Förenklat brukar det i varje församling finnas en »psalm­sångsmaffia« mot en »lovsångsmobb«. De olika grupperingarna kampanjar på varsin sida för att få bestämma musiken i gudstjänsten. Hur detta kan gå till finns det rik variation på: Försök att tvinga sig till förtroendeuppdrag, opinionsbildning mot församlingsledningen eller ett ständigt uttryck av missnöje med hopp om att förändring ska ske.

Konflikten är vanlig och har i flera fall lett till att församlingar delats i två. En brytning uppstår när en grupp som vill förnya musiklivet inte vinner gehör hos resten av församlingen och därför ser sig tvungna att starta något eget. En spricka uppstår bland kristna syskon.

Hos dem som blir kvar finns ett upprivet sår: en känsla av att bli underkänd som kristen, oandlig och inte tillräckligt hängiven. Ett sår som snabbt leder till bitterhet och ett hårt hjärta. Om modern lovsång innebär det här … då är det ingenting för oss! Hos dem som lämnar och startar nytt finns det snarare ett andligt högmod och förakt gentemot »de där andra«. Föraktet blir en del av församlingens kultur. Därför är det högst troligt att en grupp i den nya församlingen senare ser behovet av att göra nytt uppbrott i jakt på förnyelse. Det är dags att bryta upp, det har ju stagnerat här …

Finns det en väg framåt som inte innebär separation? Där de som söker förnyelse inte behöver lämna utan kan stå kvar med sin längtan i den gemenskap som de redan är en del av? Hade det funnits enkla svar, skulle konflikten kring sången i kyrkan troligtvis vara mindre vanlig. Men låt mig ge ett par nycklar som jag hoppas kan hjälpa oss framåt. 

1) Samtala om varför vi sjunger. När en församling talar om sång handlar det oftast om hur det låter när vi sjunger, snarare än varför vi sjunger det vi sjunger. Genom att tala om sångens och musikens plats i kyrkan, öppnas dörrar för nya typer av samtal. 

Detta leder vanligtvis till den ödmjukande insikten om att sångerna främst inte sjungs för min skull, att församlingen inte är till för att tillgodose mina önskemål. Jag inser: Sången i församlingen riktar min blick mot Gud och vidgar mitt hjärta till att omfamna allt skapat. 

2) Samtala om vad vi sjunger om. När vi reflekterar över musikens och sångens plats i församlingen kan vi ta hjälp av den äldsta lovsångsboken som kyrkan har tillgång till: Psaltaren. Den är fylld av böner som rymmer förtvivlan och klagan, tacksägelse och lovsång. Vi lär oss att inget behöver censureras och att inget kan privatiseras. Vi kan fråga oss själva: Finns det några känslor som inte ryms i sångerna vi sjunger i vår kyrka? Om dessa känslor eller vissa delar av livet inte ryms i lovsången, lär människor söka sig till andra platser och sammanhang för att få hjälp att sätta ord på detta.

3) Samtala om skapelsens mångfald. Rädslan för en annan persons annorlundaskap skapar ofta en sluten gemenskap. Genom att öppna mitt hjärta för Guds mångfald inser jag att en annan person inte är ett hot mot mig, utan kan berika mig. Paulus talar om att det är tillsammans med de heliga som vi förmår fatta höjden, bredden, djupet och längden av Guds kärlek. Jag behöver dig. Du behöver mig. När lovsången inte längre begränsas till mitt synfält, kommer jag kunna se mer av och fördjupas i Guds kärlek.

4) Ge utrymme för längtan. Den gemenskap som kväver all längtan har ett kort bäst före datum. Därför behöver längtan få ta plats. Längtan ska däremot inte förväxlas med missnöje. Magnus Malm beskriver det träffande: »Missnöjet utgår från färdiga bilder, det är så här det ska se ut, annars är jag inte nöjd. […] Längtan utgår inte från ett tomrum som är färdigtapetserat med idealbilder utan är ett öppet hjärta som inte skyler sin nakenhet.« Längtan banar väg för Guds rike, missnöjet kväver de små frön som gror. 

5) Sök försoning. Det kan sitta långt inne att erkänna hur jag krampaktigt hållit fast vid mina idealbilder om hur sången i församlingen borde se ut. Genom att erkänna mina fel – att ivern efter ett särskilt uttryck sårat andra eller att jag av rädsla kvävt andras idéer – öppnas möjligheten till försoning upp. Denna försoning, grundad i Gud och synlig i mina relationer, är grogrunden för all lovsång. Jag slutar misstänkliggöra dem som finns runtomkring mig. I stället kan jag lägga ner min stolthet, för att betjäna andra. Jag kan lära mig en ny sång, för att få en bredare och djupare tro.

Lovsången i en kyrka kan då bli en försmak av den himmelska lovsången där människor av alla folk, stammar, länder och språk sjunger: »Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet«. (Upp 7:10).