Lydia Larsson

Lydia Larsson föddes i en torpstuga i Vårdinge i Södermanland 29 juli 1913. Hennes mor dog när hon var sex år. »Mors minne står för mig som ljusomstrålat«, skrev Lydia i sin levnadsteckning när hon sökte missionärstjänst.

Hon hade en bra relation med sin far, som var mån om att hon skulle få en kristen uppfostran. Men hon skriver att hon »var av naturen livlig och tanklös« och för att slippa efterräkningar började hon slingra sig och ljuga. Det blev hon straffad för om fadern fick veta det. När hon var elva år blev hennes syster frälst och det blev då ännu svårare för Lydia. Vid femton års ålder avled även fadern.

Mellan tretton och sjutton års ålder fick hon varje sommar åka på juniorläger där hon kämpade med sin tro. Hon ville, men kunde inte tro. Hon förlovade sig när hon var 18 och trodde att allt skulle bli ljusare. Det var år av kamp och inte förrän den 29 nov 1935 kom hon fram till frälsningsvisshet. Men hennes fästman hade inte samma tro så förlovningen bröts.

Nu följde en tid av fördjupning i tron. På Bibelinstitutet på Hagaberg gick hon flera kurser och under den tiden kom hon fram till att förbereda sig för sjuksköterskeutbildning. Efter kompletterande utbildning via Hermods gick hon 1939–1943 på sjuksköterskeskolan i Gävle.

Hon hade tankar på att få åka till sjukhuset i Khurai i Indien och samtalade med den tidigare missionären Isabella Stolpe, som var med och byggde upp sjukvårdsutbildningen i Eritrea. 

Jag fann i handlingarna ett brev, daterat 5/2 1941, från Isabella Stolpe, som då tjänstgjorde på EFS expedition. Där gav hon Lydia råd om vilken specialitet hon skulle satsa på om hon skulle ut som missionär. 

»Antingen man skall stå ensam på en plats eller tillsammans med kamrater, så är det viktigt att kunna göra mindre kirurgiska ingrepp. Som att sköta sår … Gives tillfälle att få praktisera att sy ihop sår är det bra. … giv akt på de olika sjukdomarnas symptom, för att sedan på egen hand kunna känna igen dem. … Det är en förtjänst att ha någon vana i ögonsjukvård. … Öva i att lyssna på lungor.«

Lydia fick även en utbildning som barnmorska, något hon fick stor glädje av.

Den 19 dec 1946 skriver hon för första gången i Addis Abeba. Tredjedag jul reser hon med Rut Perman, Hilma Olsson, Gustav Arén och Manfred Lundgren till Nakamte. Redan på nyårsaftonen kommer polisen in med en knivskuren man och de får operera och Lydia får ge narkos. Det var ingen introduktionstid utan direkt in i tjänst.

Den 26 februari 1948 börjar resan på åsneryggen in till Mendi. Efter två dagar är de framme. Där finns Elsa och Arne Hansson och deras son Lill-Arne.

»Nu har jag bott här i mitt lilla hus över en vecka. Och jag trivs här. Det är så skönt att äntligen ha en vrå dit jag kan gå och vara allena, alldeles ostörd. Där jag ej heller behöver störa någon. … Att få bo under ’litet eget tak’ det är ej var mans lott. «

Dagböckerna är fulla av skildringar över livet i Mendi. Alla vardagsberättelser har också en andlig del. Med bibelord och förtröstan över hur Gud ser de sina.

I ett häfte med föredrag berättar Lydia om en resa ner till Shankallafolket, som hon särskilt kom att ägna tid åt. Bilden av Lydia på åsnan spreds inom EFS.

»Äntligen, en vecka innan min efterträdare skulle anlända, fick jag sätta mig på mulan och rida bort från jäktet på stationen. Det var  rätt många i sällskap. Evangelisten Dabba, läraren Baisa, deras tjänare och mina. Vi hade ridit över en slätt, över en flod och uppför en backe. 

Två kvinnor står på stigen och tittar åt vänster. Vi ser dit – på andra sidan en liten dalgång – en lång svart snok. Jag hade aldrig förr sett detta underliga djur. Som de infödda berättade då. Mycket historier som: Å, en pytonorm! Och fart satte vi på de sävliga åsnorna. Läraren och jag var först. Både han och evangelisten hade bössor med sig … 

Då ormen fick första skottet slank den in i sin jordkula. Dabba kom och sände en kula efter den. Ormen låg ganska still, vi såg inte huvudet men vi såg att den hade ägg under sig. Sen vi fått ut ormen räknade jag till 9 stora ägg … Efter ytterligare utfall av ormen fick den till sist ge vika. Lilly ville ha ormskinnet men ingen vågade flå den där. En gammal man som kommit sa: ’Nej, det här är vår släkting som ni dödat’ – dom sörjde i stället.

Lilly får fram sin sovsäckspåse som de lägger ormen i, oflådd. När de kommer fram mäter de den till 5,5 meter. 

Dabba o Baisa fröjdade sig och sa: Nu har vi dödat Zendoa (I amhariska bibeln står Zendo – namnet på pytonormen i Upp. 20:2.) Nu ska vi också ut och predika evangelium så att satan blir besegrad här i trakten.«

Detta var ett litet exempel på Lydias målande berättelser om livet, alla åsnefärderna och det trogna sjukvårdsarbetet långt inne i Wollega.

Lydia tjänstgjorde mellan 1947–1975 i Nakamte, Mendi, Bodji och Nedjo. Jag hoppas någon får möjlighet att skriva mer utförligt om hennes liv och tankar som kommer fram i dagböckerna. 

Emelie Lundahl

Lärarinnan Emelie Lundahl föddes på Söder i Stockholm. Fadern var slaktare, men avled när Emelie var liten. Modern fick arbeta hårt för att försörja fyra döttrar och en son. För att kunna arbeta fick hon anställa gotländskan Mari som var hemma med barnen.

Hösten 1864 började Emelie på seminariet och efter tre år fick hon en tjänst som biträdande lärarinna vid en elementarskola för flickor i Norrköping. 1872 blev hon  antagen som adjunkt vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm.

Efter tre år vid seminariet kom en dag en missionär och bad rektorn att få höra på undervisningen. Rektorn skickade honom till Emelies klass. 

»Jag hade hört talas om honom förut, att han förestod ett barnhem i Massaua, att hans hustru dött och att han kommit hem för att söka sig en hjälp för livet. Då det sedan blev bestämt, att jag skulle bli denna hjälp, sade rektorn, att om han vetat, att missionär Lundahl var ute i sådant ärende, hade han icke släppt in honom i seminariet.«

Detta skriver Emelie i sin bok Från forna dagar och flydda år. Boken fick jag kännedom om när Ingrid Kågedal arbetade med sin bok om Gustava von Platen som var Bengt Petter Lundahls första hustru. Idag har jag upptäckt att boken, som kom ut när hon var 80 år, har sin grund i de artiklar som hon skrev i fem nummer (1899–1917) av årsskriften Varde Ljus. Somliga avsnitt känns direkt igen i boken medan andras innehåll kommer på ett samlat sätt i boken.

Emelies bok är en av de första kvinnornas berättelse av hur det började, särskilt i Massaua, Monkullo och Bellesa. Hon skriver på ett målande sätt om hur det var:

»Då regnet kom och öste ned över oss, fanns inte något tak i Massaua som stod emot. Det började så småningom att regna inne också och fortsatte därmed en stund, sedan det slutat ute, tills hela huset var genomdränkt. Vid ett sådant tillfälle tröstade en av gossarne mig med att Abraham, Isak och Jakob bodde i tält de, men vi hade ett hus vi.«

Undervisningen gav resultat och snart ville »gallabarnen« resa tillbaka med evangeliet som de fått kunskap om. Från Massaua sändes Negusie, Johannes Emanuel och hans nyvigda hustru Elisabeth som varit missionär Månssons första lärjunge i flickskolan som de startat. Den 8 november 1877 bröt de upp från Massaua och i januari 1885 anlände brev från dem att de nått fram till Djimma. 

Bengt Petter Lundahl drabbades 1878 svårt av sjukdom.

»Vi hade nämligen alla i hemmet blivit förgiftade av getmjölk. Getterna hade ätit giftiga örter, och mjölken förorsakade häftiga, våldsamma uppkastningar. Endast min man gick fri, men det lade sig i stället på levern. Det blev bestämt att han skulle resa hem och jag stanna hos barnen med infödda läraren (kes) Terfu som medhjälpare.«

När maken kom tillbaka från Sverige var han frisk och hade med sig Emilies lillasyster Mimmi som skulle hjälpa till i gosskolan och Hulda Hellgren i flickskolan. 

Redan 1875 hade Bengt Petter vid Sverigeresan varit hos arkitekten och kompositören Stenhammar som gjort ritningar för den nya stationen i Monkullo (Imkullo). 

»Han brukade ställa upp sina utkast på pianot och spela för att få idéer. Min man var just uppe hos honom och hörde honom spela över vår ritning, och han tänkte, där han satt, att om vårt hus bleve så vackert, som han spelade, då skulle det bli något underbart.«

Men först 1877 fick de löfte om tomt och kunde sätta igång. I mars 1879 var huset så färdigt att de kunde flytta in. Emilie ger en innehållsrik beskrivning av det nya huset och livet där.

»Och i ett land, där alla slags vårdanstalter fattades, blev det ett underbart hus, där de sjuka fingo vård, de förföljda ett hem, de hungrande. Först titta vi in i de små gossarnes rum. Där är allt under den kära Mimmis tillsyn väl ordnat. Hudarna, på vilka de små sova, äro hoplagda på en koffert. I den ena av rummets tre nischer ligga deras filtar och överst därpå deras små gula huvudkuddar uppradade. Tyget till dessa ha de fått som julgåva från vänner hemma och så har de sytt dem under jullovet och fyllt dem med lappar och små hyvelspån från snickeriverkstaden. I den andra nischen stå deras böcker och i den tredje tronar Hanetza, en stor docka också den från vänner hemma, klädd i förkläde samt till och med i röd hjärtvärmare. Snurran, också den hemifrån, är redan igång på golvet.«

Så fortsätter beskrivningen av de olika rummen för barnen, bönerummet, kyrkan, gästrummet, missionärsrummen och flick- och pojkskolan. Beata Carlsson har ett sjuktält på gården och maken Per har sin snickarverkstad under deras veranda. Även gårdsplanen med planterade träd beskrivs.

Flera gallaflickor friköps från slaveriet och kommer till stationen. Emelie skriver:

»Ibland dessa var det en Garrnå som i dopet fick namnet Aster och som sedan gick ut som bibelkvinna till Galla tillsammans med Onesimus och hans hustru. Hon verkar där ännu. En jul redan innan hon döptes, lade Onesimus en helbibel in i mitt rum med påskrift ’julklapp åt Garrnå’. Han sade, att hon fröjdat honom så många gånger med sina svar; nu ville han fröjda henne en gång. Hon gick så tyst med sin hemlighet, att hon ville inviga sitt liv åt Gud. Men hennes kamrater drogo känsel på henne och sade: ’Aster gifter sig aldrig.’«

Det intressanta är att Aster ändå hela livet var med nära Onesimus familj och finns med på flera familjeporträtt.

Vid stationen möts både glädje och sorg. 1885 blev ett smärteår. Den 25 april avled lilla Hanna, 8 månader gammal. Inom några veckor avled två av de större gossarna i tyfoidfeber, Gebra Krisus och Gebra Amlak, båda omkring 15 år. 

»Hela sommaren hade Rosa Månsson, som plågades svårt av hettan, varit mycket klen och även hon angreps av den farliga sjukdomen och slutet kom så hastigt, att vi inte kunde fatta, att hon lämnat oss. Sista morgonen ringde hon som vanligt ut sina flickor. De brukade alltid vara klädda och väntade blott på ringningen för att öppna dörrarna och lika en skock duvor sprida sig var och en till sin morgonsyssla. Följande morgon kom hembudet för henne efter en plågsam natt med svår andnöd. Hur obegripligt det syntes oss, att hon skulle sänkas ned i graven med alla sina rika gåvor och sin stora plikttrohet. Mången orkar icke att höra ens om missionen, hon levde sitt liv för den i ett klimat, som dagligen tärde på hennes hälsa, och ännu i sina bästa år bäddades hon ned i  Afrikas jord på den öde plats, där hon gjort vad hon kunde för att Guds kunskap skulle spridas på jorden …

I denna farsot insjuknade ock min man den 1 dec, fyra månader efter Rosas död … Den 11 dec blev han »fri«. Det var kl 7 på aftonen och budskapet att Aboi Lundahl var död spred sig snart och alla, som hörde det, strömmade till och deltog i sorgesången.«

Sommaren 1894 måste Emelie resa hem efter en svår bröstsjukdom. Våren 1895 fick hon arbete på Stiftelsen som sekreterarens biträde. Josef var då 12 år och i 15 år fick hon fortsätta på EFS expedition.

Wendela Wigert

Wendela Wigert var i Nimpani (nuvarande Padhar) 1902–1912 och därefter i Shahpur till 1949. Målande beskriver hon det älskade landet Indien. Här ett citat från EFS årsbok för 1904:

»Om kvällarna då vi icke gå till byarna så sent, bruka vi gå ut till tjänarna här utanför tältet och sitta med dem rundt den lilla stockelden samt läsa, sjunga och bedja. Över oss äro den mörka natthimlen och den tindrande stjärnehären och de gamla, välkända, kära stjärnbilderna, Karlavagnen och Orions bälte. Runt omkring oss nattens tystnad, blott då och då afbruten av en hop schakalers gälla tjut och någon gång en trumvirvel eller sång där bortifrån byn …«

Nils Dahlberg skriver i minnesrunan över Wendela i Budbäraren 1963, att hon var en brinnande andemänniska, som fast hon var så verksam och alltid hade så bråttom, hade tid för bönen bakom den stängda kammardörren. Men hon brann också för den obeskrivliga nöden bland Indiens folk. Hon köpte mark och delade ut till de fattiga bönderna. Det blev en kristen by. Hon lärde dem att odla åkrarna på ett mera rationellt sätt så att det gav rikare skördar. Hon startade en mässingsindustri där många saker tillverkades och hade en stor åtgång i Sverige. Shahpur som var en vildmark blev en liten lustgård, en »Konungens stad«, skriver Nils Dahlberg.

Wendela var en zenanamissionär, en särskild tjänst för att nå de indiska kvinnorna. I början besöktes indiska byar där hon såg behoven och möjligheterna och så startades utbildningen av bibelkvinnor och diakonissor i Shahpur. De kunde ännu bättre nå kvinnorna i byarna. 

Jag blir lite förvånad över att Wendela inte också blev författare. Hon har visserligen skrivit några böcker, varav ett par är minnesskrifter av avlidna kollegor. Förmågan att uttrycka sig målande var hennes gåva, här ännu ett citat:

»Ramal vandrar den välkända vägen. Över de vida slätterna mellan Hushungabad och Itarsi, uppför de fagra Satpuraberg – så välkända av oss missionärer. – Där gömma djunglerna så många hemligheter. Där bo gonderna i sina små byar. Där gå vilddjuren på rov om natten och påfåglarna dansa med utbredda stjärtfjädrar i solljuset, och de grå aporna med svarta ansikten och svart tipp på svansen titta fram från banyanträdens grenar, och skratta åt den ensamme vandraren.«

Tre Korsets Stridsmän är ett litet häfte som gavs ut 1951. Där skildras tre indier som är frukten av missionsarbetet. Som avslutning av den här artikeln om Wendela vill jag återge avsnittet Guds Spelman eller Gondernas Apostel där gondprästen Hirday Baby möter den korsfäste Kristus. Det passar bra att läsa inför den stundande påsken:

Det är mitt i vilda djungeln. En flod. Höga träd beskugga den gröna sluttningen. Ovan floden ett mäktigt, ihåligt mahoaträd. Nedanför detta en skara gonder. 

Kvinnorna iklädda rödbruna och vita skynken, tryckta i brokiga, underliga mönster, samt med halsband av glaspärlor och små, vita snäckor en masse, så att hela bröstet är täckt därav. Glasarmband lysa rött, grönt, blått, gult i oskyldig färgglädje. Skramlande, grova mässingskedjor och järnsmycken kring fotlederna – smycken fyllda med hagel, så att varje steg ger ett klirrande ljud.

– Klirr, klarr, klirr, klarr!

Det låter som härlig musik i skogsmänniskornas öron vid gondkvinnornas och gondflickornas hurtiga, dansande marschtakt. – Är det inte vackert?

– Jo, visst är det vackert!

Och mörka ögon stråla, och pärlvita tänder glänsa mot bruna, leende ansikten, och raska, rappa tungor rulla fram gondernas klirrande, klarrande r-ljud. Det trillar, det trallar, som haglet i fotbojorna: 

’Rrysligt rrroligt, rrroligt i dag vid storrr- gudens firrning!’

De äro så enkla, så naiva, så glada – och så grovt tillhuggna till hela sin varelse av naturlivet i gondwanaskogarna. 

Nedanför mahoaträdet sitta de äldre männen i ring på marken kring sin Bhumka – avgudaprästen. Han är en helt ung man, knappt mer än en gosse, med ett intelligent ansikte och vackra, mejslade drag. 

Hookkan, lerpipan, går från hand till hand laget runt. Långsamt, värdigt drar var och en i tur och ordning några bloss därur. 

Därinne i trädet bor storguden. 

Jag gick förbi trädet i går. Då var öppningen i den ihåliga stammen så väl övertäckt, att endast ett vant öga kunde upptäcka ett fönsterliknande hål, som leder in till ett litet rum i det inre. 

Men i dag är det storgudens dag. Och i dag är det gondernas tingsdag. Och trädets inre är blottat. Storguden – ett stålsvärd i en spånkorg – är framburen på gudaplatsen. 

Alla tillrustningar äro gjorda. Nu skall ting hållas och rättvisa skipas och offren frambäras. Betänksamt sändes hookkan från man till man. 

Brottslingarna föras fram en efter en. Där står en ung man, darrande inför sina domare. Han är en ynklig syn. Han bugar sig djupt ända ned till jorden. De hoplagda händerna föras ödmjukt till pannan. Han ställer sig på ett ben – och så lyfter han händerna och fattar i båda sina öron. Så erkänner man sin skuld i Gondwana, och med den gesten säger man: Jag skall aldrig göra så mer! 

De hookka-rökande hålla rådslag. Mängden lyssnar. Så fäller bhumkan den avgörande domen: 

– Svårt har han försyndat sig. Han har brutit mot kastens lagar. Hörde inte hon, den kvinna, som han levat samman med, till det föraktade bhangifolket. Inte kan en sådan syndare återupptagas i kasten utan den strängaste bot och rening. Eldsprovet måste han genomgå. Och sedan sju gånger bada i heligt vatten. Och därefter för hela kasten tillreda försoningsmåltid. 

– Ja, eldsprovet måste han genomgå, eldsprovet! 

På sluttningen ovanför floden är en sex fot lång och några fot djup grav. Bunden kastas brottslingen ned däri. Han uppstämmer förtvivlade rop av fasa och förskräckelse. Över honom utbredes ett tunt lager av halm. Man tänder. – Brännvinsflaskan går från mun till mun. De gamla männen dricka, de unga männen dricka, kvinnorna dricka, barnen dricka. 

Virvlande går avgudadansen. Kvinnorna sopa framför sig med stora kvastar av påfågelsfjädrar under det de hand i hand trampa fram och åter, fram och åter över gudaplatsen. Fotbojorna klirra, glasarmbanden klinga, snäckor och pärlor rassla och pingla. Bruna och röda sari svänga hit och dit. 

Under höga tjut och stridsrop höja männen stavarna såsom spjut över sina huvuden. De hoppa högt i luften, vilda av brännvin och yra, under det dansen virvlar runt, runt. 

Vildast bland de vilda är bhumkan, Dharmdas broder, Hirday. 

Ut ur rummet störtar en ung man. Han stannar nedanför verandatrappan, och med bortvänt ansikte torkar han strida tårar, som rinna nedför de mörka kinderna. 

Den unge mannen har ett vackert ansikte med regelbundna, mejslade drag. Han är smärt och välväxt, men tarvligt klädd. Med fliken av sin turban stryker han åter och åter bort tåreströmmen, som icke synes vilja stanna.

– Varför gråter du, Hirday?

– Jag visste inte, att han lidit så föörfärligt! Missahib, tänk på spikarna, törnena! Tänk, han svettades blod för mig, för dig!

Hela gestalten skakar av gråt. 

Det var första gången Hjärtat – det betyder hans namn – och hans hustru, Hirma, hört berättelsen om den korsfäste. Passionshistoriens detaljer hade rullats upp för dem därinne i det lilla rummet i missionsbungalown. Såsom Jesu smärta var, aldrig någons varit har.

Det blev till slut den unge mannen med det känsliga, livliga sinnet för mycket. Det överväldigade honom. Han kunde ej bära mer. Och utan ett ord hastar han ut ur rummet för att i det fria gråta ut sitt hjärtas känslor. Såsom Jesu kärlek var, aldrig någons varit har.

Nu var han gripen av Kärleken. Och den släppte honom aldrig.«

Hirday och Hirma fick först arbete på missionsstationen under några år men sedan blev kallelsen stark att vittna för sitt eget folk och de började vandra runt i byarna. Det var många gonder som blivit vunna för Guds rike genom Hirday. Vid gatu- eller bymöten bad han också sin hustru Hirma att tala, skriver missionären Maja Johansson. 

»Hon var den borne talaren. Med sin klara tankegång och hjärtliga sätt fick hon åhörarnas öra. Ingen tycktes tänka på att hon bara var en kvinna.« 

Bengta Nilsson

Diakonissan Bengta Nilsson kom från Sniberup i Skåne. Där fick hon från tidig ålder lära sig innebörden av ansvar. Familjen levde under knappa förhållanden och var bara en generation från fattighuset där pappa Nils växt upp. 1866 skrevs Bengta in på Ersta diakonianstalt. Där utbildades hon till sjuksköterska och senare diakonissa.

I Stockholm arbetade hon vid diakonianstaltens lilla sjukhus med åtta sängar men också ute bland hungrande barn, misshandlade kvinnor och försupna män i Stockholms slum. Bengta skrev:

»Aldrig kan jag förstå varför karlarna räknas som mera än oss kvinnor! Om det var några som höll ihop familjerna, höll efter smutsen och ohyran, månade om barnen och lyssnade på Guds ord, så var det kvinnorna. Aldrig ska jag då gifta mig, tänkte jag många gånger när jag dödstrött stapplade hem efter arbetsdagen.«

Hon reste ut med missionsskeppet Angarius som missionsbrud för att gifta sig med Per Eric Lager den 22 november 1875. Med på samma resa, som gick via den nybyggda Suezkanalen, var Emelie Lundahl, Rosa Hagen och Bengtas studiekamrat, den andra diakonissan Beata Andersson. Visst hade det gjorts vissa ansatser till sjukvårdsarbete i Eritrea tidigare, men det var först i och med Bengtas och Beatas ankomst som det gjordes på allvar.

Det blev inte så lång tid Bengta fick verka som sjuksköterska. Men det är imponerande att läsa när hennes make i ett brev den 23 dec 1875 berättar om de sjukdomar hon behandlade i Eilet, ett halvår efter ankomsten i slutet av maj.

»Af de sjuka, som sedan Bengtas – min kära makas – ankomst varit i hennes vård, såväl i Abessinien som i Eilet, uppgår antalet till 374. De olika sjukdomar, dessa haft äro 51: 10 hava ansiktsvärk, 5 akut magkatarr, 4 benbrott, 6 benröta, 2 barnsängssjukdomar, 2 blodbrist, 2 bleksot, 7 brännskador … 2 äggvitesjuka, 35 ögonsjukdom. Af dessa hava två dött.

Om sjukvården kan sägas, att den vinner mer och mer ett glädjande erkännande bland infödingarne. Sjuka hava rekommenderats hit, såväl av de höga myndigheterna, som från andra uppsatta män, och sjuka anlända från nära och fjärran trakter.« (Missionstidningen, 1876.)

När läkaren Mehari Gebre-Medhin läste den långa beskrivningen av sjukdomar blev han mäkta imponerad över hennes kliniska iaktagelseförmåga: »Samtliga diagnoser verkar rimliga och var allmänt förekommande i området på den tiden. Man är nyfiken på hur hon behandlade dessa tillstånd«. 

Tiden blev dock kort, Per Eric Lager mördades den 17 juli året därpå och Bengta åkte hem till Sverige i oktober efter 1,5 år som missionär. Den första tiden därefter arbetade hon på Enskilda barnhemmet på Linnégatan 16 i Uppsala, där Bengta tog hand om fattiga och föräldralösa barn. Ur den brevkorrespondens hon förde med sin bror Göran, som emigrerat till Australien, framgår det att Bengta vid denna tid födde sin och Per-Erics dotter Erika. Barnet blev en ljuspunkt mitt i allt det mörka, men även denna ljuspunkt släcktes när Erika avled i sviterna av hjärnhinneinflammation efter knappt ett år.

Nästa tjänst blev som föreståndare för Ronneby brunn – den tidens mest besökta kuranstalt. Men det blev bara en kort tjänst, hon drömde som många andra om Amerika. 

Flera orsaker kan ligga bakom Bengtas därpå följande emigration till Amerika. För det första var flytt till Amerika vanligt. Över en miljon svenskar emigrerade till USA mellan 1860–1930. Därutöver bodde två av hennes syskon där och ett tredje skäl kan vara att hon behövde starta om på nytt.

I Chicago bytte hon namn till Benedicta, tog en medicinsk examen 1885 vid Hahnemann Medical College i Chicago. Kort efter utbildningen öppnade hon sin första privatmottagning i Rockford, men flyttade sedan till Minnesota och Missouri innan hon återvände till Illinois och Chicago. Hon finns med i register på legitimerade men får likt andra kvinnor inte arbeta vid något sjukhus.  

1887 gifte sig Bengta med svensken Mauritz Emanuel Carlsson, musiklärare vid Gustavus Adolphus College. 

1912 avlider Bengta, ett liv som blev 70 år, 7 månader och 12 dagar.

Mycket av fakta om Bengta Lager har jag hämtat från Lars-Olov Sjöström som forskat om henne och medverkat i ett par artiklar i Budbäraren nr 23, 2003 och aug 2011.

2017 kom en artikel i Läkartidningen om Bengta Lager av Tomas Bro, läkare och doktorand vid enheten för medicinens historia, Lunds universitet. Där har jag hämtat lite av de här senaste uppgifterna om henne. Han bekräftar det vi skrev i EFS jubileumsbok Det stora uppdraget, att Bengta var en av de första kvinnliga svenska läkarna. Vi skrev där att hon kanske var den första men han betecknar henne som den tredje kvinnliga läkaren i ordningen. 

Fram till 1889 hade EFS sänt ut 50 män och nära 30 kvinnor. 

Gustava von Platen

Gustava döljs ofta bakom formuleringen: Bengt Peter Lundahls första hustru, när hon omnämns i missionsskildringar som berättar om pionjärtiden i Eritrea. Gustava föddes 1839 i Ängelholm. Hon började skolgången i Cecilia Fryxells nystartade skola i Helsingborg och fortsatte sedan även att studera vid hennes lärarinneseminarium i Carlslund utanför Västerås. Under tiden på seminariet kom Gustava i kontakt med kristen tro. 

»Det var där jag lärde känna Herren, ty i mitt hem var han en okänd Gud…«, skriver Gustava i ett brev.

Som nyutexaminerad arbetade hon som privatlärare för sin farbrors yngsta dotter och ytterligare en flicka vars bror var Bengt Peter Lundahl. Tycke uppstod mellan honom och Gustava, men eftersom Lundahl gick på Johannelund för att bli missionär, så måste deras förlovning först godkännas av missionsinstitutets styrelse.

Tre missionärskandidater var redan utsedda att skickas ut till »Ostafrika« hösten 1869. Den 16 nov­ember avreste Gustava tillsammans med dem. Hon skrev dagbok och det går därför att följa dem på deras färd med tåg genom Europa och med båt till Alexandria och Suakin. Gustava hade fina språkkunskaper och fick god kontakt med andra resenärer och kunde förmedla både nyheter och goda råd till bröderna, förutom att hon höll modet uppe när de ibland drabbades av missmod.

I Eritreas högland väntade fem missionärer, en av dem var Lundahl. Alla var de medtagna efter en lång och påfrestande flykt från Kunama. Men innan de tre resenärerna nådde fram, väntade först två långa strapatsrika färder med kamel genom öknen. Gustava beskriver livfullt, med humor och med gott humör alla vedermödor. Väl framme fick Gustava dela bostad med de sju övriga missionärerna, flera av dem sjuka. De fick bo i ett stenhus, avdelat i två rum. Huset var till hälften nedsänkt i marken och taket läckte. 

Allt hade blivit helt annorlunda än Gustava tänkt sig.

Snart fick de uppleva det slags oroligheter som med jämna mellanrum drabbade byarna. När invånarna inte hade betalat skatt, kom skattehövdingen med sin här. Byn skövlades och kvinnor och barn måste fly.

Resenärerna hade anlänt 26 juli 1870, och redan nästa dag fick Gustava ta hand om hela hushållet. I mitten av augusti insjuknade hon i feber och blev snart allt sämre och fick feberyrsel och hallucinationer. En månad efter ankomsten firades ändå bröllop mellan henne och Lundahl fastän båda var sjuka.

I början av december reste Lundahls ner till Massaua. Gustava hoppades att de skulle få stanna där för att starta en skola. De skickade en förfrågan till Sverige, och började genast undervisa två av sina tjänare. Den ene, Nesib, var den som efter sitt dop kom att få namnet Onesimus.

I vardagen hade de stor hjälp av Abu Bekr, tolken som förutom arabiska och amhariska också talade franska. Inte minst viktig var han för Gustava, som då kunde göra sig förstådd hos tjänarna.

Skolans första elever var slavbarn, som lämnats till missionen av myndigheterna. Så småningom fick Lundahls även ta hand om abessinska barn som kommit ner från svälten i höglandet. Det blev ingen enkel uppgift att få dessa elever med olika bakgrund att fungera tillsammans.

Gustava skötte skolhushållet och delade ansvaret för skolbarnens uppfostran och utbildning med Lundahl, som huvudsakligen hade hand om elevernas utbildning i vad Bibeln säger om kristen tro. Efter en tid blev Lundahl alltför svag för att arbeta eller studera amhariska. Gustava och en nyanställd abessinsk lärare fick dela upp hans lektioner mellan sig. Det var viktigt att lära alla barnen läsa, så att de på egen hand skulle kunna se vad som stod i Bibeln. En del av dagen använde Gustava annars till att sy och laga kläder, och hon lärde både pojkar och flickor att sy. Hon fick särskilt ansvar för en liten abessinsk flicka, som snabbt lärde sig både amhariska och tigrinja och snart även förstod svenska. Hon kom senare att gifta sig med Onesimus.

I december 1872 reste den gravida Gustava mot Alexandria för att nedkomsten skulle ske där. Hon hann bara till Suez innan hon fick förlösas i ett tält efter att ha tvingats avbryta karantänvistelsen ombord på båten. Barnet, en pojke, dog efter ett par timmar och tre dagar senare slutade även Gustava sina dagar den 30 december 1872.

Gustava hade alltid varit angelägen om att det även skulle byggas en flickskola. Denna önskan blev hennes testa­mente. I januari 1876 antogs den första flickan
till skolan. 

(Utdrag ur Gustavas livs­historia)
Under 2019 utkom Ingrid Kågedals bok
om Gustava på Budbäraren/EFS läser.