Precis intill Alsike kyrka står den gamla skolan. Ett rött trähus där varje vrå nyttjas till max, allt för att alla ska få plats. Det är Alsike kloster. Syster Karin Johansson vinkar från trappen till huset och här bor hon nu tillsammans med syster Marianne, postulanten Rose som nyligen börjat sin inträdesperiod och gårdens fem katter.

– Här lever vi vår klosterkallelse, med ett gemensamt böneliv som bär upp vår dag. Det är ett gemensamt liv i ensamhet, förstår ni? säger Syster Karin.

Det är i grunden en personlig kallelse från Gud, in i en egendomsgemenskap där systrarna äger allting tillsammans.

– Detta är ett kristet liv i kubik, ett totalt hängivet liv med en kallelse till fullkomlig frihet men det kostar dig allt. Jag är fri att göra och säga saker som andra kanske inte kan, jag har inget jobb eller annat att förlora. På så sätt är vi väldigt måna om vår frihet, vi vill vara i världen men inte av världen och nära människor.

Närheten till människor, och särskilt dem i behov av en fristad, har länge präglat deras klostergemenskap. Redan innan flyktingarna hittade till Alsike kom många socialt utsatta till klostret för att finna sin frizon.

Det var vid nyår 1978 som den första flyktingfamiljen kom. Som av en händelse var Karin på besök den dagen, trots att hon inte hunnit bli en syster än. Systrarna lärde hon känna under gymnasiet, samtidigt som hon blev kristen. För Karin hade kyrkan innan dess mest varit en grupp för inbördes beundran men en dag utbrast hon »Gud, om du finns, ge mig tro« och bönen blev besvarad.

– Plötsligt fick jag den där tron och det var lite besvärligt. Det blev väldigt omvälvande. Jag hade träffat Syster Marianne tidigare och när jag kom till klostret första gången så upptäckte jag att det här var kristet liv på riktigt. Det var så äkta.

Att systrarna mötte alla människor med Kristi kärlek var en slående upplevelse för Karin. På samma sätt bemöttes den turkiska flyktingfamiljen av stor omsorg den nyårsnatt de anlände.

– Den där dagen kom tillvaron här att förändras, på ett sätt i alla fall. Vi ser på flyktingarna som någonting Gud har gett oss, av någon anledning som vi inte vet. Runt om i hela världen är det normalt att oavsett vilken tro du har så har klostren varit skyddade områden. En liten värld i världen.

Engagemanget får inte enbart positiva konsekvenser. Under morgonmässan den 23 november 1993 dundrade svensk polis in i klostret, huset förstördes och razzian satte sina spår. Flyktingbarnens stora trauma i livet var inte längre från hemlandet de flytt, utan polisrazzian på klostret där de trodde sig vara trygga.

– Den mörka onsdagen kallar vi den för. Det tog ett tag innan vi insåg att de faktiskt slog sönder vårt klosterliv också. Ärkebiskop
Gunnar Weman var här och omvälsignade allting, det var ett så pass stort intrång i kloster­friden.

Karin flyttade till klostret 1983. I början var systrarna inte så involverade i flyktingarnas ärenden, de agerade plats medan andra skötte asylprocessen. Först kom mest kristna flyktingar men med åren har det ändrats och inneburit allt större kontakt med muslimer.

– I vårt möte med muslimer så tummar vi aldrig på att vi är kristna, men istället för ord handlar det om att leva Jesu kärlek. Det är mycket viktigare.

Främlingsfientligheten som Karin tycker sig se i vissa kyrkor är något hon förfasas över:

– Det visar bara på rädslor. Jag håller väldigt gärna med Merkel när hon säger att »vi måste lära oss mer om vår egen tro« för är man trygg i sin egen tro då har man inget problem att möta människor av annan tro.

Det är nämligen inte lidandet som många av flyktingarna bär på eller de outsinliga behoven som är svårt, det hanterar systrarna genom att kasta allt på Kristus.

– Lidandet är betydligt lättare att möta än den svenska kallsinnigheten, för den är värre. Den är omänskligare. Vi är mycket mera mitt i världen än andra svenskar som lever sitt åtta-till-fem-jobb. Här är den verkliga verkligheten, och inte den imaginära som vi i Sverige gärna lever i.

Därmed menar Karin att det inte är någon form av aktivism som det handlar om, snarare är det att leva ett kristet liv vilket i dagens samhälle blir ett politiskt ställningstagande.

– Vi kallar oss ju egentligen inte för aktivister, vi tycker bara att vi gör det som är fullständigt självklart. Det är det enkla, att när en människa i nöd säger »hjälp mig« så är det min kristna skyldighet att säga ja. Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss. Det får vi aldrig glömma som kristna.

Det var när hon som tjugofemårig musikstudent upptäckte att till­varon, trots att hon bara hade roliga saker att göra på dagarna och sig själv att ta ansvar för, inte var nog.

– När jag gjorde det som jag tyckte var roligast i livet, nämligen att hålla på med musik, upptäckte jag att det ändå var något som fattades. Jag är lyckligare nu.

Så småningom insåg hon att det var den totala hängivenheten som hon saknade – att stå helt till hundra procent förfogande för Kristus, att leva av och i hans kärlek. Nu lever hon ett liv i enkelhet. Löftet blir en trygghet för systrarna att luta sig mot och lydnaden gentemot Gud och gemenskapen ett beslut att tränas in i. Den största styrkan, enligt Karin, är framför allt att inte vara ensam. Trots utmaningar har hon aldrig tvivlat på sitt beslut, klosterlivet är Syster Karins kallelse och någonstans visste hon redan från början att det var rätt.

– Det är klart att jag kan bli trött på mina medsystrar, precis som i alla gemenskaper finns det stunder när vi tänker väldigt olika, men det jobbigaste har varit omgivningens reaktioner. Många lägger liksom huvudet på sned och tycker synd om en.

Under hennes första inträdesår fick systrarna besök av en koptisk munk från Österrike.

– Han hade fantastiska ögon och det syntes att han var en van själasörjare så jag frågade honom: »hur känner man igen en kallelse?« och väntade mig en teologisk utläggning. Så tittade han på mig och sa »där man känner sig hemma«. För mig var det en total knock! Det hade jag inte allt velat höra, sedan fanns det liksom ingen återvändo för det var här Gud ville ha mig.