, vilket var lite paradoxalt. När människor kom för att stödja oss på något plan så märkte vi ganska snabbt att det var vi som fick stödja dem, för vi kände till situationen betydligt bättre. Vi märkte att det här var något som gav oss kraft och gav vårt lidande någon slags mening, eftersom vi på något sätt kunde hjälpa andra med sitt.

Kyrkan fanns hela tiden närvarande. Särskilt betydelsefullt var det bönenätverk som startade direkt de fick höra om Joels tumör, en bedjande kvinna från barndomsförsamlingen i Österbotten var den andra person Patrik ringde efter beskedet och bönestödet hade oerhörd betydelse. Ungefär ett och ett halvt år efter Joels begravning gjorde livets oerhörda skörhet sig återigen konkret då Carina hastigt gick bort i sviterna efter en plötsligt stroke.

– Det känns som att genom alla dessa år, under den delen av mitt liv som på något sätt avslutades med att Kika också gick bort, var det som att jag fick leva med och bäras av en slags speciell gudsnärvaro som jag väldigt starkt kopplade samman med den här förbönen som nu är över. Det känns nu som att jag lever under normala livsvillkor igen med ett vanligt bekymmersliv.

Vardagsglimtarna av nåd tog sig många uttryck och fick stor betydelse. Tacksam­heten, situationen till trots, är något Patrik ofta återkommer till som en viktig del av kristendomen och ett sätt att hantera livets olyckor på.

– Just det här med tacksamhet, inte över motgångarna man möter men för andra saker, det är en sådan konkret sak som kristendomen lär oss.

I mötet med de familjer som levde i samma sjukhusmiljö blev tacksamheten en tydlig skillnad. Istället för att fokusera på de fina sakerna mötte de många som bara såg trånga utrymmen eller läkarnas misstag, något som gjorde den redan jobbiga situationen allt tyngre.

– Min fru höll kontakt med många av mammorna till de cancersjuka barnen och slogs av hur mycket bitterhet människor lever med. Då hade många av dem ännu sina barn i livet. Kanske att vi som kristna vet att bitterhet är ett gift man inte kan flirta med, utan vi måste hitta andra sätt att se på saker för att undvika det. Vi försökte hela tiden, för att uttrycka mig fromt, se Guds gåvor där vi fick leva.

Vårt samtal har handlat om kyrkans gemenskap, om att leva för sin nästa, men vad hände då när dina nästa plötsligt togs ifrån dig?

– Det är konstigt hur livet fungerar, när vår son var sjuk kom jag och min fru mycket närmre varandra. När hon dog så blev mina närmaste vänner mycket, mycket viktigare för mig. Det är ju en välsignelse att jag hade sådana vänner som kunde ställa upp och lyssna på mina totalt irrationella funderingar som kom ur mig de första dagarna.

– Ingenting blir bättre av att jag formulerar min smärta och min saknad i termer av »hur kan Gud tillåta det här?!« för det kommer jag aldrig få något svar på. Man får hitta ett annat sätt att tänka på det och försöka ställa frågor som vad handlar mitt liv om nu, när jag inte längre är familjefar och lever småbarnsfamiljeliv? Vad är det då som är viktigt för mig?