Två fångar under andra världskriget, den ene österrikisk jude – Viktor Frankl – som överlevde Auschwitz och tre andra koncentrationsläger, den andre tysk soldat – Jürgen Moltmann – som satt i brittiskt fångläger, gjorde båda konkreta erfarenheter av vad som fick människor att överleva under de svåraste omständigheter. 

Frankl lade märke till att det var människor som hade ett konkret hopp som överlevde. Han förde noteringar under sina år i koncentrationslägren och gav efter krigsslutet ut en bok som med titeln Livet måste ha mening (1946). I boken skriver han: »Den som inte kan tro på en framtid, sin egen framtid, är förlorad i lägret. Tillsammans med framtiden förlorar han sin andliga hållningspunkt och förfaller både kroppsligt och själsligt.« Bland annat utifrån sina erfarenheter utvecklade Frankl sin berömda logoterapi, som är en form av existentiell analys som hjälper människor att hantera sina liv genom att hitta en livsmening.

Moltmann gjorde som krigsfånge liknande iakttagelser. De fångar som saknade hopp gav upp livet, blev sjuka och dog. För Moltmann kom dessa erfarenheter att prägla hans sätt att skapa teologi. För honom blev det konkreta hoppet, som finns i Jesu uppståndelse, ett centrum som sträcker sig fram mot hans återkomst i härlighet. Det är ingen slump att ett av hans viktigaste verk fick titeln Hoppets teologi (1964).

Som människor måste vi ha hopp och mening; vi behöver kunna tänka framtid. Till och med den ateistiske filosofen Friedrich Nietzsche konstaterade att »den som har ett Varför att leva uthärdar nästan varje Hur«.

Just när jag skriver detta innehåller snart sagt varje nyhetssändning uppgifter om antalet nya döda och det sammanlagda antalet döda i den pandemi som sveper över hela världen. Det finns i kölvattnet av pandemin mycket rädsla, ångest och ibland aggressivitet. Inte sällan bottnar detta i en osäkerhet inför framtiden, och en eventuell hotande död. Tidningarna innehåller nästan dagligen reportage om människor som drabbats hårt av det virus som håller världen i sitt gastkramande grepp – som en påminnelse om att ingen går säker genom denna period. Den som tidigare lyckats hålla tankarna på sin egen död ifrån sig, kan knappast göra det längre. Präster i Svenska kyrkans samtalsjour, som kan nås via 112, berättar om ett sällan tidigare skådat behov av samtal. 

Livet måste ha mening. Vi behöver hopp och framtidstro för att leva. Frankl såg i koncentrationslägren att de som hade ett hopp, som inte ens döden rådde på, de hade de bästa resurserna att hantera sina lidanden. Det betyder i förlängningen att det handlar om något mer än psykologi. Ett hopp som enbart är ett sätt att tänka håller inte måttet. Eftersom den kristna trons hopp är så mycket mer, innehåller det oerhörda resurser för att hantera de utmaningar vi möter i livet. Kanske är det just nu – när livets skörhet har blivit så uppenbar – en särskild tid att vittna om detta hopp för dem som ställer frågor om livet. Det förutsätter dock att jag som kristen själv har grepp om vad det handlar om. Här följer därför en liten miniteologi om det kristna hoppet, som även kan vara till hjälp och tröst för oss som kristna. Även vi brottas givetvis med frågor som rör lidande och död. Vi ska låta ett fantastiskt bibelställe i Första Petrusbrevet i några punkter undervisa oss om hoppet:

»Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.« (Första Petrusbrevet 1:3–9)

1. Först behöver vi förstå vad ordet »hopp« står för i Bibeln. När det används i svenska språket är det vanligen kopplat till något som är osäkert, och som i bästa fall kan bli verklighet. När Nya testamentets författare talar om hopp har det inte alls en sådan resonansbotten. Det kristna hoppet är inte något chansartat, inte bara önsketänkande, utan det handlar om en säker framtid som föregripits av ett historisk faktum: Jesu uppståndelse från de döda (vers 3). 

Jesu uppståndelse från döden var inte ett uttryck för lärjungarnas önsketänkande, ingen följd av hallucinationer eller en hos efterföljarna slugt uträknad bluff. Det var inte heller något som bara hade skett på ett andligt plan. Nej, Jesu uppståndelse skedde mot lärjungarnas förväntan, var kroppslig och helt uppenbar – i fyrtio dagar visade han sig för människor före sin himmelsfärd. Vid ett tillfälle var det över 500 som såg honom samtidigt (Första Korinthierbrevet 15). Jesu uppståndelse vände lärjungarnas förtvivlan till hopp och övertygade så småningom till och med fiender som Saulus – han som senare kom att kallas aposteln Paulus. 

Samtidigt som hoppet bygger på något som verkligen hänt har det en framtidsinriktning. Petrus skriver att det handlar om »… ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen« (vers 4). Eftersom Jesus besegrat döden är det han lovat oss inte tomma ord. Det är reella framtidsbeskrivningar Petrus förmedlar. Dessutom finns löftet att »Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden« (vers 5).

Hoppet bygger på en verklig historisk händelse som går att undersöka, det innehåller ett löfte om Guds beskydd i nuet och pekar fram mot en fantastisk framtid. Ytterst sett är det ett levande hopp för att det är ett liv tillsammans med den levande och uppståndne Jesus Kristus.

2. Löftet om beskydd innebär inte en frizon från svårigheter. Petrus talar parallellt om att jubla i hoppet och att »utstå prövningar av olika slag« (vers 6). I nuet finns samtidigt både glädjen i hoppet och de besvärliga prövningarna. Petrus visar att det inte är något ideal för en kristen att förtiga, förminska eller förneka lidanden och prövningar. Av hoppet följer dock att prövningarna inte kommer att få sista ordet.

3. Ytterligare en aspekt är att Petrus kallar det svåra som drabbar för just »prövningar« (vers 6) – det vill säga något som Gud använder för sina syften. När Gud tillåter svåra och jobbiga saker att drabba oss, vill han stärka vår tro (vers 7). Det som händer i svårigheter och lidanden är bland annat att falska hopp avslöjas. Det som inte håller när livet blir svårt håller heller inte att dö på.

4. Hoppet är inget vi pressar fram. Det är en gåva. Det visar sig bland annat när Petrus talar om pånyttfödelsen: »I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp …« (vers 3). Just bildspråket med en födelse talar oerhört tydligt om att det är en gåva. När ett barn föds av sin mamma är det verkligen inte barnet som gjort jobbet, även om barnet kanske både skrikit och gråtit i anslutning till förlossningen. Att vara en kristen är att vara född på nytt – Jesus har skapat något nytt i mitt liv. Han finns där och jag upptäcker att jag tror på honom. 

Lite längre fram i Petrus brevs första kapitel berättar han dessutom hur det går till: »Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord« (vers 23). Guds ord föder oss på nytt. Hoppet landar i mig genom att jag tar del av evangelium (vers 12). På samma sätt kan det landa i min medmänniska genom att hon får höra budskapet om Guds räddning. 

Också vi, även om vi inte lever i lika utsatta situationer som Frankl eller Moltmann, behöver ett säkert hopp i våra liv. Påskens budskap är också i dag berättelsen om det levande hoppet, om Jesus som besegrat döden. Vi har »ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er [oss] i himlen« (vers 4) – även i smittans tider!