Wendela Wigert var i Nimpani (nuvarande Padhar) 1902–1912 och därefter i Shahpur till 1949. Målande beskriver hon det älskade landet Indien. Här ett citat från EFS årsbok för 1904:

»Om kvällarna då vi icke gå till byarna så sent, bruka vi gå ut till tjänarna här utanför tältet och sitta med dem rundt den lilla stockelden samt läsa, sjunga och bedja. Över oss äro den mörka natthimlen och den tindrande stjärnehären och de gamla, välkända, kära stjärnbilderna, Karlavagnen och Orions bälte. Runt omkring oss nattens tystnad, blott då och då afbruten av en hop schakalers gälla tjut och någon gång en trumvirvel eller sång där bortifrån byn …«

Nils Dahlberg skriver i minnesrunan över Wendela i Budbäraren 1963, att hon var en brinnande andemänniska, som fast hon var så verksam och alltid hade så bråttom, hade tid för bönen bakom den stängda kammardörren. Men hon brann också för den obeskrivliga nöden bland Indiens folk. Hon köpte mark och delade ut till de fattiga bönderna. Det blev en kristen by. Hon lärde dem att odla åkrarna på ett mera rationellt sätt så att det gav rikare skördar. Hon startade en mässingsindustri där många saker tillverkades och hade en stor åtgång i Sverige. Shahpur som var en vildmark blev en liten lustgård, en »Konungens stad«, skriver Nils Dahlberg.

Wendela var en zenanamissionär, en särskild tjänst för att nå de indiska kvinnorna. I början besöktes indiska byar där hon såg behoven och möjligheterna och så startades utbildningen av bibelkvinnor och diakonissor i Shahpur. De kunde ännu bättre nå kvinnorna i byarna. 

Jag blir lite förvånad över att Wendela inte också blev författare. Hon har visserligen skrivit några böcker, varav ett par är minnesskrifter av avlidna kollegor. Förmågan att uttrycka sig målande var hennes gåva, här ännu ett citat:

»Ramal vandrar den välkända vägen. Över de vida slätterna mellan Hushungabad och Itarsi, uppför de fagra Satpuraberg – så välkända av oss missionärer. – Där gömma djunglerna så många hemligheter. Där bo gonderna i sina små byar. Där gå vilddjuren på rov om natten och påfåglarna dansa med utbredda stjärtfjädrar i solljuset, och de grå aporna med svarta ansikten och svart tipp på svansen titta fram från banyanträdens grenar, och skratta åt den ensamme vandraren.«

Tre Korsets Stridsmän är ett litet häfte som gavs ut 1951. Där skildras tre indier som är frukten av missionsarbetet. Som avslutning av den här artikeln om Wendela vill jag återge avsnittet Guds Spelman eller Gondernas Apostel där gondprästen Hirday Baby möter den korsfäste Kristus. Det passar bra att läsa inför den stundande påsken:

Det är mitt i vilda djungeln. En flod. Höga träd beskugga den gröna sluttningen. Ovan floden ett mäktigt, ihåligt mahoaträd. Nedanför detta en skara gonder. 

Kvinnorna iklädda rödbruna och vita skynken, tryckta i brokiga, underliga mönster, samt med halsband av glaspärlor och små, vita snäckor en masse, så att hela bröstet är täckt därav. Glasarmband lysa rött, grönt, blått, gult i oskyldig färgglädje. Skramlande, grova mässingskedjor och järnsmycken kring fotlederna – smycken fyllda med hagel, så att varje steg ger ett klirrande ljud.

– Klirr, klarr, klirr, klarr!

Det låter som härlig musik i skogsmänniskornas öron vid gondkvinnornas och gondflickornas hurtiga, dansande marschtakt. – Är det inte vackert?

– Jo, visst är det vackert!

Och mörka ögon stråla, och pärlvita tänder glänsa mot bruna, leende ansikten, och raska, rappa tungor rulla fram gondernas klirrande, klarrande r-ljud. Det trillar, det trallar, som haglet i fotbojorna: 

’Rrysligt rrroligt, rrroligt i dag vid storrr- gudens firrning!’

De äro så enkla, så naiva, så glada – och så grovt tillhuggna till hela sin varelse av naturlivet i gondwanaskogarna. 

Nedanför mahoaträdet sitta de äldre männen i ring på marken kring sin Bhumka – avgudaprästen. Han är en helt ung man, knappt mer än en gosse, med ett intelligent ansikte och vackra, mejslade drag. 

Hookkan, lerpipan, går från hand till hand laget runt. Långsamt, värdigt drar var och en i tur och ordning några bloss därur. 

Därinne i trädet bor storguden. 

Jag gick förbi trädet i går. Då var öppningen i den ihåliga stammen så väl övertäckt, att endast ett vant öga kunde upptäcka ett fönsterliknande hål, som leder in till ett litet rum i det inre. 

Men i dag är det storgudens dag. Och i dag är det gondernas tingsdag. Och trädets inre är blottat. Storguden – ett stålsvärd i en spånkorg – är framburen på gudaplatsen. 

Alla tillrustningar äro gjorda. Nu skall ting hållas och rättvisa skipas och offren frambäras. Betänksamt sändes hookkan från man till man. 

Brottslingarna föras fram en efter en. Där står en ung man, darrande inför sina domare. Han är en ynklig syn. Han bugar sig djupt ända ned till jorden. De hoplagda händerna föras ödmjukt till pannan. Han ställer sig på ett ben – och så lyfter han händerna och fattar i båda sina öron. Så erkänner man sin skuld i Gondwana, och med den gesten säger man: Jag skall aldrig göra så mer! 

De hookka-rökande hålla rådslag. Mängden lyssnar. Så fäller bhumkan den avgörande domen: 

– Svårt har han försyndat sig. Han har brutit mot kastens lagar. Hörde inte hon, den kvinna, som han levat samman med, till det föraktade bhangifolket. Inte kan en sådan syndare återupptagas i kasten utan den strängaste bot och rening. Eldsprovet måste han genomgå. Och sedan sju gånger bada i heligt vatten. Och därefter för hela kasten tillreda försoningsmåltid. 

– Ja, eldsprovet måste han genomgå, eldsprovet! 

På sluttningen ovanför floden är en sex fot lång och några fot djup grav. Bunden kastas brottslingen ned däri. Han uppstämmer förtvivlade rop av fasa och förskräckelse. Över honom utbredes ett tunt lager av halm. Man tänder. – Brännvinsflaskan går från mun till mun. De gamla männen dricka, de unga männen dricka, kvinnorna dricka, barnen dricka. 

Virvlande går avgudadansen. Kvinnorna sopa framför sig med stora kvastar av påfågelsfjädrar under det de hand i hand trampa fram och åter, fram och åter över gudaplatsen. Fotbojorna klirra, glasarmbanden klinga, snäckor och pärlor rassla och pingla. Bruna och röda sari svänga hit och dit. 

Under höga tjut och stridsrop höja männen stavarna såsom spjut över sina huvuden. De hoppa högt i luften, vilda av brännvin och yra, under det dansen virvlar runt, runt. 

Vildast bland de vilda är bhumkan, Dharmdas broder, Hirday. 

…

Ut ur rummet störtar en ung man. Han stannar nedanför verandatrappan, och med bortvänt ansikte torkar han strida tårar, som rinna nedför de mörka kinderna. 

Den unge mannen har ett vackert ansikte med regelbundna, mejslade drag. Han är smärt och välväxt, men tarvligt klädd. Med fliken av sin turban stryker han åter och åter bort tåreströmmen, som icke synes vilja stanna.

– Varför gråter du, Hirday?

– Jag visste inte, att han lidit så föörfärligt! Missahib, tänk på spikarna, törnena! Tänk, han svettades blod för mig, för dig!

Hela gestalten skakar av gråt. 

Det var första gången Hjärtat – det betyder hans namn – och hans hustru, Hirma, hört berättelsen om den korsfäste. Passionshistoriens detaljer hade rullats upp för dem därinne i det lilla rummet i missionsbungalown. Såsom Jesu smärta var, aldrig någons varit har.

Det blev till slut den unge mannen med det känsliga, livliga sinnet för mycket. Det överväldigade honom. Han kunde ej bära mer. Och utan ett ord hastar han ut ur rummet för att i det fria gråta ut sitt hjärtas känslor. Såsom Jesu kärlek var, aldrig någons varit har.

Nu var han gripen av Kärleken. Och den släppte honom aldrig.«

Hirday och Hirma fick först arbete på missionsstationen under några år men sedan blev kallelsen stark att vittna för sitt eget folk och de började vandra runt i byarna. Det var många gonder som blivit vunna för Guds rike genom Hirday. Vid gatu- eller bymöten bad han också sin hustru Hirma att tala, skriver missionären Maja Johansson. 

»Hon var den borne talaren. Med sin klara tankegång och hjärtliga sätt fick hon åhörarnas öra. Ingen tycktes tänka på att hon bara var en kvinna.«