Etiopien – Budbäraren

Vad händer i Tigray?

Under 30 år styrdes Etiopien av Tigray People’s Liberation Front (TPLF) inom ramen för en politisk paraplyorganisation med etniskt definierade lydpartier. Regimen ivrade för modernisering, storskaliga infrastruktur- och industriprojekt genomfördes, den ekonomiska tillväxten var hög och landet omnämndes som en afrikansk ”lejon-ekonomi”. Men politiken var auktoritär, opposition kvästes med hårda metoder och mänskliga rättigheter var satta på undantag.

Utanför sin etniska bas i Tigray var regimen inte populär. Från och med 2016 genomfördes massiva protester i Addis Abeba och andra städer. Två år senare blev trycket så stort att regimen vacklade. En ny premiärminister utsågs. Abiy Ahmed har familjekopplingar hos de två största folkgrupperna Amhara och Oromo, vilket TPLF hoppades skulle lugna proteströrelsen.

Men TPLF märkte snart att Abiy inte var deras man. Hans nya regering, med 50 procent kvinnliga ministrar, drev en reformagenda som innefattade frigivning av politiska fångar, inbjudan till politiska samtal och krafttag mot korruption. TPLF:s ledare fick minskat inflytande i den federala maktapparaten. Inför förestående korruptionsrättegångar drog sig många TPLF-ledare tillbaka till hemregionen Tigray och befäste sin maktbas där. Relationerna till Addis Abeba blev allt mer frostiga.

Hösten 2020 valde TPLF öppen konfrontation. Partiet kallade hem sina representanter i det federala parlamentet, genomförde egenmäktigt regionala val (och vann en jordskredsseger) och deklarerade att Tigray hädanefter inte skulle rätta sig efter några lagar och förordningar från Addis Abeba. Därmed var den politiska brytningen fullständig. Men det var bara början.

Natten mot 4 november bröt sig TPLF-styrkor in i flera militära förläggningar i Tigray där den federala arméns Northern Command var stationerade. Tigreanska soldater och officerare uppmanades att ansluta sig till TPLF-styrkorna medan övriga övermannades eller sköts ned. Upp emot tiotusen (ej precisa uppgifter) etiopiska soldater tillfångatogs. Vapenlagren plundrades och TPLF fick tillgång till missiler med lång räckvidd. TPLF började skjuta missiler mot Gondar och Bahr Dar, samt mot Asmara i Eritrea. Samtidigt sattes TPLF:s markstyrkor i rörelse söderut mot gränsen till Amhara-regionen.

Nu reagerade regeringen i Addis resolut, förklarade att TPLF gjort sig skyldigt till högförräderi och beordrade den federala armén till offensiv. Denna operation hade som mål att arrestera TPLF:s ledargarde, inrätta en regional administration och återupprätta lag och ordning. Som en säkerhetsåtgärd stängdes telefonförbindelser och internet ned i hela regionen.

På den västra fronten förenade sig den federala armén med regionala militära styrkor från Amhara-regionen. På den centrala fronten avancerade armén mot huvudstaden Mekelle. TPLF drevs tillbaka efter några initiala militära framgångar. Vid reträtten förstörde TPLF vägar och broar samt trasade sönder flygplatsen i Axum. Mekelle omringades, TPLF fick 72 timmar på sig att ge upp. Invånarna uppmanades att hålla sig hemma eller lämna staden. Sedan artilleribeskjutningen inletts gav TPLF upp försvaret av staden. Ledarna begav sig till bergen norr om Mekelle där de tog sin tillflykt i grottor och kloster förklädda till munkar. Kriget deklarerades av Abiy vara avslutat efter tre veckor.

Därefter följde upprensningsoperationer, bland annat med hjälp av drönare. Några TPLF-ledare gav upp, andra fångades in och/eller sköts ihjäl. En viss ordning återställdes i städerna medan skottlossning fortsatte att rapporteras på landsbygden.

I mars 2021 är telefonförbindelserna åter, banker, skolor, post och förvaltning håller öppet och inrikesflyget gör reguljära turer till Mekelle. 80 % av de regionala tjänstemännen har återgått till sina jobb medan chefsadministratörerna är nyinsatta. Lastbilskolonner har börjat rulla in med livsmedelshjälp.

Men det rapporteras fortlöpande om sabotage mot elledningar och skottlossning mot bussar. Återkommande uppgifter om eritreansk militär inblandning cirkulerar. Kanske är kriget inte över?

Under november-december kunde inga utomstående besöka Tigray. Evidensbaserad information sipprar ut i glesa strilar medan desinformation väller fram. Ryktesfloran är intensiv i sociala media och internationell press. För en utomstående är det svårt att skilja sakliga upplysningar från överdrifter och förvanskningar.

Men en sak är otvetydig. Så här långt har TPLF vunnit informationskriget.

Under sina år i regeringsställning har TPLF byggt upp ett brett nätverk av sympatisörer runtom i världen, inklusive europeiska och nordamerikanska journalister samt tigreaner som arbetar i internationella organisationer. Till BBC, CNN, New York Times med flera har de på ett effektivt sätt vidarebefordrat TPLF:s version av konflikten.

Den kan sammanfattas så här: Tigray utsätts för bomber mot civila mål, mordbränder, våldtäkter, folkfördrivning och svält, allt orkestrerat i samarbete mellan Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed och Eritreas president Esaias Afework. Detta har också blivit Västvärldens bild av situationen.

Den etiopiska regeringen har förlorat informationskriget. Och det är delvis självförvållat. Kommunikationen till internationella media har varit knapphändig med tonvikt på militära framgångar, civila övergrepp skylls på TPLF och eritreansk inblandning förnekas.

Därför har TPLF:s PR-strategi fått övertaget i västerländska (inklusive svenska) medier. Anti-Abiyretoriken genomsyrar västerländsk press och TV-reportage. Analyserna glider snabbt förbi det faktum att TPLF började kriget genom att inleda ett väpnat uppror. I stället formulerar medierna konflikten i termer av etiopiska övergrepp mot ett tigreanskt folkligt motstånd. Därmed omdefinieras konflikten i omvärldens ögon. TPLF kämpar för sitt självbestämmande.

Abiy Ahmed misstänkliggörs för att han, fredspristagaren, vägrar förhandla. Vidare hävdas att situationen håller på att destabilisera hela Afrikas horn, varför en internationell intervention borde övervägas.

Omvärldens bild av konflikten har alltså helt kantrat över till TPLF:s förmån. Västliga biståndsgivare och internationella finansinstitut hotar avbryta biståndet till Etiopien (en tredjedel av statsbudgeten) och röster har höjts för att Abiy Ahmed ska anklagas för krigsbrott.

Men detta är inte den allenarådande bilden. Inne i Etiopien förs debatten på en annan våglängd, inte minst i amharisk-språkiga sociala medier. Tonen mot TPLF är hård. De överföll och mördade sovande etiopiska soldater. De har begått massakrer (se nedan). Deras handgångna män har, poserande som flyktingar i Sudan, manipulerat internationella media. Men den samlande punkten gäller Etiopiens självbestämmande. Biståndsgivarnas kritik och krav tolkas som vanärande översitteri och Abiy framstår som en ledargestalt för Etiopiens suveränitet.

Avslutningsvis vill jag kommentera tre kontroversiella uppgifter: (1) en massaker påstås ha ägt rum 8 till 9 november i staden Mai Kadra i västra Tigray. Flera hundra människor ska ha mördats; (2) en annan massaker med flera hundra mördade påstås ha ägt rum i Axum den 29 november; (3) Eritrea deltar i kriget på den federala regeringens sida.

Massakern i Mai Kadra ägde rum. Amnesty International var på plats följande dag och konstaterade att offren var icke-tigreaner (amharer och agauer) och att överlevande pekade ut TPLF som förövare. Andra har ifrågasatt TPLF:s roll. Själva massakern är ett faktum medan frågetecknen gäller vilka som genomförde den och vilka offren var. En oberoende undersökningskommission bör kunna svara på detta.

Massakern i Axum är omtvistad. Visserligen skrev Amnesty International en rapport med slutsatsen att den verkligen ägde rum och att eritreanska soldater var förövarna. Etiopiska medier är inte övertygade. Amnestys folk var inte på plats, de intervjuade tigreanska flyktingar i Sudan. Ett ögonvittne som framträtt i amerikansk TV avslöjades som en bluff. Bildbevis för massakern – lik insvepta i vita lakan och sörjande på avstånd – sägs härröra från delstaten Borno i Nigeria efter ett överfall av Boko Haram i november 2020. Samtidigt strömmar detaljerade vittnesmål (ofta anonymiserade) in från tigreaner boende i Axum som ringt sina släktingar i Addis Abeba och utomlands sedan telefonlinjerna öppnats. Återigen, en oberoende undersökningskommission bör kunna svara på detta.

Något som definitivt stämmer är att eritreanska styrkor opererar inne i Tigray. Militära enheter ska tidigt ha gått över gränsen och deltagit i kriget på den etiopiska sidan. De har också plundrat sjukhus, skolor och andra allmänna inrättningar i småstäder i norra Tigray. Resande har berättat om en eritreansk vägspärr norr om staden Adwa. Och den nya regionala administrationen har bekräftat eritreansk närvaro.

Men den federala regeringen förnekar detta vilket skapar misstankar om att man döljer inte bara Eritreas roll utan också påståenden om massakrer.

Den här artikeln har inga entydiga svar, bara funderingar, och frågorna är fortsatt många:

• Varför valde TPLF militär konfrontation? Trodde de sig kunna vinna kriget? Resultatet nu är en förödd region.

• Varför tillåts den eritreanska armén genomföra militära operationer i norra Tigray? Var detta en underförstådd del av fredsavtalet? Abiy erkände eritreansk närvaro i slutet av mars.

• Är Abiy Ahmed en värdig fredspristagare? Kommer han att bestraffa tigreanerna eller arbeta för en försoning?

Michael Ståhl har tidigare varit chef för International Foundation for Science och för Nordiska Afrikainstitutet. Han har forskat om landsbygdsutveckling i Etiopien och bland annat gjort fältstudier i västra Wollega.

Ahmed proklamerar seger

Stora delar av världen höll andan inför slaget om regionhuvudstaden Mekele i Tigray i norra Etiopien. Den 28 november meddelade premiärminister Abiy Ahmed att striden var över. I ett tal till parlamentet avslöjade han dessutom att han under hela sin mandatperiod ska har varit strikt kontrollerad av personer inifrån hans egna politiska läger.

Efter att ha besegrat rebellgruppen TPLF och tagit kontroll över Mekele kan rättvisa nu skipas, säger han och hävdar samtidigt att:

– Inte en enda människa skadades under Tigray-operationen. Vi använde oss av specialstyrkor och metoder. Vi ska nu hjälpas åt för att få hem flyktingarna.

UNHCR befarar att 1 miljon människor kommer att vara i behov av hjälp, säger EFS missionssekreterare Erik Johansson.

– Vi har sedan flera år ett upparbetat samarbete med Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC i Tigray. I nuläget är det oklart hur situationen och behoven ser ut, men vi är beredda på att påbörja något slags insamling. Vi har daglig kontakt med företrädare för Mekane Yesus för att komma igång med humanitära insatser så snart det blir möjligt för dem som drabbats av kriget på olika sätt.

Detta har hänt:

● 31/3 Federala valkommissionen beslutar att skjuta upp det nationella valet på grund av pandemin.

● 9/9 TPLF ordnar val i Tigray, trots den federala valkommissionens beslut.

● 4/11 Premiärministern (PM) anklagar TPLF för att ha attackerat federala styrkor och stryper alla
resurser till regionen.

● 15/11 TPLF bekräftar att den har utfört missilattacker mot grannlandet Eritrea och hotar med ännu fler attacker. Regeringen skickar militär till området och strider bryter ut. Fler än 100 människor befaras ha dött och tusentals människor flyr Tigray och söker sig till Sudan.

● 22/11 Centralregeringen och PM ger TPLF ett ultimatum: ge upp inom 72 timmar eller så attackeras Mekele.

● 25/11 Internationella samfundet uppmanar PM att lösa striden med hjälp av medlare. PM avböjer hjälpen.

● 25/11 TPLF vägrar att lägga ned sina vapen och federala styrkor ingriper mot Mekele.

● 28/11 Abiy Ahmed proklamerar seger och skriver att de har slutfört de militära operationerna i Tigray.

● 30/11 I ett två och en halv timma långt tal till parlamentet avslöjar Abiy Ahmed att det har förekommit omfattande korruption i hans eget politiska läger under hela mandatperioden. Efter att ha besegrat TPLF och tagit kontroll över Mekele, kan han äntligen styra landet fri från otillbörligt inflytande från den gamla makteliten.

Plånböcker hjälper utsatta i Etiopien

EFS har gått ihop med Hope for Children (HCE) i ett julklappssamarbete. HCE har via sin läderverksamhet designat och producerat en unik läderplånbok i begränsad upplaga – som är ett perfekt julklappstips för den som vill stödja EFS arbete i Etiopien.

Yonas Tesfaye, en av HCE:s grundare, berättar att coronapandemin har pressat deras verksamheter från alla håll och kanter.

– Kostnaderna för basbehov har ökat kraftigt och därför ökar sårbarheten hos de mest missgynnade människorna i samhället som vi arbetar med. Vi arbetar för att minska de negativa konsekvenserna.

Plånböckerna, som HCE har designat och som nu finns tillgängliga för försäljning i EFS gåvoshop, är ett kreativt sätt att så in i organisationens arbete, menar Yonas.

– Försäljningen av plånböckerna kommer att hjälpa organisationen mycket. Vi kommer dels att kunna hålla igång vår läderproduktion, och dels kunna nyttja inkomsten från försäljningen. Tack vare samarbetet kommer vi att kunna fortsätta stödja de många samhällsbehoven som är mer akuta än någonsin.

Det Yonas önskar sig i jul är att HCE ska kunna fortsätta bedriva sina verksamheter under 2021, trots ett tufft år.

– Under den kommande julen vill vi förse familjer med julmåltider så att föräldrar kan fira Kristi födelse tillsammans med sina barn.

Lydia Larsson

Lydia Larsson föddes i en torpstuga i Vårdinge i Södermanland 29 juli 1913. Hennes mor dog när hon var sex år. »Mors minne står för mig som ljusomstrålat«, skrev Lydia i sin levnadsteckning när hon sökte missionärstjänst.

Hon hade en bra relation med sin far, som var mån om att hon skulle få en kristen uppfostran. Men hon skriver att hon »var av naturen livlig och tanklös« och för att slippa efterräkningar började hon slingra sig och ljuga. Det blev hon straffad för om fadern fick veta det. När hon var elva år blev hennes syster frälst och det blev då ännu svårare för Lydia. Vid femton års ålder avled även fadern.

Mellan tretton och sjutton års ålder fick hon varje sommar åka på juniorläger där hon kämpade med sin tro. Hon ville, men kunde inte tro. Hon förlovade sig när hon var 18 och trodde att allt skulle bli ljusare. Det var år av kamp och inte förrän den 29 nov 1935 kom hon fram till frälsningsvisshet. Men hennes fästman hade inte samma tro så förlovningen bröts.

Nu följde en tid av fördjupning i tron. På Bibelinstitutet på Hagaberg gick hon flera kurser och under den tiden kom hon fram till att förbereda sig för sjuksköterskeutbildning. Efter kompletterande utbildning via Hermods gick hon 1939–1943 på sjuksköterskeskolan i Gävle.

Hon hade tankar på att få åka till sjukhuset i Khurai i Indien och samtalade med den tidigare missionären Isabella Stolpe, som var med och byggde upp sjukvårdsutbildningen i Eritrea.

Jag fann i handlingarna ett brev, daterat 5/2 1941, från Isabella Stolpe, som då tjänstgjorde på EFS expedition. Där gav hon Lydia råd om vilken specialitet hon skulle satsa på om hon skulle ut som missionär.

»Antingen man skall stå ensam på en plats eller tillsammans med kamrater, så är det viktigt att kunna göra mindre kirurgiska ingrepp. Som att sköta sår … Gives tillfälle att få praktisera att sy ihop sår är det bra. … giv akt på de olika sjukdomarnas symptom, för att sedan på egen hand kunna känna igen dem. … Det är en förtjänst att ha någon vana i ögonsjukvård. … Öva i att lyssna på lungor.«

Lydia fick även en utbildning som barnmorska, något hon fick stor glädje av.

Den 19 dec 1946 skriver hon för första gången i Addis Abeba. Tredjedag jul reser hon med Rut Perman, Hilma Olsson, Gustav Arén och Manfred Lundgren till Nakamte. Redan på nyårsaftonen kommer polisen in med en knivskuren man och de får operera och Lydia får ge narkos. Det var ingen introduktionstid utan direkt in i tjänst.

Den 26 februari 1948 börjar resan på åsneryggen in till Mendi. Efter två dagar är de framme. Där finns Elsa och Arne Hansson och deras son Lill-Arne.

»Nu har jag bott här i mitt lilla hus över en vecka. Och jag trivs här. Det är så skönt att äntligen ha en vrå dit jag kan gå och vara allena, alldeles ostörd. Där jag ej heller behöver störa någon. … Att få bo under ’litet eget tak’ det är ej var mans lott. «

Dagböckerna är fulla av skildringar över livet i Mendi. Alla vardagsberättelser har också en andlig del. Med bibelord och förtröstan över hur Gud ser de sina.

I ett häfte med föredrag berättar Lydia om en resa ner till Shankallafolket, som hon särskilt kom att ägna tid åt. Bilden av Lydia på åsnan spreds inom EFS.

»Äntligen, en vecka innan min efterträdare skulle anlända, fick jag sätta mig på mulan och rida bort från jäktet på stationen. Det var rätt många i sällskap. Evangelisten Dabba, läraren Baisa, deras tjänare och mina. Vi hade ridit över en slätt, över en flod och uppför en backe.

Två kvinnor står på stigen och tittar åt vänster. Vi ser dit – på andra sidan en liten dalgång – en lång svart snok. Jag hade aldrig förr sett detta underliga djur. Som de infödda berättade då. Mycket historier som: Å, en pytonorm! Och fart satte vi på de sävliga åsnorna. Läraren och jag var först. Både han och evangelisten hade bössor med sig …

Då ormen fick första skottet slank den in i sin jordkula. Dabba kom och sände en kula efter den. Ormen låg ganska still, vi såg inte huvudet men vi såg att den hade ägg under sig. Sen vi fått ut ormen räknade jag till 9 stora ägg … Efter ytterligare utfall av ormen fick den till sist ge vika. Lilly ville ha ormskinnet men ingen vågade flå den där. En gammal man som kommit sa: ’Nej, det här är vår släkting som ni dödat’ – dom sörjde i stället.

Lilly får fram sin sovsäckspåse som de lägger ormen i, oflådd. När de kommer fram mäter de den till 5,5 meter.

Dabba o Baisa fröjdade sig och sa: Nu har vi dödat Zendoa (I amhariska bibeln står Zendo – namnet på pytonormen i Upp. 20:2.) Nu ska vi också ut och predika evangelium så att satan blir besegrad här i trakten.«

Detta var ett litet exempel på Lydias målande berättelser om livet, alla åsnefärderna och det trogna sjukvårdsarbetet långt inne i Wollega.

Lydia tjänstgjorde mellan 1947–1975 i Nakamte, Mendi, Bodji och Nedjo. Jag hoppas någon får möjlighet att skriva mer utförligt om hennes liv och tankar som kommer fram i dagböckerna.

»Min pappa ville se mig död«

Etiopien är på plats 39 på Open Doors lista över länder där kristna förföljs. En av anledningarna är förtrycket som den etiopiska ortodoxa kyrkan utsätter evangeliska kyrkor för – något som Mekdes Albachew föll offer för.

– Min pappa ville döda mig när jag blev frälst, säger den ortodoxe konvertiten Mekdes Albachew.

Mekdes är uppvuxen i staden Gonder som ligger i norra Etiopien. Hennes pappa var soldat och trolovade sig med Mekdes mamma när hon var 8 år gammal. Familjen bekände sig som kristet ortodoxa men var inte religiöst aktiva. I fjärde klass träffade Mekdes en vän som vittnade om Jesus. Bilden av en förvrängd evangelisk kristen församling förändrades i takt med att vännen genom sitt liv visade en annan verklighet. Mekdes hjärta smälte när vännen spelade upp kristen lovsång.

– Hennes kärlek till Herren inspirerade mig och jag blev rörd av hennes sätt att leva. Till slut sa jag att jag också ville lära känna Jesus, jag ville bli som henne.

Då fanns det inga tydliga protestantiska eller evangeliska församlingar som hade öppna gudstjänster, utan folk träffades i dolda kyrkor. Mekdes följde med sin vän till de underjordiska samlingarna och där tog hon emot Jesus.

– Vi gick alltid in med försiktighet. De som lämnade den ortodoxa kyrkan riskerade att utsättas för våld och förföljelse om de blev upptäckta, ibland kastades stenar efter konvertiter.

Det dröjde inte länge förrän Mekdes föräldrar fick reda på hennes livsval. Hon var bara knappt 14 år och där och då började förföljelsen. Pappan, som var välkänd i området, vägrade acceptera Mekdes nya tro. Familjen misstänkte att församlingen hade manipulerat henne.

– Hela familjen skämdes för mig och pappa förbjöd mig att komma på hans begravning. Han ville döda mig och sen ta sitt eget liv.

Mekdes hade inget annat val än att fly från familjen. Hon lyckades ta sig till huvudstaden Addis Ababa där hennes äldre syster bodde, men dessvärre hade ryktet hunnit ikapp henne. Hennes pappa hade ringt och varnat systern som vid hennes ankomst behandlade henne som en odåga.

– Jag minns att ingenting de sa påverkade mig. Jag tänkte att om Jesus blev övergiven av sina egna lärjungar, piskad och slagen för mina synders skull, kunde jag genomlida förföljelse.

I Matteusevangeliet 10:37–38 påminner Jesus sina lärjungar om hur ett offer kan se ut: »Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.« Mekdes citerar bibelordet medan tårarna faller nedför hennes kinder.

Hon hamnade i en församling som hette Mollo Wengel, som översatt till svenska betyder »hela evangeliet«. Församlingen tog emot henne med öppna armar och var villiga att bjuda hem henne som inneboende. Till hennes stora förvåning var hennes mammas släkting med i församlingen. Hon hette fru Alemitu, hade en frisörsalong och en madrass som Mekdes kunde sova på.

– Gud överlämnar ingen. Han tar alltid hand om de som tror på Honom.

Oavsett vad som hände fäste hon blicken på Jesus. Inte ens döden skrämde henne. Evigheten var snarare en trygghet och drivkraft.

När Mekdes var 16 år började hon studera och stadga sig hemma hos fru Alemitu, men snart kom nästa utmaning som ett brev på posten. Hon förälskade sig i en man som hade konverterat från islam till kristendomen. Han hade ett arabiskt namn och kom från en främmande kultur. Mekdes kunde knappt kommunicera med honom men var fast besluten om att han var hennes framtida make.

Trots att Mekdes inte hade försonats med sin familj ville hon respektera sina föräldrar genom att berätta om det planerade giftermålet. Hon ville klargöra att hon hade levt i kyskhet och att hon enligt etiopisk kultur och tradition skulle gifta sig i kyrkan.

– Så fort jag sa hans namn skällde de ut mig och hittade ännu ett fel – »jag kunde inte ens gifta mig med en man från samma kultur«. Under mitt bröllop hade jag inga brudtärnor men Gud fick vara – och har alltid varit – min pappa, mamma och min vän, säger hon gråtandes.

I talande stund har den nu 41 år gamla Mekdes och maken Abdi varit gifta i 20 år och har två barn tillsammans. Så sant som det var sagt förbjöds hon från att delta på sin pappas begravning, men tröstade sina syskon över telefon ändå. När hennes mamma besöker henne idag äter hon aldrig kött i rädsla för att det ska bära med sig en förbannelse.

Lalibela – Etiopiens Jerusalem

Norra Etiopien är slående vackert och ödesmättat. Landet kallas ofta Afrikas tak eftersom stora delar består av en högplatå med toppar på över 4 000 meter. Så nära himlen ligger inte Lalibela, men även vid drygt 2 600 meters höjd är natten kylig. På morgonen dricker människorna sitt morgonte insvepta i varma filtar. Frukosten består av injera, den etiopiska nationalrätten, och äggröra. Det sägs att en amerikansk turist en gång misstog injera för att vara bordsduken!

Oavsett sådana missöden blir den som kommer till den här avlägsna platsen rikligt belönad. Elva kyrkor har huggits ut ur berggrunden i Lalibela, upp till 15 meter ner i berget. Denna bedrift gjordes under medeltiden; hantverkarna måste först ha arbetat sig ner i berget runt den blivande kyrkan för att sedan mejsla ut själva helgedomen.

En rundvandring bland byggnaderna ger vid hand att det måste behövts en stark religiös övertygelse för att orka med detta, vilket kyrkornas namn också förmedlar. Här finns, översatt från amhariska, Korsets Hus, Världens frälsares hus, Golgatas Hus, Ärkeänglarnas hus och så vidare.

FAKTA

RESA TILL OCH I ETIOPIEN

Visum: Behövs för svenska medborgare.

Resa hit: Stockholm-Addis Ababa från ca 4 500 kr t/r.

Resa runt: Inrikesflyg Addis Abeba-Lalibela från ca 2 200 kr t/r. Terrängen och vägarnas standard gör att flyg är att föredra. Bussar är enkla och billiga. Taxi kan vara ett bra alternativ för mindre grupper.

Bo: Enkla hotell finns från ca 100 kr/dubbelrum. Lalibela har numera en del mellanklasshotell.

Äta: Grytor (wot), t.ex. med kyckling eller grönsaker. Injera finns med vid de flesta måltider. Ofta är maten starkt kryddad. Spagetti är vanligt över hela landet och beror på ett historiskt inflytande från Italien.

Prisnivå: Låg, trots att turister ofta får betala mer än lokalbefolkningen. På enkla restauranger går det att äta för 15 kr.

– En skröna säger att det var änglar som byggde kyrkorna. Så är det naturligtvis inte, men religionen har alltid varit en stark drivkraft här. Det och en stor skara billig och motiverad arbetskraft låg bakom byggena, berättar guiden David.

Bet Giyorgis är juvelen bland Lalibelas kyrkor. Enligt legenden blev Etiopiens skyddshelgon, Sankt Giyorgis, rasande för att ingen kyrka i Lalibela uppkallats efter honom. Människorna blev då så rädda att de skyndade sig att bygga en till hans ära. Resultatet blev magnifikt. Bet Giyorgis är en oförglömlig syn.

Redan på 300-talet adopterade kungariket Axum i nuvarande Etiopien kristendomen som statsreligion. Genom medeltiden och fram till idag har den etiopisk-ortodoxa kyrkan fungerat som en enande faktor i ett område som i hög grad är omgivet av islamiska folk.

– För kristna etiopier är kyrkan en viktig del av vår identitet. Den fanns här långt innan Europa kristnats och är inte en kolonial skapelse som i andra delar av Afrika, förklarar David.

Kristendomen i Etiopien tros ha börjat med att en del etiopiska judar konverterade på 200-talet. Helt naturligt »ärvdes« därför en hel del judisk kultur, exempelvis gällande omskärelse och regler för mat och dryck. Till och med det lilla vattendrag som rinner genom Lalibela kallas Jordan, precis som den berömda floden som rinner ut i Döda Havet.

Lalibelas klippkyrkor har tidigare daterats till 1200-talet. Ny forskning av brittiska arkeologer visar emellertid att de tre äldsta kan ha uppförts redan cirka 600 e. Kr. Fem andra kyrkor är från åren 900–1000, medan bara tre har byggts på 1200-talet.

Lalibela hette tidigare Roha, och var huvudstad i Zagwe-dynastin under 1100-och 1200-talet. Sitt nuvarande namn fick orten när kung Lalibela dog på 1200-talet. Enligt sägnen ville kungen göra Lalibela till en helig stad dit pilgrimer som inte kunde nå Jerusalem kunde vallfärda i stället. Kyrkorna i staden sägs vara placerade så att de ska representera Den heliga staden.

För turisten kan helgedomarna ibland te sig som fornlämningar, men de är inte monument över en svunnen civilisation. Tvärtom, kyrkorna används för ceremonier och gudstjänster och det är inte ovanligt att se vitklädda eremiter sitta och läsa bibeln här och där. Känslan av andlighet är hela tiden stark inuti kyrkorna. Det doftar av rökelse och bivaxljus och atmosfären präglas av tidlöshet och mystik.

Innandömena är ofta mindre än utsidorna ger sken av. Interiören är i regel spartansk, men Bet Maryam (byggd till Jungfru Marias ära) har några fresker och väggmålningar med bibliska motiv. Röken från alla ljus har dock fått många målningar att blekna.

Helgedomarna i Lalibela består av tre delar. Ett område för »vanligt folk«, där män och kvinnor skiljs åt av en mellanvägg. En annan del är till för dem som tar nattvarden och slutligen finns »det heligaste av heliga«, dit endast präster har tillträde.

Kyrkorna är välbesökta under gudstjänster, då prästerna ger välsignelse och svingar rökelsekar bland de troende. Men precis som i andra grenar av kristendomen är julen den största högtiden. Staden fylls då av pilgrimer, hotellen blir fulla och människor sover utanför kyrkor eller på kullarna runt staden.

– Men vi firar lite annorlunda än vad ni gör i Sverige. Dels ligger högtiden två veckor senare, och vi har inga julgranar. Sista veckan innan jul är det dessutom förbjudet att äta kött. Men många slarvar med det. Någon direkt tradition av att ge presenter har vi inte heller, berättar David.

En intressant detalj är »Ganna«, som är ett det vardagliga namnet för julen på amhariska, Etiopiens riksspråk. Orden står egentligen för ett slags landhockey som juldagen avslutas med. En motsvarighet till svensk annandagsbandy, kanske.

Låt oss bära varandra

En kvinna fångade min blick och började sakta röra sig emot mig. Ni vet hur man kan se på en människa att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. När kvinnan kom närmare lyfte hon försiktigt på sin sjal och där under skymtade jag en liten pojke. Han var sjuk, berättade hon, och spände ögonen i mig. De behövde hjälp.

På en kort sekund hann mina tankar slå knut på sig själva.

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag lämna över problemet till någon annan? Jag orkar inte, inte igen. Vill inte bära fler människors bördor, inte nu. Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som ville få vara ifred …

»Kan du be för min pojke?« avbröt hon min inre dialog. Orden trängde igenom mina tysta protester och hon slog hål på alla mina »jag kan inte«, »jag orkar inte« och »det är inte min uppgift«. Hon ville ha förbön. Och det var ju faktiskt inget omöjligt uppdrag.

Vi bad tillsammans. Kramade varandra. Jag fick ett blygt leende från pojken. Mötet tog ungefär två minuter, sedan skyndade hon sig tacksamt vidare ner längst grusvägen.

Denna kvinna kunde ha varit vem som helst. Jag hade kunnat vara vem som helst! Men nu var det vi två och jag är så glad för det. För tänk att på en lerig gata i Addis, fick jag lyfta hennes värdefulla bön till Herren. Tänk att jag mitt i min stressiga och trötta vardag, under en kort stund kunde få vara hennes medvandrare genom sjukdom och oro. Tänk att jag fick vara Kristus tjänare, trots min initiala tveksamhet.

Vi lever i en utmanande tid just nu och den där känslan jag hade i mötet med kvinnan på grusvägen återkommer ofta till mig. Maktlöshet och trötthet. Vad kan jag göra?

Men det som kommer emot oss nu är inte bara denna kvinna, utan en hel värld med uppenbara behov. En våg av oro, död och svåra ekonomiska konsekvenser.

Andreas och jag har våra händer fulla med att hemskola våra tre barn. Med att upprätthålla den församling vi leder och att fortsätta med det jobb vi är här för. Vi är inte rustade för en pandemi! Jag tror att väldigt få av oss är det. Ändå kom den. Och den drabbade oss alla, på olika sätt.

Vi har vänner som sitter i självkarantän några stenkast ifrån vårt hus. Men skillnaden mellan dem och oss är stor. Deras hela familj delar på ett litet rum. Och det rummet saknar ofta belysning. Deras barn har inte några leksaker eller böcker. Deras skola skickar inga hemuppgifter. Deras pappa är död och deras mamma har förlorat sin enda inkomstkälla, i kölvattnet av denna pandemi. Det enda de kan göra är att sitta framför tv:n och höra på nyheterna om Corona, Corona, Corona.

Och det finns så många som dem! Barn vars enda riktiga mål mat per dag varit skolmaten. Men nu får de ingen skolmat, eftersom skolan är stängd. Vuxna som förlorat sina jobb. Människor som vill skydda sig och sitt samhälle från sjukdom, men som inte har tillräckligt med vatten och tvål för att ens kunna tvätta sina händer ordentligt.

Det är en tragedi för så många. Inte minst här i Afrika! Och jag kan känna att min egen litenhet jagar mig när jag ser behoven. Samma känsla av otillräcklighet som när jag mötte den där kvinnan.

Men så fångar någon min blick och väcker mig ur mina tankar. Mellan ett parti kortspel och middagsmaten ställs frågan till mig. »Du Frida. Kan du be för detta?« Eller »Kan du kolla hur Walal har det?« En fråga, kanske från Herren själv. Och jag inser återigen att det väldigt ofta finns något litet jag faktiskt kan och orkar göra.

Och jag ser så många andra människor som sträcker ut sin hand, trots att de troligen känner sig lika små som jag. Lika trötta och lika fyllda av sina egna bekymmer. Jag ser handlingar och gester, böner och andra guldkorn som är djupt inspirerande!

Vi har glädjen att få bo i ett land som verkligen försöker. Ofta i motvind. En kyrka som inte stänger, men som försöker hitta nya vägar att tjäna utanför gudstjänstlokalerna. Och det ger mig ny tro!

Här i Etiopien hör jag hur präster och pastorer gått ut på gatan, för att be för sina städer. Tonåringar har samlat in pengar för att på ett effektivt sätt sprida kunskap om Coronaviruset. De sätter upp vattenstationer och de uppmanar människor att tvätta sina händer, samtidigt som de berättar om Jesus. En polis åkte runt på Addis gator och genom den nedvridna fönstret ropade han ut att ”alla bör hålla avstånd, vara noggranna med hygienen och glöm inte att be till Gud!” Någon syr munskydd. En äldre kvinna tar hand om grannarnas barn, vars skola är stängd.

Folket här i Etiopien är inga hjältar. Och som ni förstått så är inte jag det heller. Och kanske inte du? Men Gud kallar inte hjältar, han kallar oss! Och tänk att just vi får vara hans Kropp i en tid som denna! Vi får bära människors böner till Honom. Vi får se dem och vi får vandra tillsammans med dem.

Det är ett erbjudande mitt i denna verklighet som blev vår vardag.

Här i Afrika. Och i alla länder!

Hemma hos Tranefeldts

Vardagen och uppdraget för EFS utsända har förändrats sedan den förste Etiopien-missionären Karl Cederqvist, tillika pionjär inom Mekane Yesus-kyrkan, satte foten i landet 1904.

– Vi bor inte i hydda längre som missionärerna gjorde förr. Vi är konsulter mer än evangelister. Mekane Yesus-kyrkan är också på väg att få en ny identitet. Det är inte bara en fattig kyrka utan också en kyrka med stora tillgångar, beroende på var i Etiopien man är, säger Elias Tranefeldt.

De första svenska missionärernas tid i Östafrika präglades av sjukdomar och våldsamt motstånd som ofta ledde till döden. När pandemin COVID-19 når Etiopien är det med bättre beredskap. Elias berättar att det mesta hittills är som vanligt i Addis Abeba, förutom att alla skolor, inklusive Mekane Yesus-kyrkans, är stängda för tillfället (red. anm skrivet 31 mars) i avvaktan på hur viruset sprider sig.

– Vi mår bra även om vi blir lite rastlösa, då våra arbetsplatser är stängda i åtminstone fyra veckor. Vi försöker jobba hemifrån och är glada att internet fortfarande är igång och att vi får lite mer tid för varandra i familjen. Flera delstater är stängda, man ser mycket mindre folk ute på stan, de skakar inte hand, många har munskydd och det talas om total lock-down även här. Samhälleliga åtstramningar kan leda till politiska oroligheter i landet och då kanske saken hamnar i ett annat läge för oss och vi tvingas försöka komma till Sverige.

Paret Tranefeldt bor i ett inhägnat hus inom Mekane Yesus-seminariets campus. Deras två tvillingpar Gabriel, Josef, Emanuel och John leker med hunden Sissi på gården och familjens barnvakt Abaynesh gör sig i ordning för att gå hem för dagen. »Egziabher kenante gare yehon,« »Må Gud vara med er,« säger hon.

Guds Ord är en central och daglig del i paret Tranefeldts liv – i både andakt och vardag. Elias undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium och Sophia är översättningsrådgivare och arbetar med bibelöversättning i samarbete med Folk och Språk.

Just bibelöversättningen var deras väg in i Etiopien. Innan de flyttade år 2015 hade de en längre tid längtat efter denna typ av arbete och Erik Johansson (EFS internationella missionssekreterare) föreslog att paret skulle överväga att flytta till ett land där EFS redan hade infrastruktur för missionärer.

– SIL, en av organisationerna som arbetar med bibelöversättning här i Etiopien ville gärna ha med mig. Mekane Yesus-kyrkans seminarium hade samtidigt ett behov av lärare så det passade bra för Elias som har en master i teologi. Vi hade nog snarare hoppats att vi skulle hamna i Sibirien eller så, för vi har lite svårt med värme. Föga visste vi hur kallt det faktiskt kan bli i Addis, säger Sophia.

Då hade de en begränsad kunskap om Etiopien men språkentusiasten Sophia var exalterad över att det talas runt 80 språk i landet.

På seminariet hörs amarinja och oromiffa i korridorerna bland studenterna innan Budbärarens utsända träffar Elias utanför ett av klassrummen. Kursens sju studenter droppar in en efter en.

– Studentkontakten och hela idén om bibelundervisning är min passion. Det är en väldigt kreativ miljö här på seminariet för den som vill hitta på lösningar själv, för det finns rätt få givna ramar för hur undervisningen ska gå till. I Sverige var jag präst och det var ju en del undervisning i det, men jag trivs väldigt bra med att arbeta helt och hållet som lärare.

Denna dag undervisar Elias utifrån Johannesevangeliet och om Jesus förhållande till Fadern. Etiopiens utveckling och utmaningar speglas ständigt i samhällets alla led, inte minst i Elias klassrum. Där sitter till exempel prästen Paulus Adem från den lutherska kyrkan i Eritrea – tack vare fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien. Hans närvaro hade varit omöjlig bara för något år sedan. EFS sponsrar nu hans och ännu en eritreansk prästs vidareutbildning vid seminariet.

När det är dags för diskussion uppmuntrar Elias eleverna att delta: »Jag kommer inte att underkänna er för vad ni säger, bara om ni inte säger något alls.«

– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet. Det är en underbar kontrast för mig som svensk där det ju i vår kontext hela tiden handlar om att ifrågasätta Bibeln – inte minst från samhällets sida. Här är det nästan för mycket åt andra hållet ibland: Bibeln blir lätt något som bara läses rakt av utan att analyseras eller sättas i sitt sammanhang. En mycket vanlig form av predikan är att bara upprepa bibeltexten ett par gånger och trycka på sådana meningar man som predikant tycker är särskilt bra. Men Guds Ord tål att brottas med utan att auktoriteten går förlorad.

I Sophias arbete är brottningen med Bibeln ett måste för henne och hennes kollegor. Då utifrån en språklig angreppspunkt. Som översättningsrådgivare förbereder hon det inblandade teamet av översättare för deras jobb. Trots att hon hade läst teologi och lingvistik i Sverige var uppdraget som översättningsrådgivare en helt ny värld för henne.

– Jag hade en lång startsträcka för jag var tvungen att lära mig amarinja på någorlunda nivå. Det tog nästan två och ett halvt år med tanke på barnen. 2017 kunde jag börja på riktigt.

Paret hade med sig de då 8-åriga tvillingarna Gabriel och Josef till Etiopien och Sophia blev rätt snart gravid med ett andra tvillingpar: Emanuel och John. Elias – till skillnad från hustrun som hade en tuff graviditet med sug efter sushi och svenskt lösgodis – beskriver en förälskelsefas.

– Jag tyckte allt var nytt och spännande. Etiopien är på många sätt ett fantastiskt land att vara i. Men visst har man sina dippar, särskilt kring praktiska saker. Som när det inte går att spola i toaletten, när strömmen försvinner eller när internet stängs ner.

Inte bara de praktiska bitarna kan upplevas frustrerande:

– Man får lära sig hantera en helt annan syn på hierarki och transparens. Man kommer också väldigt nära den lidande kyrkan. I mitt arbete träffar jag etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering, ibland med en dödlig utgång. Jag ser alla orättvisor och kan känna mig maktlös, säger Sophia.

Hon nämner specifikt en incident som drabbade en grupp översättare vars folkgrupp hon helst inte namnger. När de var på väg till huvudstaden för en workshop för ett år sedan blev de överfallna på grund av sin etnicitet och hudfärg – de kallades babianer, blev sparkade och kände sig hotade till livet. Under hemresan blev de jagade och fick springa in på en polisstation för att ta skydd. Till slut fick de färdas dolda i en ambulans till sin hemby. Väl hemma möttes de av nedbrända hus och invånarna hade tvingats fly in i skogen utan mat eller dryck. Många mördades.

– Detta sker ofta i kristna kontexter. Vi behöver fråga oss själva vad det beror på och vad vi som kyrka kan göra för att öka förståelsen mellan olika etniska grupper. Det här är den stora utmaningen som Etiopien har, säger Sophia.

Det är ingen hemlighet att de etniska motsättningarna påverkar kyrkorna, menar Elias. Men den kristna identiteten behöver vara den starkaste. Paret är övertygade om att kyrkans undervisning om försoning och förlåtelse är avgörande för att etniskt baserat våld skall upphöra.

– Den största aha-upplevelsen för mig är att kyrkan i världen har både problem och möjligheter på alla ställen. I Sverige har vi problem med frågor om abort och HBTQ. I Etiopien är det etnicitet som är förblindande. Det är ju inte riktigt så att afrikanska kyrkor går från härlighet till härlighet medan vi i väst befinner oss i förfall, som vi kanske trodde när vi kom hit. Jag har lustigt nog fått en mer positiv bild av vår svenska kristenhet efter att ha tillbringat tid med kyrkan i Etiopien. Mitt uppdrag som EFS-missionär ser jag också mycket som att uppmuntra svenska kristna och särskilt EFS:are. Vi borde gaska upp oss, skaka av oss stoftet och vara en stolt del av kyrkan och inte alls ha mindervärdeskomplex inför de afrikanska kyrkorna bara för att de växer så mycket.

Elias upplever att tiden i Etiopien också förbereder honom för en framtid som präst i Sverige när familjen väl återvänder. Att behöva lära sig allt från början i Etiopien har varit ödmjukande, förklarar han, men tror att det har givit honom en större förmåga att kunna möta olika typer av människor och sammanhang med mer frimodighet.

Men innan det är dags för Sverige igen så är det seminariets studenter som är hans fokus.

– Något jag ofta återkommer till nuförtiden efter mina år här, är vikten av att fördjupa och utveckla det partnerskap vi har med Mekane Yesus. I takt med den otroliga ekonomiska och medlemsmässiga utveckling som Mekane Yesus gjort måste det snart kunna börja flyta medel även åt andra hållet. Jag brukar fråga mina studenter: »När ska ni vara med och bekosta en ungdomstjänst i EFS Karlstad?«. Tanken att Etiopien skulle kunna bidra ekonomiskt till Sverige är lika ovanlig här som i Sverige. Jag tror det vore berikande för oss alla om vi gjorde oss av med bilden av den stackars fattiga etiopiska kyrkan som vi måste skicka pengar till. Det är en djupt förminskande syn på världens största lutherska kyrka som skulle kunna vara med och forma svensk kristenhet lika mycket som vi har varit med och format etiopisk.

Massinvasion av gräshoppor

Invasionen av gräshoppor började i Somalia och Etiopien och är mycket ödesdiger. Gräshopporna kommer i stora svärmar och plundrar alla grödor i sin väg. Invasionen tros kulminera i maj och FN har upprepade gånger varnat om att miljoner människor står inför en hungerkatastrof.

– Vi förutspår det värsta. Skadorna som gräshopporna för med sig är värre än vad vi kunnat tänka oss. Läget i Etiopien är som mest utsatt i södra och sydöstra delarna, säger Deed Jaldessa från EFS samarbetspartner DASSC, en del av Mekane Yesuskyrkan.

– Vi följer utvecklingen och ser över hur EFS skulle kunna hjälpa till i denna ödesdigra situation, säger Anna Claesson, projekthandläggare på EFS internationella avdelning.

Återvändarna

Amen och Michael drömmer om att få se sitt moderland Etiopien enas under en vision som gynnar hela befolkningen, samt att uppmuntra utländska aktörer, inte minst svenska, till att investera i Etiopien.

– Det är historiskt att få följa utvecklingen i Etiopien under en tid som denna, säger Amen.

Innan paret reste till Addis Ababa för att på ett djupare plan upptäcka landet och dess möjligheter, pendlade de regelbundet mellan Sverige och Etiopien. Ett besök kom att bli speciellt avgörande för Amen. Hon praktiserade då på den ideella organisationen Hungerprojektet i fyra månader och hade barnen Betanya och Matheo med sig. Där fick hon ett övernaturligt möte med Jesus och hennes syn på livet och framtiden förändrades totalt.

Ungefär samtidigt fick Michael ett Gudsmöte hemma i Sverige, och när Amen reste tillbaka till Stockholm växte konsultföretaget Sozo, som kan översättas till »att födas på nytt« eller »frälsning« på grekiska, fram över en sommar. Till hösten 2015 begav de sig till Etiopien för att skapa sig en »andra bas«.

– Vi upplevde att Gud ville ha oss i Addis Ababa för att välsigna vårt land, bland annat genom kunskapsöverföring, säger Michael.

Då anade de inte att en öppet bekännande kristen premiärminister i form av Abiy Ahmed skulle leda landet två år senare. Paret, båda födda i Etiopien, kunde heller inte gissa att flytten från hemlandet till Sverige under 80-talet skulle lägga grund för hur, vart och varför de skulle arbeta som de gör idag. I Sverige utbildades nämligen båda inom ekonomi, företagande och marknadsföring, vilket de har stor nytta av nu.

– Sverige är välsignat och det finns så mycket bra i Sverige som vi vill ta med och implementera i Etiopien. Svenskar värdesätter exempelvis ödmjukhet och ärlighet, något som kan vara bristande här, säger Amen.

Utvecklingen i Etiopien har rört sig i rapidfart de senaste fem åren. Trots detta poängterar Michael att de första åren var utmanande för familjen – både ekonomiskt och kulturellt. Deras etiopiska bakgrund och ytliga kännedom om landets traditioner sattes på prov. De bar på svenska fördomar och rätt som det var kolliderade två världar i en kulturkrock.

– Man kan aldrig döma ett samhälle förrän man lärt känna det. Idag kan vi vara bryggan för andra människor och företag som stöter på samma utmaningar som vi hade, förklarar Amen.

Amen och Michael brinner för att introducera den etiopiska marknaden för utländska företag med fokus på Skandinavien. Konsultfirmans slogan »A highway to Africa«, som kan översättas till »en säker väg till Afrika«, har öppnat dörrar för just detta. Tanken har alltid varit att sammankoppla och affärsmässigt stärka relationen mellan Sverige och Etiopien.

– Det finns en särskild plats för etiopier i svenskars hjärtan. Det har säkert med den tidiga missionshistorien att göra.

Sjukvården är en utav sektorerna som Sozo arbetar med, i nära anslutning till svenska ambassaden. Under tiden för Budbärarens besök var företaget värd för en svensk sjukvårdsdelegation. Även skogsindustrin, som Sverige är ledande inom, kan Etiopien ta lärdom av, menar paret. Tillsammans med Svenska Institutet och Eco Innovation Foundation har Sozo därför inlett en entreprenörsutbildning inom just skogsindustri.

– Intresset från svenska och utländska aktörer har ökat med åren. Investeringsklimatet är inbjudande idag och det har helt klart med Abiy Ahmed att göra. Hans reformer har skapat en förbättrad bild av Etiopien, förklarar Amen.

Det har nu gått cirka två år sedan Abiy Ahmed blev premiärminister. Sedan dess har en historisk fredsöverenskommelse påbörjats mellan de tidigare ärkefienderna Eritrea och Etiopien. Landet har också fått en betydligt mer jämställd regering och exilpolitiker har välkomnats hem. Ledordet »medemer« som på svenska kan översättas till »att enas« eller bokstavligen »att adderas en efter en«, har format en ny ideologi grundad på evangeliet. Premiärministern förespråkar hopp, försoning och kärlek. Men reformerna har haft ett dyrt pris och Ahmeds ledarskap och motiv har även ifrågasatts och kritiserats. I oktober 2019 dog närmare 70 människor på grund av våldsamheter i samband med protester mot fredspristagaren.

– Nu är Etiopien ett land med tydliga visioner men också med stora utmaningar. Den etniska splittringen är den allra största utmaningen. Gud är för enhet och i Honom finns det ingen separation utan det är vi människor som skapar den. Abiy vill ändra på detta för ett syfte – ett enat Etiopien som strävar framåt, säger Amen.

Vidare berättar hon att reformerna som premiärministern har implementerat kräver ett stort ansvarstagande från befolkningen. Det handlar inte längre om att lyda en stat som styr och ställer, utan mer om att var och en måste dra sitt strå till stacken.

När premiärministern återvände till Etiopien efter att ha mottagit Nobels fredspris i Norge, hyllades han stort – och detta med all rätt, menar paret. De nämner Unity Park och det pågående parkprojektet Sheger som konkreta bevis på att Abiy Ahmed arbetar i »det tysta« medan kritikerna basunerar ut problem. Unity Park, som har varit statens säte i över ett sekel, öppnade upp för allmänheten för första gången under 2019. Sheger, som invigs till våren 2020, har skapat grönområden och parker runt huvudstadens renade flodbankar. Båda projekten strävar efter att synliggöra landets tillgångar och resurser samt attrahera turism.

– Ahmed står för en bild av Etiopien som landet förtjänar. Han har fått vår befolkning att inse att de har underskattat inte bara sig själva, men också honom. Hur kan vi ha så svårt att lyfta vårt eget land när västvärlden talar så gott om oss?

Michael menade att premiärministern har visat exempel på hur bra ledarskap ser ut i praktiken och hur det kan appliceras på samtliga samhällsnivåer.

– Idag väljer vi projekt med hjärtat och inte utifrån ekonomisk vinning. Som kristna ansvarar vi för att tänka på landets och befolkningens bästa och det kan man bara göra om man har Gud. Som resultat har vi sett en sådan favör i vårt företagande där vi har varit skonade från korruption, säger Michael.

Etiopiens befolkning består av 113 miljoner människor (folkräkning 2020) och medianåldern är 19,5 år. Den äldre generationen måste våga anamma en vision som för dem är totalt främmande, och trots att långt ifrån alla ser framtidsdrömmen för landet tror Amen att den kommer att implementeras sakta men säkert.

– Förändring kräver tid och tålamod. Kanske får våra barn och den yngre generationen vara drivande i att se den utvecklingen som vi hoppas på och drömmer om.

10-åriga Betanya och 8-åriga Matheo fick inleda sina studier i Addis Abeba i tidig ålder medan Amen och Michael gjorde sig hemmastadda i landet. 2018 föddes familjens senaste tillskott, Rhema.

– Utmaningen har varit att hitta en bra skola, idrottsaktiviteter och ett fungerande föreningsliv som vi är vana vid i Sverige. Ibland har vi känt att vi kompromissar på barnens bekostnad. Men vi har lyckats förse dem med allt de behöver och vi är ofta hemma i Sverige, så barnen får det bästa av båda världarna, säger Amen.

Familjen bor i Shola bara ett stenkast ifrån en livlig marknad. Föräldrarna har valt att inte ha TV, men ändå är det en kamp om att begränsa Youtube-tittandet för barnen, precis som för familjer i Sverige. På frukostbordet serveras svensk hushållsost och knäckebröd, och det svenska språket talas flitigt.

Både i Matheos och Betanyas skolor finns ett litet »samhälle« där barn, föräldrar och lärare har nära kontakt. De flesta eleverna har en liknande internationell bakgrund och kommer från relativt priviligierade familjer.

Under helger umgås familjen ofta i den inhägnade och medlemsbaserade Zebu Club som ligger i International Livestock Research Institute.

På söndagar firar familjen gudstjänst i Beza International Church, och de är överens om att deras kristna tro har varit avgörande för de möjligheter och dörrar som har öppnats upp.

– Vi är varken utvandrare eller lokala till fullo utan vi lever i vår egen trygga bubbla och det är mycket tack vare Gud. Allt är otroligt Gudscentrerat här och det hjälper oss att fokusera på vårt uppdrag.

Etikett: Etiopien

Vad händer i Tigray?

Ahmed proklamerar seger

Plånböcker hjälper utsatta i Etiopien

Lydia Larsson

»Min pappa ville se mig död«

Lalibela – Etiopiens Jerusalem

Låt oss bära varandra

Hemma hos Tranefeldts

Massinvasion av gräshoppor

Återvändarna

SENASTE ARTIKLAR

»Här kunde jag vara mig själv«

Pånyttfödd musikkonferens

Sänd mig!

Med blicken i backspegeln

Gemenskap genom musik

MEST KOMMENTERAT

Hallå där Helena Eriksson …

EFS breddar stödet till Östafrika

Tuff verklighet för återvändare i Irak

Växa upp utan att växa bort

Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet