Och nu då?

»A new day is on the horizon! And when that new day finally dawns, It will be because of a lot of magnificent women … and some pretty phenomenal men fighting hard to make sure that they will be the leaders who take us to the time when nobody ever has to say ’Me too’ again.«

Så avslutade Oprah Winfrey sitt tal på årets Golden Globe-gala, ett tal som fick stort gehör och som mötte mycket positiv respons. Ja, det var ett tal som fick hashtaggen #Oprah2020 att »trenda« på twitter. Röster (många röster!) höjdes för att Oprah skulle bli USA:s nästa president efter valet 2020.

Att Oprah lyfts fram som presidentkandidat efter ett tal som detta visar hur stora svallvågorna faktiskt är av #metoo-uppropen som dragit fram över västvärlden, och på ett alldeles särskilt sätt över Sverige under hösten.

Det är dock en sak med fina upprop och kampanjer, men vad händer nu då? Vad leder detta jobbiga, men ack så viktiga, upprop till? Och vad blir vår roll i EFS och Salt och, framför allt, vår roll som kristna, som Kristusbärare, som ljus och salt?

Jesus klappade inte kvinnan vid Sykars brunn på huvudet och sa »lilla flicka«, nej, han mötte henne som en viktig person trots att ingen såg henne som en viktig person. Jesus avfärdade inte Maria för att hon struntade i hushållssysslorna som på den tiden (bara) var kvinnors uppgift, utan han mötte henne som en viktig person och lät henne vara med i gemenskapen. Båda dessa möten var revolutionerande på Jesu tid. Jesus mötte kvinnor med respekt och värdighet på ett sätt olikt hur några andra män, eller kvinnor för den delen, gjorde på den tiden.

Som vår missionsföreståndare så tydligt markerade i ett tidigare nummer av Budbäraren är trakasserier och övergrepp inte något vi är förskonade ifrån i EFS och Salt. Vi är många skyldiga, på ett sätt eller ett annat. Vi har misslyckats. Vi har inte mött kvinnor med den respekt Jesus mötte dem med. Och vi måste svälja vår stolthet och ödmjuka oss inför det faktum att vi misslyckats. Misslyckats med att möta vår nästa så som Jesus mötte sin nästa, misslyckats med att vara Kristusljus.

Och vårt mål som kristna är att vara just det, Kristusljus, att bli Kristuslika och möta människor med den respekt som Jesus mötte människor. Därför måste vi resa oss upp, titta oss i spegeln och säga att tiden är inne, tiden för förändring. Låt oss blicka framåt: »A new day is on the horizon.« Låt oss fästa blicken på ljuset som stiger över horisonten. Jag och många unga vill. Vill du?

Jonatan Janerheim

Ordförande Salt

Vad händer när det spricker?

I sin låt Precious Angel sjunger Bob Dylan »… here’s spiritual warfare and flesh and blood breaking down«. Ibland sammanfattar populärkulturen bibliska sanningar med stor träffsäkerhet. Inte minst när det kommer till de för oss så viktiga frågorna om relationer, kärlek, trohet, svek, sorg – områden där vi har både hög bekännelse och stora förväntningar, men där det allt för ofta inte blir som förväntat. Jag vill påstå att de livsfrågor som när de lyfts i ett kristet perspektiv ofta tenderar att föraktas och begränsas till »underlivsteologi« faktiskt dominerar hela vår populärkultur och vårt kulturarv.

Starkt förenklat så handlar det ofta om att vår själviska vilja bryts mot Guds goda vilja för oss och andra. Ett bra exempel är de tre återkommande utmaningarna: sex, pengar och makt. För Jesus säger: »var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta«, »ge då kejsaren det som tillhör kejsaren« och »den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare«. Därmed sätter han ribban väldigt högt. Men vår mästare ger oss också ett svar – på korset – där han tar på sig all synd och alla tillkortakommanden. Det svaret är vi kallade att ge vidare: nådens evangelium, att vägen till barnaskapet hos Gud ligger öppen för alla. Detta är ingen billig nåd, den kostade ett felfritt offer, en enfödd son. För utan lagen, den högt satta ribban, så blir nåden både meningslös och verkningslös. Nåden verkar i omvändelsen från något till någon, från döda gärningar till Jesus. Därför säger Jesus: »Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer«. Den sista delen tappas lätt bort i dag, men i de orden ligger också det som är nådens konsekvens, för utöver barnaskapet kommer lärjungaskapet.

Det handlar inte bara om oss och våra medvetna livsval – livet möter oss och de vi älskar utanför vår kontroll. Vår förtröstan prövas ständigt genom små och stora händelser och grunden för vår tro, navet i våra liv, är ständigt beroende av Andens förnyelse. Likt fartygets kompass måste våra hjärtan ständigt kalibreras för att förhindra en avdrift från den givna kursen. Det som från början är endast någon grads avvikelse kan efter flera sjömil bli en katastrofal felnavigering. Speciellt då den på sjökortet till synes självklara kursen utsätts för livets stormar och okända underströmmar.

Budbäraren kommer under hösten att lyfta ämnet »inre hållbarhet«, och jag ser fram emot att lika självklart som Bob Dylan få se kopplingen mellan ande, själ och kropp. Det handlar både om hur vi hjälper varandra att hålla kursen och hur vägen tillbaka efter en eller flera felnavigeringar kan se ut. Vi är kallade att bära varandras bördor och göra det med nåden som förtecken.

Johan Ericson

Chefredaktör Budbäraren

Frågan bemyndigar och gör skillnad

När jag var 15 år fick jag frågan av en ledare om jag ville bli distriktkontaktsperson för EFS ungdoms missionssatsning, Mission – en livsstil. Trots att jag var osäker på vad uppdraget skulle innebära var det en glädje att bli tillfrågad och jag tackade ja. Det blev en del i att rusta mig för vidgade perspektiv och gav mig lärdomar som betytt mycket i de ledaruppdrag som jag har stått i sedan dess. Frågan som en ledare gav mig som 15-åring blev en möjliggörare för mig. Jag blev medräknad och fick vara med.

Häromåret läste jag en påbyggnadskurs om Martin Luthers teologi och fick möjlighet att reflektera över några av de spår av Luthers teologi som finns i EFS. I Luthers strävan att stärka de kristna lyfte han ofta upp alla kristnas jämlikhet som trossyskon. En jämlikhet som bottnar i dopet. Dopet förenar kristna, där lämnar vi den gamla människan och tar emot gåvan att bli Guds barn. Därför står ingen döpt över någon annan, vi är jämlika, alla är »kungar och präster, ett heligt folk«, som det står i 1 Petrusbrevet 2:9. Luther säger också ödmjukt att som människor är vi även jämlika varandra då vi alla står under synden.

För mig har EFS alltid strävat efter att låta många människor vara med att bygga och dela uppdraget att främja Kristi rikes tillväxt. Tillsammans har vi, sedan dopet, en kallelse att på Jesu uppdrag vara med att genom handlingar och ord vara bärare av det goda budskapet om Jesu kärlek. För Luther var Guds ord nyckeln till att var och en skulle lära känna Gud bättre och få del av evangeliet. En nyckel som han, utifrån sitt jämlikhetstänkande, inte kunde låta prästerna ha ensamrätt till. Alla skulle ges möjlighet att få läsa Bibeln på sitt språk så att de kunde ta till sig evangeliet och låta det påverka livet. Därför blev det viktigt för Luther att verka för att alla barn skulle få gå i skolan, att alla skulle kunna läsa Bibeln på sitt modersmål och att predikan skulle ske på ett språk som folket förstod.

Så gick historien och Svenska kyrkan blev en evangelisk-luthersk kyrka. EFS växte fram och jag hann bli 15 år och så står där en ledare som bär med sig tron på att oavsett ålder eller utbildning kan man få vara med i uppdraget i Kristi kyrka och växa utifrån där man är. Ledaren bar med sig något av Luthers betoning på att den döpte är myndig att själv vara del i uppdraget, får ta ansvar och har möjlighet att i sitt sammanhang och sin gemenskap läsa och tolka Guds ord utifrån att den är Guds barn.

Nu är det vår tur, du och jag är de möjliggörare som ställer frågan till barn, ungdomar eller andra oavsett ålder – vill du vara med? I Guds (och Luthers) ögon är alla döpta myndiga att vara med i Guds kyrka och förmedla det goda budskapet med ord och handlingar. Vem vet, kanske din fråga är med och gör att EFS får en ny distriktsföreståndare en dag.

Kristoffer Hedman,

distriktsföreståndare EFS Västerbotten

Vem är egentligen missionär?

Jag går längs gågatan i Ängelholm en gråmulen januaridag 2014 och det ringer i min mobiltelefon. När jag svarar hörs Erik Johansson, EFS missionssekreterare, i andra änden. Vad vill han mig? »Vill du och din fru följa med oss till Tanzania och passa missionärsbarnen på EFS missionärsretreat?«

Vi tackade ja och någon tid senare befinner vi oss i Bagamoyo, Tanzania, och ansvarar för barnen medan de vuxna har sina samlingar, som består av allt från att samtala om deras arbets- och livssituation till att ha bibelstudier. På barnsamlingarna leker vi, pysslar och har våra egna andakter.

Erik verkade nöjd med vår insats då frågan har återkommit och för bara några veckor sedan återvände vi hem efter vår femte missionärsretreat. Vilka erfarenheter dessa resor har gett mig och min fru Johanna. Vi har fått en ingång och förståelse för vad det innebär att vara utlandsmissionär, men också fått oss att fundera kring vår kallelse och vad det är att vara missionär. Är vi kallade att följa i dessa människors fotspår? Och vad innebär det egentligen att vara missionär? Är inte vi alla missionärer där vi är?

Vissa av oss har en särskild kallelse att flytta till någon avlägsen och främmande plats, men detta är verkligen inte för alla. Vi lever i ett land där behovet av missionärer är oändligt. För att citera den tidigare EFS-missionären, tillika numera SVT:s »Rebellkirurgen« Erik Erichsen, som, utifrån sina år i Etiopien, har sagt: »här har vi en materiell nöd, men den andliga nöden i Sverige är större än den andliga nöden här«. Jämförelsen står mellan den materiella nöden i Etiopien, där det går fyra läkare per 100 000 invånare, och den andliga nöden i Sverige i dag. Sverige, landet som har allt, eller?

Människor hungrar, men vet inte efter vad. De försöker fylla sina liv med allt möjligt för att stilla denna hunger utan att det hjälper. Vi vet däremot vad som mättar. Svaret på deras hunger är Jesus Kristus. Jesus säger själv i Johannesevangeliets sjätte kapitel: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.«

Detta är allas våran kallelse, att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus. Han som kom för att göra oss mätta. Vi är alla missionärer, du och jag, precis där vi befinner oss. En dag kanske du svarar på en särskild kallelse för en särskild plats. Oavsett om den dagen kommer eller inte så är du en missionär där du är just nu. Du är kallad, du är en Jesus­ambassadör, du är en missionär. Glöm inte det.

Jonatan Janerheim,

Salts riksstyrelse

När principerna tillåts utmana formen

Jag har aldrig varit särdeles vig. Klumpig är nog en bättre beskrivning. Skämtsamt brukar jag hävda att jag är tacksam för mina långa ben, som gör att jag når ner till marken. Dock är  avståndet till golvet så långt att det knappast kan vara meningen att jag ska dit ner för ofta.

Under de senaste åren har golvet sakta men säkert fått nya argument till sin fördel – genom relationen till min son som har kortare ben, och därmed närmare till golvet. Jag bestämde mig tidigt att jag ville möta honom på samma nivå. Det kändes som en bra förutsättning för en god relation till den där skapelsen som Gud tydligen bedömt mig och min fru kapabla att ta hand om. Då var det bara att bita i det sura äpplet och göra den där resan ner till golvet.

Det har blivit många timmar på huk på badrumsgolvet, sittandes i skräddarställning vid träjärnvägen och med knäna på mataffärens golv. Så plötsligt insåg jag, att det faktiskt inte är lika långt till golvet längre.

Genom att mötas på hans nivå har jag vuxit. Jag utmanas att ta mina principiella värderingar – att mötas på samma nivå – på allvar och förändra min form – musklernas tänjbarhet. På otaliga områden! Häromdagen, på väg hem från affären, slogs jag av min egen tröghet. Sonen ville åka rutschkana i solen, men jag hade tänkt något annat och cyklade vidare. Varför stannade jag inte? Det fanns ju tid, egentligen. Herre, hjälp mig att inte vara så fast i min tänkta planering att jag inte ser möjligheterna du ger i nutid.

Vilka är dina och din församlings principiella värderingar som ni behöver bli utmanade att prioritera? För att ställa det på sin spets, vilka former kan förbättras i mötet med nya? Om de unga i församlingen vill ändra på gudstjänsttiden men de äldre tänkt sig något annat – varför inte prova? Om de nya svenskarna i er församling vill sjunga sånger på persiska – varför inte prova? Jag menar inte att du ska förändra det du tror på – snarare tvärt om. Tänk om det nya, obeprövade, innebär en återupptäckt och väg tillbaka till den där första kärleken? Både som individ och församling. »Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.« Uppenbarelseboken 2:3–4.

Sedan finns det också ibland en tanke bakom att stressa hem från affären. Ibland är det bättre i längden om maten blir klar i tid. Den insikten behöver vi lite yngre ha en vilja att förstå – åtminstone ibland, men inte alltid. För det är barnens, ungdomsorganisationens och de oliktänkandes uppgift: att inte alltid förstå för att hela tiden vitalisera och utmana, för att låta värderingarna prioriteras och få vår form att förbättras.

Därför bävar jag inför barnet

Äkthet, mod och kreativitet är tre värderingar som mötte mig i Sheffield, England. Vårt novemberbesök med nätverket för Nya sätt att vara kyrka i EFS och Svenska kyrkan inleddes med en endagskonferens i Leicesters snart tusenåriga domkyrka. Ärkebiskop Justin Wellby önskade, i en inspelad intervju, oss rätt Jesusfokusering och frimodigt risktagande när vi tar initiativ till mötesplatser med dem som inte går i kyrkan. Konferensen berörde ämnen som pionjärpräster, ungdomsförsamlingar och statistik om de tusentals nya initiativ som spirar i dag. Seminariet »Muslimer och Jesus« visade sig börja med att vi på moskévis fick ta av oss skorna och sittande på golvet pröva en gudstjänstform anpassad för sökare och kristna med muslimsk bakgrund. En otroligt nyttig missionsövning kring vad som verkligen är trons kärna och vad som är främst kultur, tradition och yttre former – hur blir jag den andre i missionsuppdraget?

Jag kommer inte att glömma Sheffield. Allra starkast intryck på mig gjorde mötet med pionjärprästen Diane. För tre år sedan bad biskopen henne att se om hon kunde samla en missionerande hemgrupp i ett fattigt område i norra delen av halvmiljonstaden. Vi har inga pengar till lön men du får bo i den stora prästgården i området och behöver inte ta något annat församlingsansvar, sa han. Människorna som bor där befinner sig ekonomiskt på nivå ett och två av Storbritanniens niogradiga välfärdsskala. Som medelklassvensk är jag säkert minst på nivå sju.

Diane flyttade in tillsammans med en väninna. Efter tre års slit som tältmakarsocionom ser hon hur de blivit en liten skara med några som bor i prästgården eller köpt hus i området. Som uppsökande missionsgemenskap kan de bli en ny start på den lokala församlingen. Dessutom har hon nu fått halvtidslön och tillsynsansvaret för S:t Phillips. Hon berättar att de styrs av tre värderingar: äkthet, mod och kreativitet. Ja, verkligen! Jag ser tre andra faktorer också: uppoffring, bön och relationer. Hennes berättelse om sitt missionsliv krossade nästan mitt svaga missionshjärta. Jag började gråta som ett barn. Vad vill Gud med mig, mitt hem och min kommande pensionärstid?

Käre vän, är det inte detta som julen handlar om? När Gud blir människa i Jesus Kristus, visst ser vi då gudomlig uppoffring, kreativitet och mod? Guds visa dårskap att träda i relation med oss människor, ge livet för allas trasighet och synd, upprätta och rädda oss till evigt liv – bär den inte just de missionsdragen som Diane nämner? Äkthet, mod och kreativitet. Jag ser Guds kärleks självutgivande ansikte, men också missionens kostsamma kallelse. Därför bävar jag inför barnet. Vågar jag, vågar du, ta emot en så god jul? Har vi något alternativ? Lämnar Kristi kärlek oss något val, 2 Kor 5:14?

 

Hur har din dag varit?

Jag hoppas den varit bra, det gör jag verkligen, men jag är nyfiken – hur brukar du svara på den frågan?

Jag brukar beskriva vad jag har gjort, vad som hänt och ibland vad jag tyckte om det.

Vi lever i en väldigt deskriptiv värld där vi är vana att på Facebook, Instagram eller i samtal beskriva saker och livet. Det blir ett delande av information. Information som tillsammans med all annan fakta skapar enorma mängder information i ett informationssamhälle. Framförallt drabbar detta överflöd kanske oss yngre, eller främst dem som är yngre än jag, som digitalt hela tiden möter och ska hantera enorma mängder data. Tiden när man »kunde« saker är förbi eftersom det man lär sig i dag, i skolan eller på annat sätt, är redan inaktuellt i morgon.

Så. Har världen rämnat? Är hoppet ute?

Inte alls. Istället har vi i kyrkan ett smashläge. Det finns verktyg (läs Google) som kan hjälpa oss att hitta den kunskap vi behöver – om vi har någon slags kompass som kan visa vägen genom informationsöverflödet. En kompass i form av värderingar och grundtankar att stå på som ger verktyg att tolka, förstå och använda informationen.

Emmanuel Karlsten gjorde ett blogginlägg på GP:s hemsida för ett tag sedan med rubriken »Forskare: människor som inte läser böcker är smartare«. Några rader in i texten avslöjas det förstås att det inte alls är som rubriken säger utan att hela blogginlägget är ett sätt att illustrera hur faktagranskningen på sociala media är obefintlig. Och mycket riktigt spreds artikeln viralt, ja till och med kända public service-media spred det som nyhet. Överflödet av information gör att vi behöver lära oss något annat än att enbart dela information. Vi behöver lära oss hantera kompassen, få värderingarna som ska navigera oss fram i informationens träsk.

Kyrkans smashläge är att vi känner kompassens skapare. Det vi genom Jesus har att erbjuda människor är en grund att stå på i den här världen: evighetshoppet. Det Bibeln och kristen etik genom en konsekvent bibelsyn har att erbjuda är värderingar som gör att vi kan navigera. Och det, kära missionsvänner, det frågar vi unga efter.

Frågan blir: Hur ger vi dessa redskap vidare?

Jag har faktiskt ett försök till svar: Nyfikenhet. För som man frågar får man svar. Om vi vill vara en motkultur till detta deskriptiva och istället ge möjligheten att tränga bakom informationen och få ett djupare svar på frågan hur dagen varit måste vi vara nyfikna. På livet, på varandra och på Gud. Så att vi istället vågar fråga: På vilket sätt har du överraskats i skolan i dag? Hur har Gud utmanat dig i lärjungaskap på sistone? Ja, jag är nyfiken – hur har din dag med Gud verkligen varit?

De kallar oss protestanter

Nästa år är det 500 år sedan Luther spikade upp sina berömda teser och upplevde sitt reformatoriska uppvaknande, vilket vi ser som startskottet för reformationen. Egentligen började det långt tidigare. Starten var splittringen av kyrkan, redan vad vi kallar den stora schismen år 1054 då kyrkan delades i den östliga, Ortodoxa kyrkan, och den västliga, Katolska kyrkan. Så har det fortsatt, reformationen gav upphov till en mängd trossamfund som sedan i sin tur har fortsatt att fragmentiseras.

Reformationen måste främst ses som en Jesusrörelse. Avsikten var aldrig att bilda en ny kyrka, utan en återgång till källorna – ad fontes. Även den bekännelseskrift från 1530, Confessio Augustana (den Augsburgska bekännelsen) som vi Lutheraner samlas kring, skrevs med avsikt att bevara kyrkans enhet. Sedan har vi sett många Jesusrörelser komma och påverka kyrkan, inte minst den folkväckelse som under artonhundratalet gav upphov till vårt eget EFS. Men vi vet också att förnyelse och Jesuscentrering inte nödvändigtvis måste leda till splittring – vi står kvar i vår moderkyrka. Nittonhundratalets karismatiska väckelse har inte bara lett till nya samfundsbildningar utan också vitaliserat existerande kyrkor. Upplever vi just nu en historisk vändning, från splittring mot enhet?

Den medeltida kyrka som bannlyste Luther och som Sverige 1593 definitivt bröt med finns inte längre. Den katolska så kallade motreformationen fick exempelvis till följd att flera av missbruken som den protestantiska kritiken pekade på åtgärdades. Från andra Vatikankonciliet till undertecknandet av dokumentet Från konflikt till gemenskap i år i Lund – vilket bland annat slår fast att »katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, … och till att oupphörligt sträva mot detta mål« – kan vi urskilja en allt tydligare vilja till försoning.

En strävan mot enhet måste också vara en strävan mot kristendomens centrum. När vi närmar oss centrum så närmar vi oss också per automatik varandra. Men vad är då trons och kyrkans absoluta centrum? Jag vill instämma med aposteln Palus, som säger sig:
»… inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst« 1 Kor 2:2b.

Och jag instämmer även med den sextioandra av Luthers nittiofem teser:

»Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd.«

Därför behöver den kristna kyrkan ständigt kalibrera kompassen mot centrum – reformation.