Recension: Den katolska social­läran

Den katolska socialläran är ett monumentalt verk som bygger på den kristna socialetiska traditionen och aristotelisk filosofi, tillämpad och uppdaterad av påvarna i en lång rad texter under de sista hundratrettio åren. Nu finns de översatta i en omfattande volym. Varje encyklika har fått en introduktion som sätter in dokumentet i dess historiska sammanhang och förklarar viktiga begrepp.

Nyligen gav Veritas ut Joseph Ratzingers föreläsningar över den apostoliska trosbekännelsen, Introduktion till kristendomen (384s), vilken recenserats här i Budbäraren. För en protestant finns naturligtvis både teologiska och etiska frågor där uppfattningarna går isär, men på den grundläggande troslärans och etikens område är det mesta ett gemensamt tankegods. 

Den katolska socialläran innehåller både klassiska påvliga texter som exempelvis Rerum Novarum (1891) av Leo XIII och Quadragesimo Anno (1931) av Pius XI och de sentida påvarnas mycket mer frekventa argumentation i sociala och politiska frågor. Volymen ger en historisk översikt över politiska och sociala konflikter i världen från 1800-talets slut fram till idag och påvarnas ställningstaganden i dessa. En förändring som framträder är de senare påvarnas ökade politiska intresse och engagemang. 1891 till 1960 finns bara två texter med, de ovannämnda, medan det finns femton från de sista sextio åren. Detta handlar inte bara om redaktionens urval av texter utan också om att påvarnas roll i den politiska och sociala debatten har förstärkts. Här finns Johannes XXIII:s encyklikor Mater et Magistra (1961) som handlar om kyrkans sociala ansvar, och Pacem in Terris (1963), som handlar om krig, fred och atomvapen året efter Kubakrisen 1962. 

Ibland är urvalet av texter något överraskande. Viktiga texter som saknas, och som enligt mig borde läsas av kristna i Sverige idag, är de påvliga texter som berör frågorna om livets början och slut och sexualetik, framförallt Humanae Vitae (1968) av Paul VI och Evangelium Vitae (1995). Det handlar då om frågor som har med abort och dödshjälp att göra och om synen på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Ingen av dessa encyklikor finns med i denna utgåva, vilket nog kan förklaras med att de finns utgivna separat. Evangelium Vitae finns bland annat i en utgåva som sprids av Respekt, den svenska katolska organisationen som arbetar för det ofödda barnets rätt till liv. 

Två encyklikor finns med som behandlar evangelisation, nämligen Evangelii Nuntiandi (1975) av Paul VI och Evangelii Gaudium (2013) av Franciskus I. Franciskus betonar Andens roll i evangelisationen: »Innan jag framför några andliga motivationer och förslag, åkallar jag än en gång den helige Ande. Jag bönfaller honom att komma och förnya kyrkan, att väcka henne och driva henne att frimodigt gå framåt för att evangelisera alla folk.« (s. 1072). I samma encyklika finns också ett avsnitt om interreligiös dialog som betonar att dess mål är att bidra till fredliga förhållanden i världen och att den handlar om den mänskliga existensens villkor (s. 1067). Franciskus har kritiserats för uttalanden av synkretistisk karaktär i samband med denna typ av dialoger, men i encyklikan finns inte det. Här sägs istället: »En lättköpt synkretism skulle till sist bli en totalitär gest hos dem som bortser från de större värden som de inte förfogar över. […] Det som inte är till hjälp är en diplomatisk öppenhet som säger ’ja’ till allting för att  undvika problem, för att vilseleda andra och förneka dem det goda som vi har tagit emot för att generöst dela med andra.« (s. 1068).

Den katolska socialläran har goda förutsättningar för att bli både läst och använd i det politiska samtalet i Sverige. Två opinionsbildare som aktualiserat den katolska socialläran är Dagens ledarskribent docent Joel Halldorf och Thomas Idergard, tidigare moderatpolitikern och numera jesuit och katolsk präst.