Bonden Haben Waldo föser sina oxar längs en uttorkad flodbädd i Enderta-området i norra Etiopiens Tigray-region. Fram till sommaren 2015 var det områdets största flod, Ilala. I dag är den helt uttorkad liksom de flesta andra vattenresurser. Lantbruket är i det närmaste utslaget.

– Jag har försökt odla vete, teff (ett inhemskt sädesslag) och korn, men skörden var usel. Jag kan inte ens föda min familj på det. Tack gode Gud för att vi har kunnat bevattna ett litet grönsaksfält så att vi överlever, säger Haben.

Risken är stor att grönsaksfältet snart dukar under av vattenbrist. Etiopien går igenom den värsta torkan på över 30 år. 18 miljoner etiopier behöver hjälp att få mat. 7,9 miljoner av dessa täcks av det nationella Productive Safety Net Programme, men 10,2 miljoner personer är i akut behov av matbistånd. Etiopiens regering vädjade redan i höstas om hjälp från omvärlden, men mycket lite bistånd kommer in. Redan nu har hundratusentals boskap dött till följd av torkan, framförallt i landets östra delar.

– Boskapen lider. Det finns inga betesmarker kvar, säger Haben.

Över 80 procent av landets 95 miljoner invånare lever på jordbruk. Majoriteten är beroende av vårens och sommarens regnperioder för att kunna odla. År 2015 var klimatfenomenet El Niño ovanligt starkt vilket ledde till att nederbörden uteblev helt i stora delar av Etiopien. Samtidigt har vissa områden drabbats av förödande störtregn och översvämningar. Situationen är särskilt svår i östra och norra Etiopien. I Tigray är torkans konsekvenser tydliga längs vä-garna. De flankeras av fält utan grödor. Kor och oxar borrar desperat ned sina mular i den torra jorden för att hitta rötter. På en av åkrarna plöjer Halefum Hargo jorden med sina två oxar.

– Jag plöjer jorden så att den ska vara mjuk om det börjar regna i juni. Jag har inget utsäde, men tänker sälja en av oxarna så att jag har råd att köpa det, säger han.

Ytterst få bönder har något utsäde. Även om det blir nederbörd kan de inte så nya grödor. Det hotar att försätta Etiopien i en ond cirkel av matbrist. Halefum är orolig inför framtiden. Hans familj består av åtta personer. De får 15 kilo majs eller vete i månaden i bistånd.

– Det räcker inte. Ibland äter jag inget på en hel dag. Jag ger maten till barnen istället, men eftersom den är näringsfattig så är de i riskzonen att bli undernärda i vilket fall, säger han.

2,1 miljoner etiopier, framförallt barn, lider nu av näringsbrist. 400 000 av grav sådan. Folk har börjat fly torkan till områden där det finns vatten vilket på sikt kan komma att tömma vattenresurserna där också.

– Kommer det inget regn mellan juni och september tror jag även vi tvingas att flytta, säger Halefum.

I byn Mones bor 62-åriga Maharat Charkos med sin dotter och två barnbarn i ett minimalt ruckel. Hon överlevde svältkatastrofen 1984–1985, då närmare en miljon människor dog, genom att fly från Tigray till Oromo-regionen i centrala Etiopien. Där levde hon ett bra liv fram tills november 2015 då omfattande studenterprotester bröt ut mot regeringens plan att utvidga Addis Abeba-regionen på bekostnad av den omgivande Oromo-regionen. I polisens insatser med att stävja protesterna har minst 140 människor dödats. Konflikten är mångbottnad, men har på sina håll lett till etniska motsättningar.

– Vårt hem blev attackerat eftersom vi kommer från Tigray. Vi flydde hit och möttes av torka. Vi äger ingenting. Folk här är generösa, men alla väntar på att få bistånd. Hur ska de då kunna hjälpa oss? säger Maharat.

Familjen överlever på att grannarna sticker åt dem en brödbit då och då.

– Vi dricker smutsigt vatten ur en flod, äter näringsfattig mat och kan inte sköta vår hygien. Vi svälter. Både jag och barnen är sjuka, säger hon.

Familjen har inte fått någon vård. Det är den inte ensam om. 3,6 miljoner människor är i behov av hälsovård och sjukdomskontroll. Epidemier av skabb och hygienrelaterade sjukdomar har utbrutit i vissa områden. Även fall av kolera. Maharats barnbarn är några av cirka 1,3 miljoner barn som har hoppat av skolan till följd av torka, översvämningar eller konflikter. De kan snart bli fler. Ett par mil bort ligger en liten källa med någon decimeter högt vatten. Det är fullt av algansamlingar, grenar och löv. Grupper av barn sitter på knä kring källan och fyller på dunkar med vatten.

– Det finns inget vatten i närheten av mitt hus längre. Vi måste gå i flera timmar varje dag för att hämta vatten här. Jag och mina syskon går i skolan på eftermiddagarna, men vi hinner sällan läsa läxor eftersom vi måste gå hit och hämta vatten, säger 10-åriga Mahalet Alamat.

Grupper av kreatur dricker ur samma vatten. Mahalet påstår att hon inte blir sjuk av att dricka vattnet.

– Eftersom det smakar sött, inte salt, säger hon.

I Tigrays största stad Makele är Desta Hadera regional utvecklingschef på DASSC, som är EFS systerkyrka Mekane Yesus-kyrkans utvecklingssektion. Han säger att torkan är den värsta som han upplevt. Endast ett fåtal bönder i regionen har kunnat skörda, vattenresurserna är tömda, boskapen har inget foder och utsäde saknas.

– Redan i september började undernäring breda ut sig, framförallt bland åldringar och barn, säger han.

Desta menar att en svältkatastrof hittills har förhindrats tack vare att regeringen har lagt stora resurser på att utveckla och klimatanpassa jordbruket de senaste decennierna och infört dess Productive Safety Net Program. Regeringen satte även snabbt in nödhjälpsinsatser och bad tidigt om omvärldens hjälp.

– Men långt ifrån alla av de 10,2 miljoner som behöver akut matbistånd får hjälp. Det är de mest nödställda som prioriteras, säger han.

Många tvingas sälja sin boskap för spottstyvrar för att överleva. I Tigray har folk börjat migrera från vissa delar.

– Under februari är rädslan stor att många ska börja fly torkan till andra områden. Enda sättet att få dem att stanna är att få in mat, säger Desta.

DASSC har flera utvecklingsprojekt. Regeringen har bett om hjälp i nödhjälpsarbetet.

– Men vi har inga resurser till att svara på förfrågan. I de hårdast drabbade områdena växer ingenting. Folk väntar på hjälp där, säger Desta.

Om pengar blir tillgängliga kommer DASSC att dela ut utsäde, boskapsfoder, förse byar med dricksvatten och skolor med studiematerial.

– Vi står på gränsen till en katastrof som kan förhindras om hjälp sätts in nu – inte när folk redan har börjat dö. Det är mindre kostsamt i liv och pengar om man ger bistånd för att förhindra en katastrof än att göra det när den redan är ett faktum, säger Desta.

I Addis Abeba träffar jag en representant för en stor internationell hjälporganisation. Han vill vara anonym. Han berättar att endast kring 46 procent av det ansökta biståndet på 1,4 miljarder dollar för 2016 har kommit in.

– Men pengarna är inte tillgängliga än och mycket av maten och andra förnödenheter måste importeras. Det kan ta upp till tre månader innan det börjar distribueras ut, säger han.

En bromskloss är att det mesta av hjälpen kommer in via hamnen i grannlandet Djibouti där logistiken inte är den bästa. Det saknas även tillräckligt med transportmedel. Mannen menar att flyktingkrisen i Syrien och andra konflikthärdar tar omvärldens uppmärksamhet.

– Det största problemet är att givarna inte har tillräckligt med pengar, men torkan i Etiopien är världens tredje största humanitära katastrof. Hjälpen måste sättas in omedelbart, annars kommer en mycket svår situation att uppstå, säger han.