Behov som öppnar dörrar

Knappt hade julmaten hunnit sjunka ner innan Erik Johansson packade väskan för att åka till Irak. Denna gång handlade besöket hos partner­organisationen Capni om att göra en organisationsbedömning inför kommande ansökan om Sidapengar.

– Det känns fantastiskt roligt att samarbeta med en lokal, kristen organisation. Det är en väl fungerande organisation med mycket kompetent personal, berättar Erik.

Capni startades av några ortodoxa kristna i början av 90-talet och bedriver i dag bland annat sjukvård, socialt arbete och påverkansarbete i rättighetsfrågor. Sedan 2015 har EFS varit med och gett stöd till fritidsverksamhet för barn, så kallade »barnvänliga områden«.

– Det är svårt att tala om resultat av arbetet, men vi kan se att det har bidragit till att individer har haft möjlighet att finnas kvar i regionen. Det är oerhört glädjande.

I takt med att de akuta behoven har minskat har Capni mer och mer velat fokusera på långsiktiga insatser. Det innebär att större delen av fritidsverksamheten för barn kommer att läggas ner, vilket ger EFS möjlighet att ge stöd till andra insatser. Barn och deras rättigheter kommer även i fortsättningen att vara i fokus, men Erik ser även möjligheter till att stödja andra insatser.

– Det skulle till exempel vara roligt att kunna bidra till att öka bibelkunskapen bland kyrkornas ungdomar. Sedan har Capni mobila kliniker med apotek och sjukvårdspersonal som jag tänker att vi skulle kunna stödja.

Under 2017 samlade EFS in 33,6 miljoner kronor. Erik är imponerad över det rekordstora resultatet.

– Det är enastående och innebär att vi kan göra det vi har lovat att vi ska göra. I och med att kostnaderna hela tiden ökar, behöver vi ha rekord varje år för att kunna hålla takten.

Ett av de missionsländer som i år får extra fokus är Somalia, där EFS har en lång historia. Redan 1898 byggde missionären Karl Cederqvist en EFS-bas i staden Kismayo. EFS senaste insats i landet – som bland annat innehöll en barnmorskeutbildning – fick ett abrupt slut i och med det inbördeskrig som startade 1998. När Erik besökte landet i april förra året mötte han en av de barnmorskor som nu gör ett viktigt arbete och en dröm väcktes om att återuppbygga den numera förfallna EFS-basen i Kismayo.

Den närmsta konkreta insatsen i landet är att, genom extern finansiering, försöka få till något slags verksamhet i södra Somalia. Erik hoppas sedan att EFS närvaro i landet kan öka de närmaste åren med exempelvis grundskole- och yrkesutbildning.

– Det är ett land med enorma behov till följd av det långa inbördeskriget. Vi hoppas att vi kan hitta vägar till samarbete med lokala organisationer. Det går inte att evangelisera i Somalia, men vi kan bidra till ett drägligt liv för människor. Det får vara vårt vittnesbörd om Jesus.

Senare i år kommer Erik att besöka Etiopien tillsammans med missionsföreståndaren Kerstin Oderhem för att träffa företrädare för Mekane Yesus-kyrkan och internationella partnerorganisationer. Etiopienbesöket kommer även att innehålla möten med EFS utsända missionärer. Erik tycker att EFS insatser i landet är bra och meningsfulla, men funderar samtidigt på hur engagemanget ska utvecklas de kommande åren. Tankarna har fått extra näring av att han uppfattat signaler från Mekane Yesus-kyrkan om att de inte är i samma behov av externa missionärer som tidigare.

– Vi har en lång och god relation med Mekane Yesus som vi ska värna och odla. Men kanske ska vi fundera på om vi ska prioritera om våra resurser och satsa mer där det inte finns kristen närvaro och där kristna förföljs.

Erik hoppas att EFS kommer att kunna sända ut fler missionärer framöver – utmaningen är att hitta finansiering. Om inte insamlingen ökar hoppas Erik att stöd kan komma från exempelvis Svenska kyrkan eller Sida.

– Vi jobbar med flera olika spår men inget är färdigt än. Vi har ett antal mycket lämpliga personer som är redo att åka ut om vi bara hade pengar.

Just att få resurser till arbetet ser Erik som en av internationella avdelningens största utmaningar.

– Det finns sådana fantastiska möjligheter, och jag kan ibland önska att EFS:arna hade större förtroende för rörelsens missionsarbete. Vi ser exempelvis nu hur IS skapat en djup misstro bland många muslimer och hur vi kan få erbjuda evangelium till dem som söker efter försoning, kärlek och förlåtelse.


EFS internationella mission

Etiopien

Missionärer: Frida och Andreas Thor­nell, Sophia och Elias Tranefeldt och Gunnar och Monica Edmark, och ett antal seniorvolontärer och olika matprojekt.

Projekt: Bl. a. teo­logisk utbildning, sjukvård på Aira sjukhus, ledar­skapsutbildning för kvinnor, kristen radio och fri­tids­verksamhet för föräldralösa barn.

Eritrea

Projekt: Bl.a. teologisk utbildning, kristen radio, stöd till sjukvårdskliniker, grundskolor på landsbygden och grundskolor för döva barn.

Malawi

Projekt: Ett generellt stöd till kyrkans verksamhet

Tanzania

Missionärer: Nora och Hannes Sandahl och Ulf Ekängen, och ett antal seniorvolontärer.

Projekt: Teologisk utbildning, barns rättigheter och diakonal verksamhet.

Centraleuropa

Missionär: Martin Alexandersson.

Indien

Projekt: Sjukskö­terskeutbildning och stöd till ett barnhem.

Mellanöstern

Projekt: Partner till satellittevebolaget Sat-7 och under­stödjer verksamhet för barn i flykting­läger i Irak.

England

Tältmakar­missionär: AnnaHelena Lindberg.

Tiden efter IS

Det ligger en ödesmättad tystnad över de västra delarna av Iraks näst största stad Mosul. I våras låg krevaderna från amerikanska flygbomber som en ljudmatta över staden. På gatorna utkämpade den irakiska armén och allierade miliser strider mot terrorgruppen IS som intog Mosul i juni 2014. Den nionde juli i år, var IS officiellt besegrade.

– Vi var livrädda för IS och höll oss i huset mesta tiden under deras styre, säger Amar Ahmad Abdullah, när vi träffar honom två månader efter IS tillbakagång.

Han sitter vid dörren till sitt hus med sina tre barn. Huset är oskadat. Det kan man inte säga om Mosuls bebyggelse i allmänhet. Hela kvarter är jämnade med marken. I andra kantas gator av kulhålsperforerade husruiner och utbrända bilvrak. Uppemot 40 000 människor kan ha dött under slaget som började i oktober 2016. Majoriteten av de en miljon invånarna är på flykt.

– Folk flyr fortfarande, men nu för att det inte finns el och vatten, säger Amar.

Stadens kristna invånare flydde redan sommaren 2014 då IS gav dem valet att konvertera till islam, betala skyddsskatt eller dö. De flesta flydde till de kurdiska områdena i nordöstra Irak (Kurdistans regionala regering, förkortat KRG). I ett kristet barackläger i KRG:s huvudstad Erbil bor de syriskkatolska fyrabarnsföräldrarna 48-årige Abu Noor och 42-åriga Umm Noor, från västra Mosul.

– Vi är glada att Mosul äntligen är befriat, men vi har inte besökt staden efter befrielsen, säger Abu Noor.

I själva verket kommer de aldrig att återvända.

– Kyrkorna är skadade eller förstörda och 90 procent av husen är förstörda. Där finns ingen samhällsservice eller infrastruktur, berättar Abu Noor.

Rädsla är dock främsta anledningen till att de inte vill återvända.

– Vi vet att det finns sovande IS-celler, framför allt bland unga muslimer. De är omöjliga att upptäcka förrän det är för sent, säger Abu Noor.

Före 2003 hade Irak omkring 1,5 miljoner kristna invånare varav cirka 60 000 levde i Mosul. Paret berättar att de var trygga då. Det förändrades efter att USA invaderade Irak 2003 och störtade diktatorn Saddam Hussein.

– Efter det började al-Qaida operera i Mosul. De kristna var en av deras måltavlor, säger Abu Noor.

Han radar upp exempel på präster, biskopar och civila kristna som mördades eller kidnappades.

– Vi vågade inte längre öppet fira våra högtider som påsk och jul av rädsla för att bli attackerade, säger han.

Det har lett till en kristen massflykt. I dag finns endast cirka 250 000 kristna kvar. De flesta är på flykt i KRG. När IS intog Mosul sommaren 2014 fanns det ungefär 35 000 kristna där. Alla flydde. Paret känner sig trygga i Erbil men mår psykiskt dåligt. Samtidigt börjar flyktingar återvända till de kristna irakiernas hjärtland Nineveslätten som intogs av IS i början av augusti 2014 men som nu är befriat. Förödelsen är omfattande.

– Men olika organisationer hjälper till att renovera hus, infrastruktur med mera, säger Abu Noor.

De säger att de kristna från Mosul glöms bort.

– Vi har mist allt – vår kyrka, våra hem, våra pengar, smycken – allt. Vi fick inte med oss annat än kläderna vi hade på oss när vi flydde, säger Abu Noor.

Deras dröm är att ta sig till Europa.

– Det här kriget kommer inte att ta slut på tusen år. Judarna lämnade Mosul och Irak på 1940-talet. De har aldrig återvänt. Det är bara en tidsfråga innan alla kristna också lämnar Irak, säger Abu Noor.

Fader Thabet Habib Yousif var kaldeiskkatolsk präst i Mosul och på Nineveslätten. Nu är han flyktingpräst i Erbil samt koordinator på »Erbil Eyes-komplexet«. Där lever cirka 110 kristna flyktingfamiljer. Ingen kyrklig verksamhet har återupptagits i Mosul. Kyrkorna är förstörda eller skadade.

– Det är inte svårt att återuppbygga kyrkorna, det är svårare att få de kristna att återvända. Mosul är en fundamentalistiskt muslimsk stad. Om den blir mer moderat kommer en del kristna att återvända, tror han.

Det låter inte som något som sker över en natt.

– De kristna från Mosul är inte bortglömda, men hur länge ska biståndsarbetet här fortsätta? I ett år, tre år, sex år eller mer? Förr eller senare måste de fatta beslut om sin framtid, säger han.

Vissa kristna Mosulbor har flyttat till Nineveslätten.

– Många kristna från Nineveslätten har flytt utomlands. Det finns alltså hus som står tomma på Nineveslätten. Andra från Mosul har startat nya liv i Kurdistan, medan andra behöver hjälp att göra det, säger han.

Fader Thabet betonar att de kristna inte bara finns på Nineveslätten, utan i hela Irak. Därmed måste de garanteras beskydd var än de bor. Han hoppas att det internationella samfundet ska pressa Iraks regering att realisera det.

– Islam måste separeras från konstitutionen och politiken. Alla måste bli likvärdiga medborgare, säger han.

Mellan Erbil och Mosul ligger flera tältläger med sunnimuslimska Mosulflyktingar, bland annat Hassansham U3. Där bor 17-årige Habib Ali med sin familj. Han är tveksam till om de kristna återvänder till Mosul.

– Några kristna kanske återvänder, men jag tror inte att majoriteten gör det, säger han.

Hans mamma, Siham, antyder att om sunnimuslimer inte kan känna sig trygga i Mosul kan kristna inte heller göra det. Hon tror inte att IS är besegrat.

– Många IS-medlemmar har »förklätt« sig till civila, säger hon.

Under IS styre tvingades kvinnorna täcka hela sina kroppar utom en glipa för ögonen. Män förbjöds att raka sig. Habib blev slagen med elkablar för att hans byxben var för långa. Profeten Muhammeds klädsel var riktningsgivande och hans byxben sägs ha slutat ovanför fotknölarna. Offentliga spöstraff, amputeringar och avrättningar hörde till vardagen.

– IS uppmanade folk i högtalare att närvara vid tortyrer och avrättningar. Folk på gatan tvingades gå dit, berättar Habib.

Han har inte gått i skolan på tre år.

– Jag gick i skolan i en månad efter att IS hade tagit makten, men när min pappa såg vårt nya schema och våra nya skolböcker förbjöd han oss att gå dit. Vi fick bara lära oss om vapen. Uppgifterna i våra matteböcker var till exempel »vad blir fyra gevärskulor plus åtta gevärskulor«, säger han.

Habibs syster Shoruq är bara 16 år men redan änka med ett barn.

– När min man försökte ta sig ut ur Mosul knivhöggs han av IS. Han dog på gatan, säger hon.

När deras lillebror, 12-årige Karam, behövde vård i Erbil för sin ryggmärgsskada förbjöds han att åka dit.

– De (IS) sa: »Ni får inte resa till de icke-troendes områden. Ni stannar här tills ni dör«, säger Habib.

IS gjorde sitt bästa för att realisera det. När familjen, i maj 2017, flydde Mosul besköts de av IS.

– Men vi tog oss ur staden oskadda, avslutar Habib.

»Det spelar ingen roll vem som skyddar oss« – om behovet av trygghet för de förföljda i Irak

Orden »O, ni korsets slavar. Ni har ingen plats i det islamiska landet. Antingen försvinner ni eller så dödar vi er« står skrivna på tyska på en vägg i den vandaliserade Mar Quryaqus-kyrkan i staden Batnaya på den övervägande kristna Nineveslätten i nordvästra Irak. De kladdades dit efter att Islamiska Staten (IS) intog området i början av augusti 2014. Alla kristna flydde, framför allt till de kurdiska områdena i nordöstra Irak (Kurdistans regionala regering, förkortat KRG). Nu har IS besegrats i nordvästra Irak av en USA-ledd allians bestående av KRG:s peshmerga-armé och allierade miliser. Batnaya befriades i oktober 2016.

– Inga civila har återvänt och ingen återuppbyggnad har påbörjats. Det finns ingen el, inga generatorer och inget vatten. Först när rehabiliteringen inleds kommer folk att återvända, säger Khaled Sappoo från den assyriskkristna milisen Dwekh Nawsha (De frivilliga).

Förutom några väpnade män från Dwekh Nawsha syns inte en människa till bland de kulhålsperforerade husruinerna. Khlaled tror att Dwekh Nawsha kommer att upplösas nu när IS är besegrade och att peshmerga kommer att ta över försvaret av Nineveslätten.

– Men det kommer att finnas kristna enheter inom peshmerga som försvarar Nineve­slätten i framtiden, säger Khaled.

Nineveslättens framtid är oviss. Det ett av flera områden som KRG och den irakiska regeringen tvistar om. Nu kontrolleras det av KRG. Den 25 september hölls en folkomröstning om självständighet i KRG. Över 90 procent röstade »ja«. Resultatet är dock inte bindande utan kommer att användas som slagträ i fortsatta förhandlingar mellan KRG och Bagdadregeringen. Även invånarna på Nineveslätten röstade om de ville tillhöra Irak eller KRG.  I Batnayas grannstad, Teleskuf, har en del invånare återvänt. Däribland 24-åriga Rita Rostam. Hon vill inte att Nineveslätten blir en del av KRG.

– Nej, jag litar mer på den irakiska armén än på peshmerga. Glöm inte att det var peshmerga som ledde hit IS, säger hon.

Hon syftar på att peshmerga retirerade när IS attackerade Nineveslätten 2014. En del kristna vill att Nineveslätten får autonomi med egen armé och internationellt beskydd.

– Tanken på en kristen stat är god, men jag tror inte att våra kristna ledare är kapabla att bilda regering eftersom de har olika åsikter. Risken finns att de börjar slåss mot varandra, säger Rita.

När IS intog Nineveslätten flydde Rita med sin familj till Libanon. De återvände i april i år. Rita jobbar på en barnvänlig plats, som stöds av EFS, där cirka 100 barn i åldrarna 4–12 år får informell undervisning.

– Vi får dagligen säga nej till nya barn som vill börja här. Det är ett tecken på att allt fler familjer kommer hit, men många av dem är från byar i närheten som är helt förstörda. De väntar på att de ska återuppbyggas, säger hon.

El fås via generatorer. Mycket bebyggelse är förstörd, men skolan och en del hus håller på att återuppbyggas. Några butiker har öppnat, men många invånare har lämnat Irak. Rita tror inte att de återvänder. Även hon vill lämna Irak trots att IS besegrades i sitt största irakiska fäste, provinshuvudstaden Mosul, den nionde juli.

– Även om IS är borta, så är deras ideologi djupt rotad i många muslimer. Den är svårare att besegra, säger Rita.

I staden Dohuk, i KRG, säger fader Emanuel Youkhana, chef för EFS partnerorganisation Capni att den mest realistiska lösningen för Nineveslätten är att den hamnar inom ett självständigt KRG:s gränser. Han tror att peshmerga kan försvara området.

– Peshmergas reträtt 2014 handlade om en kollaps. IS hade besegrat den irakiska armén som hade modernare vapen än peshmerga. Peshmerga kunde inte ensamma hålla stånd mot IS, säger han.

Nu har peshmerga fått militär utbildning och modernare vapen. Dessutom påpekar fader Emanuel att utkastet till den kurdiska konstitutionen stipulerar autonomi för kristna i områden där de utgör majoritet.

– Hellre 200 000 kristna bland 4,5 miljoner invånare i ett självständigt Kurdistan med öppen kultur och konstitution än 250 000 kristna i ett islamiskt Irak med 35 miljoner invånare, säger han.

Fader Emanuel deltog i en konferens i Bryssel i juni 2017 om de kristnas framtid i Irak. Den arrangerades av EU-parlamentarikern Lars Adaktusson från KD. Med fanns representanter från sju av de tio irakiska kristna partierna, från KRG:s regering, EU-kommissionen, amerikanska utrikesdepartementet samt från Iraks ambassad i Bryssel. Man enades om ett slutdokument som betonar vikten av återuppbyggnad av Nineveslätten, av att kristna flyktingar återvänder och av en långsiktig politisk lösning. En internationell givarkonferens är nu planerad.

– Jag oroar mig över att återuppbyggnaden av Mosul ska ske på bekostnad av Nineve­slätten, säger fader Emanuel.

Tre av de kristna partierna bojkottade konferensen, bland annat Bnay Nahrain-partiet (Mesopotamiens Söner). Srood Maqdasi är ledamot för partiet i KRG:s parlament. Han är kritisk till att inga VIP-personer från Iraks regering var med på konferensen, men att det fanns en överrepresentation från KRG. Han ser det som ett tyst samtycke till att Nineveslätten hamnar inom KRG:s gränser. Srood tycker att det var fel tidpunkt för invånarna på Nineve­slätten att rösta om de ville tillhöra Irak eller KRG.

– De flesta minoriteterna från nordvästra
Irak lever som fattiga flyktingar i KRG. Prioritet borde läggas på att återuppbygga området så folk kan återvända dit, säger han när vi träffas på parlamentet i KRG:s huvudort Erbil.

Han är även kritisk till att ordet »autonomi« används om Nineveslättens framtid.

– I Irak är det en icke-konstitutionell benämning. Inom den irakiska konstitutionen finns det däremot möjlighet för områden att bli provinser, säger han.

Alla de kristna partierna i Irak vill att Nineveslätten får självständighet inom den irakiska konstitutionens ramar. Bnay Nahrain vill även att granndistrikten Sinjar, där yazidierna är i majoritet, och övervägande turkmenska Tal Afar får det. Tanken är att de sedan slås samman till en region under internationellt beskydd. Srood oroar sig även för att nya konflikter ska blossa upp. Irak är nedlusat av olika miliser.

– Risken för konflikter mellan dem är stor. Om de som nu återvänder till Nineveslätten för att börja om på nytt tvingas fly kommer de aldrig att återvända igen, säger han.

Innan diktatorn Saddam Hussein störtades av USA 2003 fanns det över 1,5 miljoner kristna i Irak. Sedan dess har förföljelsen ökat. Endast omkring 250 000 tros finnas kvar.

– Om Europa vill att vi kristna irakier ska överleva, så måste de pressa Iraks och KRG:s regeringar att ge oss bättre beskydd. I annat fall måste EU öppna dörren och ta emot oss, säger Srood.

I utkanterna av Dohuk bor 59-åriga Najiba Abudi från Batnaya med sin man i ett kristet barackläger. Hon har inte sett sitt hem i Batnaya på tre år men vet att det är raserat. De har mist allt och väntar på hjälp att återvända. Hon bryr sig inte om inom vilka gränser Nineveslätten hamnar.

– Så länge vi kan känna oss trygga så spelar det ingen roll vem som skyddar oss, avslutar hon.

Ninevehjälpen lanseras i höst

Medan sista slaget om Mosul pågick i början av juli befann sig representanter från EFS i Irak. Syftet med resan var att förbereda inför den kommande kampanjen »Ninevehjälpen« samt besöka den fritidsverksamhet för barn i flyktingläger, Child Friendly Space, som EFS sedan länge stödjer.

– Det som påverkade mig starkast var att höra männi­skornas berättelser. En kvinna i ett flyktingläger berättade hur hennes familj inte hade någonting kvar efter att IS tog deras husnycklar, id-kort och alla pengar, säger Josefin Norstedt, EFS insamlingsstrateg som var en av resenärerna, och fortsätter:

– Men mitt i all förödelse var det glädjande att se hur mycket fritidsverksamheterna betyder för både barnen och föräldrarna samt hur det skapar jobbmöjligheter för de anställda pedagogerna.

Med på resan var även EFS missionssekreterare Erik
Johansson, artisten Josef Johansson, en fotograf samt en journalist. Josef Johansson kommer under hösten släppa en låt och musikvideo till förmån för Ninevehjälpen. I nästa nummer av Budbäraren kan du läsa mer om varför Josef engagerar sig i Ninevehjälpen. 

Barnen vågar inte flytta hem igen – fortsatt osäkerhet för Nineveslättens flyktingar

Det är en vårdag i slutet av mars 2017. Solen står högt på den klarblåa himlen och det börjar bli riktigt varmt, trots att det bara några timmar tidigare varit minusgrader. I dag är Yasir Sabah Matty och sonen Amar tillbaka i hemstaden Bartella som de lämnade hals över huvud mitt i natten för över två och ett halvt år sedan. IS var bara timmar från att ta över staden när Yasir och hans fru väckte barnen och gav sig iväg. På några minuter gick de från att vara helt vanliga medborgare – Yasir jobbade som vaktmästare i kyrkan – till att bli flyktingar. Nu bor familjen i ett flyktingläger några mil norrut, nära Dohuk. Budbäraren träffade dem för cirka ett år sedan, vilket du kan läsa om i nummer 4 2016.

Nu är Yasir och Amar tillbaka i Bartella och försöker forcera dörren till det som en gång var deras hem.

– Jag har varit här en gång sedan Bartella blev återtaget, men då vågade jag inte gå in i huset. Jag var rädd för vad jag skulle möta, säger Yasir.

För Amar är besöket hans första. IS har gömt kvar sprängladdningar i en del av husen så det gäller att vara försiktig. Yasir får hjälp att sparka upp dörren till sitt hem av några säkerhetsvakter som patrullerar byn. Där inne väntar ett kaos, allt är omkullkastat. Det ser ut som en sophög. Amar börjar lysa med telefonen och använder den som ficklampa. Han letar igenom högar av bråte. Efter en stund hittar han en stor nalle och bestämmer sig för att ta med den till lillasyster Yasir som väntar kvar i flyktinglägret. Efter en stund kommer Yasir ut ur huset, tillbaka i vårvärmen.

– Vi måste städa huset, men jag vet inte om vi vågar flytta hit igen. Mina barn vill inte flytta tillbaka. De är rädda. De vill att vi flyttar ifrån Irak, men vi har inte kontakterna eller möjligheterna att göra det. Även om säkerheten inte är garanterad måste vi kanske flytta tillbaka, säger Yasir.

Just garanterad säkerhet är den enskilt viktigaste aspekten för att flyktingar ska kunna återvända, menar fader Emanuel Youkhana, ledare för den lokala hjälporganisationen Capni, som EFS stöder.

– Utmaningen framöver är säkerheten, kommer detta med IS kunna hända igen? Vi har aldrig tvivlat på att IS ska bli besegrade. Vi är glada för det som sker nu, men de kristna i Mellanöstern och Irak har levt i förtryck långt innan IS ryckte fram. I Mosul, exempelvis, var kristna öppet förföljda i flera år innan IS intog staden. Frågan vi alla lever med är om vi någonsin kommer våga återvända till våra städer och byar, säger fader Emanuel.

Fader Emanuel möter ofta delegationer från väst och sitter med i olika ekumeniska grupper som diskuterar fred. Allvaret i frågan om säkerhet går inte att ta miste på.

– Många undrar om hoppet om en säker framtid kommer visa sig vara en illusion. Det finns en rädsla för att återvända. Vi behöver hjälp från världssamfundet och våra kristna syskon runt om i världen, säger fader Emanuel.

Den stora majoriteten av kristna har flytt utomlands men många finns kvar i Irak och räknas som internflyktingar. Yasir och hans familj är några av dem. Fader Emanuel menar att den gruppen är viktig.

– Jag vill lyfta de familjer som stannat kvar i Irak och som kanske lever som internflyktingar i dag. Det är ett tufft beslut att stanna när så många flytt. Trots utmaningar har de tro och vilja att stanna kvar här och bygga en framtid. Det är viktigt att uppmuntra dem, säger han och fortsätter:

– Det har alltid funnits kristna här i Irak. Vi har bibliska platser här och kristen kultur har alltid varit en självklarhet, även om det varit förföljelser genom åren. Men det vi sett nu saknar helt motstycke.

Finns det hopp för framtiden?

– Vi som kristna i Mellanöstern är sprungna ur tron på hoppet om en evig framtid. Vi tror på hoppet, vi lever i det och vi delar det. Men hopp får inte bara bli ett ord eller en känsla, utan det måste omsättas i praktiken och bli ett »fysiskt hopp« för människor. Vi i Capni förmedlar hopp genom de praktiska insatser vi gör – men det behövs mer, säger han.

Yasir klättar upp på taket till huset och inspekterar det från ett fågelperspektiv. Att kriget fortfarande är nära råder det ingen tvekan om. Bomberna smäller inne i Mosul och det känns i kroppen där vi står, några mil från fronten.

– Min familj har bott här i tre generationer. Mina far- och morföräldrar är begravda här. Innan IS kom var Bartella en fin stad. Vi kände oss trygga. Det var normalt – det fanns skolor, ett litet sjukhus och flera restauranger. Vi hade fyra kyrkor i byn, en är riktigt gammal, säger han när han kommit ner på marken igen, och tillägger:

– Min fru hade tänkt följa med i dag, men hon var rädd för hur hon skulle reagera när hon såg hemmet och staden, så hon ändrade sig i sista sekund.

Trots att Bartella är fritaget är framtiden för staden och Yasirs familj högst osäker. Mycket finns kvar att göra innan de ska kunna flytta tillbaka hem igen.

Årets rapporter visar ökad förföljelse av kristna

Världen plågas i dag av långvariga konflikter, många av dem med flera etniska och religiösa dimensioner. Krig och konflikter har skapat tragedier som bär huvudansvaret till att mer än 65 miljoner människor befinner sig på flykt inom eller utanför sina hemländer. Det demokratiska utrymmet saknas eller krymper i många länder, vilket gör det svårt för religiösa aktörer och andra i civilsamhället att verka.

Det är mot denna bakgrund som Open Doors årliga rapport World watch list 2017, WWL, måste läsas. Rapporten beskriver utvecklingen i 50 länder där förföljelsen av kristna bedöms vara värst och visar en dyster situation. Kristna får svårare att verka i samhället, kyrkor motverkas och förföljelse sker. Orsaker till ökad förföljelse är enligt rapporten en ökande religiös nationalism, militant islamism samt den ökade polariseringen mellan radikala grupper och totalitära regimer i Mellanöstern. Beskrivningen av den svåra situationen för kristna i Etiopien och Eritrea, båda länder med kristen majoritet, nyanserar förståelsen av de olika sammanhang och orsaker som ligger bakom förföljelse.

Kyrkornas världsråd, KV, publicerade i november 2016 rapporten The protection need of minorities from Syria and Iraq. Deras rapport beskriver situationen för minoriteter, ger en historisk bakgrund och en utökad kontext kring den religiösa och etniska förföljelse som förekommer i länderna. Den etnoreligiösa uppdelningen och strider mellan olika muslimska grupper har gjort att alla minoriteter blivit mer utsatta. I vissa områden har kristna, yazidier och andra religiösa minoriteter förföljts av terrorsekten IS och dödats för sin tro. I Irak sker våld och förföljelse även mot muslimer för att de tillhör en annan inriktning, något som drabbat både sunniter och shiiter. Trots att både WWL och KV ser vissa positiva tecken i det faktum att kristna kan börja återvända när IS fördrivits är situationen fortfarande svår för våra förföljda trossyskon. Framtiden är tillsvidare oviss och som vår ärkebiskop nyligen sa efter sitt besök i Irak: »När IS är militärt besegrat måste också dess extremistiska ideologi bekämpas.«

WWL är en viktig rapport som genom att sammanfoga en mängd studier med egen insamlad information ger en bild av hur situationen för förföljda kristna ser ut i olika länder. En sådan bredare bild av situationen för olika religiösa grupper kan också fördjupa förståelsen av situationen för kristna.

I regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter uttrycks en vilja och ambition att arbeta med religions- och övertygelsefrihet, men ännu återstår att se hur detta följs upp i rapporter och strategier. Kyrkornas världsråd lyfter fram svårigheterna som bristen på tillit mellan grupper medför. Det är något som måste överbyggas för att dialogen mellan religiösa grupper ska kunna föras så att människor har möjlighet att återvända i säkerhet och även möjliggöra en framtid för alla i Irak.

EFS förbereder utökat stöd till de förföljda

Sommaren 2014 drevs hundratusentals kristna irakier på flykt, sedan dess stödjer EFS den kristna organisationen Capni:s hjälparbete bland flyktingar i irakiska Kurdistan, KRG. Nu har det mesta av Nineveh-slätten befriats. EFS förbereder sig för en ny fas i hjälparbetet. Det kan dock ta lång tid innan IS drivs ut ur Mosul. Fram till dess är Nineveh-slätten en otrygg plats.

– Vi följer utvecklingen noga för att så fort som möjligt kunna gå in och hjälpa kristna flyktingar att återvända hem, säger Erik Johansson, EFS missionssekreterare för internationell mission.

Den materiella förstörelsen är enorm. Infrastrukturen måste byggas upp från grunden.

– Vi får inte släppa taget om detta. Kristendomen har funnits i området i 2000 år, men successivt tryckts undan. Nu är den sista spillran hotad, säger Erik.

Det handlar inte bara om att rädda kristendomen i sig.

– Det är en kulturell räddningsaktion. Det skulle skada hela regionen om det inte fanns några kristna kvar. En kultur som fanns där långt innan den muslimska kulturen, riskerar att raderas ut, säger Erik.

När säkerhetsläget har stabiliserats och området röjts på minor och icke-detonerad ammunition kommer EFS att sätta in stöd där det bäst behövs. Erik nämner hjälp med att återinrätta kyrkan.

– Vi kommer eventuellt att stödja skolor. Många familjer kommer inte att återvända förrän de vet att barnen kan gå i skolan, men återvändarna kommer även att behöva hjälp med mycket annat. Till exempel med att få igång jordbruk, företag och arbetsplatser, säger Erik.

Det är högst osäkert om de kristna någonsin kommer att återvända till Mosul. Stadens kyrkor har förstörts eller gjorts om till moskéer. Kristna hem har övertagits av muslimer.

– Därför är det viktigt med politiska påtryckningar så att peshmerga, den irakiska regeringen och andra i USA-alliansen garanterar att de kristna får tillbaka sina bostäder och kyrkor. Vad ska de annars återvända till?, frågar sig Erik.

EFS insamlingschef, Johan Ericson, betonar att säkerheten måste förbättras för Iraks religiösa minoriteteter, men att det givetvis inte är EFS mandat att stå för militär säkerhet.

När återuppbyggnaden drar igång kommer EFS att hålla koll på andra organisationers hjälparbete.

– För att kunna gå in och fylla luckor, säger Johan.

Johan betonar att det även måste skapas förutsättningar för samexistens mellan Iraks olika etnoreligiösa grupper.

– De har samexisterat genom hela historien, men nu har förutsättningarna förändrats. Ett försoningsarbete måste inledas mellan folkgrupperna så att de kan hantera allt som har hänt, säger han.

Slaget om Mosul fortsätter

Den 17 oktober inledde den irakiska armén, kurdisk peshmerga, shiamuslimska miliser och dess allierade en offensiv för att återta Mosul från IS. Med hjälp av amerikanskt flygunderstöd har koalitionen omringat staden. Alla vägar in och ut ur staden är avskurna. Inte bara för IS, utan även för cirka en miljon civila.

– Ingen vet när Mosul kommer att befrias. Alla hus i staden bebos av civila, det kommer att göra slaget mycket svårt, säger 27-årige Anmar Muner Ibrahem på telefon från staden Dohuk i irakiska Kurdistan, KRG.

Anmar och hans familj är kaldéisk-katolska kristna från Mosul. När IS intog staden, i juni 2014, fick de kristna ultimatumet »konvertera till Islam, betala skyddskatt eller dö«. Alla flydde. I augusti, samma år, intog IS den övervägande kristna Nineveh-slätten och yazidiernas hjärtland Sinjar-distriktet i nordvästra Irak.

Områdets religiösa minoriteter flydde i hundratusentals, framförallt till KRG. Nu är det mesta av Nineveh-slätten befriat, men hur långt slaget om Mosul blir står skrivet i stjärnorna. Anmar och hans familj har förhoppningar om att snart kunna återvända dit, men inte för att bosätta sig.

– Nej, enbart för sälja vårt hus där och bygga ett nytt i Dohuk eller på Nineveh-slätten, säger Anmar.

Han säger att alla kristna från Mosul tänker i samma banor, inte bara av rädsla för att IS ska återvända:

– Risken är stor att när IS har besegrats i Mosul så kommer shiamuslimer, sunni-araber och kurder att börja strida om kontrollen. På Nineveh-slätten är det annorlunda. Där är majoriteten av invånarna kristna, men det finns även en del yazidier.

Anmar menar att världssamfundet måste hjälpa de religiösa minoriteterna på Nineveh-slätten med militärt beskydd i framtiden.

– Annars kommer det att bli lätt för grupper som IS att attackera kristna och yazidier igen, säger han.

Hittills har slaget om Mosul lett till att cirka 100 000 människor har blivit internflyktingar. Sex läger har anlagts kring Mosul, men cirka 10 000 flyktingar har tagit sig till KRG. Där stödjer EFS den kristna organisationen Capni:s arbete bland flyktingar. Capni:s chef, fader Emanuel Youkhana, säger att de nu fokuserar på fas två i hjälparbetet, vilket betyder att hjälpa de hundratusentals kristna och yazidiska flyktingarna i KRG att återvända hem. Så länge Mosul kontrolleras av IS kan dock Nineveh-slätten beskjutas därifrån. Fader Emanuel har besökt Nineveh-slätten och berättar om en enorm förödelse. Det kommer att krävas ett mindre Marshall-projekt innan folk kan återvända.

– Kristna och andra religiösa minoriteter måste garanteras beskydd. De litar inte på den irakiska regeringen. Den har totalt misslyckats med att skydda dem tidigare, säger han.

Han menar att rötterna till extremism måste analyseras och åtgärdas samt att konstitutionen måste ses över.

– I dag är vi andraklassens medborgare. De kristnas historia i Irak ingår till exempel inte i skolornas läroplaner. Det behövs dessutom lagar som förbjuder hatiska offentliga tal mot religiösa minoriteter, säger han.

Han anser dessutom att Nineveh-slätten ska bli ett eget förvaltningsområde.

– Vi ber vår herre Jesus Kristus att ena den universella kyrkan och hjälpa oss att fortsätta leva i denna region såsom vi har gjort i 2000 år, avslutar Fader Emanuel.

Osäker framtid för Mosuls kristna

Den svenska EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) var på plats när kyrkklockorna återigen ringde i staden. »Förstörelsen är stor i staden och kyrkorna svårt skadade av kalifatets metodiska förstörelse av kristna symboler. Men att kunna stå här i dag, i den utbrända kyrkan, och lyssna till psalmsång där IS tills nyligen hade sin skjutbana, inger glädje och hopp«, skrev han på sociala medier efter besöket.

Lars Adaktusson har varit med och tagit fram en resolution som nu klubbats igenom i Europaparlamentet. Resolutionen ställer sig bakom ett politiskt självstyre för assyrier, syrianer, kaldéer och yazidier för att säkerställa dessa gruppers säkerhet.

– Tillåts etniska och religiösa motsättningar att blomma ut den dag Mosul är befriat och Islamiska staten besegrad, står vi inför en situation där 1 700 år av kristen närvaro i regionen riskerar att utplånas. Därför krävs omfattade politiskt stöd och aktivt engagemang från EU:s sida, säger Adaktusson i ett pressmeddelande.

I takt med att IS trycks tillbaka allt mer börjar kristna och andra minoriteter från Nineve-slätten drömma om ett återvändande. Att IS skulle försvinna innebär dock inte att människorna där känner sig trygga. EFS missionssekreterare Erik Johansson, som vid flera tillfällen varit i området och som nyligen kom hem från en resa i norra Irak, menar att det är svårt att sia om vad som kommer att hända längre fram. Redan innan IS tog över makten i Mosul hade många kristna valt att lämna sina hem där. Erik tycker spontant att EU:s resolution låter bra, men ställer sig frågan om man verkligen kommer kunna backa upp den.

– Det är en sak att fatta fina beslut, men detta måsta genomföras i praktiken. Resolutionen är bara ett beslut i Europaparlamentet men förhoppningsvis kan den vara med och påverka den Irakiska regeringen. Alla kristna jag har mött i området vill ha en sådan lösning och ser en militärt fredad zon som en förutsättning för att kunna bo kvar i området, säger han.

Nineveslätten var länge ett område med kristna som en klar majoritet av befolkningen konstaterar Erik. Han ställer sig personligen positiv till Adaktussons förslag och menar att ett självstyre skulle kunna vara rimligt utifrån demokratiska principer men är tveksam till  om regeringen i Bagdad kommer gå med på det.

Har den senaste tiden tänt ett hopp för kristna och andra minoriteter i området?

– Det tror jag, men det som hänt senaste veckorna är inte tillräckligt. De senaste tio åren har vi sett en sakta strypning av den kristna närvaron i regionen. Detta nådde sin kulmen 2014, när IS klev in. Problemen är större än IS, därför måste de kristna garanteras att de får tillbaka sina egendomar, kyrkor och bostäder, säger Erik.

En försoningsprocess skulle behövas på sikt om kristna och muslimer återigen ska kunna leva sida vid sida i Mosul, menar Erik. Minoritetsgruppers historia finns inte med i läroplanen för skolbarn i Irak. Det är ett exempel på ett av många hinder för att kunna bringa försoning. EFS stöttar Capni, en organisation som tar hand om traumatiserade barn, både kristna och muslimer. En viktig del i det arbetet är att ge dem undervisning om sin egen historia. Även om IS försvinner är vägen alltså fortfarande lång till en hållbar och stabil fred.

Kommunitetens hjärta för Kurdistan

Det var i slutet av september som Sandvikengårdens kommunitet tillsammans med Erik Johansson, EFS missionssekreterare för internationell mission samt Erik Eckerdal och Johanna Lundström, reste till det krisdrabbade området.

– Det viktigaste från resan är att Gud väckt en kärlek och längtan i våra hjärtan att hjälpa våra medmänniskor som befinner sig på flykt, säger Emanuel Gillberg, som är en av de drivande i kommuniteten.

På Sandvikengården finns en växande kommunitet som bor, ber och arbetar tillsammans. Deras ökade ekonomiska tillgångar från tiondegivande och gåvor har bidragit till en större vilja att dela med sig. Genom en artikel om hjälporganisationen Springs of Hope Foundations arbete med människor som flytt undan terrorgruppen IS kom Irak på tal.

– Vi kom fram till att vi vill hjälpa flyktingar i norra Irak. Då blev det viktigt att resa dit och se var våra pengar skulle gå, samt undersöka om det vore möjligt att åka dit som volontär, förklarar Emanuel.

Resan utfördes i EFS regi med staden Dohuk som slutdestination. Där finns både Springs of Hope Foundation, SoHF, och Capni, den hjälporganisation som EFS stödjer. Tillsammans med Staffan Schmidt, Johannes Schmidt, Sigrid Palenius, Julia Norlin och Cecilia Harvey från kommuniteten tillbringade Emanuel de tre dagarna på plats med att besöka de projekt som hjälporganisationerna driver och träffa deras ansvariga.

– Människor var väldigt gästvänliga, nyfikna och tacksamma för vårt besök, berättar Julia.

Det lilla och välfungerande flyktinglägret Dawudiya, där Capni verkar, besöktes under resan. Där bor cirka 4 000 personer i baracker omringade av Kurdistans vackra landskap. Här bor kristna, yazidier och muslimer tillsammans, vilket är ovanligt. På de dammiga, men välstädade huvudgatorna mötte gruppen många barn med nyfikna blickar.

– Att prata med barnen var näst intill omöjligt utan ett gemensamt språk, men gester och ett och annat skratt räckte långt. De lyckades sprida mycket glädje runt omkring sig, trots att de bott i flyktinglägret snart två år, säger Sigrid med ett leende.

Gruppen fick även be för några yazidiska kvinnor och besöka deras hem som bestod av små rum utan möbler där familjer med upp till sju barn sov varje natt.

– Trots de svåra omständigheterna fanns det en fantastisk frid över hela lägret, säger Julia.

Mötet med SoHF blev också ett starkt minne. De hämtade Saad Ibrahim, en av de ansvariga inom organisationen, utanför det enorma flyktinglägret Sharia där han bor med sin familj.

– Saad kom i mörkblå, pressvikta kostymbyxor och bar på en portfölj. Trots att han bor i ett flyktingtält, kände vi oss smutsiga och slappt klädda i jämförelse, berättar Johannes.

SoHF har funnits sedan årsskiftet och drivs av grundaren Lisa Miara, Saad och ett fåtal andra personer. De planerar att starta ett så kallat sycentrum, där yazidiska kvinnor kan arbeta, samt ett forum där barn får lära sig att använda elektronisk teknik. Syftet är att ge hopp om en framtid och bearbeta de trauman som många bär på. Organisationen befriar även yazidiska kvinnor och barn som fortfarande är fängslade hos IS. Saad är själv yazidier och berättade om sitt folk, ett folk med egen religion och kultur. Yazidierna har många gånger genom historien utsatts för folkmord och i skrivande stund pågår det 74:e i ordningen, denna gång av IS. Många yazidier bodde på och runtomkring Sinjarberget i nordvästra Irak, däribland Saad och hans familj. När IS kom år 2014 blev många avrättade på plats och kvinnor och barn tillfångatogs som sexslavar och barnsoldater. Saad var två meter bort när tre av hans kusiner blev avrättade. Många tvingades fly upp på berget där de sedan blev fast. Saad och hans familj var på berget i tolv dagar utan mat och vatten innan de blev räddade. Han berättade hur han sett död, svält och misär som vi inte ens kan föreställa oss. Likt många andra yazidier lever han med en stor sorg för sin familj och sitt folk. Trots det förmedlar Saad ett hopp.

– Saad är en energisk man som gör allt han kan för sitt folk. Som han själv sa, »har jag inte pengarna så kan jag använda mina ben«, vilket visar på hans övertygelse. Mötet med denna kämpe berörde oss alla. Vi har bestämt att det är hit Sandvikengårdens kommunitet kommer skicka pengar och troligen även volontärer, säger Emanuel.

Gruppen besökte även Capni som är en stor organisation med ett flertal projekt. Under besöket fick de bland annat se en elgenerator som förser en by med el, en mobil läkarklinik, en frisörsalong som fått bidrag av Capni och ett Child Friendly Space. EFS stöttar huvudsakligen Child Friendly Space (CFS), som är en fritidsverksamhet där barn kommer efter skolan för att leka, sjunga, läsa läxor och få bibelkunskap. Det är en plats där barn får vara barn.

– Även om fritidscentret bara bestod av två baracker och en liten yta mittemellan, en anläggning där ingen i Sverige hade satt sina barn, var det tydligt att detta var en plats där barnen var sedda och kände sig trygga. Det känns bra att det är detta projekt som EFS stödjer, säger Sigrid.

Under resan kände gruppen ett stort förtroende för Capni som driver ett strukturerat arbete med många unga och duktiga individer. EFS kommer fortsätta det goda samarbetet och stötta organisationen i dess arbete.

Resan avslutades med ett besök på det gamla Mar Mattai-
klostret som är beläget på en bergsvägg fyra kilometer från IS territorium.

– Trots att vi befann oss geografiskt nära IS, hörde stridsflygplan och en bomb smälla, var hela området lugnt och fridfullt. En mäktig symbol för Guds rike mitt bland allt det hemska, berättar Staffan.

Med sig hem tar de en längtan att hjälpa dessa minsta och en förhoppning om att genom pengar, volontärer och bön få vara del av världens ljus i Dohuk.