Vi samtalade om olika frågor, den gode romersk-katolske brodern och jag, vid en middag för ganska många år sedan nu. Efter ett tag kom vi in på ignatiansk andlig vägledning och min bordskamrat talade med värme om vad den kunde betyda. Jag frågade hur han såg på att vi protestanter i allt högre utsträckning hade kommit att anamma den ignatianska andliga vägledningen. Han såg inga problem med det, så länge vi var »öppna för den romersk-katolska vägen«. Med det menade han att man behövde vara öppen för att det kunde leda till att man konverterade till Rom. Jag fick så en liten föreläsning om hur djupt inbäddad i den romersk-katolska teologin och kyrkan den ignatianska andliga vägledningen var. Om man plockade bort den ramen och insikten och gjorde den ignatianska andliga vägledningen till ett »protestantiskt« projekt utan koppling till Kyrkan (det vill säga den romersk-katolska kyrkan) blev det ett tveksamt sådant, menade han.

Eftersom jag själv återkommande i mitt andaktsliv använt mig av ett ignatianskt sätt att leva mig in i evangeliernas Jesusberättelser – en bibelmeditationsmetod där man med fantasins hjälp för sin inre syn låter den berättelse man läst spela upp sig och bli levande – tyckte jag att det jag fick höra var både intressant och provocerande. Intressant – för att min katolske broder drog ut linjerna på ett sätt som jag dittills aldrig hade gjort i kopplingen mellan teologi och andliga övningar; provocerande – för att han egentligen tycktes mena att jag, som inte alls var öppen för att bli romersk katolik, borde avstå från ignatianska andaktsmetoder.

Just detta med gränssnittet mellan olika typer av andliga vägledningstraditioner är fortsatt en spännande och aktuell fråga. Alltför ofta tror jag att vi inte tänker igenom de teologiska dimensionerna av olika typer av andlig vägledning vi använder oss av, vare sig vi leder övningarna eller är deltagare i dem. Andliga övningar och tekniker är alltid sammankopplade med en större helhet och någonstans kommer man till en punkt där teologierna och trosuppfattningarna, som de olika andliga vägledningstraditionerna finns inbäddade i, börjar divergera med ens egen teologiska tradition. Går jag som kristen in i andliga övningar blir de ofelbart viktiga påverkansfaktorer för min kristna tros utformning. Där tror jag att min romersk-katolske bordskamrat hade en viktig poäng.

Den lutherska prästen, själavårdaren och andlige vägledaren Fredrik Brosché kom för något år sedan ut med ett intressant litet häfte med titeln Ignatiansk och luthersk andlig vägledning – likhet och olikhet (Församlingsfakultetens småskriftserie) där han gör motsvarande spaning ur ett lutherskt perspektiv.

En intressant sak med Brosché är att han själv, med en djup förankring i luthersk teologi och andlig vägledning, under många år även tagit del av andlig vägledning i ignatiansk form och gått dess utbildning för andliga vägledare. Vi får därför en initierad ciceron som är väl förtrogen med båda sätten att möta och vägleda människor. Vilka likheter och skillnader hittar då Brosché i sin jämförelse mellan ignatiansk och luthersk – då främst utifrån nådens ordning – andlig vägledning?

Om vi börjar med likheterna finnar han åtskilliga sådana. Han lyfter fram likheter i hur Guds kallelse in i Guds rike för en människa beskrivs, hur Gud kan verka genom en människas längtan. Även det faktum att båda traditionerna arbetar med en utpräglat bibelcentrerad vägledning är en gemensam nämnare. Uttryckt med andra ord menar både Ignatius och Luther att kristen tro alltid börjar med nådemedlen (Ordet och sakramenten). Människan som Guds avbild är kallad att leva i hans ordningar och som hans medarbetare är andra gemensamma teman vi enligt Brosché möter. Båda traditionerna menar även att man kan se Gud i allt man möter. Det finns alltså många gemensamma ansatser och tankar att ta vara på. 

Brosché märkte så småningom i den ignatianska andliga vägledning han själv fick att det fanns saker som inte var lika förenliga. Han beskriver hur han kunde lägga av med onda handlingar och ord medan olika avundsjuka, äregiriga, aggressiva och sexuella tankar fortsatte att komma. Detta störde honom och han gick med frågan »Vad ska jag göra med mina onda tankar?« till sin andlige vägledare. Svaret han fick var att de onda tankarna inte var synd så länge han inte samtyckte till dem eller stannade kvar i dem. Svaret var för Brosché både förvånande, han uppfattade sina tankar som något som hade med synd att göra, och otillfredsställande, då råden för hanteringen inte blev befriande utan pekade mot hans egna begränsade resurser. De skulle hanteras genom att först och främst avvisa de onda tankarna: »Jag vill inte tänka så.« Då var det inget problem och skulle inte bli till någon synd. För det andra skulle de hanteras genom att byta ut de onda tankarna mot goda gärningar och tankar, vilket skulle ge ett annat fokus. De skulle på detta sätt förträngas. Men de onda tankarna försvann inte trots dessa goda råd.

Brosché insåg att råden i denna fråga från den ignatianska vägledningen hängde samman med romersk-katolsk uppfattning som inte alls ser lika allvarligt på synden som reformatorerna gjorde. Arvsynden medför enligt Roms synsätt att det finns kvar anlag för »ond begärelse« hos den kristne. Detta anlag i sig är dock inte synd, men kan bli synd om detta »fnöske« antänds och börjar brinna, det vill säga när jag samtycker med tankarna.

Vad ledde denna vägledning till för den som upplevde problem med sina onda tankar? Brosché frågade andra som hade brottats med samma sak i den ignatianska andliga vägledning de tagit del av och fick från sina informanter likartade svar i stil med: »Den ignatianska vägledningen löste mig inte från det som var mitt innersta problem. Jag längtade efter en ärligare syndabekännelse och en starkare överlåtelse åt Kristus.«

För Luther satt synden djupare än i själva verkställandet av onda tankar. För honom fanns problemet/synden redan i begärelsen i sig: »Du skall inte ha begär« (Rom 7:7). Bakom alla begär finns otron som vänder sig bort från Gud i hans Ord och vänder sig till sitt eget. Men detta är bara ena sidan av myntet. Den andra är att Kristus tar allt när den kristne överlämnar sina synder, medvetna och omedvetna, till honom. Räddningen, bättringen, finns inte i människan utan utanför henne – i Kristus. Det blir en vägledning som böjer människan djupare, men också lyfter henne högre. Synden blir allvarligare, men räddningen också desto härligare. Sedan finns fortfarande helgelsens starka budskap med förmaningar och utmaningar kvar för Luther, men nu utifrån evangeliets starka grund. Så långt Brosché.

Tillbaka till min egen fråga tidigare: Kan jag fortsätta med ignatianskt inspirerade andliga övningar? Eller för att spetsa till frågan: kan jag som protestant delta i ignatianska retreater? Mitt svar på frågan är ja, särskilt om jag är medveten om var saker börjar skilja sig åt. Läromässig medvetenhet hjälper mig att se vad jag kan ta vara på utan problem och vad jag behöver fundera igenom i det jag möter. Läromässig medvetenhet skapar en frihet att hämta gott från alla möjliga olika sammanhang och traditioner och låta det förstärka och befästa den tro jag lever i. Visst kan det även finnas skäl för oss var och en att låta vår tros innehåll förändras – ingen av oss är ofelbar. Men det bör ske utifrån en allvarlig brottning med Guds ords summa, och inte enbart utifrån att jag tar del av olika andliga praktiker som »känns bra«. Risken finns annars att jag i slutändan sitter med en tro som inte hänger ihop vare sig med Bibeln eller inom sig själv och det kommer inte att »kännas bra«!