I kölvattnet av Corona

Dr Rajiv Choudhrie, Padhar sjukhus, Indien

– Padhar har inga bekräftade coronafall än och det har inte gjorts några tester i staden (red. anm. 28 mars). Just nu pågår en total nedstängning i Indien vilket drabbar de fattiga som förlorar sina inkomster. Padhar sjukhus har ovanligt få patienter på grund av nedstängningen vilket även påverkar ekonomin. Trots detta förbereder vi oss för en invasion där bland annat lokala sömmerskor syr skyddskläder och tillverkar munskydd. 

Dr. Khadar Abdilahi, Warsan

– Det första fallet av coronaviruset bekräftades 16 mars i Somalia och 31 mars i Somaliland. Alla byarrna och Warsans partners har upplysts om situationen kring viruset, men rädslan för spridningen växer i läger och landsbygdssamhällen där social distansering är omöjligt. Lokala handlare utnyttjar situationen genom att höja priserna på mat vilket drabbar flyktingarna hårt. Warsan behöver ekonomiska medel för att införskaffa tvål, handsprit, vattenreningstabletter och ansiktsmasker. 

Yonas Tesfaye, Hope for Children, Etiopien

– Vi försöker göra vårt bästa under coronakrisen. Mitt i en sådan paniksituation är vi oroliga över vad som kommer att hända de kommande dagarna. Även om vi vill se effekterna av våra projekt, tvingar den nuvarande situationen oss att stänga ned dagis och bromsa utbildningar. Den största utmaningen är nog rädslan som sprids i landet. Hur som helst är vårt hopp i Jesus.

Mats Ya’kov, Capni, Irak

– Capni har för närvarande stängt ned kontoret och vi arbetar hemifrån. Vi gör inga fältbesök till projekten eftersom städerna i den kurdiska regionen har stängt gränserna. 18 mars utlyste KRG ett utegångsförbud som än så länge gäller fram till 10 april. För närvarande (red. anm. 2 april) finns det ett Covid-19 fall i Duhok. Människor är stressade men förhoppningsvis kommer allt att fortsätta smidigt.

Megersa Araw, Aira sjukhus, Etiopien

– Vi är ute efter testkit och febertermometrar för att kunna testa våra patienter för coronaviruset och hoppas att EFS kan stödja oss i detta (red. anm. 5 april).

Berikande äventyr för praktikanter

Efter en lång inlärningsperiod för att komma in i kulturen, språket och lära känna de nya kollegorna kunde Rebecka och Linda äntligen påbörja sitt uppdrag. Praktikanterna, utsända av EFS, fick i uppgift att genomföra en utvärderingsstudie av Hope for Children in Ethiopias (HCE) inkomstgivande projekt, bestående av bland annat yrkesutbildningar för unga människor som lever på gatan samt prostituerade.

– Vi intervjuade lärarna samt 25 killar och tjejer som deltagit eller deltar i de olika programmen. Sedan presenterade vi en studie för personalen där vi evaluerade organisationens strategier och metoder, och föreslog sedan vissa förbättringar.

De som deltar i programmen är ofta psykiskt tyngda av sitt förflutna och Linda önskar att HCE arbetade mer bearbetande i de enskilda samtalen – något som inte prioriterades med tanke på kulturen, märkte Linda.  

– Vissa livshistorier är tyngre att lyssna på än andra och vi märker att det finns många öppna sår men tyvärr mindre utrymme för bearbetning. Man behöver nog prata om det förflutna, hur man påverkas av det och hitta en lösning för hur man går vidare. Samtidigt uttrycker nästan alla ungdomarna att de har fått hopp genom programmet i HCE, vilket är fantastiskt! Vissa som inte har fått ett jobb berättar att de har fått nya perspektiv på livet, sig själva och världen, säger Linda.

Rebecka uppskattar Hope for Childrens holistiska arbetssätt – att man likt Mekane Yesuskyrkan, som många av lärarna och eleverna har koppling till, strävar efter att ande, själ och kropp ska upprättas. Under hela året har organisationen inslag av kristna värderingar. 

– Ungdomarna får lära sig att ta hand om sig själva och däri ingår det andliga. Sedan tror jag att de pratar om det andliga på ungdomarnas villkor. Jag tycker att det är skönt att det inte är en evangeliserande verksamhet först, utan att det är en välgörenhetsorganisation som jobbar med hälsan hos ungdomarna och hjälper dem att dra sig ur sina destruktiva liv. Sedan kanske tron kommer efteråt, säger Rebecka. 

När de riktade sig till organisationerna som stödjer HCE:s verksamhet betonade de vikten av att stötta visionen om att bli inkomstgivande. Linda nämnde läderverksamheten som ett exempel. Hon hoppas att HCE kan utveckla långsiktiga arbetsplatser för de som har gått frisör- och kockutbildningarna.

De pratade vidare om nackdelarna i att öronmärka donationer.

– En viktig del i partnerskapet är att EFS kan bidra med pengar och låta HCE som förstår kulturen och samhället stå för kompetensen. De har förmågan att distribuera pengarna där det behövs mest. Ett konkret exempel på det fick vi se när Anna Claesson från EFS och missionären Elias Tranefeldt under ett partnermöte ställde frågan »Vad vill ni göra?«, förklarar Linda.

När vi besökte kontoret var en grupp från EFS på besök tillsammans med reseledaren Paul Persson. Linda och Rebecka visade runt resenärerna och tolkade när HCE-grundaren Yonas Tesfaye gav en genomgång av verksamheten.

När de inte var på HCE lärde de sig amarinja, träffade kompisar, gick i kyrkan, lyssnade på etiopisk jazz och gick på museum. Rebecka dansa­de även etiopisk modern dans med afrikansk musik. 

I fortsättningen föreslog praktikanterna att EFS skulle skicka ut missionärer till organisationen för att undervisa vid de teologiska utbildningarna. 

Missionär och hedersdoktor

Lennart Persson, missionär, präst och lärare har blivit utnämnd till hedersdoktor vid Serampore College, Bangalore, Indien, där han undervisade i teologi från 1973–80.

Lennart, själv missionärsbarn uppvuxen bland annat i Bijori, Madhya Pradesh, och framlidna hust­run Carin tjänstgjorde för EFS under många år i Indien, i Chhindwara, i Bangalore och i New Delhi. Därutöver har han tjänstgjort vid flera olika teologiska institutioner i Sydostasien fram till sin pensionering.

Lennart bor i Uppsala och har på senare år ryckt in bland annat som lärare på Johannelund och har varit behjälplig med att systematisera de delar av EFS arkiv som har med Indien att göra.

Utnämningen till hedersdoktor skedde i samband med Serampore Colleges 50-årsjubileum den 7 december, där Lennart var en av högtidstalarna.

Shukris mödravård är livsviktig

Den illa tilltygade staden Kismayu i södra Somalia börjar sakta resa sig ur ruinerna. Efter år av krig börjar nu ett fungerande samhälle att växa fram. Sönderskjutna hus renoveras och nya byggs där gamla raserats. Det finns en känsla av hopp och framtidstro i luften, trots stora utmaningar.

Det är ytterst motbjudande att försöka före­ställa sig allt våld och allt mänskligt lidande som utspelats här. Sedan den gamla regimen under diktatorn Siad Barre föll 1991 har situation i Jubaland, den sydligaste regionen av Somalia, böljat mellan inbördeskrig, terrorvälde och periodvis relativt lugn. Dessutom plågas hela Afrikas horn av återkommande svältår, och detta år påstås vara det värsta på flera decennier. De som drabbats hårdast är som alltid de svagaste i samhället – barn, sjuka, gamla. Och förstås gravida och födande kvinnor.

Mitt i detta har Shukri Abdi Geedi stått kvar, med den kunskap hon fick genom EFS utbildningsprogram för bybarnmorskor på 1980-talet. Hon kallas »Dr Shukri« här i Kismayu och alla tycks känna till henne. Att vara en god barnmorska ger status även i ett krigshärjat Somalia och kanske inte minst här.

I ett litet hus som tillhör hennes släkt har hon inrättat en mödravårdsklinik, »Geedi Hospital«. Geedi är släktnamnet som Shukri bär med stolthet.

– Min far var en god man som gjorde det han kunde för att hjälpa människor i det lokala samhället, säger hon.

Det lilla sjukhuset består av en liten sandig gårdsplan som omgärdas av några låga byggnader. Den största längan rymmer ett undersökningsrum, ett förlossningsrum och två »vårdavdelningar«, det vill säga små rum som nätt och jämnt rymmer fyra sängar med galonklädda madrasser. I ett litet skjul intill ryms ett minimalt labb och längst ut mot gatan finns det färgglada apoteket.

Hon tar emot mellan 60 och 70 patienter om dagen, men i dag har det kommit fler än vanligt, 72 personer. Förutom förlossningar så tar hon emot alla möjliga patienter som har med mödra- och barnavård att göra. Det kan vara för tidigt födda barn eller personer som drabbats av missfall och anemi, men även malaria och olika slags infektioner.

På frågan hur hennes patienter har råd att betala för hennes vård, kommer svaret blixtsnabbt:

– Jag har aldrig nekat någon vård för att de inte kan betala, men det händer ganska ofta att patienter kommer tillbaka och betalar i efterhand. Och tack vare apoteksförsäljningen finns det även lite resurser att hjälpa dem som inte har råd.

Shukri talar snabbt och ivrigt, som många somalier, och med en självklar pondus. Den långa erfarenheten gör att hon vet vad hon talar om. Ingen överträffar henne här.

I förlossningsrummet hänger undervisningsplanscher som beskriver olika stadier av graviditeter, hur man känner igen symptom på de vanligaste sjukdomarna och hur man skyddar sig emot malaria och hiv. Här undervisar Shukri sina elever och delar med sig av sina kunskaper.

– Jag har utbildat många genom åren, säger hon stolt, och nu finns de utspridda i byarna på olika håll här i Jubaland.

Många gravida söker sig till Geedi Hospital inför förlossningen, men långt ifrån alla tar sig dit. Shukri och hennes adepter gör därför hembesök och rycker ut akut där det behövs, ibland på ganska långa avstånd.

– Vi åker vart vi än blir kallade, utom till områden där det är fara för våra egna liv.

Nu när det verkar gå att se ett slut på kriget och livet på många sätt återvänder, finns också en längtan att vidareutvecka verksamheten.

– Jag skulle vilja lära mig mer, vi behöver mer kunskap här. Vi skulle också behöva en ambulans, så att vi skulle kunna hämta patienter, men också så att vi lättare kan komma ut till dem som behöver hjälp.

Under kriget jobbade Shukri för Röda korset, men hon har även arbetat för andra organisationer. Hon har engagerat sig i flera olika kampanjer för att på olika sätt förbättra kvinnors situation. Det har bland annat handlat om våld mot kvinnor och kvinnlig könsstympning.

Shukri organiserar även ett nittiotal kvinnor i självhjälpsgrupper. Var och en bidrar med ett litet månatligt bidrag till en gemensam kassa som det sedan finns möjlighet att låna ur för olika projekt och små initiativ. Det är Shukris barnmorskor som leder grupperna och därmed kommer en del mödravårdskunskaper med i samtalen.

Annars är mödravården i södra Somalia i det närmaste obefintlig, men Shukri ser att hennes arbete ger resultat.

– Innan vi började med kvinnogrupperna och undervisningen var det många kvinnor som dog i samband med förlossning, men det har blivit bättre.

Att vara barnmorska i Kismayu må innebära viss lokal status, men är knappast någon särskilt glamorös tillvaro. På frågan vad det är som driver henne, svarar Shukri:

– Det finns så mycket lidande och eftersom jag kan är det också min plikt att hjälpa.

Och efter en liten tankepaus fortsätter hon:

– Viktigare än eget välstånd är att ha ett gott eftermäle. Jag vill inte bli ihågkommen för att jag blev rik, utan för att jag gjorde gott.

Lär känna Sverige på nytt – Nordéns ett år efter Addis

Från Lunds centralstation är det bara två stopp med tåget hem. Arbetsdagen är precis slut och den lilla promenaden från hållplatsen till huset i Furulund är precis lagom för att Viktoria Nordén ska hinna avrunda arbetsdagen. Väl hemma väntar barnens fritidsaktiviteter och middag med familjen. Det är vardag – men en helt ny typ av vardag från den som familjen Nordén levde i för drygt ett år sedan.

– Att svara på hur det känns att bo här hemma nu är svårt, i min värld har vi precis flyttat hit. Tiden har gått så snabbt, säger Viktoria.

Det var 2011 som familjen Nordén fick frågan om de ville arbeta som EFS missionärer vid huvudkontoret för den lutherska kyrkan Mekane Yesus i Addis Abeba. Deras beslut att tacka ja gjorde att de magasinerade sina tillhörigheter och flyttade från vänner, jobb och småbarnsliv i Örnsköldsvik – till Etiopien. Då var barnen Samuel och Ester 6 respektive 4 år gamla. I fjol, fem år senare, lämnade familjen staden som under de gångna åren kommit att bli deras hem. Ett Addis Abeba som stod inför stora utmaningar i form av torka, svält och oroligheter.

– Det Addis vi flyttade till förändrades mycket under den tiden vi var där. Den växte till en myllrande storstad, som var härlig, dränerande och jobbig att bo i. Det var nog med lite hatkärlek som vi flyttade därifrån, säger Jonas.

Och Viktoria fyller i:

– Vi var rätt så färdiga med det Addis vi lämnade, det kändes rätt med ett avslut, även om det alltid är jobbigt och tufft. Samtidigt är det väldigt härligt också, eftersom det innebär att det väntar något nytt.

När de nu flyttat tillbaka till Sverige har båda barnen hunnit nå mellanstadieålder och nya utmaningar väntar familjen.

– Bara sådana saker som hur man är en skolförälder i Sverige och saker som ska kommas ihåg var en stor krock när vi kom hem. Vi har gått från små barn direkt till större barn utan inskolning. »Så gjorde vi inte i Etiopien« funkar liksom inte, säger Viktoria.

– Det var på ett sätt omöjligt att vara förberedd, både på det som hänt med en själv och samhället. Det har gått upp för mig först i efterhand hur mycket åren i Etiopien egentligen har präglat mig. Sverige är inte heller riktigt likadant som när vi lämnade, säger Jonas.

Att det blivit en tempoväxling är de båda överens om.

– Jag trodde inte vi hade vant oss så mycket vid ett lugnare tempo som vi hade gjort. Sedan var det andra saker som tog energi i Addis, men vi hade väldigt många kvällar hemma i vårt hus då vi bara spelade spel, tände en brasa och bara var. Den tiden kanske inte finns på samma sätt i dag, säger Viktoria.

För barnen är veckans höjdpunkt fredagar – den dag då hela familjen helst samlas i soffan och då det gärna får finnas ett spel, en skål med chips och kanske en film som väntar.

– Det säger allt. Vi mår som bäst när vi får göra något tillsammans. Det får gärna vara tillsammans med fler, men åren har svetsat samman oss som familj och vi är vana att dela allt med varandra. Det spelar inte så stor roll vad vi gör.

Åren i Etiopien syns som små inslag insprängda här och var hemma hos familjen Nordén, bland tavlorna som pryder husets väggar eller de klassiskt etiopiska pärlhönsen som står utplacerade. I köket står två stora kryddburkar, den ena med etiopisk peppar och den andra fylld med mjölblandningen till den traditionella rätten »shiro«. Själva berättar de om ett nytt sätt att se på tid och relationer som några av de mest påtagliga intrycken. Inställningen till livet, där det kollektiva står högt i kurs och även sorg och lidande ses som en naturlig del av vardagen, har gjort att Jonas och
Viktoria ser med nya ögon på Sverige.

– Vi möter ett Sverige som lägger stort fokus vid ytan, på materiella saker. Det är det man jagar efter och lever för, säger Jonas, och fortsätter:

– Yrkesmässigt möter jag ett Sverige med stor rädsla för att låta religion ta plats i det offentliga rummet, något som bara tycks ha eskalerat med åren. Där är det en tydlig skillnad från Etiopien. Gud är så otroligt självklar där, medan i det svenska samhället tycks människor nästan vara rädda för Gud, åtminstone till dess man sitter ner och pratar med varandra.

För barnen är denna skillnad särskilt markant.

– I Addis gick barnen i en skola där alla var kristna, förutom »han som är muslim«. Alla hade en tro, men nu är de helt ensamma om att tro på Gud, säger Viktoria.

Värderingen av tid och hur tro, bön och relationer får lov att ta plats i den etiopiska kulturen är något som sporrar Viktoria och Jonas.

– Att vara tillsammans och finnas där för varandra verkar vi inte ha tid med i Sverige. Det anses inte vara att använda sin tid på ett effektivt sätt. Tid är pengar, det får vi inte
slösa bort, säger Jonas, och Viktoria fortsätter:

– Fast där har jag lärt mig något av etiopierna – de ser inte död, sjukdom och förlust som tabu, utan som en naturlig del av livet. I mitt nya jobb som socialsekreterare har jag därför blivit mycket modigare att våga fråga mina kollegor »hur är det i dag?« och stanna kvar för att lyssna på svaret. Jag tror många av oss svenskar är rädda för att fråga, helt i onödan, för ingen blir arg om man frågar hur det är.

Under sina fyra år utomlands ser de att mycket har hänt med Sverige. De nämner flyktingvågen och de politiska beslut som följt i spåren av den samt en ökad främlingsfientlighet. Varje sommar som de tillbringat på svensk mark, har det också blivit tydligt vad som toppar trendlistan.

– Det finns mycket som blir lite lustigt när man ser det utifrån, som en sommar när alla plötsligt var så fascinerade av »pulled pork«. Det var det man skulle äta. Och visst är det gott, men hur kunde alla plötsligt vara så fascinerade av kött i ugn? säger Viktoria.

Under missionärstiden har Viktoria och Jonas följts åt, de har så gott som varje dag startat tillsammans, arbetat vid samma skrivbord och ätit lunch ihop.

– Vi har älskat det och det visste vi redan på förhand – att det skulle gå jättebra att arbeta ihop. Det gör jag gärna om någon gång i livet, att få jobba ihop som ett team är jätteroligt, säger Viktoria och Jonas fyller i:

– Våra olika gåvor kompletterar varandra, så det blir väldigt lite konkurrenstänkande mellan oss. Nu, här hemma, är det en väldig skillnad när vi ibland bara hinner med en high five i utgången. Som förmodligen alla svenska par står vi inför utmaningen att hitta tiden för oss själva och vår relation.

För Jonas ligger fortfarande EFS missionsarbete nära till hands, både som präst i Betaniakyrkan och invald i EFS riksstyrelse samt dess internationella råd. Han står i samma kallelse, men nya utmaningar:

– Malmö är mycket hårdare än Addis i klimatet, alltifrån det kriminella våldet till det vardagliga där människor inte släpper in varandra och distanserar sig. När jag går runt i bostadsområdena runt om Betaniakyrkan brukar jag fundera på hur jag når dessa människor. Personen i min ålder med familj, heltidsjobb och boende – när får jag chansen att möta honom? Det känns ofta omöjligt.

För Viktoria, som alltid burit en stark längtan utomlands, har den nya tjänsten som socialsekreterare i Lund begränsat engagemanget till den lokala församlingen.

– Det känns som att något klippts av från en dag till en annan, lite som att ha gjort slut med en pojkvän. Kanske är det ett väldigt barnsligt sätt att se det på, men då jag jobbar heltid med annat så är det just nu slut med EFS mission. Det är tråkigt, men rätt, och därför måste jag tänka att det finns en fortsättning, säger hon.

Åren som missionärsfamilj har gett dem mersmak och även om de precis landat i sitt nya sammanhang, ligger framtidsfunderingarna inte långt borta. Deras tid på huvudkontoret har gett dem en unik möjlighet att lära känna stora delar av Mekane Yesuskyrkans olika synoder och med sig hem bär de en bred kunskap. De spånar och låter inte främmande inför tanken på nya projekt av längre eller kortare slag.

– Min fråga är »var det allt …?«. Var det bara detta vi skulle göra eller finns det någon fortsättning? Det hoppas jag, avslutar Viktoria.

Gemenskap trots kontrasterna

Vi har precis vinkat av de tre gästerna från västkusten i Sverige: Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt, som representerat föreningen Bulongwa Childrens Home, BCH, på Tjörn. Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av representanter för det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa och vilket BCH har varit huvudsponsor för.

Den 20 april invigdes vattenprojektet med biskop Levis Sanga som höll i ceremonin. Hannes har varit drivande i projektet och på frågan om varför han valt att lägga fokus på vatten svarar han: »Jag har fastnat för vattensituationen i vårt område. Det är inte på något sätt det värsta i landet, men ändå retar det mig. Tillgången på vatten är ett basalt behov, och bristen påverkar alla familjer och institutioner. Bergen som omringar oss är fulla med vatten av bra kvalité, men ändå har folk inte vatten där de bor. Det stör mig och ger mig energi.«

I projektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Invigningen var formell, men känslosam. Det märktes att detta var en mycket stor dag för Bulongwa.

En annan höjdpunkt under deras besök var när vi tillsammans åkte ut till vårdcentralen i byn Utansiwa. Gästerna skulle vara med på vårt möte med byinvånarna och få undervisning om brännskador, som jag och min kollega Rose från Bulongwasjukhuset höll i. Mycket folk i färggranna kläder hade samlats på den gröna sluttningen. Utefter min erfarenhet och kunskap om landsbygden i området, är de flesta bybor ovana vid att ta till sig information. Allmänbildningen är låg, likaså utbildningsnivån, och vad de äldre i byn säger är i princip lag. Här gäller det att komma med enkel information och att dela den flera gånger, på olika sätt. Drama är ett klockrent sätt att förmedla kunskap. Denna gång hade jag även fått Tjörnbon Liselott att frivilligt ställa upp. Byborna tjöt av skratt när Liselott och Rose satte sig på bänken, låtsades dricka
öl och skrålade »Helan går«. De två började bråka och
Liselott föll i den fiktiva elden av pinnar som var bredvid. Jag hade innan dramat bett en frivillig gammal man från publiken att hjälpa till. När han inlevelsefullt stapplade fram med käpp och gav rådet att lägga kobajs på brännskadan (inte helt ovanligt), vilket i dramat gestaltade sig i form av geggamoja, var publiken på topp. Fler lokala »naturmedel« togs upp. Publiken fick därefter själva komma på vilka misstag som begicks under dramat utefter den undervisning de just fått. När vi väl gjort samma drama en andra gång, nu på ett korrekt sätt, kändes det som att byborna hade förstått.

Jag berördes av denna saliga blandning av skratt och allvar, av kulturer som möttes och de konstruktiva diskussionerna och kunskapsutvecklingen. För mig blev det tydligt hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Jag upplever det ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden och allt det andra suddas ut. Det finns kvar, men blir på ett annat sätt i mötet med varandra – inte nödvändigtvis enklare, men verkligare.

Jag kan inte låta bli att minnas vad vår käre Ulf Ekängen, EFS missionär i Dodoma, sagt vid flera tillfällen: »när människor möts händer det något«. Amen på det, Ulf.

FAKTA

Bulongwa Child­r­ens Home, BCH

Föreningen Bulongwa Childrens Home bildades när Anna Pettersson från Dyrön var aktiv i Tanzania och Bulongwa. Efter Annas bortgång valde föreningen att ge ett ekonomiskt stöd till EFS för anställningen av familjen Sandahl.

Vatten­projektet i Bulongwa

Projektet ägs av barnhemmet i Bulongwa.

Målet är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en månadsavgift för vattnet samt att privatpersoner i området kan få köpa vatten indraget till sina hem.

Inkomsterna beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott, där en handfull fattiga familjer varje år får installerat vatten utan kostnad.

Väckelsen i Hammarbykyrkan

På en höjd söder om Söder i Stockholm, med utsikt över den sentida nationalhelgedomen Globen ligger Hammarbykyrkan. På kontoret finns en bild på drottning Silvia tillsammans med Hammarbykyrkans präst, Annahita Parsan. År 2011, efter att hon delat sitt vittnesbörd i S:ta Clara, blev hon personligen inbjuden till slottet och fick berätta om sitt liv. Det var när hon tillträdde sin tjänst i Hammarbykyrkan, år 2012, som allt vändes upp och ned i kyrkan. Församlingen bestod tidigare av en ganska homogen skara av medlemmar i olika åldrar. Med Annahita kom en grupp perser som börjat samlas först i S:ta Clara och nu skulle få en hemvist i Hammarbykyrkan.

– Jag har för första gången fått uppleva en väckelse. Att se 25 personer döpa sig vid ett och samma tillfälle, hur många har sett det?, säger Göran.

De senaste åren har Hammarbykyrkan bestått av två separata EFS-föreningar. En svensktalande och en persisktalande. Nyligen startades en tredje förening för oromotalande. Alla tre föreningarna har samma gudstjänstordning men de hålls på olika språk och musiken varierar. Många människor kommer till tro och döps, inte minst muslimer. Annahita vill helst inte gå in på exakta siffror men något hände under förra året.

– De som redan kommit till tro började ta med sina vänner till kyrkan. Vissa har verkligen gåvan att vara apostlar och tar med nya till kyrkan, medan andra tar hand om dem som är nya.

Att döpa människor från andra religioner är inte problemfritt och kan få stora konsekvenser för den som konverterar. Inte minst under en asylprocess där det kan vara förenat med livsfara.

– Det är svårt och samtidigt inte. Jag kan mycket om islam utifrån min historia och jag kan även en hel del om bibeln. Jag vet om både islams och den kristna trons olika styrkor och svagheter. Vi talar aldrig om islam i Hammarbykyrkan men människor kommer som muslimer och går ut som kristna, säger Annahita.

Alla nya människor med olika bakgrunder har skapat nya utmaningar i Hammarby­kyrkan. Mestadels på det praktiska planet. Skyltarna finns numera på flera språk och gudstjänsterna tolkas från svenska till persiska och tvärtom. Just språket lyfter både Annahita och Göran upp som den största barriären föreningarna emellan. Ändå finns goda samarbeten på flera plan, erfarna medlemmar från den ursprungliga EFS-föreningen försöker hjälpa till med ekonomi och årsmöten medan de nya föreningarna kommer in med mycket energi och vilja att hjälpa till med det praktiska.

– Personligen har jag fått kontakt med en stor del av den persiska gruppen. Jag tycker om dem väldigt mycket och jag beundrar dem. Trots de svårigheter som många gått igenom har de en sådan värme, säger Göran.

Den nya tillströmningen har många fördelar men det innebär också att mycket arbete fördelas på få personer.

– Många människor som kommer hit är flyktingar. De har problem med uppehållstillstånd, behöver jobb eller har problem i hemlandet. Man vet inte hur man ska göra, vi har tomma händer men vi vet att Gud är med oss, säger Annahita

Orkar du eller blir det för mycket?

– Som ensam präst här ska man räcka till för alla, även för den svenska gruppen. Jag känner mig ofta otillräckligt och jobbar från morgon till kväll. Vi skickar ut missionärer utomlands och det är bra, men nu är missionsfältet här. Jag önskar att man kunde få mer uppbackning, säger Annahita.

I dag kommer runt 100 personer per samling, slår man ihop antalet gudstjänstbesökare  i de tre EFS föreningarna blir Hammarbykyrkan en av de mest välbesökta EFS-kyrkorna i landet.

Mission i Sverige har aldrig varit enklare

Jag föreställer mig Paulus blickandes ut över folket som kommit för att lyssna och lära känna Gud. Apostlagärningarna berättar för oss hur allting var nytt och där ny mark bröts som tidigare inte varit möjlig. När Paulus stod i tjänst var det allt han gjorde, hans fokus var på att göra det Gud hade befallt honom att göra. Det fanns inte tid att uppskatta och förstå arbetet som skedde i Rom eller hur samhället påverkades av hans predikningar.

Paulus verk sker i dag, om och om igen på olika platser runtomkring i världen. Afrika, Asien och ja, till och med i Sverige. EFS grundvalar står på missionen, att ta Guds ord och dela med oss villigt. Vår historia har i mångt och mycket färgats av historierna från fjärran och hur människor i andra länder på ett enkelt sätt tagit till sig av berättelsen om Jesus. Hur deras hjärtan har varit öppna, ja nästan längtat efter en kärleksfull relation till Gud.

EFS missionsrörelse har haft och kommer att spela en mycket tydlig roll i dagens samhälle. Mission är inte bara för de som är kallade att flytta fjärran. Mission är något Jesus tydligt ålade oss alla i Matteusevangeliet 28:19 »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.«

Sedan 2013 har Sverige haft ungefär 320 000 asylsökanden, där de största gruppernas medborgarskap härstammar från Syrien, Afghanistan, Irak och Iran. Människor som har flytt förföljelse, krig, terror och övergrepp. Samtidigt finns det en inneboende grundläggande tro på Gud hos dessa flyktingar som inte går att finna i ett sekulärt samhälle. Det handlar inte om att övertyga dem om att Gud finns. Det vet de redan. Det handlar om att visa att Gud är god. Att Gud dog för deras synder och att han älskar var och en så mycket att han offrade sin enfödde son.

Många söker upp mig personligen i Hammarbykyrkan. Rykten har gått om att det finns en präst som talar deras språk och som bryr sig. Som vill lappa deras trasiga hjärtan. Hoppet sägs vara det sista som lämnar en människa. Med det lilla hopp som de bär kommer de in genom våra dörrar och söker någon som kan hjälpa. Den farsitalande församlingen tillsammans med EFS Hammarbykyrkan arbetar för att var och en som hör Guds ord ska bli frälsta. Vi växer mer och snabbare än någonsin. Att missionera i Sverige har aldrig varit enklare.

Likt Paulus är vårt fokus att göra det Gud har befallt oss att göra. Vi bryter ny mark. Du får gärna vara med.

Årets rapporter visar ökad förföljelse av kristna

Världen plågas i dag av långvariga konflikter, många av dem med flera etniska och religiösa dimensioner. Krig och konflikter har skapat tragedier som bär huvudansvaret till att mer än 65 miljoner människor befinner sig på flykt inom eller utanför sina hemländer. Det demokratiska utrymmet saknas eller krymper i många länder, vilket gör det svårt för religiösa aktörer och andra i civilsamhället att verka.

Det är mot denna bakgrund som Open Doors årliga rapport World watch list 2017, WWL, måste läsas. Rapporten beskriver utvecklingen i 50 länder där förföljelsen av kristna bedöms vara värst och visar en dyster situation. Kristna får svårare att verka i samhället, kyrkor motverkas och förföljelse sker. Orsaker till ökad förföljelse är enligt rapporten en ökande religiös nationalism, militant islamism samt den ökade polariseringen mellan radikala grupper och totalitära regimer i Mellanöstern. Beskrivningen av den svåra situationen för kristna i Etiopien och Eritrea, båda länder med kristen majoritet, nyanserar förståelsen av de olika sammanhang och orsaker som ligger bakom förföljelse.

Kyrkornas världsråd, KV, publicerade i november 2016 rapporten The protection need of minorities from Syria and Iraq. Deras rapport beskriver situationen för minoriteter, ger en historisk bakgrund och en utökad kontext kring den religiösa och etniska förföljelse som förekommer i länderna. Den etnoreligiösa uppdelningen och strider mellan olika muslimska grupper har gjort att alla minoriteter blivit mer utsatta. I vissa områden har kristna, yazidier och andra religiösa minoriteter förföljts av terrorsekten IS och dödats för sin tro. I Irak sker våld och förföljelse även mot muslimer för att de tillhör en annan inriktning, något som drabbat både sunniter och shiiter. Trots att både WWL och KV ser vissa positiva tecken i det faktum att kristna kan börja återvända när IS fördrivits är situationen fortfarande svår för våra förföljda trossyskon. Framtiden är tillsvidare oviss och som vår ärkebiskop nyligen sa efter sitt besök i Irak: »När IS är militärt besegrat måste också dess extremistiska ideologi bekämpas.«

WWL är en viktig rapport som genom att sammanfoga en mängd studier med egen insamlad information ger en bild av hur situationen för förföljda kristna ser ut i olika länder. En sådan bredare bild av situationen för olika religiösa grupper kan också fördjupa förståelsen av situationen för kristna.

I regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter uttrycks en vilja och ambition att arbeta med religions- och övertygelsefrihet, men ännu återstår att se hur detta följs upp i rapporter och strategier. Kyrkornas världsråd lyfter fram svårigheterna som bristen på tillit mellan grupper medför. Det är något som måste överbyggas för att dialogen mellan religiösa grupper ska kunna föras så att människor har möjlighet att återvända i säkerhet och även möjliggöra en framtid för alla i Irak.

Lighthouse – ett ljus mitt i Addis Abeba

Det är eftermiddag, hemma i sitt vardagsrum sitter några av de grabbar som numera bor på Lighthouse. Vi möts för ett samtal om livet, om skillnaderna mellan då och nu. Teven i hörnet visar fotboll, men ingen verkar särskilt störd av att vi ägnar oss åt annat en liten stund. Det råder en uppsluppen, men lite nervös stämning när vi slår oss ner för att prata om vad det betytt för dem att få en ny möjlighet i livet.

Tadesse är den som är ivrigast att berätta:

– Här har jag fått så mycket gott, men det bästa är att jag fått lära känna Jesus och lära mig om Bibeln. Tidigare, när jag bodde på gatan hade jag bara hört talas om Jesus, men här har jag fått en förståelse för hur Kristi kropp fungerar. När vi delar våra liv med varandra så blir Kristi kropp synlig här mitt ibland oss. På det sättet har jag lärt känna Jesus. Och det vill jag visa för andra, så att fler får lära känna honom.

Det är organisationen Hope for Children in Ethiopia, HCE, som driver Lighthouse. HCE bildades ursprungligen som den diakonala grenen av Win Souls for God, WSG, men är sedan två år helt och hållet en separat organisation. EFS har på olika sätt funnits med längs hela den spännande resan från det att Yonas Tesfaye och de andra ungdomarna från Entotto-församlingen bildade det som blev WSG och småningom HCE. Från allra första början har inriktningen varit att rädda barn och unga från ett liv på gatan till en tryggare tillvaro och en levande tro på Jesus.

– Jag bodde på gatan i över ett år, då när jag var i tolvårsåldern, säger Tadesse.

Adugna fyller i för att förklara hur det är att bo på gatan:

– Jag kan bara säga att det är ett hårt liv. Jag minns särskilt hur det var på regntiden när allt var blött och kallt. Det var förfärligt.

Tadesse fortsätter sin berättelse:

– Efter ungefär ett halvår träffade jag Yonas och hans medarbetare. Successivt lärde vi känna varandra och jag började långsamt få förtroende för dem. Någonstans där började jag ana vad ett kristet liv kan vara. De blev mina förebilder. Nu har jag bott här i åtta år och fått möjlighet att gå ut skolan och till och med kommit in på universitetet i Gondar, som är min hemstad.

Ögonen lyser av stolthet när han berättar om studiemöjligheten.

– Huvudanledningen till att jag bodde på gatan var att mina föräldrar inte hade råd att ta hand om alla sina barn. Därför drog jag mig hit till Addis Abeba i förhoppningen om en bättre tillvaro. Nu tror de inte att det är sant att jag skulle kunna läsa på universitetet.

Eftermiddagen övergår till kvällsskymning samtidigt som Mikias sammanfattar sin resa.

– Innan jag lärde känna Jesus var mitt liv verkligen eländigt. Här på Lighthouse har jag fått mat, kläder, utbildning, men det bästa är att jag fått lära känna Jesus. Just som namnet HCE antyder är detta en plats där jag fått ett nytt hopp. Oavsett var jag tar vägen nu har jag Jesus. Jag är en ny skapelse. Jag kom från mörkret och nu har jag fått ljus i mitt liv. Jag vill tacka Gud för allt detta.