Enkla och kärnfulla – därför sjungs Lina Sandells psalmer

Prästen och psalmförfattaren Per Harling skulle välja ut ett 40-tal favoritpsalmer till en psalmbok med svenska psalmer på engelska, tänkt för sammanhang där det ge­men­samma språket inte är svenska. »Swedish Hymns« fick den heta, och den kom ut 2016. Fyra Lina Sandell-
psalmer kom med.

– Det var inte svårt att välja, säger Per. »Tryggare kan ingen vara« sjungs vid så gott som varje dop, och »Blott en dag« och »Bred dina vida vingar« är två av våra vanligaste begravningspsalmer. Alla tre finns med i psalmböcker i USA. Eftersom »Jesus för världen« är en av våra mest sjungna fastepsalmer tog jag med den också. Det fanns ingen översättning av den, så jag gjorde en.

Den är dessutom en av hans egna favoriter:

– När jag sjunger den tåras alltid mina ögon. Jag tror att det beror på kombinationen av den enkla melodin som pendlar mellan moll och dur, och texten som trots sin anknytning till fastetiden är så fylld av glädje.

Det har skrivits många psalmer sedan 1800-talet. Hur kommer det sig att just Lina Sandells fortfarande finns med?

– De beskriver tron på ett bra sätt. De uppmanar oss att vara nära Jesus. Min favorit är »Bred dina vida vingar« – den är så fylld av kärlek och omsorg, säger Anette Danielsson som är kyrkomusiker i Norra Tjusts pastorat i Gamleby.

– »Blott en dag« sjungs mest vid begravningar hos oss, men också vanliga söndagar när den passar in i temat, säger Sofia Falk som är kyrkomusiker i Brämhult i Borås. Den, »Tryggare kan ingen vara« och »Bred dina vida vingar« kan många här. Vi sjunger dem ofta på våra äldreboenden. De ger tröst, glädje och trygghet.

Anna-Lena Josefsson är musikpedagog i Björklinge, nära Uppsala, och arbetar mest med barnfamiljerna där.

– Att Lina Sandells sånger sjungs vid de viktiga tillfällena i livet visar på något. De har hängt med så länge. Den som ligger närmast mitt hjärta är »Jesus kär«, som bön. Den har varit min aftonbön länge, säger hon.

Per jämför texternas livskraft med melo­diernas:

– Hennes texter är fulla av bibelreferenser som nog går många förbi i dag. Tyvärr. Om jag ska vara ärlig tror jag att deras överlevnad i första hand beror på de enkla och berörande melodierna.

Ja, melodierna har nog gjort sitt till. Anna-Lena berättar att körsångare brukar tycka om »Bred dina vida vingar«. Själv är hon förtjust i »En liten stund med Jesus«, för tonsättningens skull. Sofia tröttnar ibland på att spela »Tryggare kan ingen vara«, men har börjat spela den med mjuka punkteringar och tycker att det blir bra.

På väggen i Sofias arbetsrum sitter en affisch från en mässa med Lina Sandell-
tema. Anna-Lena har haft ett Lina Sandell-program som hon har framfört på olika platser och sjöng nyligen Carolas tonsättning av »Modersvingen« med en av sina körer.

Per skrev en biografi till 100-årsminnet av Lina Sandells död 2003, och i samband med det letade han också bland hennes mindre kända texter och tonsatte 15 av sina favoriter för kör. En av sångerna, »Modersvingen«, gav titeln åt häftet.

– Den är gripande med bilden av Gud som en moderlig fågel under vars vingar och modershjärta man får sin trygghet. Det är samma bild som hon använder i »Bred dina vida vingar«. Hon skrev om Gud som en mor långt före vår debatt om så kal-lat inklusivt språkbruk – i ungefär 60 av sina sånger beskriver hon Gud i moderliga termer, säger han.

Vad kan det vara som får människor i dag att fastna för hennes texter?

– Det finns en enkelhet i dem, säger Per.

– »Blott en dag« kan bli så uttjatad, men ibland kan den gripa tag väldigt. Ett steg i taget …, säger Sofia.

Vill du veta mer om Lina Sandell?

Lina Sandell har blivit föremål för forskning de senaste åren. Sofie Walters doktorsavhandling »’Det var en plågsam stund, en stund af inre smärta’ – En psykografi över Lina Sandells sorgebearbetning mellan åren 1858–1861« utkom 2013 på Artos förlag, och i senaste Kyrkohistorisk årsskrift finns Gösta Imbergs artikel »Brevet om Lillan«.

Brevens okända berättelse om Lina Sandell

Han är pensionär sedan ett par år, men Örkelljunga behöver honom fortfarande i församlingsarbetet, så det är bara någon dag ibland han kan åka till Lund och sitta på Universitetsbiblioteket. Lina Sandell har han »känt« sedan han var i tioårsåldern. Då blev hans pappa kyrkoherde i Fröderyd, och hela familjen fick dela på ansvaret för guidningarna i Lina Sandell-museet på prästgårdstomten.

I ett brev på Universitetsbiblioteket läste han om en Augusta Svahn som följde med Lina hem efter båtolyckan där hennes pappa drunk­nade.

– Det var genom att släktforska som jag fick reda på att det var samma Augusta och att hon verkligen stod så nära Lina, säger Gösta Imberg.

Augusta var arton år då, bodde i Jönköping och var aktiv i stadens traktatsällskap.

– Jag tänkte att en ung kvinna som tar på sig ett sådant uppdrag måste vara något särskilt, så jag bestämde mig för att hålla utkik efter henne, säger Gösta.

Alla de fyra döttrarna i familjen Sandell hade problem med sina lungor. Linas storasyster Charlotta fick fyra barn med sin man, Knut Almqvist, som var präst. Ett av barnen dog, och lite senare dog mamma Charlotta också.

– En forskare som jag har talat med sa att han släppte den delen av familjen i och med hennes död. Det han inte visste var att det är då som det spännande börjar, säger Gösta.

Gösta har forskat mycket i sin egen familjs historia, och nu gjorde han en liknande kartläggning av Lina Sandells familj. Det visade sig att Knut gifte om sig ganska snabbt – och att den Augusta Almqvist som står som hans fru var född Svahn.

– Så när jag såg i bibliotekets lista att det fanns en kapsel med över 300 brev från Lina Sandell till Augusta Almqvist, då förstod jag att jag hade gissat rätt.

Det första brevet har Gösta lyckats datera till några dagar före Jonas Sandells död. Senare fortsätter väninnorna att påminna varandra om hans dödsdag år efter år. Det är förstås bara en del av innehållet i breven.

– Efter Charlottas död skriver Lina att hon hör att det går rykten om Knut och att hon vill tala med Augusta om dem.

De rykten som Lina har hört gäller Knut och Augusta. Ganska snart efteråt gifter de sig, och Linas väninna blir styvmor till Charlottas tre barn som Lina är mycket engagerad i. Breven handlar ofta om dem.

Gösta ägnar sina dagar på universitetsbiblioteket åt att fotografera brevsidorna. Läser gör han hemma. Han har hittat ett brev där Lina berättar för Augusta om de sista veckorna av graviditeten och om förlossningen som »Lillan« inte överlevde.

– Jag har skickat det till en forskare som arbetar med medicinhistoria och fått svaret att det verkar vara havandeskapsförgiftning Lina drabbades av, säger han.

Och så har han upptäckt att Augusta Almqvist någon gång år 1863 blev Linas medarbetare – det var hon som översatte många av de engelska texter som Lina behövde till tidningar och kalendrar. De tryckta översättningarna är osignerade, och det har tagits för givet att det var Lina själv som arbetade med dem.

Hur kommer det sig att breven har legat orörda så länge?

– Det var Augustas döttrar som tog hand om dem efter hennes död, och när också hennes dotter Maria hade dött hamnade de hos Staffan Björck som var professor i litteraturvetenskap. Han förvaltade dem i många år. 1999 kom de till UB, men det verkar inte som om någon har förstått vad de kunde innehålla. Det är över 1300 brevsidor – jag har mycket kvar att läsa.