kultur – Budbäraren

Ett rop i natten

Alla himlens fåglar har flytt
Peter Halldorf (Artos, 2017)

Peter Halldorfs bok Alla himlens fåglar har flytt är omfattande, till en början avskräckande tjock, efterhand allt mer överkomlig, även om den hela tiden kräver både tankemöda och läsmöda. Att ta sig igenom 800 sidor fordrar trots allt både tid och tålamod.

Men det är mödan värt. Halldorf har gett oss en enastående bok. Till formen är den ett slags kommentar till Jeremiaboken i Gamla testamentet. Inte en vanlig bibelkommentar men ändå en kommentar. Genialisk i sin genre, modig i sin förkunnelse, profetisk i sin analys. Orden är många, men de är inte stora; som en stilla ström flyter de fram. Det hela är skickligt, både språkligt och innehållsligt.

I sitt förord skriver Halldorf att hans genomarbetning av Jeremias bok har ett pastoralt syfte. Han vill förstå profeten och profetens förkunnelse för att också förstå den egna samtiden, vår samtid. Och han påpekar mycket riktigt att bokens huvudperson inte är profeten utan profetens Gud; Jeremias bok är en del av Guds uppenbarelse. Som all uppenbarelse krävs av läsaren/lyssnaren att vara beredd till omprövning, eller med Halldorfs ord: »vi behöver låta våra bilder av Gud utmanas i läsningen av profeterna.«

En så omfångsrik och mångsidig bok låter sig inte lätt sammanfattas, därför noterar jag bara fyra drag som jag särskilt fäst mig vid under läsningen.

Det första är det helbibliska perspektivet. Med ett inom bibelforskningen tämligen modernt uttryck gör Halldorf en kanonisk läsning av Jeremiaboken. Han associerar hela tiden till andra texter i Gamla och Nya testamentet. Till det helbibliska perspektivet hör också att Halldorf sätter in profeten Jeremia i ett historiskt sammanhang utifrån andra texter i Gamla testamentet. Han låter Jeremia vara historisk, faktisk, konkret. Och här visar han sin beläsenhet utan att tynga framställningen med detaljerade hänvisningar till alla de verk han konsulterat.

Det andra draget jag fastnat för är den befriande tilltro till bibelordet som författaren visar. Han litar på vad som skildras i texterna. Jo, han brottas ibland med det osystematiska, det till synes icke kronologiska, men han stannar i berättelserna och låter virrvarret vara en del av verkligheten. I ett långt parti tecknar han också den gammaltestamentliga profetians historia. Det är skickligt och det bygger på en noggrann läsning av de bibliska texterna.

Det tredje draget är nutidsanknytningarna. Detta har med det pastorala syftet att göra. Trots all historia är inte Halldorfs arbete en historiebok. Det är lika mycket en bok om vår egen tid. Kritiken av dagens kyrka och kristenhet är inte burdus, den är närmast stillsam. Men den är tydlig och den är delvis mycket skarp. Det är författarens djupa övertygelse att »den som uppmärksamt lyssnar till profeten kan urskilja ett förhållningssätt också till vår samtids kritiska frågor«. Och den övertygelsen gör Halldorf ibland bruk av i klartext.

Det sista draget jag vill lyfta fram har med språket att göra. Jag har redan nämnt att det flyter. Det är sant. Det är dessutom kryddat med träffsäkra formuleringar som går att göra till meditationsrader. Jag ger bara ett exempel för att belysa saken: »Gud är inte en tillgång, men någon vi tillhör.«

Jag har kritiska synpunkter, men just i detta fall förefaller de futtiga, så jag lämnar dem därhän. Halldorfs bok är mästerlig.

LarsOlov Eriksson

Ett bokprojekt som nått sitt mål

Det var den 17 december förra året som ett 130-tal missionsintresserade samlades till en bokrelease av boken Må detta nå Monsieur Stjärne! i Lötenkyrkan Uppsala Det blev ett möte mellan tidigare missionärer, storfamiljen Stjärne, forskare, Mekane Yesusförsamlingen i Skärholmen och intresserade från när och fjärran. Etiopienforskaren Viveca Halldin Norberg berättade om sitt möte med landet och kejsaren. Bröderna Stjärne gav målande beskrivningar över sin uppväxt i landet och relationen till sina föräldrar. Efter Ezra Gebremedhins föredrag om boken och min presentation av redigeringsarbetet vidtog en festlig etiopisk middag under Ezras hustru Gennets ledning. Det blev en kväll som vi sent ska glömma, och vi som arbetat med bokutgivningen fick röna stor uppskattning för arbetet.

Men hur började detta bokprojekt? Våren 2012 berättade Ezra för mig om en unik brevsamling mellan EFS-missionären Per Stjärne och den etiopiske kejsaren Haile Sellassie och några av hans medarbetare. Det är originalbrev som sönerna Torsten och Lennart Stjärne ärvt efter sin far. De flesta av breven är vackert skrivna på amarinja och försedda med kejserligt sigill.

– Jag blev övertygad om att dessa brev och andra besläktade dokument utgjorde en skatt för alla som är intresserade av svensk-etiopiska relationer under några decennier, berättar Ezra. Jag kände att de händelser som breven berättar om borde publiceras och göras tillgängliga för svenskar, etiopier och andra i kommande generationer.

Boken skrevs på engelska och när den efter ett par år i stort sett var klar både i text och bild, tog jag upp frågan om den inte också borde finnas i en svensk version. Sommaren 2016 började Ezra därför med en översättning till svenska. Under arbetet med den svenska versionen upptäcktes nya fakta, vilket innebar komplettering även av den engelska. Vi hade hittat fler bilder, etiopienkännare och forskare hade fått läsa den första engelska versionen och kommit med förslag till justeringar. Vi hittade även ännu fler brev som vi ville ha med. En särskilt intressant brevsamling som upptäcktes sent i EFS arkiv är mellan Abbebe Retta och Nils Dahlberg.

Ezra, vad har du särskilt lärt dig om Per Stjärne och kejsaren?

– Att de var så nära varandra och att de kunde dela personliga känslor och till och med suckar. Vid deras andra möte i Bath diskuterade de djupa andliga frågor om nåden och frälsningen, även om vi inte har publicerat innehållet från detta samtal. Kejsaren och kejsarinnan var så tagna att de bad andra lämna rummet så att de fick prata enskilt med Per.

– Man märker även en viss spänning mellan ledningen i EFS och Per Stjärne gällande hjälpen till flyktingarna i Jerusalem. Det var politiska oroligheter och styrelsen ville inte provocera italienarna och därmed förorsaka bekymmer för arbetet i Etiopien och Eritrea.

Vi sökte länge information om varför styrelsebeslutet att sända ut Sigrid Berggren till Jerusalem inte förverkligades. Inget protokoll och ingen tidning uppgav det egentliga skälet till att beslutet drogs tillbaka.

– Ja, tillägger Ezra. Från den etiopiska självbiografin av Azazh Kebbede Tessemma kommer det fram att det fanns italienska agenter i Palestina som försökte få stopp på etiopiska intressen, försvaga och utarma dem. Johan Hagner skriver att det var politisk oro i Palestina mellan araber och judar. Han skriver dock inte öppet om de italienska agenternas verksamhet. »Från EFS-styrelsens sida hade man även sagt till Fride Hylander att beskrivningen av bombningen av ambulansen i en kommande bok skulle tonas ner.«

– Per Stjärne är personlig och har starka känslor. Ger sig in på utmaningar som andra flyr ifrån. Han sa: »Jag lider av att hjälpen till flyktingarna har dröjt. Etiopien är ju vårt andra hemland.«

Vad har boken för betydelse i dag?

– Den kommer att påverka bilden av kejsaren, som nu är mer positiv än tidigare. Tusentals etiopier håller på att revidera sin bild av honom. De har sett vad som hänt efteråt och ser att allt inte var förkastligt under kejsartiden. Hans sätt att behandla Eritreafrågan kunde ha varit mycket klokare. Hans habegär för landet var stort. Men boken handlar ju inte om den konflikten.

– Etiopier som hört av sig säger att de inte visste att det var en så varm relation mellan Sverige och Etiopien. Många har också kommenterat att det är en unik samling av bilder som finns med i boken, något som Professor Bahru Zewde och andra har kommenterat. »Bara du kunde skriva denna bok«, sa en före detta etiopisk professor i USA. Jag var benådad med en rad meningsfulla kontakter och med tillgång till viktiga källor.

Må detta nå Monsieur Stjärne! finns att beställa på shop.efs.nu

På stol nummer 9

Att det skulle vara Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, på andra sidan luren den där sena torsdagskvällen i september kunde Jayne Svenungsson aldrig ana. Inte heller att hon skulle få frågan om att efterträda Torgny Lindgren som ledamot i Akademien. Ett erbjudande vars svar inte fick kräva någon betänketid.

– Så det var helt enkelt bara att blixtsnabbt kalkylera vad som vore värst – att vakna nästa dag och inse att jag missat en unik möjlighet, eller att säga ja till något som jag visste väldigt lite om vad det skulle innebära, säger Jayne Svenungsson, och fortsätter:

– Men nu när det gått några månader känner jag mig framför allt väldigt glad och hedrad. Fast det är fortfarande en utmaning hur jag ska få ihop min heltid vid Lunds universitet med det ganska omfattande arbetet inom Akademien.

Hon är teolog, kulturskribent och professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och verksam som forskare internationellt. Född och uppvuxen söder om Trollhättan, numera bor hon, tillsammans med journalisten och författaren Göran Rosenberg, mest i Lund men pendlar också hit, till lägenheten på Kungsholmen i Stockholm.

Hon har beskrivits som frispråkig teolog och hyllas som nytänkare. Själv beskriver hon sig som en forskartyp.

– Jag är både uthållig och passionerad i det jag gör. Sedan är jag en person med stort behov av integritet. Jag är inte på sociala medier och lite tyder på att jag kommer att vara det i framtiden.

Vad hon, inte minst i egenskap av teolog, kan tillföra i detta sammanhang är intressant. Kan valet tyda på att kristen tro är ett samtal som är relevant och viktigt i vår tid?

– Jag tänker att teologin inte minst är bärare av ett bildningsarv. I takt med att människors kunskap om det bibliska arvet avtar blir vi allt sämre rustade att tolka, förstå och på djupet erfara våra stora författarskap. Detta är något jag ofta haft skäl att reflektera över den gångna hösten, när jag suttit nedgrävd i Torgny Lindgrens författarskap. Lindgren smyger ju ständigt in bibliska referenser, men ofta på sätt som är så subtila att de går obemärkt förbi det otränade ögat: en stackars figur vid namn Jakob förolyckas när han brottas med naturen i form av ett rotsystem till ett uråldrigt träd, i slutscenen slungas stubben mot honom och träffar honom på höften. För att ta ett exempel, säger hon och konstaterar:

– Så jag misstänker att mitt inval bland annat motiverades av en medvetenhet hos Akademien om värdet av människor som kan det bibliska arvet på djupet.

Men på påståendet att vi åter igen söker de moraliska ankarna är hon tveksam.

– Jag är inte så säker på att den offentlighet som återspeglas i media är särskilt intresserad av en fördjupad moralisk och etisk blick. Även om #metoo väckte viktiga etiska frågor, så tycker jag att en del av de mediedrev som iscensatts under hösten utmärkts av en påtaglig frånvaro av medieetiska överväganden och självkritik. Den djungelns lag som råder i sociala medier spiller allt oftare över på hur traditionella medier agerar, vilket i sin tur spiller över på den vidare offentligheten.

Däremot, menar hon, att teologin skulle kunna bidra till en mer kritisk och etiskt medveten offentlighet.

– I det bibliska arvet finns en fantastisk känsla för den komplexa varelse som människan är. Detta återspeglas inte minst i de bibliska berättelserna, som ständigt lär oss att människan sällan är rakt igenom god eller ond. Berättelser som den om kung Davids liv eller om Jesus och kvinnan som håller på att bli stenad kallar oss till ödmjukhet och självkritik. Vem är jag att kasta den första stenen? Vad säger att inte även jag kan bli förblindad av min egen makt?

Du blir den sjunde kvinnan i Akademien, hur ser du på det?

– Jag tror att varje institution, arbetsplats eller organisation mår bra av god könsfördelning. Men jag tror också att det är viktigt med människor från olika social och kulturell bakgrund för att skapa en kreativ miljö. I och med #metoo har mäns övergrepp mot kvinnor hamnat i fokus, med rätta. Men det får inte stanna där. Det finns andra former av förtryck som hamnat helt i skuggan den gångna hösten. Exempelvis de rasistiska övergrepp som många människor får utstå dagligen i vårt samhälle. Könsförtryck är med andra ord inte det enda och kanske inte heller det mest akuta förtryck vi brottas med i Sverige 2018. Det är bra att det blir fler kvinnor i Akademien precis som i andra samhällsinstitutioners toppskick, men framför allt behövs människor med gott omdöme och en humanistisk människosyn.

Vi har precis avslutat ett reformationsår, hur relevant är Luther idag enligt dig?

– Jag skulle säga att Luther är ett utmärkt exempel på det jag var inne på tidigare om det bibliska arvets känsla för människans komplexitet. Både i sin teologi och i det vi vet om honom biografiskt. Luther betydde oerhört mycket för vad man med ett haltande uttryck kan kalla för teologins demokratisering: Bibeln på folkspråk, uppvärderandet av människans världsliga kall, kritiken av avlatshandeln och så vidare. Men det finns också en mörk sida av Luther: hans uppmaning till de besuttna att med urskillningslöst våld slå ner bondeupproren på 1520-talet och hans lika våldsamma utfall mot judar några decennier senare.

– Det är mot denna bakgrund något av en ironi att mycket av det som skrivits om Luther under det gångna året varit antingen demoniserande eller idealiserande. Luther själv var ju den förste att framhålla att människan alltid är både syndare och rättfärdig. En rätt usel och bristfällig syndare för det mesta. Men i tron och med Guds nåds kraft rättfärdig. Och just vetskapen om att hon i Guds ögon är rättfärdig ger henne i bästa fall mod att höja sig över sitt eget sämre jag och bli en bättre människa mot sin nästa. Här finns mycket av värde även för våra nutida diskussioner om vad det är att vara människa.

Vinklad sanning – ångrar trots allt inte medverkan

Visst måste det vara nästan exakt ett år sedan vårskriket? frågar Daniel Norqvist Jennifer Berg när vi slår oss ner för en intervju. Jennifer är den av Daniels fem dejter som han valde att ha kvar till sist, och i tv fick vi se dem prata om Jesus, grilla korv och stå hand i hand och Ronjaskrika från ett berg. I Lötenkyrkan i Uppsala, där Daniel tidigare arbetade som diakon, visades sista programmet på storbild, och när Daniel berättade att han och Jennifer skulle skiljas som vänner, hördes ett unisont »neej« från kyrkbänkarna.

Inte heller Filip Wennerlund, pastor i Malmö huskyrka, hittade kärleken i programmet. I efterhand är han kritisk till hur produktionen valde att framställa honom.

– Jag gick in i programmet helhjärtat och var redo att ge järnet, vilket jag sa till tv-teamet. Om jag ger någon ett sådant förtroende utgår jag från att man förvaltar det väl. Jag och producenten klickade väldigt bra i personligheterna, men efteråt kände jag att jag blev använd för deras syften, det kan jag ärligt säga. Jag tycker att de fulklippte mig, de ville framställa mig som en jeppe.

Filip nämner dejten där han och två tjejer spelade ett bibelspel som ett exempel. Produktionsbolaget hade uppmanat Filip att inte klä upp sig eftersom de skulle köra en avslappnad kväll med hämtmat och sällskapsspel. Tjejerna hade fått motsatt uppmaning och blivit lovade en romantisk kväll i Filips regi. Krocken var ett faktum.

Daniel Norqvist håller med om att det var uppenbart att produktionsbolaget ville skapa karaktärer av deltagarna för att göra bra tv.
Daniel blev den charmige livsnjutaren, duktig på matlagning och med ett stort hjärta för utsatta människor, men oerfaren när det kommer till tjejer. I det stora hela är han nöjd med hur produktionen vinklade honom, men han gick inte med på alla deras förslag.

– Till exempel sa de att jag inte skulle gå in så mycket i min diakonroll, utan släppa ut håret, flörta med tjejerna och mingla runt med ett glas vin. Det tackade jag vänligt men bestämt nej till.

Förutom att hitta kärleken gick Daniel, Filip och Jennifer in i »Tro, hopp och kärlek« med ambitionen att dela sin tro. Även om mycket klipptes bort, har Jennifer fina minnen av hur de fick vittna för tv-teamet och be tillsammans med dem. Filip fyller i:

– När tv-teamet kom på morgonen var de stressade, men då sa jag »app app app, vi tar det lugnt här, jag vill att vi börjar med bön« och då fick de anpassa sig för då var vi i mitt hem. Så bad jag för dem och märkte att de blev berörda. Och då kände jag att även om de fulklipper mig så kan jag beröra de här människorna.

Det är inte bara tv-teamet som blev berörda utan också många tittare. Filip, som arbetar som väktare på ett köpcentrum, bad till Gud om att människor där skulle lära sig hans namn. Nu är Filip en profil på jobbet och då och då kommer någon fram för att prata tro eller få stöd på något sätt. Även Daniel har fått respons, från oväntat håll.

– Folk har kommit fram och tackat, och det märks att det finns ett evangelium i det som går ut. Sedan har det varit många pensionärer som sprungit ifatt med rollatorerna och sagt att de har ett barnbarn som de vill presentera mig för. Då är det fint att kunna ta möjligheten att evangelisera lite och tillönska Guds rika välsignelse, säger Daniel. Och Filip fortsätter:

– Jag blir igenkänd på ett annat sätt nu. Folk kan vända sig om och säga »ohhh« eller smygfota en på bussen. I Stockholm var det extremt. Men jag tar det med ro, inser att det här är mina »15 minutes of fame« och sedan kommer det att vara bortglömt. Man blir ju inte Gud själv för att man varit med i »Tro, hopp och kärlek«.

Daniel och Jennifer skrattar. Att folk tittar på dem en extra gång har de fått vänja sig vid, men Daniel var inte beredd på att medverkan i programmet skulle påverka hans arbete så mycket som det har gjort.

– När jag har haft själavårdssamtal har jag kunnat se att några blir obekväma när de ser att det är mig de ska prata med. Jag blir något slags teaterapa, hur seriöst ska vi ta den här diakonen? Samtidigt har de samtalen gått jättebra.

Ingen som Daniel, Filip eller Jennifer mött har varit kritisk till att präster, pastorer och diakoner i programmet dejtar flera personer samtidigt. Själva ser de inte heller någon konflikt i det.

– Alla tjejer visste ju om det och sökte på de premisserna, så det var inget hemlighetsmakeri. Så länge man inte går in i en relation och har smygrelationer är det inget fel. Det viktiga är att man är öppen och ärlig mot den man träffar, tycker Daniel.

– Ja, jag kände att det var väldigt respektfullt mellan alla tjejerna, intygar Jennifer.

– Men jag skulle inte dejta flera samtidigt i vanliga livet, det är något annat i tv, lägger Daniel till.

Jennifer tycker att fler borde ta chansen att vara med i programmet.

– Jag tror att ett liv med Jesus kan få bli synligt och att det kan få inspirera och uppmuntra människor. Gud har gett oss en dörr och media frågar oss om att komma in. Så jag vill peppa folk att söka till programmet. Det kommer att göra skillnad i Sverige.

Det hände sen

När kamerorna slocknat och den sista inspelningen var gjord sågs inte Jennifer och Daniel förrän Budbäraren sammanförde dem för en intervju. Kärleksvibbarna som funnits under programmet kom tillbaka och Daniel och Jennifer började prata i telefon, först om intervjun, men sedan även om annat.

– Kommunikationen var så enkel, han kändes som min bästa vän. När jag först sa till Daniel att jag var redo att bli ett par om han ville det, blev han chockad och lite skeptisk, men när han smält tanken, var svaret ja, berättar Jennifer.

Daniel är glad för att Jennifer stod på sig. Att dejta utan kamerateam och pressat tidsschema var en helt annan grej.

– När ens ord granskas av en miljon tittare är det svårt att vara fri, man måste väga varje ord. Utanför programmet kunde vi vara oss själva och fick mer tid att lära känna varandra. Och det var ju faktiskt tack vare intervjun med Budbäraren som vi träffades igen, avslutar Daniel.

Bibeln – både evig och ständigt ny

Bibeln må ha ett evigt budskap. Dock är det nära 2000 år sedan de senaste texterna skrevs. Kristna har därför i alla tider brottats med att hitta översättningar som hjälper nutida läsare att förstå vad Bibelns författare, och ytterst Gud själv, vill lära. Olof Brandt, generalsekreterare för Bibeln idag, guidar oss genom dagens bibelutbud.

Folkbibeln gavs ut 1998 och 2015 släpptes en språkligt reviderad och uppfräschad version med en utökad notapparat. Med över en halv miljon tryckta biblar är det en av de största bibelöversättningarna i Sverige och den används brett. Till sin karaktär vill Folkbibeln ligga närmare grundtexten, men med ett modernt och lättläst språk. De 15 åren mellan Bibel 2000 och Folkbibeln tycker jag känns av, och jag kan tänka mig att en yngre läsare upplever denna som lite mer lättläst. folkbibeln.se

Varför nöja sig med en översättning om det nu är bra med mångfald? Ta gärna en titt på Arguments bibel med åtta olika översättningar i en och samma bok. I spalter kan du enkelt jämföra verser från fem svenska biblar, två engelska och den grekiska grundtexten. argument.se

Jonas Bergstens projekt Kärnbibeln tar akt på problemet att det kan vara svårt att översätta så att författarens ursprungliga tankar kommer med. Kärnbibeln är en expanderad översättning. Där det behövs används flera svenska ord för att förmedla grundtextens fulla betydelse. Tanken är att man som läsare ska få med en större del av innebörden i vad ett grekiskt eller hebreiskt ord betyder. karnbibeln.se

Med massor av extramaterial och personporträtt på 80 bibliska personer är detta en perfekt bibel för en nybörjare. Den är skriven för att en tioåring ska kunna förstå och med andra ord passar den ganska bra för många andra också. Som översättning används Nya Levande Bibeln i NT och Levande Bibeln i GT. sjobergsforlag.se

The Message av Eugene Petersson är en parafras, alltså en friare översättning som försöker översätta tanke för tanke. På svenska finns Nya testamentet, Psaltaren, Ordspråksboken, Höga visan och Predikaren. Som bibel utmanar The Message, ofta kommer jag från läsningen med nyöppnade ögon, men också med frågor som »står det verkligen så« eller »kan jag verkligen översätta det så«. Har du börjat slumra till i din läsning rekommenderar jag någon månad med denna bibel som kur. Använd den dock inte som enda bibel, men den är ett mycket bra komplement till andra översättningar för att sätta igång hjärnan. libris.se

Visste du att …

Fördjupning? Jonas Dagsons bok »Vilken Bibel?« för dig som vill läsa mer om svenska bibelöversättningar.
Lyssna? Bibel 2000 finns numera på Spotify.
Fågelperspektiv? Vill du ha en snabb överblick, läs en barnbibel.
Bilder? För den som är mer grafisk finns ett par serie- och mangabiblar på marknaden.
Andra språk? Bibelbutiken.se har nästan 100 språk i lager.
Bibelsamtal? Bibeln idag har en podcast som tar upp bibelfrågor.

Vävmästarens händer – gör plagg åt präster och kyrka

Hemma i källaren i Staffanstorp finns verkstaden. Där trängs vävstolarna med hyllor fyllda av garn och tyger, här finns också tvättstugan där hon färgar in ull- och silkegarnen till önskad nyans i de liturgiska färgerna.

Företaget Kyrkotextil i syd driver hon tillsammans med textilkonstnären Kristina Lindkvist, som står för formgivningen. Monteringen gör de tillsammans. För tillfället pågår arbetet med en mässkrud i lila åt Simrishamns församling. Samtidigt jobbar Gunvor Johansson intensivt med sin första egna utställning där hennes två stora intresseområden ska mötas – skånska konstvävnader och kyrkliga textilier.

Fingerfärdigheten fanns där redan från början. Som femåring virkade och stickade hon och tio år senare kunde hon väva i vävstol. Att hon skulle syssla med hantverk i någon form var en självklarhet, och hade det inte blivit textilier så hade det lika gärna kunnat bli trä och möbelsnickeri, det vittnar de egenhändigt tillverkade stolarna och sniderierna i hemmet om.

– Jag har aldrig gjort något val, det har bara blivit. Finliret i fingrarna finns ju, liksom intresset för material och det matematiska. Alla delar behövs lika mycket, säger hon.

Svenska kyrkan är den huvudsakliga uppdragsgivaren och därför finns kyrkoåret och de liturgiska färgerna i grönt, lila, rött, vitt och guld med i det mesta som tillverkas.

Processen börjar med att en församling gör en beställning, som sedan bearbetas tillsammans. Efter förberedelser och ett handmålat skissförslag görs en provvävning. Hela den här första delen av arbetet, som ofta kräver minst en tredjedel av tiden, är den mest kreativa och lustfyllda för Gunvor.

– Att få sätta upp en väv, prova och se hur det vi planerat blir, är roligast.

Därefter följer själva vävandet, då tusentals tunna trådar ska vävas samman till ett enda hållbart och högkvalitativt tyg som ska tåla att användas i minst ett halvsekel eller mer.

Det är den monotona och tålamodskrävande biten. Då står radion på med klassisk musik och i huvudet planerar hon redan nästa arbete. Slutligen ska tygerna broderas, inte sällan med guldtråd, och monteras. Hur lång tid som behövs från idé till färdigt plagg beror på omfattning och storlek, men många timmars handarbete blir det för varje produkt.

Det är inte förrän textilierna vigts in för kyrkligt bruk som de blir speciella, menar Gunvor. Före det är de bara vanliga tyger.

– Jag tänker mer på att göra ett bra resultat än på det andliga. Det ska inte överdimensioneras, liturgin och det symboliska, men visst ska det vara genomtänkt. Det handlar ju om plagg som ska förstärka ordet.

Vilken betydelse liturgin, kristna symboler och de olika färgerna har för människor är givetvis individuellt, men för henne är det viktigt vad textilierna uttrycker.

– Jag är ju estet och finner en fin stämning när jag går in i en kyrka med harmoni mellan färg och form i textilier, fina konstverk och vackra färger. De förstärker det som det kanske inte finns ord för. Att sätta sig i en kyrka och vila ögonen på något vackert ger ro och stillhet. Och så länge människan existerat har hon också pyntat sin vardag, förklarar hon.

– Men för mig är det också ett levebröd. Jag har överlevt på att vara en del i tillverkningen av den äldsta nu existerande uniformen, lägger Gunvor till med ett skratt.

Liturgin lär oss en vördnad för det heliga

Fascinationen för det liturgiska har vuxit fram. Biörn Fjärstedt kan inte sätta fingret på om den väcktes redan i Östra Eneby medeltida kyrka i Norrköping, där han växte upp, eller på senare år, genom gemenskapen på Laurentiistiftelsen.

– Under studietiden upptäckte jag att det egentligen är genom liturgin som tron uttrycks. Det är där vi sätter ord på vår tro och sjunger ut vår tillbedjan inför Gud. Därför är det viktigt med liturgin, att den följer en viss ordning, »ordo« som vi säger, och att den är så fyllig som möjligt, säger Biörn.

Liturgins fyllighet, menar Biörn, består i att beröra alla människans sinnen – alltifrån det fysiska, som genom smörjelse med olja till att levande ljus både ger ett synintryck samt förmedlar doft och känsla. Det handlar även om liturgiska kläder, blommor, gudstjänstens utformning eller melodivalet.

– Liturgin ska väl hjälpa oss att komma nära någonting som går utöver oss själva. Det är något som inte är så lätt att förklara, vilket är både en svaghet och en styrka. I den högkyrkliga traditionen handlar det inte främst om att gå ut och omvända folk, utan snarare att som Jesus säga: »kom och se«.

Budbäraren möter Biörn hemma i lägenheten. På sjunde våningen bor han med utsikt över hela Uppsala och alla sinnen inkluderas även här. Hemmet är rikligt smyckat med tavlor, textilier, växtlighet och ljus.

När liturgin under 1950-talet återfick mycket av sin betydelse i den svenska kyrkan var det som en reaktion mot den då strama ämbetskyrkan. Styrkan blev att genom upplevelser och det sinnliga förmedla ett textförankrat sätt att fira eukaristin, något gemensamt för alla att delta i. Grunden skulle förankras i ordet.

– Predikan är viktigare än vad många tror, det är ju där som vi odlar en antiliberal hållning.

På vilket sätt kan liturgin vara revolutionär i dag?

– Min generation gjorde ett försök, men det gick nog inte så bra. Kyrkorna är i och för sig fulla med liturgiska kläder i dag och en gudstjänst i Uppsala domkyrka är på ett sätt mer högkyrklig än lutherska kyrkor på andra håll i världen. Nu blir det för nästa generation att säga hur vi ska få liturgin att vara något som människor vill vara del i, uppleva och lära sig något av.

Kärnan hos den bibelförankrade liturgin har allt mer kommit att kretsa kring den äldsta kyrkotraditionen, patristik. Framförallt ser han den tydligt hos traditionen i den orientaliska samt koptiska kyrkan.

– De har utan tvekan bevarat väldigt mycket av det som var den första kristna generationens sätt. Minnet av den övre salen, det är kärnan i hela liturgin, som i sin tur är kopplad till en måltid som redan fanns – påskalammsmåltiden. Så det går inte hitta på en egen liturgi. Fokus är att så mycket som möjligt återfinna rötterna.

– Förlorar vi liturgin riskerar vi att tappa vårt rotfäste i det allra äldsta. För alla oss som är kristna är ju det som Jesus kom med det viktigaste för oss.

Kritiken som riktas mot den högkyrkliga liturgin identifierar han utifrån två faktorer:

– När jag var ung började det med att vi ansågs vara katoliserande, det var farligt, sedan tog kritiken mot att man inte lät sig övertygas om kvinnliga präster över och då kom allt att handla om det.

Orsakerna bakom kritiken håller han inte med om. Att den högkyrkliga liturgin skulle vara exkluderande eller på något sätt bidra till att utforma en kristen elit anser han inte heller. Trots att den religiösa allmänbildningen minskar menar han att liturgin inte handlar om kunskap.

– Högkyrkliga ser det som ett »learning by doing« som inte är intellektuell. Snarare har vi sett att liturgin varit väldigt användbar, till exempel när det gäller funktionshindrade, som kan fånga sådant som de människor som tror att man ska tänka ut allt i huvudet inte kan.

Finns inte risken att vi drunknar i liturgins alla former och uttryck?

– Nej, jag tänker snarare att vi riskerar att tappa bort oss mer när det blir estradkristendom och show över det hela. Det blir som med Mello, jag ska inte uttala mig om Melodifestivalen för jag har inte sett den så mycket, men det är klart att man kan drunkna i den. Det händer ju saker hela tiden och de har planerat i detalj hur man ska påverkas. För mig saknar det stringens, det är inte vad jag är ute efter.

Vad har du för råd till den som vill närma sig det liturgiska?

– Först, skippa allt det där med rädslan för katolicism. Det tror jag är mer av politisk karaktär. Sedan handlar det om att odla en känsla för det heliga. Jag tycker också det är bra att ta vara på de orientaliska kyrkornas närvaro, gör dem ett besök. Det handlar om att både knyta an till och odla en närhet till människor. Samtidigt utvecklar vi inte bara en gemenskap utan vi odlar en öppenhet och vördnad för det heliga.

Hur odlar vi en vördnad för det heliga?

– Det kan vi göra genom små gester som uttrycker en vördnad för brödet och vinet. Vi behöver inte avstå, utan på samma sätt som vi dukar middagsbordet fint när vi väntar gäster får vi smycka nattvardsfirandet med dukar, levande ljus och vackra blommor. Allt som tydliggör att här är det något vi respekterar.

Mässan – en livshållning

Nog är det sant, att någon ordning får det väl ändå vara? Det gäller gudstjänsten också. Det visste kyrkan tidigt, därför talar vi om liturgins »ordo«, den ordning som finns belagd för hela kyrkan i alla tider. Mässan behöver inte uppfinnas på nytt inför varje söndag utan strukturen är given: Samlingen, Ordet, Måltiden och Sändningen. Redan Justinus Martyren beskrev detta omkring år 150. Mässans riktning var självklar från första början: Församlingen vänder sig till Gud i tillbedjan, överlåtelse, lovsång och bekännelse samt tar emot vad Gud ger genom sitt ord och i nattvarden.

Inte var det döda bokstäver som lästes, inte kvävande ritualer utan levande ord och sjungande liturgi. Kyrkofadern Augustinus omvittnar på trehundratalet, hur allt i mässan sjöngs så när som på predikan. Martyrernas kyrka var en lovsjungande kyrka fjärran från en liturgi i mjukisdress full av vaggsånger för inre ro. Gudstjänsten var på allvar, det var ord med handtag och en förkunnelse att leva på och dö för. Varenda en som stod där och sjöng riskerade under kyrkans första sekler att bli martyr. Så som det på nytt är i Mellanösterns kaos. När vardaglighet tenderar att stå modell för mässfirandet behöver vi påminnas om heligheten – att det främst är Gud vi möter. Inte människor. Gudstjänstens fråga är inte hur vi ska få folk att komma, utan hur vi ska tillbe Gud. När vi i mässans liturgi vänder oss mot Gud anges riktningen för hela mänskligheten, att söka sig tillbaka till Gud som redan sökt och söker oss.

Mässan vänder blicken mot vår synliga verklighet såväl som mot det som är bortom. Tid och evighet, jord och himmel. I mässan möter vi livsfrågorna som liturgi men den gläntar också på dörren till svaren. Ännu ser vi dem bara som gåtfulla speglingar av det himmelska i enkla ord, handlingar och jordnära smaker som bröd och vin. Gudstjänstens folk kan kanske uppfattas som dysterkvistar som plågar sig med att riva upp livstrauman som synd och död, som man annars borde skölja ned med ännu ett avsnitt av »Downton Abbey«. Fast det är tvärtom, vi som är gudstjänstens folk har fått smak på mer – vi är fulla av förväntan, nyfikna på det oanade.

Ord som gloria, sanctus eller credo i liturgin är visserligen lika obegripliga som assist, tekning eller off-side. Rena grekiskan. Och ibland latin. Men de visar på vad som burit genom seklerna, hur mässan tar livet på allvar och är en kontrast till vår tids trivialisering.

Skalan tråkig eller rolig, trist eller underhållande kan inte tillämpas på mässan. Gudstjänster som försöker överträffa melodifestivaler är meningslöst. För mässan är livshållning, inte underhållning, i en värld där allvarsbrist är en av vår tids mentala och mediala folksjukdomar. För vi längtar efter att bli tagna på allvar och ingen tar oss mer på allvar än Gud.

Som någon sagt: »Glädjen är himlens allvarliga uppgift«.

En känsla som ska beröra

Även om hon har flera strängar på sin lyra, som att måla tavlor och sjunga och spela, är det främst som glaskonstnär hon blivit känd och uppskattad.

– Det är en glädje att skapa. Jag vill uttrycka en känsla som berör den som betraktar mina konstverk. Det är målet. Glädjen är att hålla på, men målet är att förmedla en känsla som ska beröra.

När hennes barn blev tillräckligt stora fick Annacarin mer tid för sin skaparlust och gick konstlinjens andra och tredje år, på Solviks folkhögskola, dryga milen norr om Skellefteå. Första året avklarade hon redan efter gymnasiet. Det var i slutet av tredje året på Solvik som de första tankarna på att skapa i glas väcktes. Tankarna mognade. Ett och ett halvt år senare gick hon en helgkurs i Stockholm. Efter det är det ingen överdrift att påstå att konsten varit glasklar för Annacarin. Från början var glaskonsten ett stort intresse, senare, med åren, har det blivit en fascination som ständigt utvecklas.

– Jag växer och utvecklas hela tiden både som person och konstnär, berättar Annacarin.

I slutet av hennes andra år på Solvik sa en av lärarna att hennes bilder kanske skulle passa bra i kyrkor, något som Annacarin inte själv reflekterat över. Ett tag senare fick hon förfrågan om att ha en utställning i ett par av kyrkorna i närheten. Det var efter det förfrågningarna började komma. I dag finns hennes glaskonst i många kyrkor, främst i Skellefteå med omnejd, men också i Uppsala, närmare bestämt i Frälsningsarméns kyrkolokal. Hur motivet blir beror mycket på hur beställningen ser ut. Uppdrag som är en vers eller ett citat fascinerar Annacarin extra mycket. Det är ofta som hon då ser en bild framför sig. Ordet blir levande, för att ta en välkänd metafor i kyrkans värld. Andra kommer med specifika önskemål, som att det ska finnas ett kors eller en öppen dörr med i motivet. Då utgår hon från det.

På vilket sätt har skapandet påverkat din relation till Gud?

– Det är han som är upphovet till allt. Jag tror att Gud är skaparen själv och det är han som ger mig skaparlust. Det gör att jag inte behöver känna några krav på att prestera. Jag behöver inte bli någon, för jag är redan.

Skapandet tar det mesta av Annacarins tid. Därutöver finns det något annat som hon ser till att hinna med – att vara med i en hemgrupp som S:t Örjans församling har.

– Om jag ska göra något annat så vill jag prata om kristen tro och inspirera andra att ta emot nåden, säger Annacarin avslutningsvis.

Vill du se mer av Annacarins konst finns ett stort utbud av bilder på: www.adstudio.se

När musiken och tron går hand i hand

Det var i kyrkan som den musikaliska grunden lades, med körsjungande, lovsånger och psalmer. Innan popmusiken tog över tog även fiolen och den klassiska musiken en stor plats hos David Åhlén. Han började skriva egna låtar, spelade i band som Momo och Namur, för att sedan hitta till klubbscenerna samtidigt som han verkade som lovsångare inom Vineyardrörelsen. Han har även varit del av den ekumeniska lovsångsgemenskapen Eldkollektivet, som släppt fyra skivor.

Numera är David Åhlén soloartist under eget namn med fyra egna skivor bakom sig, varav den senaste, Hidden Light, släpptes tidigare i år. Låtarna är avskalade och meditativa, eller som SvD-recensenten Sofia Lilly Jönsson beskrev det: »Musiken tassar liksom fram och skälver inom sig med en tät laddning.«

– Musikindustrin i Sverige är väldigt trendkänslig. Det är viktigt att vara rätt i tiden. Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan skapar det jag vill skapa. Precis som mitt liv i övrigt så är min musik inspirerad av Bibeln och bön, säger han.

Det har inte hindrat den sekulära publiken från att hitta och uppskatta hans lågmälda, avskalade sound, med den samtidigt starka och sköra rösten i centrum. Just i det okonstlade, ärliga finns förklaringen till framgången tror han själv.

– Det jag gör är ju som att begå kommersiellt självmord, men samtidigt har ju människor en längtan efter andlighet. Musik och konst som förmedlar andlighet är intressant för människor.

Han har märkt att journalister ofta är intresserade av att ställa frågor om just andlighet och om hans texter som förmedlar böner och tro. Någon annan sorts texter eller musik skulle han inte vilja göra.

– Jag försöker göra det jag har i hjärtat. För mig är musik och andlighet så starkt sammankopplade, de går inte att separera. Musik och andlighet hör ihop. Jag har med mig det från barndomen och uppväxten.

Det är i mötet med livepubliken som David Åhlén trivs bäst, när han får dela sin upplevelse med publiken.

– Jag erbjuder en plats att vara med i det jag gör, i min bön, lovsång och tillbedjan. Sen får folk själva välja vad de gör med det.

Den 1-4 februari besöker David Åhlén med band Malmö, Göteborg, Oslo och Stockholm.

Etikett: kultur

Ett rop i natten

Ett bokprojekt som nått sitt mål

På stol nummer 9

Vinklad sanning – ångrar trots allt inte medverkan

Bibeln – både evig och ständigt ny

Vävmästarens händer – gör plagg åt präster och kyrka

Liturgin lär oss en vördnad för det heliga

Mässan – en livshållning

En känsla som ska beröra

När musiken och tron går hand i hand

SENASTE ARTIKLAR

Psykisk ohälsa – eller bara mänskliga livsvillkor?

Vad är ett bönesvar?

Livslögnerna som förgiftar

»Livet är både och«

Att sträcka sig vidare

MEST KOMMENTERAT

Hallå där Helena Eriksson …

EFS breddar stödet till Östafrika

Tuff verklighet för återvändare i Irak

Växa upp utan att växa bort

Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet