S:ta Clara kyrkas nye direktor

Hur var det?

– Det var en stor glädje. Det var barn med lovsångsflaggor och människor av många olika nationaliteter på plats. Jag tycker alltid att man får två eller tre klasser högre än man förtjänar när man är i S:ta Clara kyrka.

Hur är det att vara tillbaka nio år efter att du slutade som ungdoms- och lovsångspräst i församlingen?

– Det är en stor förmån och nåd. Förra gången gick jag mycket i skolan – i böneskolan, evangelisationsskolan och diakoniskolan. Den här gången har jag ett uppdrag och en roll som jag längtat efter.

Hur vill du utveckla församlingen och dess arbete?

– Min vision är trefaldig. Den första är bönen »Herre, reformera kyrkan«. Genom S:ta Claras hundratals eller tusentals studiebesök från andra församlingar skulle jag vilja bygga ett mentorskap och hjälpa församlingar att komma till skott i sitt arbete. Det andra är att nå Stockholm med evangeliet och det tredje är att ha hälsa och tillväxt i vardagskyrkan – i bön, diakoni, evangelisation och gudstjänst. För att lyckas med detta bör prioriteringsordningen vara den omvända, att mest tid läggs på vardagskyrkan.

Vad tar du med dig för lärdomar från din senaste tjänst i Bäckbykyrkan i Västerås?

– Att det finns en stor skörd, att många människor kan komma till tro på Jesus. Människor längtar efter en relation med Jesus och att bli aktiva i församlingen. Det är inte så tungrott som man tror.

Vad tycker du att andra församlingar kan lära sig av S:ta Clara kyrkas arbete?

– Att göra. Evangelisation, diakoni och bön är inte främst något vi borde göra utan en nåd att få göra. Det är viktigt att fundera på hur ett arbete görs, men ännu viktigare är att bara komma igång. Det finns en glädje i att få göra i stället för att bara känna till.

Nu är Azita präst

Den 21 februari prästvigdes Azita Saraii i Västerås domkyrka – 17 år efter flykten från Iran som blev starten på en annan resa, från muslim till kristen.

– Herren är trofast. Prästvigningen var fantastisk och jag kände verkligen att Herrens närvaro var med mig, säger hon.

Azita är anställd i EFS Mittsverige och
arbetar i Bäckbykyrkan i Västerås och med den farsitalande gruppen i Klara kyrka i Stockholm.

En längre intervju med Azita i Budbäraren #3 2016 finns att läsa här.

Kärleken tog Östersund med storm

I början av november anordnade Östersunds EFS-, EFK- och pingstförsamling konferensen »Gud hjärta Norrland«. I år hade konferensen ett tydligt fokus på att göra något för hela staden och därför var den nyligen omvände rapparen Sebastian Stakset en av talarna. Samtidigt vill EFS-prästen och konferenschefen Marie-Louise Nilsson poängtera att konferensen inte handlade om några »supertalare«.

– Den handlade om Jesus och den lokala kyrkan. Vi fick utmanande undervisning och vi fick se människor ge sina liv till Jesus och bli befriade ifrån mörkrets makt.

Förutom att nå ut till Östersundsborna hoppades arrangörerna också att konferensen skulle skapa ny missionsiver hos stadens kristna. När Marie-Louise ser tillbaka på de fyra dagarna, är hon övertygad om att många blev inspirerade till att evangelisera mer.

– Jag såg en stark längtan hos många att få nå ut med evangeliet och få se människor komma till tro, jag såg tårar som trillade sakta ner när vänner gick fram för att ta emot Jesus.

Richard Ahlberg som jobbar som smågruppskoordinator i EFS och Pingst är övertygad om att det viktigaste arbetet är det som sker efter konferensen: uppföljningen av vad Gud har gjort.

– I Guds värld, precis som i denna, föds man in. Därför måste vi kristna som gått före kunna ikläda oss barnmorskans roll och hjälpa till i själva födsloprocessen. Därefter behöver vi också agera andliga fäder och mödrar.

Redan dagen efter konferensens slut inbjöds alla som tagit emot Jesus till en uppföljningsträff. Där erbjöds olika fortsättningsalternativ: Alphakurs för vuxna och ungdomar; en kurs särskilt riktad till nyfrälsta; möjligheten att få samtala med en erfaren kristen utifrån en specifik frågeställning. Uppföljningsträffen upprepades sedan två dagar senare och de erbjudna kurserna startade samma vecka eller veckan därefter.

– Att påbörja uppföljningen så snabbt som möjligt är viktigt för att det nya livet inte ska hinna slockna. Vår erfarenhet är dock att inbjudan till uppföljningssamlingar i sig inte räcker för att den nyomvände ska välja att gå vidare. Den allra viktigaste faktorn för att den nykristne ska etableras i den kristna gemenskapen är personliga relationer, säger Rickard.

Marie-Louise är glad över att stadens församlingar står tillsammans i uppdraget att nå Östersund med evangeliet.

– Vi gör det som Kristi kropp. Vi rör oss framåt och utåt, för människornas och stadens skull.

Gud hjärta Norrland

  • Vad: En konferens anordnad av Östersunds EFS-, EFK- och pingstförsamling
  • Tema: En för alla, alla för en
  • Plats: Pingstkyrkan Östersund
  • När: 2–5 november
  • Talare: Sebastian Stakset, Hans Weichbrodt, Marie-Louise Nilsson och Christian Lennartsson​

»Har jag modet till förändring?«

Frosten glittrar i förmiddagssolen när 17 personer i olika åldrar samlas på EFS Sundet vid Luleälven. Kommuniteten Senapskornet och Älvsby folkhögskola har bjudit in till en kursdag i ämnet Hållbart liv. Ett brett ämne som väcker reflektion.

– Jag längtar efter ett liv som jag kan stå för, ett rakt igenom ärligt liv där jag kan ha genuina relationer. Jag vill vara en del av en positiv samhällsutveckling, gällande både människor och miljö, säger Helena Dahlberg, en av kursdeltagarna, och Mikael Dape­frid fortsätter:

– Det är lätt att bli blind när vardagen och livet bara rullar på. Den här dagen blir en paus, ett tillfälle för gemenskap och goda samtal.

Kursdagen varvar föreläsningar med diskussioner i smågrupper och tid till personlig reflektion. Josh och Elisabeth Armfield från Senapskornet delar utifrån Bibeln tankar om gemenskap, vila och arbete. Elisabeth ser kommunitetsliv som ett av många sätt att leva hållbart och enkelt. Fördelen är att man får stöd av de människor man bor med.

– Men det är alltid en utmaning att leva nära inpå andra människor. Det kan vara svårare att älska när man ser alla brister, både andras och sina egna. På så sätt är det som att leva i en familj.

Mikael menar att en av utmaningarna med att leva ett hållbart liv är vi själva.

– Vi är en tillgång, men bär också på en brustenhet. Det är svårt att se invanda mönster och det finns även en förväntan utifrån, »gör så här, ha de här grejerna«.

Helena instämmer:

– Det är som att vi har ett kontrakt med samhället hur livet ska levas och det kan vara svårt att göra andra val, till exempel när det kommer till tempo och arbetsliv.

Dagen har väckt nya tankar. Bland deltagarna uttrycks en längtan efter att omsätta lärdomarna i praktiken och lära sig mer. Kärnan i ett hållbart liv är perspektiv, enligt Mikael:

– I min vilja att leva som kristen väljer jag Jesusmåttstocken, det bibliska perspektivet blir utgångspunkten för hela mitt liv. Sedan är frågan om jag har modet till förändring?

Hållbart liv – En kursdag den 21 oktober på EFS Sundet i Luleå.

Ett samarbete mellan Kommuniteten Senapskornet och Älvsby folkhögskola. Ett återkommande tema på Älvsby folkhögskola, en långkurs i ämnet planeras för hösten 2018.

En dag i rörelse

Årets »Riktad«, EFS Sydsveriges och Salt Sydsveriges konferens, blev en dag i rörelse i samspel med Gud och varandra. Man fick höra om vad det innebär att vara en missionsrörelse, en Jesusrörelse, en lovsångsrörelse, men även om hur man är en pionjärrörelse. Undervisningen från talarna Martin Alexandersson från EFS Sverigeavdelning, Mark Cotterill från Frälsningsarmén i Helsingborg och Lennart Hall från David media gav deltagarna mycket att fundera på. Lovsången och bönen berörde på djupet.

Dagen avslutades med att det populära Café Hembakat dukade upp inte mindre än 15 olika bakverk till fikat efter gudstjänsten. Deltagarna fick då möjlighet att reflektera över dagen och samla ihop sina tankar för att ta dessa med sig hem till sina lokala sammanhang. Det blev en dag i rörelse – även i tanken.

Varför valde du att komma till Riktad?

– Det är spännande att få tala om lovsång kopplat till evangelisation och pionjärarbete. Lovsången tar oss till källan, Jesus, och ger oss den drivkraft vi behöver. Jag har själv blivit utmanad i dag. Så det har verkligen handlat om att ge och ta, säger Lennart Hall, en av talarna.

Vad har Riktad gett dig?

– Jag har länge bett över hur jag kan tjäna människor. Jag kom till Riktad för att få inspiration, men trodde inte att jag skulle få mitt bönesvar här. Jag har fått en nöd för människorna hemma i Hörby. Det känns som om något stort är på gång, Ania Andersson från Hörby.

Västerbotten utan distriktsföreståndare

Det är onsdag eftermiddag på EFS Västerbottens kansli i Umeå. I skrivande stund har en månad passerat sedan deras distriktsföreståndare, Kristoffer Hedman, lämnade sin tjänst och ingen efterträdare har synts till. Ännu har ingen sökt tjänsten. Trots det låter sig kollegerna inte nedslås, stämningen är god och skrattet finns nära till hands.

Arbetslaget har delat upp de mest akuta uppgifterna mellan sig för att klara sig en tid utan distriktsföreståndare. I detta har styrelsen samt EFS Västerbottens ledningsgrupp fått ökat ansvar.

– Detta är ingen långsiktig lösning, både på grund av den ökade arbetsbelastningen och att det strategiska arbetet blir lidande utan distriktsföreståndare, men det finns mycket som har tagit lång tid att bygga upp, vilket gör att det inte heller kommer att rasa i första taget, säger Göran Berglund, it–ansvarig.

– Det finns en stor styrka i att vara ett bra team, vi är många som har jobbat ihop länge och nu även några nya som bidrar med ny energi, säger Magdalena Sandberg, distriktskonsulent.

Gemenskapen och gruppdynamiken är en av förutsättningarna för dem att klara av denna undantagsperiod.

– En distriktsföreståndare ersätter aldrig en annan, utan tjänsten formas efter personen som får den och sedan täcker teamet upp resten, säger Eva Bäckström, ekonom.

Förslagen kring varför ingen sökt tjänsten är många, bland annat nämner de att det finns gott om tjänster att söka inom Luleå stift.

– Det finns många olika faktorer som påverkar. Kanske föredrar de flesta präster församlingsarbete framför organisations­frågor. Sen handlar det förstås också om kallelse,
säger Lotten Markström, personalhand­läggare och informatör.

– Jag tror att många tycker tjänsten är för bred, säger Leif Holm, utvecklingskonsulent, vilket inte får fullt medhåll:

– Många kanske tror att den är för bred, men egentligen är den idealisk för en person som vill utveckla, säger Eva.

– Det kan vara en god växtplats för den som är ny i arbetslivet också, tänker jag, man får se många olika sammanhang och det är ett bra team att växa i, säger Magdalena.

Skulle det finnas en önskelista på egenskaper hos den kommande distriktsföreståndaren är det en lagspelare som önskas. Runt bordet ges också förslag på personlighetsdrag som inspiratör, en som vill bygga kyrka på nya sätt, med viljan att värna relationen till Svenska kyrkan och samtidigt stå upp för det som EFS kan bidra med.

– En person som ser relationer som viktiga, är målinriktad och vågar vara ledare. Någon som både kan kliva fram och törs vara obekväm men samtidigt är mån om relationerna. Och som sagt detta med att vara kyrka på olika sätt, att tänka nytt och ändå behålla det goda i det gamla, önskar Leif och Birgitta Bergner, distriktskonsulent med musik och scoutuppdrag, fortsätter:

– Det behövs en person som kan få med sig medlemmarna och inte kör över. Distriktets roll är ju inget eget race utan att fånga in gräsrötterna och se vad som är på gång.

Det livliga samtalet börjar gå mot sitt slut. Den fortsatta arbetsdagen kallar, men det finns något som ännu inte har lyfts fram, och Göran betonar avslutningsvis:

– Vi vill bidra med de krafter och de kunskaper vi har för att utveckla EFS. Vi har valt att inte nu gå in i den nya organisationen och därför tror jag det är viktigt för EFS:are runt om i landet att veta att vi vill samverka och vara aktiva i EFS-rörelsen som helhet. Som det ser ut nu har vi inte samma möjlighet, så vi hoppas att vi snart får en ny distriktsföreståndare.

Pigg 100-åring med modig historia

Första världskriget härjade för fullt, Sverige skakades av blodiga demonstrationer och hungersnöd.

Mitt i denna gungande värld satt en liten samling människor i en lånad lokal i skånska Ängelholm och fattade ett för dem stort beslut – att bilda en EFS-förening. 100 år senare är det fullt med folk på gräsmattan utanför EFS-kyrkan. Jubilaren har valt att fira seklet med en barnfest, dans- och sånguppträdanden och ett stort tårtkalas.

Oscar Hedman ser sig omkring och konstaterar att det är ett stort engagemang den här dagen.

– Det är många som verkligen gör sin grej och går in för det helt och fullt. Det är kul att se så många gåvor komma till användning, säger han, nuvarande ordförande för föreningen på Metallgatan.

Vid ett av de vita trädgårdsborden sitter veteranerna Gun och Sven Persson. De gick med i föreningen 1977 när samlingspunkten låg på Villagatan.

– Vi kom som den första unga nya familjen och blev väldigt varmt välkomnade. Vi bjöds ofta hem till folk, minns Gun.

Hon tror att EFS har haft stor betydelse för Ängelholm.

– Det är kyrkans ansikte utåt i stan känns det som, något många känner till.

Tio år senare landade även Kajsa och Bengt Starfelt i gemenskapen.

– Då var vi en traditionell EFS-förening. Det är vi på ett sätt även nu, men vi har vågat ta in nya uttryckssätt, säger Kajsa när hon ombeds jämföra då och nu.

Att man lyfter fram barnen är dock inget nytt.

– Vi började med musikaler redan under tiden på Villagatan. Det fanns många barn då som vi satsade på. Sedan kom det ett gäng i början av 2000-talet som ville ännu lite mer, då blev det fler kreativa inslag.

Folk samlas framför scenen där Elin Bemark har tagit plats vid mikrofonen. Sångerskan och musikalartisten är tillbaka i sammanhanget där karriären började.

– Jag sjöng på gudstjänster, var med i Kulla gospel, scouterna och tonårsgruppen TG. Villagatan var som en extra familj när jag växte upp och där fanns många kompisar. Det är väldigt roligt att få vara med på detta kalas och träffa gamla vänner, säger Elin efter sitt framträdande.

Nu blickar 100-åringen framåt. I mitten av september samlas medlemmarna för att lägga upp strategin om nya steg. Än har jubilaren inga ålderskrämpor.

EFS Ängelholm

I slutet av 1800-talet började missionsvänner samlas till predikan och söndags­skola i prästgården. Därifrån blev de utsparkade och byggde därför år 1896 ett missionshus på Östergatan.

Efter en tvist kring vilka predikanter som var välkomna lämnade en grupp människor gemenskapen och började samlas själva. Den 14 juni 1917 bildade utbrytargruppen den EFS-förening som nu firar 100 år. 1930 stod huset färdigt på Villagatan.

När föreningen blev för trångbodd valde medlemmarna att dela på sig och 1997 invigdes samarbetskyrkan S:t Mikael. 2005 flyttade de som var kvar på Villagatan ut till Metallgatan där en ny kyrksal stod klar året efter.

Elva år med EFS största distrikt – nu tar Kristoffer sikte på församlingstjänst

Kristoffer Hedman var 35 år när han lämnade sin tjänst som ungdomspräst i EFS Skellefteå och började på kansliet i Umeå. Han ansågs ung, omkring 20 år yngre än tidigare distriktsföreståndare, vilket var en god egenskap enligt distriktet, som önskade att fokusera allt mer på barnfamiljer.

– Min önskan har alltid varit att det ibland skulle få vara lite mer lekfullt, det här med tro och kyrka. Ibland är det mer dröm än verklighet, säger Kristoffer.

Teater och kreativa uttryckssätt ligger honom varmt om hjärtat. Utifrån det bär han en önskan att genom sitt sätt att vara kunna visa på olika sätt att vara ledare. Ett tydligt exempel på detta är den resväska som Kristoffer inför så gott som varje predikan har fyllt med ett särskilt innehåll.

– Det har blivit min grej. För mig är det nästan ett misslyckande om jag predikar utan väskan med sakerna i. Har jag inte den vill jag gärna att det ska vara en samtalspredikan eller på något sätt öppna upp för att det inte måste vara riktigt så som det alltid har varit.

Det symbolspråk som alltmer kommit att influera kyrkor och gudstjänster, som ljus­tändning och att skriva bönelappar, ser han som ett stort plus.

– Jag är väldigt förtjust i Pingstdagens formulering att »var och en hör vi om Guds stora gärningar på vårt eget språk«. Det är också vårt ansvar, tänker jag, att på en mångfald av olika sätt visa på Guds mäktiga gärningar, säger han och frågar sig:

– Ibland funderar jag på om vi håller på att tystna? Håller de kreativa uttryckssätten på att minska? Jag tror det är ganska allvarligt om de språk som vi talar om Gud på i vår rörelse smalnar av.

Om ett mål genom åren som distriktsföreståndare har varit att förespråka lekfullhet, är att motverka gamla hjulspår ett annat. Han ser det som en del av sin yrkesroll att visa på fler perspektiv och väljer att inte fokusera på negativa trender.

– Det som motiverar att komma upp ur hjulspåren är ju att få syn på någonting annat som känns mer lockande. Förändring är alltid jobbigt, men om det du ser framför dig väger mer än det jobbiga, får du drivkraft till att förändra situationen.

Han är noga med att påpeka att det inte handlar om att göra något annorlunda bara för sakens skull, istället måste kärnan vara det grundläggande uppdraget.

– »Kristi kärlek tvingar mig« står det i Korinthierbrevet, men det finns en översättning som säger »Kristi kärlek motiverar mig«, och tänk att få leva med det perspektivet – att Kristi kärlek får ge motivation till att vårda mina relationer, förvalta miljön, jobba på mitt lärjungaskap, med mera.

Att förändringsprocesser kan vara både berikande och påfrestande på samma gång, har lärt Kristoffer vikten av att bjuda in andra. För honom blev det extra påtagligt i arbetet med att överföra retreatkonceptet från den norska familjeretreatgården där Kristoffer under sin studietid tillbringade ett år som volontär. Deras arbete och vision att »vilja ställa till rätta Gudsmöten för alla åldrar« har gjort stort intryck på honom, och drömmen att få prova detta på hemmaplan hade han burit länge.

– Första året var det väldigt mycket »så här tycker jag att vi ska göra«, och eftersom jag var den med mest erfarenhet därifrån drev jag igenom många av mina idéer.

År två däremot, hade de andra fått påverka visionen och retreaten omformades utifrån de lokala förhållandena.

– Det var mycket bättre, men det var en gans­ka jobbig process att släppa in de andra och låta dem påverka min dröm. Första året var bra, men andra året blev ännu bättre och det gäller att se hur vi tillsammans kan berika varandra.

Det är med lätthet han delar sina tankar, men även distriktsföreståndarrollen innehåller sina utmaningar.

– Stefan Holmström är den ende chef jag har haft som jag har blivit riktigt arg på och tydligt sagt det till honom. Det var i början av hans missionsföreståndarskap som han, enligt mina ögon, gjorde en väldigt klumpig grej. Jag var arg. Och att säga till honom var en av de bästa sakerna jag har gjort.

Även om han så här i efterhand menar att allt han sa kanske inte var det klokaste, var konfrontationen värdefull och gjorde att han och Stefan fick reda ut saker och be om förlåtelse, vilket ledde till en ökad förståelse samt fördjupad relation till varandra.

– Jag upplever att det sedan dess har funnits en grund där vi kan komma i konflikt med varandra och att relationen rymmer det, det går att tycka olika och bli arg eller irriterad. Jag uppskattar Stefan väldigt mycket, både som ledare och chef.

Nu gör Kristoffer sig redo för att åter stå i församlingstjänst och ser fram emot att få ägna sig alltmer åt mötet med församlingsbor, förkunnelse och något färre sammanträden.

Vilket EFS ser du fram emot att möta i din nya tjänst?

– Jag vill inte se det som att jag ställer mig på andra sidan, men jag gläds åt de människor i EFS som vill vara med och ta ansvar. Det finns ibland exempel på när Svenska kyrkan lokalt har fattat beslut utan att prata med sin EFS-förening, vilket har väckt reaktioner från EFS:arna som aktivt vill både tycka och göra istället för att bara säga »låt gå«. Vi behövs, både EFS och Svenska kyrkan, för att tillsammans slipa fram det bästa hos varandra.

Upplev Mossebo redan nu – i Minecraft

Det stora scoutlägret Patrullriks kräver mycket förarbete. Lägret samlar mer än tusen scouter vart tredje år och i sommar är det åter­igen dags.

– Vi är ett par nördar som omedelbart när vi såg loggan tyckte det kändes som en kul idé. Huvudskälet är att vi tyckte det vore roligt om man kunde få besöka lägerområdet redan innan lägret, säger Simon Simonsson.

Vilka har byggt detta och hur lång tid tog det?

– Det är till största delen jag, mina söner Joel och Isak och deras kompisar. Sedan har vi några andra funktionärer med hög Minecraft-kompetens som hjälpte till att fixa med alla »regler« till servern. Vi sammankallade även scoutkåren i Mossebo som under en eftermiddag byggde upp de sista detaljerna. Totalt sett har det tagit ett par månader för oss att slutföra, säger Simon.

Dessa datakunniga scoutfantaster har byggt det virtuella lägerområdet i storlek 1:1. Tanken är att det ska ta ungefär lika lång tid att gå från punkt A till punkt B i Minecraft som det gör i verkligheten. I övrigt är det inte en exakt kopia av hur Mossebo kommer att se ut i sommar.

– Tanken är att man som gäst kan komma in och vara med och bygga. Det kommer att se ganska annorlunda ut, med andra ord. Man har ju lite större möjligheter att blidka fantasin i Minecraft.

Vilka detaljer är ni mest nöjda med?

– Det är väl främst två saker. Dels vår lilla Patrullrikshimmel, där hamnar man när man ansluter till servern eller om man dör i spelet. Ja, man måste äta ordentligt, annars kan det gå illa. Det andra är vår extremt avancerade serverregelspark som tyvärr är osynlig för den som ansluter.

Hur skulle du beskriva Minecraft?

– Minecraft är ett spel som från början startade som ett hobbyprojekt av svensken Markus »Notch« Persson. Spelet blev en omedelbar succé som för bara ett tag sedan köptes av Microsoft för hisnande 16 miljarder kronor.

Vågar leda visionärt – Marie-Louise tror på tillväxt

Vi korsar torget i Östersunds centrum. Det är gångavstånd från EFS-kyrkan, där Marie-Louise Nilsson jobbar, till ett kafé nere på stan. Människor passerar i sin vanliga vardagsbubbla medan hon engagerat berättar för mig om denna växande småstadspärla.

– Östersund är på gång, många flyttar hit och staden växer, men kyrkorna hänger inte med, säger Marie-Louise.

Mycket av det hon ser hända i Östersund är fräscht och andas nytänk, medan kyrkorna fortsätter i gamla traditioner och vanor.

– Jag tror att människor längtar efter gemenskap. Församlingen är egentligen den enda föreningen som finns till för de människor som ännu inte är där, hela tanken är ju att nå de förlorade.

Det var som åttaåring, när hennes vän Karna frågade om hon ville följa med till det lilla missionshuset i Tollarp på FGPG (flickgrupp, pojkgrupp), som Marie-Louise för första gången mötte EFS och kristen tro. Efter några år i andra kyrkor upplevde hon en kallelse tillbaka till EFS, som ledare.

– Jag ville vara i en missionsrörelse och i en väckelserörelse. Det är våra rötter, det är det som EFS är.

Hennes drivkraft handlar om att få verka för Kristi rikes framfart genom att drömma stort och bygga djupt. Det är både livligt och med innerlighet hon svarar på min fråga om tre nycklar för tillväxt – bön, målmedvetenhet och att våga tänka stort, blir hennes svar.

– Det är när vi vågar sätta tydliga mål som vi också får något att jobba mot, då kan vi börja röra oss i en riktning framåt. Bara genom att börja prata om att vi vill växa så händer det något. För att bli fler behöver vi också gå utanför vår bekvämlighetszon och våga testa nytt.

Väl framme på fiket berättar hon, på sin klart klingande skånska, om drömmen att ha Alpha-kvällar här, mitt där stadens människor befinner sig, utanför kyrkans väggar.

– Varenda missionsvän skulle gå en Alphakurs, för de är så extremt bra. Du får med dig allt det här med Bibeln, bönen, kyrkan, hur jag ger min tro vidare till andra och den Helige Ande är det tre pass om. Ja, livet med den Helige Ande, vem behöver inte mer undervisning om det?

Vårt samtal leds in mot lärjungaskap, ledarskap och undervisning – har det blivit en generationsfråga? Ledarskolor, seminarier om lärjungaskap och introduktioner för lägerledare är konkreta exempel på ofta ungdomsinriktad undervisning, men hur ser det ut för en vuxen målgrupp?

– Ledarskap behöver vi prata om på alla arenor. Varje kristen är ju en ledare, vi är alla Kristusbrev som leder människor fram till Jesus.

Allt från ens arbetsplats till fritidssyssla eller bostadsförening är platser där vi som kristna är kallade att vara ledare. För att detta ska vara möjligt behövs både verktyg och förebilder i vardagen.

– Vi är en lekmannarörelse och i det ingår att bemyndiga människor, i ansvar, gåvor och tjänst. Det är jätteviktigt att tjäna praktiskt, men vi behöver också få fram förebedjare, dem som leder i tillbedjan, profeter och de med andra gåvor för att få se fler växa i sitt lärjungaskap.

Vad krävs för att komma dit?

– Om vi skulle börja med att sluta säga »så här har vi alltid gjort« och istället våga satsa på något nytt och in­novativt, kanske med risken att misslyckas, vore det stor skillnad. Vi måste våga göra sånt som ingen annan gör för att nå dem som ingen annan når.

För att våga nya vägar behövs de som gått före. Som nybliven kristen var det de några år äldre ledarna som fångade Marie-Louises intresse. På samma sätt som tillväxt mår bra av tydliga mål behövs förebilder, att hitta de personer vi kan ta rygg på och se upp till. En god förebild vågar släppa fram andra och sprider Kristusdoft, menar Marie-Louise. Hon minns särskilt en äldre man vid namn Albin som kom till i EFS-kyrkan Ängelholm, där Marie-Louise tidigare jobbat som präst. Under hans första gudstjänst fanns inslag av både rökmaskin och ett gäng sportfantaster som spelade fotboll genom hela kyrksalen.

– Jag vet att jag tänkte »han kommer aldrig att komma hit igen«, men han sa bara efteråt att »jag känner igen tonen, Marie-Louise« och så var det också kring musiken. Även om det inte alls var hans stil, kunde han uppskatta texterna och teologin.

Det är nu två år sedan hon flyttade hit från Ängelholm med sin familj. För dem var det ett stort steg att lämna Skåne för det nya som väntade dem, ett steg utanför bekvämlighet och trygghet.

– Vi bröt upp från en församling som vi älskade och från ett hus som var i princip färdigrenoverat. Där hade vi kunnat ha det hur bra som helst i många år. Det är också utmanande att ta beslutet att flytta och gå i tro, särskilt med ansvar för tre barn som inte ville lämna Skåne. Det var den absolut värsta kvällen i våra liv när jag och min man berättade att vi skulle flytta. De äldsta barnen bara grät.

I detta ser hon EFS första missionärer som stora förebilder, de flyttade utan att veta vad som väntade. Hon menar, att om vi som kyrka väljer de säkra korten klarar vi oss utan Gud, men för varje steg som är lite utanför det vi själva behärskar blir beroendet allt större.

– Största faran mot vår tro är trygghet. Vi säger att tron ger mig en sådan trygghet, det är jätteviktigt och vi får vara trygga i vår identitet som Guds barn, men vi har blivit trygghetsnarkomaner. Det har ätit sig långt in i kyrkan och i mitt liv också.

Tryggheten har på många sätt blivit en avgud när det största i att vara med Jesus är att det ger en trygghet istället för att handla om honom som är världens frälsare, menar Marie-Louise. Hon tror att vi skulle må bra av att utmanas mer, men allt för ofta fastnar vi i rädsla för förändring.

Vad gör dig rädd?

– Jag är rädd för att inte stå i Guds vilja, att slarva bort mitt liv och inte göra det som är väsentligt och viktigt. Livet går så fruktansvärt snabbt och jag vill verkligen påverka någonting, få bygga något som är mycket större än mig själv – och det är Guds rike.

Hon beskriver ett ledarskap som kräver mod – mod att våga testa nya vägar och vara en förebild för flocken. Trots att det kan vara tufft och väldigt blåsigt, vet hon att det är vad hon vill. Och modet hämtar hon från Herren.

– Det låter ju väldigt klyschigt, men han har inte gett oss modlöshetens Ande, utan kraftens och kärlekens Ande.

Kallelsen driver henne, även om det stundom låter lockande att leva ett annat liv.

– Ibland känner jag att det hade varit skönt att bara dra täcket över huvudet och titta på någon tv-serie tills hjärnan helt försvinner, men jag vet att jag hade klarat det i två dagar, sedan hade jag bara längtat tillbaka.

Har det varit värt det?

– Det finns ju yrken med mycket bättre villkor, mycket bättre lön, mycket bättre arbetstid, så du måste ha något annat som driver dig. Där bottnar allt i Jesu kärlek. Det är hans kallelse, och samma nåd som gäller för alla andra gäller också för dig.