Etikett: Inre hållbarhet

Maktens utmanare

Först när Sofia Lilly Jönsson kritiserar frikyrkoteologer på sin blogg får hon svar. En dialog inleds. Vart dialogen bär någonstans kan man ännu inte veta, det intressanta är att det bara tio minuter efter att Sofia publicerat inlägget, så får hon se hur en av dem hon vänder sig till i sitt numera omtalade blogginlägg »Killarna« – en frustrerad uppgörelse med formella och informella maktstrukturer i kyrkan – blir bland de första att dela det på Facebook.

Som en av Sveriges främsta kyrkokritiker – i Svenska Dagbladet, hennes egen tidskrift Evangelium och på den egenbetitlade bloggen – gör hon sin röst hörd. Med en skicklig penna och oräddhet har hon under många år pekat på problem hos makten i Svenska kyrkan. Något som fått hennes texter att både delats flitigt på internet och gjort många engagerade. Men från den kyrkoledning som hon riktat sin kritik mot har det ekat tyst.

– När man säger att kyrkan är i kris försöker de göra allt vad de kan för att tysta en, säger Sofia. Det stämmer inte med propagandabilden som de tror att kyrkan ska ha. De kan inte bannbulla mig för jag är ingen präst, men de kan låtsas att jag inte finns. Jag har skrivit artiklar i Svenska Dagbladet och Expressen, men man får aldrig svar, säger hon och konstaterar:

– Makthavarna i Svenska kyrkan har lärt sig att det är allra bäst att sitta still i båten. De dementerar allt och lägger sedan locket på. Men på det sättet kommer man ingenvart. Alla problem som sopas under mattan försvinner ju inte. I längden gör man bara det onda värre.

Så hur kom hon hit? Hur blev hon kyrkans kritiska röst i Mediesverige? För det var nog allt annat än vad hon trodde under uppväxten i Huddinge i Stockholm. Med en barndom ackompanjerad av Bach och stort musikintresse fanns drömmen om en musikkarriär.

– Pappa var pianist och hade organistexa­men. Han jobbade inte i kyrkan, men han spelade där ibland. Så som en del prästbarn har mött kyrkan genom bordsbön och predikan, mötte jag den genom musiken. Det hände att jag fick sitta på orgelpallen och vända noter. Kyrkorum har alltid känts som hemma för mig.

Men vad Sofia inte visste var att hon, på våren strax innan hon skulle fylla 30, och efter ett debutskivsläpp som fått sig en törn av fildelningsrevolutionen, skulle få uppleva något i ett kyrkorum som skulle innebära att hennes liv blev förvandlat för alltid.

SOFIA LILLY JÖNSSON – Ålder: 41 år. Bor: I Visby. Yrke: Kulturskribent. Aktuell: Med hemsidan sofialillyjonsson.comSOFIA LILLY JÖNSSON – Ålder: 41 år. Bor: I Visby. Yrke: Kulturskribent. Aktuell: Med hemsidan sofialillyjonsson.com
I december 2017 tilldelades Sofia Timmermansordens stipendium till Bo Setterlinds minne, som tidigare tilldelats bland andra Kerstin Ekman och Britt G Hallqvist.I december 2017 tilldelades Sofia Timmermansordens stipendium till Bo Setterlinds minne, som tidigare tilldelats bland andra Kerstin Ekman och Britt G Hallqvist.
Sofia medverkar återkommande i Svenska Dagbladet som musikkritiker.Sofia medverkar återkommande i Svenska Dagbladet som musikkritiker.

Hon bodde i Flemingsberg på den tiden och gick ofta in en sväng i kyrkan på väg från affären i centrum.

– Jag tände ett ljus och satt där en stund. Jag gick aldrig på gudstjänst, det tänkte jag inte ens på att det fanns. Jag satt mest där i det tomma kyrkorummet en stund.

I entrén till kyrkan låg en uppslagen barnbibel. När skärtorsdagen kom passade Sofia sin systerson och hon tog med honom till kyrkan.

– Vi satt där en stund och läste barnbibeln. Han frågade varför Jesus dödades. Jag försökte förklara: »Jag tror de var avundsjuka på honom. Han var så omtyckt, de stod inte ut med det.«

Det var något i det där som fastnade i Sofia, vilket ledde fram till att hon söndagen därpå gick till högmässan. Utan att tänka på att det var Uppståndelsesöndagen.

– När jag kom ut därifrån var aprilhimlen alldeles blå och klar. Inget spektakulärt hade hänt, men det hade gått upp för mig vad det betydde att Jesus lever.

För Sofia blev det naturligt att nu vilja bli en del av kyrkan.

– Jag kände: »Nu är jag här, jag vill vara med!« Kyrkan var ju redan hemma. Men jag upptäckte ganska snart att Svenska kyrkan inte är vad de säger. De kan inte härbärgera det här, när en människa i stort sett lämnar hela sin bakgrund bakom sig. Man kanske inte blir förskjuten som omvänd svensk i ett sekulärt sammanhang, men man kan bli väldigt ensam med sin tro. Och man kommer som vuxen till kyrkan med en massa kompetens och lust med sig, och blir hänvisad färdiga roller. Det är det som församlingar som S:ta Clara och Allhelgonakyrkan har förstått och gör rätt. De tar emot människors hela offer och därför vill människor vara där.

Sofia ville bygga kyrka, men när ingen dörr öppnades då hon ville engagera sig ideellt för musiken började hon söka tjänster i kyrkan.

– Det var som ett tv-spel där man inte kan ta sig förbi den första världen. Man får sitta i bänken med en psalmbok, alla är jättesnälla. Men att ta sig vidare från den bänken går inte i Svenska kyrkan för den är så professionaliserad.

År 2009, tre år efter att hon kommit till tro, gick Sofia ur Svenska kyrkan. Hon startade en blogg och skrev om sin upplevelse:

– Jag skrev: »Jag har gjort allt ni säger att man ska göra, jag motsvarar allt ni säger att ni önskar ha. Jag är bara en vanlig kristen som kommit in här, men ni släpper inte in mig.« Det visade sig att det var många som kände igen sig. Till och med präster och andra verksamma känner att de inte kommer in i kyrkan.

Hon utbildade sig till musikvetare och blev musikkritiker i Svenska Dagbladet, men hon fortsatte att skriva kritiskt om maktstrukturer och problem i kyrkan på sin blogg. Något som Svenska Dagbladet skulle komma att snappa upp och låta henne skriva om i tidningen. I dag har Sofia skrivit en mängd kyrkokritiska artiklar, om alltifrån kyrkovalet till direkta kommentarer till högsta ledningen i Svenska kyrkan. Varför?

– Jag kan inte låta bli. Det är svaret. Det är så viktigt. Jag tror också att jag haft en uppgift att sätta ljus på det här. Att Svenska kyrkan har ett politiskt system och hur det ser ut, det har nog andra journalister lärt sig mer om från det jag har skrivit. Om ledarsidorna läser det man skriver får man inflytande.

– Kyrkokritik är reformation, precis som hos Luther. Jag är långt ifrån först eller ensam om att kritisera Svenska kyrkan, men jag har nog lyckats göra mig hörd därför att jag skriver så att många förstår. I vår tid handlar det också mycket om att bara ge kunskap om kyrkan och tron.

Att vara troende och kyrkokritiker, hur går det?

– Kyrkokritiken är inget som står utanför kyrkan. Den utmanar stelnade former inifrån, som hos profeterna och i radikala klosterrörelser. Det är inte svårt att skilja mellan kyrkans organisation och förkunnelse när man vet vad som är vad. Jag tycker att Svenska kyrkan är en bra kyrka när den är som den ska.

Men går det att lösa konflikter i det offentliga rummet?

– Det är verkligen frågan. En del skulle nog säga att det är sådana som jag som skapar konflikter. Men kyrkan finns ju i det offentliga rummet och har massor av medlemmar, så vi måste väl diskutera där alla kan vara med? Sedan har jag tagit stora smällar som inte så många ser för att de inte förstår vad det innebär att vara så synlig.

Hon liknar sig själv vid en krockdocka.

– En krockdocka är en jätteviktig sak för en biltestare om man använder den rätt. Om man tittar i slow motion på var skadorna sitter så lär man sig bilens svagheter. Det går att lära sig något av haveriet. Det bästa är ju när man kan identifiera bristerna i förväg förstås.

Hon citerar den romersk-katolske prästen Anders Piltz, om att orka ta till sig kritik:

– Han säger att det är som bilprovningen. Det är jobbigt att inse att man måste åtgärda fel, men man är väldigt glad för att bromsarna fungerar den dagen man håller på att köra in i ett träd.

– Om jag har tagit ett stort kliv som andra tycker är åt rätt håll, som nu med »Killarna«-inägget, då har de andra en plikt att fortsätta att ta åtminstone små steg. Det är det som inte har fungerat i Svenska kyrkan. Några har gjort jättestora offer och så har alla andra stått kvar och tittat på.

Hur undviker du att bli sårad och bitter?

– Det gör jag inte. Jag har många känslor som gör ont och är besviken på massor av människor. Men jag tror inte att jag har valt det här så som man väljer vart man ska åka på semester. Kristendomen går väl inte ut på att vi ska söka lyckan, utan att vi ska söka sanningen. Där finns mycket glädje och mening också när man känner att man hittat rätt.

I blogginlägget »Killarna« beskriver Sofia sin ställning i Svenska kyrkan som en byggnadsställning som hon byggt upp själv runt kyrkan, där hon klättrar upp och skriker genom stängda fönster till förvånade människor som står därinne, vilket säger något om hur hon upplever att hennes kritik tas emot.

– Kyrkoherdar måste lära sig att odla kult­urer där man vågar tala kritiskt, inte bara lyfta fram de goda exemplen. Det gör inte att problemen försvinner. Man måste träna sig i att prata om makt. Det finns i kyrkan en snällhetskultur och konflikträdsla, och de som har makt i kyrkan verkar inte föra något samtal om det. Du som har ett ämbete, bär det och våga ha ett levande samtal utan att ta kritiken personligt.

Vilken förändring bör ske när det gäller maktstrukturen i Svenska kyrkan? 

– Den största förändringen måste ske inom oss själva. Många sitter fast i sina skyttegravar och vill att någon annan ska fixa problemet. Alla måste inse att de har ansvar och möjligheter och fundera på hur den egna pusselbiten ser ut. Och i församlingarna ska de lita på att de som kommer är kallade att vara mer än publik, precis som de är. Lita på att Jesus drar och ge rum för det, i stället för proppfulla verksamhetsplaner. En konkret sak som skulle förändra allt redan i morgon är om alla församlingar införde bibelstudier och daglig bön.

Så hur gick det med kritiken mot frikyrkoteologerna? Jo, den som har örat mot marken vet att Sofia satte något i rullning, vilket gjort att allt fler vågar prata om just det: makt och maktstrukturer. Och visst är det ett faktum att även Sofia själv är en maktfaktor. Innan vi avslutar frågar jag henne om det, och hennes svar slår nog huvudet på spiken:

– I mitt inlägg talar jag om skribenter som aldrig använder mitt namn i sina artiklar om Svenska kyrkan, som ett exempel på vem man lyfter fram. Men när jag skriver det tänker jag också: »Vem är det jag själv inte lyfter fram?« Jag refererar kända författare men kanske inte någon okänd person i ett kommentarfält, som har sagt något bra. Det påminner mig om Saligprisningarna; att titta på vem det är som är min nästa. Vem är det som är under mig? Vems fötter är det jag ska tvätta?

Livet som ensamstående – så mycket mer än ensamhet

Vad är ensamhet – en känsla eller ett tillstånd? Är det något efterlängtat eller snarare en klaustrofobisk upplevelse? I Sverige ökar antalet ensamhushåll. För Johanna Lundström är det cirka 13 år sedan hon flyttade in i en helt egen lägenhet första gången. Hon fyller snart 36 år, någon parrelation har aldrig varit aktuellt och nu bor hon i sin lägenhet, mitt i Örnsköldsvik, med närhet till både centrum och det natursköna Åsberget.

– För mig är ensamhet någonting vackert och en välsignelse, jag ser en rikedom i att kunna ge min tid till annat än ett hem, med barn och uppfostran. Det är en spännande och privilegierad livssituation med massor av möjligheter, säger Johanna.

Rummet lyser av de levande ljusen och hon kryper upp i soffan. Johanna beskriver ensamheten som en lyxvara med tillfälle till reflektion, eftertanke, skapande och bön. Hennes rika inre liv tillsammans med Gud får utrymme i ensamhetens positiva sidor och ofta känner hon en brist på ensamhet.

– Jag längtar till det många kallar »egentid« och blir ofta uppbyggd av att vara ensam. Möjligheterna att göra vad jag vill med mitt liv kan dock lätt bli att jag lägger all min tid på engagemang, som jag tycker är viktigt på olika sätt, och då slarvar med hjärtats nära relationer.

I sitt arbete som missionär, utsänd av stadens EFK-församling, verkar hon för integration och mötesplatser mellan människor, ett engagemang som spiller över på Johannas fritid där samtalskvällarna på den lokala samlingsplatsen »Vardagsrummet« är ett återkommande inslag.

Att ensamhet generellt tolkas som antingen ett misslyckande eller en sorg bekymrar henne.

»En ensamhet blir negativ när det inte finns människor som ser vem jag är.«»En ensamhet blir negativ när det inte finns människor som ser vem jag är.«
»En själsfrände tror jag att extremt få människor inte längtar efter, just att dela något med en annan människa, och det behöver inte alls ha med en kärleksrelation att göra.«»En själsfrände tror jag att extremt få människor inte längtar efter, just att dela något med en annan människa, och det behöver inte alls ha med en kärleksrelation att göra.«
»När man spiller över något av sig själv i en annan människa existerar man lite mer för att man gör det med någon annan och inte är ett slutet system i sig själv. Gemenskapen är en otroligt intensiv livs­upplevelse.«»När man spiller över något av sig själv i en annan människa existerar man lite mer för att man gör det med någon annan och inte är ett slutet system i sig själv. Gemenskapen är en otroligt intensiv livs­upplevelse.«
»I perioder när minsta lilla omsorg känns jättestarkt kan jag uppleva att det blir så stor grej att jag kanske hellre undviker att blotta min sårighet just då. Det handlar om lika delar stolthet som rädsla att vara andra till last, då är det lättare att i stället bita ihop och köra på.«»I perioder när minsta lilla omsorg känns jättestarkt kan jag uppleva att det blir så stor grej att jag kanske hellre undviker att blotta min sårighet just då. Det handlar om lika delar stolthet som rädsla att vara andra till last, då är det lättare att i stället bita ihop och köra på.«

– När någon säger att »vi måste ta hand om de ensamma« låter det som om de vore socialt missanpassade, men jag undrar hur ensamhet snarare kan få omsättas som en välsignelse?

Hon ser det som två olika typer av ensamhet – som ofta blandas ihop. Det finns den självvalda och så finns den upplevda ensamheten, att ingen ser mig och jag är osynlig.

– Oftast pratar vi nog om ensamhet av typen »jag är inte sedd« men vi blandar ihop det genom att tänka att det är de fysiskt ensamma som ser sig som osynliga, men även superaktiva och socialt begåvade människor kan känna så, säger hon och fortsätter:

– En ensamhet blir negativ när det inte finns människor som ser vem jag är, som ser min situation, och då tänker jag att det blir väldigt tärande. Jag tror att vi är skapade för relationer och man måste få fördela trycket av sin egen tillvaro genom att spilla över sig själv i andra människors liv och vice versa.

Denna gemenskap är inte knuten till en parrelation eller kärnfamilj, men som ensamstående ser Johanna en utmaning i att få till den sortens samvaro. Johanna ser sig själv som en stjärna, där hon är mittpunkten och varje engagemang, relation, sammanhang är som en av stjärnans spetsar men ingen står bredvid henne och delar helheten.

– Eftersom det inte finns någon i mitten där jag är med mitt hjärta, så finns risk att ensamheten blir till ohälsa. Om ingen sitter och väntar på att jag ska komma hem för att äta, vila och sova, så behöver jag ju inte göra det. Det finns en utmaning i att ingen delar 360-gradersperspektivet med mig. Ser jag inte till att ha människor som får tillgång till mig på djupet, är det lätt hänt att ensamheten inte bara blir en välsignelse utan också något som dränerar.

Det är när hon glömmer bort att ta vara på de nära relationerna som hennes ensamhet börjar skava.

– Jag är lite melankolisk av mig, och att vara i det som känns smärtsamt tycker jag kan vara ganska skönt. Så länge jag är själv med ensamhetens tyngd går den väldigt bra att hantera, men att börja lyfta på locket tillsammans med andra är betydligt jobbigare.

Ju påtagligare hennes behov av andra människors omsorg blir, desto svårare tycker Johanna behovet är att erkänna. Vårt samtal närmar sig det som är skört och de stunder där den mellanmänskliga omsorgen berör på djupet.

– Absolut svårast är det när det gått lite för långt, när det hunnit bli jobbigt och jag känt mig ensam en längre tid, då är det som om jag passerat en gräns. Behovet blir så ömt att jag undviker att söka andras omsorg, för att om någon skulle visa minsta omtanke blir jag så berörd att det blir jobbigt. Det är jättekänsligt.

När måendet är bra kan hon både söka och ta emot omtänksamheten på ett gott sätt. Men vi dröjer oss kvar vid det känsliga och samtalar om den ensamhet som ibland kommer ikapp, kanske som mest för den ensamstående som inte har ett hem fyllt av någon annans aktivitet.

– Gud ser mig också genom andra männi­skors ögon och tilltal. Om jag inte har människor som kan tala till mitt hjärta, är det risk att Gud inte kommer åt att tala sin vishet och kärlek till mig. Då blir det lätt rundgång i tankarna och allt det vackra som jag kan tänka och fundera kring när jag är för mig själv blir till negativ ensamhet.

När behovet av gemenskap blir alltför påträngande, hur gör du då?

– Om jag för tillfället inte har en annan människa att fördela tyngden tillsammans med, behöver jag strategier för att hantera behoven av att uttrycka mig och avlasta mig själv från mina upplevelser. Där är skrivandet, poesin och på senare tid även att måla en hjälp. Min upplevelse av att ensamheten är något vackert är också för att jag delar den med Gud och vetskapen att han ser hela mig.

Om en människas relationer skulle gå att kartlägga som cirklar, kretsande på olika avstånd runt individen i mitten, medför livet som ensamstående en risk att aldrig vara någon annans första prioritet.

– De som är mina närmaste har fortfarande andra människor i sina innersta lojalitetscirklar. Även om jag är högt älskad av mina vänner har de sin partner, sina barn, sin familj som nummer ett. Det är lätt att tänka att de därmed har sitt på det torra och att de inte behöver att jag hör av mig, säger »hej, hur mår du, ska vi ses?« för deras skull, fast vad vet jag? Kanske har de ett jättestort behov av det?

Gränsen är hårfin mellan det sköna i att helt själv planera sina stunder och det sköra behovet av att bli sedd.

– Jag är väldigt tacksam över min livssituation och jag vill lyfta ensamlivet som ett fullgott alternativ. Kanske smyger det sig då in en liten bit stolthet som gör det svårt att erkänna mitt behov av andra, bara för att jag inte vill att någon ska tro att jag i själva verket inte skulle må så bra eller egentligen skulle längta efter något annat, som en livspartner. Det jag saknar mest i mitt liv är fler personer som har möjlighet att vara fullt hängivna ett gemensamt uppdrag. För det är ju så, att så fort någon får familj har den sin första kallelse där, och så ska det vara, men jag önskar att det fanns fler som jag hade kunnat få springa, i betydelsen satsa fullt ut, tillsammans med under längre tid än ett avgränsat projekt.

Där har kyrkan en stor outnyttjad potential menar Johanna, som tror att svensk kristenhets nästa väckelse behöver vara en gemenskapens och hängivenhetens väckelse.

– Det jag önskar svensk kristenhet är en djupare, modigare gemenskap i Kristi kropp. Tänk att få satsa fullt ut med hängivna lärjungar i allt vad det kan innebära av brusten­het och smärta, varje dag, hela veckan, under flera år. För mig är det en stor längtan och brist. Ja, ett liv som ensamstående skulle kunna omsättas på ett ännu rikare sätt – till välsignelse för världen – om den sattes in i en större trofast gemenskap.

Insikter från en ofrivillig sabbat

Hösten inleddes med att SVT sände en ny programserie. En ärlig programserie som vågade ställa tidsandan mot väggen. I introt till programmet definierar programledaren sig själv så här:

»Jag har 117 000 insta­gram­följare, tre hundar, två barn och ett hål i bröstet. Hela mitt liv har jag kämpat för att komma dit jag är i dag. Jag skulle säga att min dröm har gått i uppfyllelse, men jag kan inte släppa tanken på att det finns något annat, något jag missar, ett grönare gräs på andra sidan. Ett annat liv.«

Programledaren möter i det första avsnittet ett par som har sålt allt de äger för att cykla jorden runt. De hade kommit dit de ville i livet. Schyst bostad i det rätta området, som de förstås renoverade till förstklassig standard. De hade bra yrken med en helt okej inkomst. Ändå upplever de att något saknas. Majoriteten av sin vakna tid arbetar de för att ha råd med sin lägenhet som de nästan aldrig befinner sig i. Dessutom hade de praktiskt taget aldrig tid att umgås med varandra. Därför började de att sälja sina saker för att kunna uppfylla drömmen, att cykla jorden runt. I början tyckte de att det var ruskigt svårt att släppa taget om prylarna: »Nej, aldrig över min döda kropp, den säljer vi inte: Det är min favoritmugg!«. När några månader hade gått brydde de sig inte alls lika mycket när de slumpade bort sina sista ägodelar, hjärtat hade liksom börjat släppa taget om prylarna.

Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt, eller någon universell lösning för alla, att sälja allt de äger och att cykla jorden runt för att bli lycklig. Prylarna har en stor betydelse i våra liv – likaså våra hem, våra kläder och allt annat som syns utåt. Våra ägodelar och yrken är synliga indikatorer på vilka vi vill vara, det är den bild vi vill visa upp av oss själva.

Under snart ett års tid har jag varit helt eller delvis sjukskriven. En av mina grundläggande sanningar och fundament i min tro, är att människan har ett okränkbart värde oavsett vad hon kan eller inte kan göra. Du och jag har ett värde bara genom att finnas till. Du är en »human being« och inte en »human doing« – det handlar alltså inte om att göra, utan att vara. Du och jag har ett värde bara genom att vara. När jag blev sjukskriven och inte kunde arbeta och försörja min familj, började jag rätt snart tvivla på vem jag egentligen var: Vem är jag om jag inte kan arbeta? Vad har jag för värde om jag inte kommer utanför dörren på hela dagen? Är jag en sådan som bara tar energi och kraft från andra och inte bidrar? Det var inte särskilt konstruktiva tankegångar. Framför allt var det inte sant. Sanningen är att jag har ett värde oavsett om jag tjänar pengar eller inte, men jag insåg att det här med att ha ett tydligt uppdrag där jag bidrar till familjens ekonomi var otroligt viktigt för min identitet.

För mig var det en sorgeprocess och en känsla av misslyckande att inte längre orka, att inte kunna prestera och bidra. Jag älskar verkligen mitt arbete, dessutom fick jag ofta beröm och uppskattning för det jag gjorde. Det är ju ett väldigt enkelt sätt att fylla på behållaren för självförtroende, att få beröm och uppmuntrande ord. Men det kan inte vara det som definierar mig. Tyvärr är det många med mig som kämpar på lite för länge och lite för mycket även om orkeslösheten är överhängande och lusten inte längre finns där. Även om jag hade haft fem veckors semester fanns det ändå ingen energi och lust att sätta igång med en ny termin. Dessvärre såg jag inte varningssignalerna, utan körde på som vanligt tills det helt enkelt inte fun­gerade längre. Kroppen och själen sa till slut ifrån, och det med besked. I början var jag så otroligt besviken och arg på Gud – tills det liksom landade att det här faktiskt är en naturlig reaktion på en ohållbar situation. Gud har skapat mig med fysiska och psykiska begränsningar, det är ett slags skyddssystem med tydliga varningssignaler, men jag lyssnade inte på de signalerna och då är det ofrånkomligt att utmattning blir konsekvensen av detta.

I början av det här året tog jag mig iväg till en ö i skärgården och där gjorde jag ett medvetet val för hur jag skulle definiera den tid som låg framför. Jag förstod att det var omöjligt att komma tillbaka till mitt arbete och att det nu skulle bli en lång sabbat. Det var i och för sig en ofrivillig sabbat, men likaväl var det en paus. En paus från den vanliga förvärvsarbetande vardagen, med möjlighet till reflektion och nödvändig rekreation.

Det har varit ett år av mycket frustration och sorg, för jag vill så gärna vara med. Jag vill skapa, tala och möta människor. Ett år av svåra, men nyttiga insikter. Sådant som jag egentligen vet och håller för sant blir på riktigt. Som att Guds rike och det som Gud vill göra är inte beroende av min prestation eller ork. Guds rike och Guds församling är primärt och ytterst Guds ansvar, inte mitt. Vi får vara med, men jag kan aldrig ta åt mig äran för Guds verk. Paulus ord från 1 Korinthierbrevet, om vem och vad som skapar tillväxt i församlingen, är en krass och samtidigt nådefull beskrivning av detta: »Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten.«

Vi har i dag en samhällskultur och ett livstempo som gör att unga tjejer och killar i gymnasieåldern blir utbrända. Något är uppenbart skevt och trasigt då prestation och produktion har blivit det som många av oss mäter vårt värde i – men din och min prestation kan aldrig definiera vilka vi är. Vi får inte ett högre eller lägre människovärde på grund av vad vi gör eller inte gör. Och det finns naturliga begränsningar nedlagda i vårt varande. Du och jag är skapade till Guds avbild; vi får inte glömma att till och med Gud själv vilade på den sjunde dagen. Om Gud vilade, ja, då behöver du och jag också göra det. Därför ber jag: »Tack gode och barmhärtige Gud att du är den som definierar mig och som ger mig mitt värde. Hjälp mig att bli stilla och höra din röst som vill tala i mitt hjärta, varje stund och sekund. För det är endast i din närhet som jag kan förstå vem jag verkligen är. Amen.«

Från brinnande till utbränd

Utbrändhet är som ett hav av paradoxer: Känslan av maktlöshet brottas med intrycket av att vara den ende med makt att förändra situationen. Tidsbristen känns konstant. På ett sätt en i mängden, samtidigt är känslan oundviklig – unik och utan en enda som förstår. Helt ensam, men alltid bland folk. Tankarna snurrar allt snabbare till det plötsligt tar stopp. Tvärstopp.

– Det är som att tappa kraften inom sig, orken försvinner. Många blir känslomässigt lättrörda, de flesta sover dåligt, att möta människor och ta in intryck blir en stor utmaning, säger Berne Persliden.

Stillheten i rummet där vi sitter är en påtaglig kontrast till huvudstadens brusande vardag, som pågår för fullt utanför. I mer än 35 år har Berne arbetat med personlighetsutveckling och ledarskap, detta utvecklades under mitten av 90-talet till att professionellt fungera som coach – ett uppdrag där utbrändhet är ett återkommande ämne.

– Jag ser en tydlig ökning, kopplat till arbetslivet och de senaste årens samhällsutveckling. Tempot och arbetsbelastningen är högre. Tiden för återställning mellan projekten förkortas, när något är klart börjar det nya direkt. Kroppen får aldrig ro.

Problematiken med arbetsrelaterat utmattningssyndrom har blivit vanligare och nu drabbas allt yngre personer.

– Talesättet »var och en är sin egen lyckas smed« tror jag är en av orsakerna. Att säga »du får göra vad du vill, bara du blir lycklig« skapar en jättepress på unga i dag. Diskussionerna kring lycka gör mig upprörd, det vore bättre att prata om meningsfullhet. Många känner ett ansvar, att jag måste fixa det själv – fixa studier, fixa utbildningen, fixa jobbet. Jag är på något sätt utlämnad till mig själv.

Slitningen som uppstår där, mellan makten att själv skapa sin egen lycka och maktlösheten inför det egna ansvaret, ser Berne som en av de paradoxer som till slut leder till utbrändhet. Det spänningsfält som uppstår mellan ytterligheter som ensamhet men ändå mitt bland människor, att vara unik och samtidigt precis som alla andra, där finns personer som plötsligt slits itu.

– Jag tror att vi behöver ha strukturer för att skydda oss, för det finns så väldigt mycket omänsklighet i vårt samhälle, om vi ser på samhällsutvecklingen.

Han ifrågasätter normen med 40 timmars arbetsvecka och sättet den styr våra perspektiv.

– Vem har satt den gränsen? Vi behöver inse att den är artificiell. I utvecklingen gällande dyslexi har vi nu accepterat att vi tar in kunskap på olika sätt. Kanske skulle vi må bra av att ge varandra respekten att vi är mer annorlunda än vi tror, även vad gäller arbetskapacitet och återhämtning, men för att kunna göra det så måste vi öppna upp och visa våra olikheter.

Orden »det är mycket nu« klingar välbekant. För många. Allt fler är de som går från brinnande till utbränd. Sedan 1988 – när Berne Persliden för första gången mötte problemet – har det bara ökat.Orden »det är mycket nu« klingar välbekant. För många. Allt fler är de som går från brinnande till utbränd. Sedan 1988 – när Berne Persliden för första gången mötte problemet – har det bara ökat.
Konstant tidsbrist är en stor förlust, menar Berne: »Det är så lätt att fastna för en massa negativa saker, det gör jag också men – vi får inte sluta upp att förundras över det goda, det fina, det vackra. Just det tror jag att det krävs tid för.«Konstant tidsbrist är en stor förlust, menar Berne: »Det är så lätt att fastna för en massa negativa saker, det gör jag också men – vi får inte sluta upp att förundras över det goda, det fina, det vackra. Just det tror jag att det krävs tid för.«
Om behovet av kontroll: »Det finns ett oerhört behov hos varje människa att känna att man har hyfsad tillgång till makt över sin egen situation – tappar man den är det lätt att känna sig trängd«.Om behovet av kontroll: »Det finns ett oerhört behov hos varje människa att känna att man har hyfsad tillgång till makt över sin egen situation – tappar man den är det lätt att känna sig trängd«.

Det handlar om gränser, och om skapelseordning, menar Berne som ser ett tydligt samband mellan utbrändhet och ett samhälle där Gud allt mer hamnat i periferin.

– I en tidningsartikel om stress som jag läste för många år sedan hävdade skribenten, en konsult som inte var kristen, att vi nog blivit mer stressade i vårt samhälle för att vi har avskaffat Gud. Då pågår livet fram till döden, därefter finns inget mer, vilket betyder att vi får se till att fylla våra liv här och nu med så mycket godsaker som möjligt. Ansvaret är ditt, det finns ingen andra chans.

Detta blir en bild för den optimeringshets som Berne ser breda ut sig.

– Någonstans har vi lärt oss att samla på saker och upplevelser, gör vi inte det så är vi fattiga. Det blir också en sjuka tänker jag, att hela tiden uppleva något. Då blir det en lyxvara att ha en kväll när jag unnar mig att göra ingenting.

Resonemanget kokas ner till frågan om meningen med en människas liv.

– Vi är skapade att fungera på ett visst sätt och när vi gör våld på skapelsen, då kostar det. En av prislapparna heter utbrändhet. Exempelvis sover vi jättemycket, omkring 20–30 procent av vår tid, för att det ligger i skapelsen. Ruckar vi på det får vi betala priset.

Vad är det som gör att brinnandet plötsligt övergår till utbrändhet?

– Enkelt sett ger man ut mer än man tar in, då blir det obalans, men det saknas broms tänker jag, hos personen eller i organisationen. Det är ju arbetsledarens uppgift att se till att det finns bra gränser. Bland dem som jag tänker på har just gränssättningen varit en knepig fråga, hur sätter man gräns för när man är nöjd?

Ambition är en komponent som många har svårt att tala om. Utöver strukturella problem och bristande arbetsledning är individens egen ambitionsnivå en bidragande faktor till utbrändhet. Ofta får han samtal om hur stressigt allting är, men att sätta ord på sin ambition är mer utmanande. Liksom att överlämna kontrollen i Guds händer.

– När jag diskuterar stress med människor kan vi prata om hur stressigt allting är men inte om ambitionsnivån, det är där Guds nåd kommer in. För att ifrågasätta sina ambitioner krävs viss distans och hjälp av andra. Jag måste öva mig i att förtrösta på att Gud har läget under kontroll, på ett annat sätt än vad jag har. Den insikten kan vara en hjälp för mig att skapa den där bromsen, gränsen, att inse »hit Berne, men inte längre, låt resten vila i Guds händer«. Det får mig att fundera på hur mycket vi i kyrkan pratar om Guds nåd och hur den ser ut i våra liv.

Personligen har han aldrig känt sig i riskzonen.

– Visst har det varit situationer när det nästan har känts övermäktigt, men då har jag dels kunnat justera vissa saker i mitt upplägg och dels har det funnits gånger då, i min värld, Gud griper in. Människor som ställer in möten och jag skickar en tacksamhetens tanke uppåt.

Bland dem som han har mött finns ett visst mönster av möjliga riskgrupper – särskilt de som arbetar inom människorelaterade yrken som vård och skola, men även ideella eller otydliga organisationer. Engagemanget inom ideella organisationer gör det svårt för individen att begränsa sig.

– Som i alla ideella sammanhang är det idén som bär och det finns alltid mer att göra, vilket gör att jobbet aldrig tar slut eller blir färdigt. Det är inget som någon medvetet konstruerar, utan det bara blir. Otydliga organisationer blir en potentiell risk för att vi tenderar att vara väldigt hårda mot oss själva, så då jobbar vi mer.

När perioderna för återhämtning blir allt kortare behövs någon nära som ser och vågar säga ifrån. Oftast ser personen inte själv när pauserna blir obefintliga.

– Många av dem som är sjukskrivna för arbetsrelaterat utmattningssyndrom vill tillbaka till som det var förut. Då brukar jag säga att det som var förr var ju det som gjorde att du blev sjuk. Det går att likna vid diabetes, när diagnosen väl är ställd kommer den inte att försvinna. Du behöver ta insulin, varje dag. Det är ett fullgott liv, precis som det var innan, men det blir aldrig som förut igen. I utbrändheten är det svårt att ta in och acceptera att vardagen som personen minns den, inte kommer att komma tillbaka.

Återkommande nämner han den lilla gruppen som kärnan för såväl fördjupning av den kristna tron som för hjälp att hitta sunda sätt att leva.

– Jag tror att ensamhet är en jättestor riskfaktor när det kommer till utbrändhet. Vi behöver formulera oss. Det finns en väldigt stor poäng i skapelseberättelsen där människan får i uppgift att namnge djuren. Det vill säga att när vi sätter namn på något går det lättare att hantera. Det gäller även känslan.

Därför behövs de nära gemenskaperna där ett samtal som bygger på tillit får plats, så att vi kan lära av varandra.

– Jag tycker att vi inom kyrkan är dåliga på att skapa mötesplatser där samtal av den här digniteten sker. Vi är ruskigt bra på sociala sammanhang men att våga avsätta tid för att växa som en troende människa är något särskilt. Att exempelvis ägna en kväll med hemgruppen åt ett tema, som hur vi ser på stress i våra liv, eller att stanna i en bibeltext så att vi blir berörda på djupet. Det har i alla fall hjälpt mig.

Utbytet mellan varandra ser han som livsnödvändigt. Att prata om sin arbetssituation med någon utanför den närmsta familjen är också ett gott råd. För att hitta sina egna gränser samt sätt att återhämta sig måste vi bli bättre på att låna idéer från varandra, menar Berne.

– Det jag behöver är en grupp likasinnade – givetvis också de andra som provocerar mig – de som säger »Berne, det är okej att ligga och läsa en timme på lördag eftermiddag« för det finns så många andra impulser som säger att det inte är bra. Vi måste hjälpa varandra att leva ett så gott liv som möjligt.

Berne Persliden

Ålder: 67 år

Ort: Stockholm, Södermalm, samt Svanhals, söder om Vadstena

Arbetsliv: Utbildad inom vårdsektorn. Naturvetenskaplig forskarutbildning. Arbetat inom näringsliv med ledarskap, personlig utveckling, coach/mentorskap, som ledare i Navigatörerna och direktor för Centrum for utveckling.

 

5 varnings-signaler – så vet du att det är tid att söka hjälp:

• Sover sämre, vaknar utan att känna dig utsövd

• Svårt att koppla av arbetet i huvudet

• Känslan av att jämt vara otillräcklig, brist på tid

• Trött på jobbet, inte av jobbet

• Svårt att koncentrera dig, håller på med för mycket hela tiden

 

5 tips att tänka på för att undvika utbrändhet:

• Gå igenom med någon hur mycket tid du använder för jobb per vecka

• Vad är graden av glädje & meningsfullhet i arbetet, har den förändrats – hur?

• I vilken grad kan du påverka din arbetssituation? Vet du hur du gör det?

• Känner du till dina drivkrafter? Passar de din yrkesroll/situation eller måste du hålla igen?

• Balansen mellan arbete och privatliv, hur ser den ut?

Frestas du att ge upp?

Frestelser. Varför skrivs det och predikas det så lite om detta? Det är trots allt ett genomgående tema i såväl Gamla som Nya testamentet och framför allt är det något vi upplever. När jag börjar söka i Bibeln hittar jag ordet ett knappt 50-tal gånger i olika former, till exempel i berättelserna om hur Josef lockas av Potifars hustru (och flyr för att undgå frestelsen) samt hur Jesus själv frestas av frestaren (och övervinner genom Skriftens ord). Den språkhistoriska betydelsen av att fresta är att pröva eller försöka – då med undertonen att bringa i fara. Att bli frestad är att bli testad. Vi återfinner också ordet i exempelvis påfrestning, och i de nyare översättningarna har ordfamiljen frestelse ofta bytts ut mot tankesläktingen prövning. Så är det i Herrens bön. Det tidigare »inled oss icke i frestelse« läses numera »utsätt oss inte för prövning.« Frågan är hur jag består provet när testet kommer.

När de första kristna bad bönen Vår fader undrade de kanske om det är Gud som testar. Kanske var det därför Jakob var så tydlig: nej, det är inte Gud som testar (Jak 1:13). Det är inte testet i sig som får oss att växa, utan Guds nåd som ges i prövningens stund (2 Kor 12:9). Gud är med oss och ser oss mitt i allt (1 Kor 10:13), och det behöver vi bli medvetna om: »Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt«, som Jesus uttrycker det i Getsemane (Matt 26:41, SFB).

Att vår sexualitet kan ställa till det skriver Paulus klarsynt om (1 Kor 7:5). Lösningen är inte att maxa utsattheten för att, så att säga, pumpa upp våra själsliga muskler till att bättre »stå emot«. I stället säger Paulus åt äkta makar att inte hålla sig ifrån varandra: »Annars kan satan fresta er.« Där­emot ska vi inte se lite på en pornografisk film, »bara en gång«, för att få ett hum om vad »våra ungdomar« utsätts för. Också här är Jakob tydlig: »Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära« (Jak 1:14–16). Det är som om han vill säga: »Lek inte med elden!«

Frestelser handlar inte bara om sex. Något jag har behövt inse är att ett test för mig är frestelsen att ge upp och misströsta; något jag förstått genom Rosenius undervisning om att inte förtvivla under syndens storhet. För någon annan kan det handla om att drunka i sin skam, att du – efter att du fallit för frestelsen och syndat – utsätts för ett andra test, där frågan är vad du gör med syndens skuld. Många brottas med synden, faller, brottas med skammen, faller – i ett ont ekorrhjul. Skammen blir en faktor som undergräver frimodigheten att tro på Guds nåd: »Hur skulle Gud kunna hjälpa någon som är så usel som jag?«

Däremot kan skammen inte hålla dig kvar om du går med den till Jesus. Sanningen är ju att han vet hur usel du är och det var därför han kom för att hjälpa. Vilken befrielse – insikten att jag kan lösa skammens problem lika lite som syndens. Vi får säga med de andra: »Jag är en stor syndare, men Jesus är en större Frälsare.« Så infrias löftet: »Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar från all orättfärdighet«
(1 Joh 1:9).

Skillnaden för oss, sedan vi kommit till tro, är inte att frestelserna och synden lämnar oss i fred. Tvärtom har vi blivit mer medvetna om synden, eftersom den flyttat in från våra lemmar och blivit en fråga om hjärtat (Matt 5:27–28). Skillnaden är att vi inte längre kan lämna synden därhän, utan att den Helige Ande manar oss till omvändelse – att börja om. På så vis frälser han oss också från att falla för frestelsen att »skämmas ihjäl« i stället för att efter misslyckandet vända om till Jesus. Han frälser oss från att förtvivla i vår egen inkrökthet och hjälper oss att vända oss utåt – uppåt – till Hjälten på Golgata kors. När vi inser vår svaghet, och erkänner att vi inte klarar detta i egen kraft, då erkänner vi också syndens allvar.

På frågan hur vi övervinner frestelsen – till synd, skam eller att ge upp – finns svaret: Genom ett annat beroende, inte av den billiga nåden, utan av den korsmärkta nåden. Detta känner vi igen från en välkänd dialog mellan Paulus och Herren: »Tre gånger har jag bett Herren att [prövningen] skall lämna mig i fred. Men han svarade: ’Min nåd är allt du behöver.’ Ja, i svagheten blir kraften störst« (2 Kor 12:9).

Frestelse eller prövning?

Ovanstående svenska ord är båda en översättning av samma ord på grekiska, vars grundbetydelse är »försök« eller »prövande«. Att försöka eller pröva något kan då ske både i positiv och negativ mening, även om det i Nya testamentet ofta handlar om något negativt: att förleda, locka till synd eller pröva någons tålamod. I positiv mening används det för att pröva äkthet och värde.

»Hög tid att EFS pappor blir bäst på att prata porr«

För tre år sedan fick Ulrica Stigberg för första gången frågan om att leda ett seminarium om ungdomar och pornografi. Till vardags är hon anställd av EFS Mittsverige som präst i Fryshuskyrkan, Fryshuset i Stockholm. Prästkollegan i telefonens andra ände nämnde porrsajten som hennes konfirmander kollat på under lunchrasterna i skolan. Ulrica, som bestämt sig för att vänligt men bestämt tacka nej, hajade förskräckt till. Trots att hennes inre gjorde påtagligt motstånd valde hon att googla fram sidan som konfirmanderna hittat och klicka på en av alla dess filmer.

– Efter sju minuter är jag förtvivlad. Och heligt förbannad! Vad är det för värld vi lever i? Vem är hon, den utsatta tjejen med hjälpsökande ögon, på filmen? Vad har hon varit med om tidigare? Vem finns där för henne efteråt? Och de nakna männen, hur kan en grupp vuxna bete sig så grymt och förnedrande mot en ensam och utlämnad tjej? Var finns mänskligheten? Vem tillåter detta och vem i all världen tittar på denna grymma våldtäkt? Jag förstod ingenting, berättar Ulrica. 

Trots hennes då 17 år som präst i Sveriges största allaktivitetshus för ungdomar, kände hon att hon missat något högst väsentligt. Inom henne väcktes övertygelsen: Jag måste förstå, lära mig mer och höra ungdomarna berätta.

Med detta inleds en resa som kommit att prägla mycket av Ulricas arbete de senaste åren. Inför det efterfrågade seminariet började hon samtala med barn och unga om deras upplevelser av pornografi – och gensvaret överraskade.

– Jag sökte kontakt med fyra ungdomar som kunde tänka sig att under detta seminarium berätta för de vuxna i stiftet om pornografi och hur vanligt det är. Efter seminariet frågade jag om jag fick göra en personlig intervju med var och en av dem, alla svarade ja. De sa att vi måste prata om detta, för det är det ingen som gör i dag.

Mest överraskad av det hon fick höra blev hon av att de flesta ungdomarna mött pornografi för första gången i skolan, från klasskamrater eller via skolans datorer. Dess­utom visade det sig att noll procent bland barn och unga pratar med en vuxen om detta.

»Hög tid att EFS pappor blir bäst på att prata porr«»Hög tid att EFS pappor blir bäst på att prata porr«
Genom arbetet med boken »Visuell drog« har det öppnats nya arenor att prata om porr: »Ungdomarna har berättat utifrån sina egna behov, om vad de hade önskat av vuxenvärlden och vad de själva i sin tur vill ge sina barn.«Genom arbetet med boken »Visuell drog« har det öppnats nya arenor att prata om porr: »Ungdomarna har berättat utifrån sina egna behov, om vad de hade önskat av vuxenvärlden och vad de själva i sin tur vill ge sina barn.«
För Ulrica har det varit viktigt att inse att hon inte kan något om detta utan hon har tagit lärdom av och fått del av ungdomarnas upplevelser.För Ulrica har det varit viktigt att inse att hon inte kan något om detta utan hon har tagit lärdom av och fått del av ungdomarnas upplevelser.
»Vissa likställer porrkonsumtion med övriga intressen, att jag samlar frimärken medan du kollar porr, och för andra ses det som att vara otrogen.«»Vissa likställer porrkonsumtion med övriga intressen, att jag samlar frimärken medan du kollar porr, och för andra ses det som att vara otrogen.«

Efter en tid mötte hon sin medförfattare och hösten 2016 gavs »Visuell drog« ut. Sedan dess har samtalet om pornografi stått högt upp på agendan. Utifrån frågorna »när mötte du porr första gången?« och: »vad hände sedan?« flödade ungdomarnas berättelser. Ofta räcker det att se rubrikerna på en sida med pornografi för att förstå vad det verkar handla om, och Ulrica avråder alla från att titta på pornografi för att öka sin medvetenhet.

– Kunskapen om vad de unga möter går att få på andra sätt. Jag har märkt att dessa bilder tenderar att fastna i huvudet, det påverkar oss och jag måste göra ett val – hur mycket pornografi vill jag ha i hjärnan?

Hon märker en förändring i samhället där gränserna allt mer påverkas av porrindustrin.

– Vi möter det varje dag, gränserna flyttas och det som tidigare ansågs vara pornografi kan i dag visas i en vanlig spelfilm. 

Ulrica poängterar vikten av att härbärgera sina egna känslor och den förfäran som pornografi kan väcka inom en själv, särskilt i mötet med barn och unga.

– Det är viktigt att inte skambelägga. Barn och unga rår inte för att sex är spännande eller att hela deras mobil är full av pornografi. Att vara nyfiken är naturligt. Vi vuxna behöver däremot rusta dem att fatta kloka beslut, både genom praktiska åtgärder som filter och genom samtal om varför du inte tycker att pornografi är bra för dem.

Hon är noga med att poängtera att detta är ett hälsoproblem och inte en fråga om moralism eller att vara bakåtsträvande. Hon vill inte hamna i en diskussion om bruk kontra missbruk eller att definiera vad som är pornografi. För vissa vuxna är det enklare att intervjua ungdomar i kyrkan än att exempelvis prata med sin egen respektive om pornografi.

– Det kan kännas jobbigt och alltför personligt, det man får höra. Vissa likställer porrkonsumtion med övriga intressen, att jag samlar frimärken medan du kollar porr, och för andra ses det som att vara otrogen.

Alla samtal och intervjuer har gett Ulrica ett rikligt förråd av exempel. I ett möte med en 17-årig kille berättar Ulrica att hon går sönder av att se de saker som hon vet att han har sett. Hon undrar: »Vad händer i dig?« och han svarar:

– Jag är ledsen att säga det, men det händer ingenting. Jag har sett det så oerhört många gånger så jag berörs inte av det.

Pornografin påverkar genom att forma förväntningar på relationer, sex och samliv – något som kan få förödande följder. Ulrica tänker på en tjugoårig kille som mötte pornografin för första gången som nioåring och i en intervju berättade han:

– Många killar som kollar på porr gör det för att de vill veta hur man gör om någon vill ha sex med en. Man är osäker. Sedan kan det bli problematiskt om man i porren ser något som inte alls stämmer överens med verkligheten, så att när man har sex på riktigt tänker man: »Vad händer? Hon ligger ju inte här och skriker? Jag kanske ska strypa henne lite, det tycker hon nog om.«

Samtalet om pornografi måste börja redan när barnen går i fjärde eller femte klass, menar Ulrica, men då utifrån den nivå där barnet självt befinner sig. 

– Det handlar om att våga fråga: »Har du mött något du tyckte var konstigt i din telefon, något som kändes otäckt?« Om man börjar i tid kan det lägga en ovärderlig grund för ett riktigt bra samtal när de blir äldre.

Hon berättar om en mamma som efter en föreläsning gått hem till sin fjortonåriga dotter. Ett samtal som kom att beröra sådant som de aldrig tidigare pratat om och dottern sa avslutningsvis: »Tack mamma för att du tog upp detta, jag har velat men inte vågat.« I de flesta fall är det kvinnor som efter de föredrag Ulrica blivit ombedd att hålla reagerar med en vilja att bidra. Männen, menar Ulrica, är mer frånvarande och hon undrar: »Var finns alla de kloka och engagerade pappor som skyndar hem för att ta samtalen med sina barn?«

– En pappa som jag samtalade med en gång, avbröt mig och sa: »Ulrica, jag kan inte fokusera på vårt samtal och det du berättar om nioåringar som tittar – det enda jag tänker på är om du förstår hur mycket porr jag har tittat på.«

Varför många pappor väljer att stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemet ska lösa sig vet inte Ulrica. Däremot vet hon att papporna behövs, i dag mer än någonsin tidigare.

– Det är hög tid att papporna i EFS blir bäst i Sverige på att prata porr med sina barn, sina fotbollskompisar och kolleger. Det finns så mycket att prata om.

Utifrån den kunskap som Ulrica samlat på sig anser hon sig ha ett ansvar att sprida dessa ungdomars berättelser vidare.

– För vissa handlar det om att ta itu med sitt eget porrberoende, för någon att prata med sina barn och för andra något annat. När jag föreläser så ser jag hur andra upptäcker sitt ansvar, de ser att de behöver sätta sig in i frågan och föra kunskapen vidare.

Ulrica Stigberg

Ålder: 49 år

Ort: Nykvarn, utanför Södertälje

Yrke: Präst i Fryshuskyrkan/Fryshuset i Stockholm. Har skrivit tre andaktsböcker för ungdomar och en bok om barn och livets frågor utifrån Världshälsoorganisationens åtta kriterier för barns hälsa.

Aktuell: En av författarna till boken »Visuell drog – om barn, unga och nätporr«.

Beroendet – en flykt från känslorna

Jag sitter över en kopp kaffe med en av våra präster, låt oss kalla honom Bertil. Flera gånger tidigare har vi talat om detta: svaghet, beroende, missbruk, porr och sexualitet – ämnen vi tror att speciellt vi män talar för lite om. Därför är det nu en intervjusituation och av hänsyn till sin fru och sina barn vill »Bertil« vara anonym. Detta är inget lätt ämne att tala om, än mindre i offentligheten – för få områden i livet är så skamfyllda som de som berörs av vår sexualitet.

Bertil inleder med att berätta om sin barndom, hur hans lynniga och känslomässigt instabila pappa skapade osäkerhet och emotionella sår, även om han aldrig var fysiskt våldsam.

– Jag var fjorton år när jag skaffade min första egna porrtidning och någon gång då blev porr och onani min väg till kontroll och välbefinnande. Man kan tala om det i rent kemiska termer, de känslor som frigörandet av dopamin i vår hjärna skapar. Jag vet inte när, men någonstans på väg mot vuxenlivet blev jag beroende. 

Att bruket plötsligt övergått till ett missbruk var ingen självklar insikt. Det var först efter att ha levt några år som gift problematiken blev ett faktum.

– I min enfald trodde jag att äktenskapet skulle lösa mina problem med pornografi. Jag tänkte inte att pornografin och onanin hade någon kontakt med mitt känsloliv utan jag såg det som saker jag kämpade med, inte något allvarligare. Jag till och med berättade för min blivande fru kvällen innan jag friade att jag kollat på porr då och då, men så 2009 fick jag en ingivelse – jag vet faktiskt inte riktigt varför – att berätta för henne att jag fortfarande och regelbundet konsumerade stora mängder porr. Det kom som en total chock för henne. Som tur var hade vi kontakt med ett par där vi visste att mannen hade kämpat med ett sexmissbruk så jag ringde upp honom. När han beskrev problematiken så insåg jag att detta handlade om mig och att jag var beroende.

Hur då?

– Det typiska för ett missbruk är att man väver in det i ett nät av lögner, både inför andra och sig själv, men att det också handlar om flera lager där det är mycket svårt att berätta om olika saker och man måste jobba sig ner, ungefär som när man skalar en lök.

Bertil beskriver hur hans fru tog mycket illa vid sig. Det tog honom flera dagar innan han kunde ge henne den fulla bilden av sitt missbruk. Porrberoendet var som de flesta beroenden progressivt och han hade gått från bilder och filmer till att sex-chatta med olika individer.

»Det är inte viljan som ytterst är mitt problem utan min oförmåga att hantera mitt trassliga känsloliv.«»Det är inte viljan som ytterst är mitt problem utan min oförmåga att hantera mitt trassliga känsloliv.«
»Inte heller jag dömer dig. Gå Nu, och synda Inte mer.« Johannesevangeliet 8:11»Inte heller jag dömer dig. Gå Nu, och synda Inte mer.« Johannesevangeliet 8:11
»Det faktum att jag haft sexuella kontakter med andra, om än över nätet, sårade henne djupt.«»Det faktum att jag haft sexuella kontakter med andra, om än över nätet, sårade henne djupt.«

– Hon drabbades av en känsla av otillräcklighet och det faktum att jag haft sexuella kontakter med andra, om än över nätet, sårade henne djupt. I efterhand inser jag att hon inte borde varit den första jag berättade det för. Jag skulle ha väntat tills jag hade fått verktyg att hantera min problematik även i relation till mina närmaste. Det här handlade aldrig om henne eller vår relation – den har alltid varit och är bra – även sexuellt.

Som ett steg i att ta konsekvenserna av sitt missbruk valde Bertil att berätta för styrelsen  i den församling där han arbetade om sina problem. De bekräftade sitt förtroende för honom men uppmanade honom att omgående söka hjälp. 

– Jag sökte mig till SLAA som står för »Sex and Love Addicts Anonymus« och som arbetar utifrån tolvstegsmodellen. Jag insåg att jag hade en »Gollum-problematik« – jag älskade mitt missbruk samtidigt som det förstörde mig. Där fick jag hjälp att konfrontera mina rädslor, som till exempel vad människor ska tycka och tänka om mig. Jag insåg att jag var mycket mer otrygg än vad min självbild hade sagt mig. I SLAA:s samtalsgrupp fick jag det stöd som jag behövde för att våga öppna mig och konfrontera mina rädslor.

I SLAA lär de att se »att sex är en konsekvens av långvariga och hållbara kärleksrelationer«. För Bertil var den målbilden redan en självklarhet, men han fick nu verktyg att hantera sitt beroende.

– Nyckeln till att leva friskt med en missbruksproblematik är öppenhet och transparens, men frågan är mot vem. Det viktigaste är att kunna vara helt ärlig mot sin sponsor om man är i tolvstegsprogrammet, men det kan lika gärna var den eller dem man valt att leva i öppenhet med.

Gäller det även själavårdare?

– Ja, men det finns en skillnad: alla själavårdare är inte alltid kapabla att hantera missbruksproblematiken. De kan förmedla syndernas förlåtelse, och det behövs verkligen, men min sponsor ställer oftast de svåra frågorna: Var finns din rädsla, vad är det du flyr ifrån? För att försöka förklara – jag har bett Jesus tusentals gånger att ta bort min vilja att titta på porr, men det är inte viljan som ytterst är mitt problem utan min oförmåga att hantera mitt trassliga känsloliv. Så länge som jag inte tar tag i det problemet så kommer det alltid att leda till någon form av osunt bruk för att döva känslorna. Jag tror mer på att söka helande för ursprungsproblemet än att hela tiden behandla symptomen. Jag har själv utvecklats mycket i min roll som själavårdare, särskilt i mötet med män som brottas med sin sexualitet och då inte minst pornografi. 

Man behöver definiera om det är ett missbruk eller inte. Även för dem som inte har ett missbruk kan porren vara ett stort problem och skapa negativa livsmönster. Till exempel om man regelbundet tar del av porr när man är ensam. Det kan räcka med att bjuda hem en vän, ta bort vissa kanaler från teven eller installera ett så kallat porr-filter på datorn. För de allra flesta är det tillräckligt. Om det inte är det – då måste man fråga sig om det  är kvalificerad hjälp som behövs.

Hur ser din verklighet ut i dag?

– Jag tror på helande fast jag är lika sjuk som för tjugo år sedan. Skillnaden är att jag i dag har mött system och fått verktyg för att bjuda in Gud att hjälpa mig i mitt beroende.   Det finns utmaningar som att förtroendet mellan mig och min fru är skadat och att hon ofta behöver konfrontera mig för att försäkra sig om att jag inte tagit ett återfall. Till skillnad från de flesta andra beroenden så märks inte sexberoendet – det luktar inte, det är inte personlighetsförändrande, det kostar i praktiken ingenting. Själva konsumtionen sker ju i dag oftast via datorn eller mobiltelefonen, prylar som vi tillbringar mycket tid med. För mig betyder det elfte steget i Anonyma Alkolisters stora bok mycket. Det har hjälpt mig att få en morgonrutin där jag bjuder in Gud att vara med i vardagen så att varje utmaning under dagen i första hand leder till bön. Det lyder:

»Vi sökte genom bön och meditation att förbättra vår medvetna kontakt med Gud, så som vi uppfattade Gud, varvid vi endast bad om insikt om Guds vilja med oss och styrka att utföra den.«

»Det kommer andra dagar« – Elin Sharew om hoppet, starkare än sjukdom och död

I utkanten av Piteå, en trappa upp, bor Elin Sharew och sonen Esaias. Hennes vardag ser på många sätt ut som den gör för de flesta småbarnsfamiljer. I mixen mellan jobb och treåringens förskola ska det lagas mat, umgås, tvättas. Så vissa dagar slår saknaden till. Hela tiden är det en person som fattas, Tariku, pappan och maken som sedan december 2015 inte längre finns kvar hos dem.

Medan de ännu bodde i Shiromeda, en stadsdel nära Entottoberget i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, fick Tariku diagnosen kronisk leukemi. Det var endast någon vecka innan deras bröllop, hösten 2012. Två månader av extrem trötthet och infektioner som antibiotikan inte rådde bot på fick så sin förklaring. Han började behandlingen och mådde till en början bättre. Under våren bestämde de sig för att flytta till Sverige och landade i Piteå, nära den plats där Elin har växt upp. Nyinflyttade i lägenheten, gravida och glada över de självklarheter som kommer av att bo i Sverige, gjorde de sig hemmastadda.

– Vi kunde dela fascinationen över Sverige, frisk luft, färska bär och varma element. Det var skönt att komma hit. Vi var väldigt klara med Etiopien, vilket egentligen var konstigt. Bara ett tag tidigare hade det känts som att vi skulle bo där resten av livet, säger Elin.

Mycket hände på samma gång. När Esaias hade hunnit bli två månader kom plötsligt beskedet att Tariku inte svarade på sin dåvarande medicinering. Alla potentiella läkemedel testades, utan önskvärda resultat. Han förbereddes för en stamcellstransplantation och på deras tvååriga bröllopsdag lades han in på hematologen vid Umeå Universitetssjukhus.

Det är en av de första sensommardagarna och vi dricker etiopiskt kaffe, sittandes vid deras köksbord på Mörtgatan. Genom den öppna balkongdörren hörs det hur vinden blåser. Det är en bättre dag. Numera beskriver Elin sorgen så, att den kommer och går, med vissa lättare och andra tyngre dagar.

Likheterna mellan far och son är många och Elin är glad över att Esaias är lik sin pappa, såväl personlighetsmässigt som deras anletsdrag.Likheterna mellan far och son är många och Elin är glad över att Esaias är lik sin pappa, såväl personlighetsmässigt som deras anletsdrag.
Att prata eller få frågor om Tariku är inte det som gör ont, snarare älskar hon det och han finns i hennes tankar varje dag.Att prata eller få frågor om Tariku är inte det som gör ont, snarare älskar hon det och han finns i hennes tankar varje dag.
Tillsammans tar de en dag i taget, Elin och Esaias. Tiden med Tariku har gett henne nya perspektiv: »Både hans liv och hans bortgång har lärt mig att det är evigheten som allt egentligen handlar om.«Tillsammans tar de en dag i taget, Elin och Esaias. Tiden med Tariku har gett henne nya perspektiv: »Både hans liv och hans bortgång har lärt mig att det är evigheten som allt egentligen handlar om.«
Ibland blir Elins närvaro som ett vittne om livets skörhet, och hon har märkt: Ofta säger vi att »allt ordnar sig« som en allmän sanning men plötsligt lever jag i ett bevis på att det inte alltid blir bra nu i det här livet.Ibland blir Elins närvaro som ett vittne om livets skörhet, och hon har märkt: Ofta säger vi att »allt ordnar sig« som en allmän sanning men plötsligt lever jag i ett bevis på att det inte alltid blir bra nu i det här livet.
I dag är Elin glad för allt som de hann dela med varandra. Tariku var en underbar man men också en förebild i sitt tålamod som förälder.I dag är Elin glad för allt som de hann dela med varandra. Tariku var en underbar man men också en förebild i sitt tålamod som förälder.
Även om det egentligen är simpelt tar det lång tid att förstå – för Elin innebär sorgen att gång på gång inse att Tariku inte kommer tillbaka.Även om det egentligen är simpelt tar det lång tid att förstå – för Elin innebär sorgen att gång på gång inse att Tariku inte kommer tillbaka.

– En sak vissa utgick ifrån precis när Tariku gått bort, var att »det går väl mycket upp och ner«, men för mig var det fortfarande väldigt konstant, som att jag harvade på och det var tungt hela tiden. Det tog ungefär ett år innan jag började se mer variation. Egentligen är det ganska svårt att säga vad som är normal­läget. Det är stor skillnad från en vecka när jag är helt slut, Esaias somnar inte på kvällarna och jag känner mig ensam, till de veckor då jag är glad och tacksam, vill hitta på saker och träffa folk.

Livet i sorg och saknad tar på krafterna.

– Jag tänker på honom varje dag, det är inte ens nära att jag inte skulle göra det, men det är det sorgen innebär – att gång på gång inse att han inte kommer tillbaka. Ofta är det väldigt praktiskt, som att jag har möblerat om eller träffat en intressant person och vill ha hans åsikt, men jag kan inte fråga honom. Det tar väldigt lång tid att förstå även om det egentligen är simpelt, Tariku kommer inte tillbaka.

Att det numera är någon som fattas är en ständigt närvarande sanning. För Elin märks det även i mötet med människor omkring dem – hon blir ett påtagligt bevis på det oundvikliga. Vi ska alla en gång dö.

– Ibland känner jag mig som en vandrande påminnelse om att döden finns, att det liv som vi lever här har ett slut. Det blir så tydligt när jag och Esaias kommer gående hand i hand, att det är en familjemedlem som fattas.

Att fråga »hur går det med sorgen?« är sällan ett vanligt och lättsamt samtalsämne. Vissa tror hon blir obekväma och osäkra av ovissheten i mötet med dem – hur bemöter vi sjukdom och sorg? Hon känner igen sig och minns att hon själv varit i situationer där hon inte vågat fråga.

– Jag förstår att människor inte vill störa eller riva upp något, men jag tänker ju på honom hela tiden. Det är inte som att en fråga gör mig ledsen, snarare tvärtom eftersom jag älskar att prata om honom.

Vårt samtal präglas av en stor värme. Tillsammans fick Elin och Tariku uppleva och dela mycket som bär henne än i dag.

– I och med den långa sjukdomstiden fick jag se hur Tariku tacklade svårigheter, vilket har varit en enorm hjälp i min egen sorgeprocess. Han basunerade inte ut sina principer, men jag fick på nära håll se hans tapperhet och tro. Jag kan ärligt säga att hans liv har påverkat mig mer än hans död.

Det var under året på Viebäcks folkhögskola som Elins klass reste till Uganda för en missions- och biståndskurs där Tariku var en av deltagarna. Erfarenheten väckte en ny känsla hos nittonåriga Elin, som samma vår valdes in i Salts riksstyrelse och gjorde sig redo för kommande universitetsstudier i Uppsala.

– I efterhand är det lite pinsamt vilken »rädda-världen-stämning« jag bar på då, min enda tanke efteråt var att jag måste tillbaka till Etiopien där vi hade gjort vår avslutande praktik.

När hon ser tillbaka på den tiden minns hon tydligt sin längtan och känslan av att leta sig fram i den nya staden, att försöka hitta till det första styrelsemötet i Lötenkyrkan.

– Jag var nog ganska förvirrad, även om jag inte kände mig som det då, men jag tror det var först senare som jag insåg vad styrelseuppdraget egentligen innebar. Från början var det mest bara en självklarhet att tacka ja när någon frågar.

Efter ett år valdes hon till vice ordförande och de två följande åren till ordförande. Med uppgifterna växte och väcktes allt större engagemang. Genom sitt ledaruppdrag fick hon del av den nyfikenhet som hon beskriver präglade Salt. Delaktigheten och en gemensam vision har sedan dess varit en av drivkrafterna i de ledaruppdrag som Elin stått i – visionen har funnits närvarande i allt från ordförandeskapet, hjärtat för kvinnorna i gatuprostitution och den lilla kristna gemenskapen hon var engagerad i under studietiden. Med åren har hennes tro fått uttryck genom olika typer av engagemang.

– Det händer mycket mellan 20- och 30-årsåldern, oavsett hur livet ser ut. Jag minns att jag ibland kunde störa mig på dem som plötsligt försvann från ett sammanhang, för att de exempelvis fick familj. Med tiden har jag insett att det också handlar om ett ledarskap. Det är bara det att fokus flyttas från min kontext till en annan.

Fascinationen för Etiopien växte allt starkare och när hon under våren 2011 skulle skriva sin kandidatuppsats gjorde hon det i Addis Abeba, en termin som kom att bli en av hennes bästa. Den avslutades med ett erbjudande om att komma tillbaka – hon kunde få jobba för organisationen Win Souls for God, WSG, och deras arbete med prostituerade kvinnor. Alltsedan Ugandaresan hade hon och Tariku varit vänner, men den hösten hade något förändrats. För Elin var tanken främmande, men hon blev återkommande påmind om Tarikus uppenbara förälskelse.

– Vi hade en gemensam vän, Randy från USA, som tyckte att jag borde överväga min och Tarikus gemensamma framtid. Jag hade knappt ens tänkt tanken.

I samma veva kom en predikant med uttalad profetisk gåva till kontoret med tilltalet att det fanns en man förberedd åt henne. Bitarna föll på plats, en efter en, och därefter gick det snabbt. Elins känslor växte och de förlovade sig i mars året därpå.

– Tariku och jag hade alltid mycket tid tillsammans eftersom vi också jobbade ihop. Det jag oftast tänker tillbaka på är vår tid som nygifta, när vi bodde i Etiopien. Då pratade vi jättemycket om vad vi längtade efter och vilka planer Gud verkade ha för de hemlösa i Addis Abeba.

Detta med Guds ledning är något Elin har funderat mycket kring under de gångna åren.

– Jag har märkt att ofta när människor i kyrkan pratar har vi lätt för att rata framgångsteologi, men det som uttrycks i praktiken är oftast tvärt om. Där ser vi det som går bra och blir lyckat som Guds ledning och välsignelse, medan Gud anses frånvarande när det går snett eller blir svårt.

Perspektivet menar hon skiljer sig mellan Sverige och Etiopien. Den etiopiska världsbilden beskriver hon som mer rotad i att Gud finns och är god, det handlar hela tiden om honom som är skaparen. Västerländsk kultur tenderar att fokusera på människan.

– Det är jag som är i centrum och Gud blir bara relevant när han kan göra livet bra för mig. Jag längtar bort från det tankesättet och har blivit utmanad av synen att Gud är grunden, sedan kan fantastiska och fruktansvärda saker hända utan att det rubbas. Min lycka eller olycka är inte ett mått på hur god Gud är, han borde rimligtvis vara densamme oavsett min livssituation. Och paradoxalt nog har jag fått upp ögonen för hur han visar sin godhet även när det är som jobbigast.

Tillsammans levde Elin och Tariku med ett framtidsperspektiv som bar dem även genom deras svåraste tider.

– Under året på sjukhuset pendlade vi mellan kort och lång framförhållning. Mitt i väntan på provsvar och ett ständigt »tänk om han får komma hem nästa månad«, behöll vi samtidigt fokus på visionen. Då tänkte vi tio år framåt och gjorde upp planer för ett arbete i Etiopien igen. Även om det var ett slags verklighetsflykt, underlättade det i all ovisshet.

Efter transplantationen mådde Tariku något bättre, men läget ändrades snabbt. Efter en vecka hemma blev han återigen inlagd och familjen Sharews vardag fortsatte att utspela sig på sjukhuset. Esaias tillbringade mycket tid med sin mormor och morfar. Elin pendlade längs norrlandskusten och gjorde allt för att hålla sig frisk då varje tillstymmelse till sjukdom innebar besöksförbud hos Tariku.

– Har man väl tänkt en tanke är det lätt att tänka den igen, som att det görs vägar i hjärnan. Några veckor efter transplantationen var Tariku nära att dö och det ärrade mitt tankesätt. Efter det var det som att den rädslan fanns betydligt närmare till hands.

Elin beskriver sin Tariku som en trygg person med stor kärlek till Gud och sina medmänniskor. Som en av grundarna till WSG levde han med visionen att omsätta bibelordet i praktiken och att finnas nära de fattiga. I Addis kom han att kallas sanningssägaren. Han var inte rädd för männi­skors tyckanden, utan bar en stor villighet att prata med ensamma gatubarn, alkoholister som låg avtuppade i diken eller taxichaufförer som kämpade för att få ihop livet.

– Tariku lämnade efter sig ett fantastiskt arv, inte bestående av pengar, men av ett fokus i livet. Även medan han var frisk hade han himlen som ett tydligt mål och om jag sa att vi hade det bra kunde han kontra med »tänk då hur det blir i himlen«. Både hans liv och hans bortgång har lärt mig att det är evigheten, som allt egentligen handlar om, att vi har ett hopp som är starkare än sjukdom och död.

Under de svåraste stunderna har Elin trots allt fått bäras av Gud och genom andras böner.

– Jag har upplevt Guds kärlek som mer påtaglig än tidigare. Jag har förlorat den som stod mig närmast och i det tomrummet har jag fått en helt annan relation till Gud. Gud är livsviktig nu, det blir honom jag vänder mig till.

Med tiden har hon lärt sig att bättre hantera sorgen och de tyngre dagarna. Erfarenheten har lärt henne att försöka tänka ett steg i taget. Inte skrämmas av att framtiden upplevs mer oviss än vanligt, även om vardagen tillsammans med någon är minst lika osäker.

– När något sånt här händer blir det så uppenbart att man inte vet. Jag försöker att inte tänka för långt framåt, då går jag ju händelserna i förväg.

Hon berättar hur tankarna ibland rusar iväg. Frågorna hopar sig, som hur ska jag klara av att vara ensamstående förälder, hur kommer det att bli och ska vi bo här jämt? Ska det fortsätta så här år efter år?

– Istället försöker jag tänka på i dag. Har Gud försett oss med det som vi behövt den här dagen, både när det gäller vänner, materiella ting och andligt sett? Ja, det har han.

Ytterligare ett knep som visat sig fungera bra för Elin har varit att öva sig i tacksamhet och tacka Gud för det hon, mitt i saknaden, trots allt ändå har.

– Det är klyschigt, men det gör skillnad och får mig att se annat än svårigheterna. Jag får upp ögonen för andra saker även de gånger jag bara tackar helt mekaniskt, säger hon och fortsätter:

– Det kommer dagar och tider som är bättre, till och med riktigt bra, och då kan de jobbiga stunderna få passera utan att jag behöver analysera det så mycket. Jag vet att det kommer andra dagar.