Det är en levnadsglad förkunnare och ordkonstnär som sitter mittemot mig. Man hör snabbt att han är van att prata och dela sin berättelse med sinne för detaljer. Det låter inte inövat men oerhört genomtänkt och bottnar i livets erfarenheter. 

– När jag går på IKEA så behöver jag hålla i kundvagnen för att orka igenom varuhusets snirkliga vandring. Så är det även med livet. Det finns vägledning och andliga ledstänger i Bibelns undervisning och den kristna traditionen som vi kan luta oss mot. Goda vanor att hålla oss i som kan hjälpa oss i sökandet efter ett helt liv. 

Så sammanfattar Daniel delvis sitt ärende, tankar som han formulerat i boken Helt liv.

Till vardags är han både Equmeniapastor i Boxholm och Pingstpastor i Mjölby, men framförallt en evangelist fostrad i Missionsförbundets riksevangelisttradition, av typ och snitt som vi har alldeles för få kvar idag. Daniel växte upp i Östergötland med drömmar om att bli både rockstjärna och fotbollsproffs. Musikaliteten har följt honom genom hela livet och präglat mycket av vem han är och vad han gör. Under en tältmötesserie i hemförsamlingen i mitten på 80-talet började en annan dröm – en kallelse – att växa fram i de tidiga tonåren. 

– Jag och mina kompisar cyklade runt tältet i väntan på att kvällsmötet skulle börja. Något drog oss dit. Det var Missionsförbundets riksevangelister Carl Olov Hultby och den då unge och fjuniga Niklas Piensoho som var på besök. Genom deras förkunnelse förstod jag att Jesus har med mig att göra. Där fick vi hjälp att ge respons genom att gå fram och böja våra knän och be efter i en överlåtelsebön. Min tro satte sig genom denna »omvändelseliturgi« i kroppen. 

Förebilden av vad en förkunnare är och hur de hanterar sitt hantverk har präglats av Missionsförbundets riksevangelister. Inte minst Carl Olov Hultby, Torsten Åhman och Niklas Piensoho. Daniel nämner några karakteristiska kännetecken: 

– Den stora respekten för både Guds Ord och den enskilda människans integritet. Inbjudan till förbön gick frimodigt ut varje kväll, men helt utan manipulation eller påtryckningar. Den som ville fick komma. Detta har präglat mig och min tjänst – frimodighet men med respekt för människan. Inget trixande och inga påtryckningar för att rädda evangelistens självkänsla. För vems skull gör vi vad vi gör? För Guds ära och till människors välsignelse. Vi kan inte jaga siffror utan måste vara trogna vår kallelse och låta Gud stå för resultaten. 

Direkt efter gymnasiet ville Daniel gå bibelskola, men inte ett helt år, utan en kortare version på sex veckor fick räcka. Han ville ut i tjänst. Han hamnade i Västerås som skolevangelist. Under åren som kom tog Carl Olov Hultby med Daniel ut på kampanjer som en typ av lärling, där han fick lära sig att leda möten, predika och göra inbjudningar. 

– Vi har idag delvis förlorat detta med lärlingar, att konkret få förmånen som jag fick att bli tränad och fostrad av en erfaren kollega. Hultby praktiserade detta mentorskap långt innan det var ett populärt begrepp i kristenheten. Jag kan namnge 20–30 förkunnare som han plockade upp och tränade, som än idag är i tjänst. 

Efter Västerås och åren på resande fot med Hultby, hamnade Daniel i Sävedalens Missionsförsamling i Göteborg, där han träffade sin hustru Tine. 1999 tilldelades Daniel något av den finaste hedersbemärkelse man kan få som evangelist i Sverige: Frank Mangs-stipendiet. Efter några års teologiska studier vid Örebro Missionsskola blev det tjänst i en av EFKs största församlingar, Ryttargårdskyrkan i Linköping, och sedan bar det vidare till Filadelfiakyrkan i Stockholm, pingströrelsens största församling, där han återförenades med den gamle vännen Niklas Piensoho. 

– Även som pastor i en lokal församling har jag låtit evangelisttjänsten prägla min gärning. Idag hamnar vi gärna i diskussionen om former och metoder när vi talar om evangelisation. Men en evangelist har framförallt ett budskap – evangelium. Jag tycker samtalet om metoder ibland har skymt själva uppdraget. 

Men i Stockholm tog det efter några intensiva år stopp. Daniel drabbades av utmattning. 

– När jag gör olika personlighetstester så bekräftar de vad jag redan visste. Jag har en kombination av stort driv, hög pliktkänsla och ett brett stråk av konstnärlighet. Med ett stimulerande och utmanande arbete, där det är intensivt och roligt nästan hela tiden, tog jag helt enkelt slut. Med tydliga tecken på utmattningsdepression blev jag sjukskriven. 

Daniel fortsätter berätta om hur han insåg sitt behov av miljöombyte. Från att ha blivit handplockad till alla tidigare uppdrag sökte han nu för första gången själv ett jobb som halvtidspastor i en liten församling. Efter att ha rört sig i frikyrkans största församlingar fann han sig nu i Centrumkyrkan i Boxholm. Det är lätt att förstå att tankarna bakom hans bok »Helt liv« tagit ännu tydligare form under denna period.

– Det handlar inte om en illusion om det perfekta livet utan brister. Livet är en villervalla som spretar åt lite olika håll. Men likt grenarna på ett träd behöver det hållas samman av en stam med djupa rötter. Det känns som att de flesta av oss har svårt att få ihop livspusslet. Därför behöver vi finna vägar till både vila och förundran mitt i det liv som pågår. 

Daniel fortsätter med att ställa några retoriska frågor:

– Är det så att vi ofta glömmer att leva, att vi är så upptagna av förberedelser för framtiden att vi missar livet som pågår? Är vi så pressade av tidsandan att göra det stora att vi missar undret i vardagen, det stora i det lilla? Hör vi inte alla signaler som vill stämma oss till förundran och helig yrsel inför alla skatter som finns mitt i livet? Daniel tillägger: 

– Vad är det som binder ihop livets olika och komplexa delar och gör det till en harmonisk helhet? När jag möter Kristus rätas jag ut och livet som helhet infogas i en större mening. 

Han berättar hur han funnit vägledning i rikedomen som finns i kyrkans olika traditioner.

–  Riksevange­listerna har ett ekumeniskt dna, eftersom de har rest i alla sammanhang och fokuserar på uppdraget snarare än uttryck och traditioner. De präglas av en vidsynthet som jag i princip fick med mig med modersmjölken. 

Själv är han inte bara präglad av Missionsförbundet, utan har som sagt varit pastor i både baptistiska och pentekostala sammanhang. 

– Jag har varit på extatiska bönemöten på Vineyard och mött Gud på liturgiska mässor med Peter Halldorf. Jag har rest på retreater till det ekumeniska klostret i Bose i Italien. Jag har aldrig känt ett behov av att fnysa åt andra traditioner utan har snarare sett det som oerhört berikande. Inte minst under tuffare tider har jag funnit rikedomar och redskap utanför min egen tradition som blivit till stor hjälp för mig.

Jag ställer frågan om det är avgörande för oss att vi upptäcker, närmar oss och vågar berikas av andra traditioner?

– Jag tror livsutrymmet blir för smalt när man bara renodlar sitt eget. Den andliga kosten blir ensidig. Jag kan njuta av ett väckelsemöte på Torpkonferensen eller en högkyrkligt liturgisk mässa, utan att känna att det är två helt olika saker. Vad fattig jag hade varit om jag inte fått hjälp att hitta de skrivna bönerna, liturgierna såväl som de många olika bibellärare från olika traditioner som hjälpt min tro att djupna och breddas. 

– »Tillsammans« är ett viktigt ord som återkommer i Bibeln, fortsätter Daniel. Paulus ber i sin förbön för efesierna att de »tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er« (Ef 3:18-19).

Daniel ger ett exempel och berättar om hur han för första gången stiftade bekantskap med tidebön på en retreat för 20 år sedan. 

– När man talar med människor som integrerat tidebönerna i sitt böneliv är beskrivningen »slitstarkt« ett återkommande skäl. Alla som kämpat med att få till ett regelbundet böneliv vet hur distraktionerna står på kö. För mig personligen har det blivit en stor tillgång att få vila i böner formulerade av andra. De stimulerar även mina fritt formulerade böner som leder till ett välsignat växelbruk. Inte antingen eller utan både och.  

En bok som Daniel nämner som tidigt betytt mycket för honom är Richard Fosters »Strömmar av levande vatten«. Den beskriver de olika traditionerna evangelikala, diakonala, kontemplativa, karismatiska, sakramentala och så vidare, som olika strömmar som Gud håller på att leda samman till en enda stor flod. 

– Vi behöver dem alla just för att varje tradition betonar olika aspekter av tron och livet, vilket skapar förutsättningar för ett helt liv. Därför gillar jag uttrycket »helkyrklighet« och har känt mig befryndad av det. Allt tillhör oss! Jag har själv tänkt så långt innan jag hörde begreppet.