Det finns alltid en frestelse i att lägga till ett epitet före eller efter vår kristna tro. Att jag är »eko-kristen …«, »kristen feminist« eller »karismatiskt kristen«. Variationerna är oändliga … men problemen blir desamma.

Omedvetet markerar jag att det som just jag fokuserar på inte ryms i den kristna tron. I stället för att utgå från att den kristna tron rymmer omsorg om skapelsen blir miljöengagemanget ett extra tillägg. Detta i sin tur öppnar upp för att dela upp kristna i A-lag och B-lag, de som fattat grejen och de som behöver upplysas.

När klimatomsorg (eller något annat) blir prismat, som allting ska betraktas ur, är risken stor att jag går vilse. Blicken begränsas i stället för att vidgas. När en hjärtefråga ställs framför Kristus begränsas tron. Vi märker det när kristna tappar perspektiv och låter klimatfrågan bli den enda frågan som är viktig. En ny syndakatalog skrivs, där brott mot skapelsen är den värsta formen av synd. Trons perspektiv krymps, lärjungaskapet blir ensidigt.

För andra är problemet det omvända. Betoningen på Kristus blir så snäv att livet inte ryms. Frälsningen blir en privat juridisk uppgörelse mellan mig och Gud – världen, skapelsen, mina medmänniskor och djuren lämnas utanför. Väl när tron privatiseras kommer den också att sekulariseras. Område efter område förskjuts från Gud till en annan sfär, min privata sfär. Kristus stympas och har inget att göra med mitt liv, tron handlar om »andliga upplevelser« och min »andliga framtid«.  Lärjungaskapet gör mig mer självupptagen snarare än lär mig leva självutgivande.

Det blir uppenbart att vi snabbt kantrar i något dike. Antingen upptar en fråga så stor plats att den skymmer Kristus eller så blir Kristus så privatiserad att livet inte ryms i honom.

Paulus hjälper oss upp på vägen och ger oss vägledning när han skriver: »Ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.« (Kol 1:19–20).

I Kristus försonas allt i himlen och på jorden … också vi. Gud vill upprätta och frälsa allt skapat. Det innebär att vi kristna är kallade att värna skapelsen, allt skapat: människor, djur och natur. Missionsbefallningen gäller hela skapelsen. Jesus säger: »Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen …« (Mark 16:15).

När det gäller klimatfrågan gäller det att skilja på kyrkans och forskningens uppgift, något Peter Halldorf skriver om i boken Därför sörjer jorden. Forskningen beskriver tillvaron och i dag, allvaret i vår situation. Just nu säger den samstämmiga forskningen att läget är akut. Ett allvar som kristna ofta förnekar och förminskar.

Somliga av oss vill inte se vår ekologiska synd, att vi behandlar Guds skapelse som en rea-vara som kan bytas ut, att vi behandlar djuren som medel för gommens tillfredsställelse. Vi förnekar vårt ansvar som skapade medskapare, kanske inte alltid med våra ord, men genom hur vi lever våra liv.

Kyrkans uppgift är inte primärt att vara kunskapsbärare, utan vittnesbärare. Vi bär vittne om den skapande Guden som älskar och bryr sig om allt skapat, alla djur och alla människor.

Vi är ett tecken, vi får teckna en vision för Gudsriket, ge visionen kropp genom våra liv. Genom att vårda skapelsen och djuren ärar jag Skaparen. Och det omvända. Om jag genom mitt liv kränker det Gud skapat, vare sig det är mig själv, mina medmänniskor, djuren eller något annat skapat, vanärar jag Gud.

Den kristna drivkraften handlar därför inte främst om vad som ger resultat och är effektivt, utan vi söker göra det som är gott för att vara lojala mot Guds vilja. Vi gör det goda, inte för att ett visst resultat är garanterat, utan för att Gud kallat oss till det. Precis som Magnus Malm påtalat: Av samma skäl som vi inte slutar be för sjuka, även om alla inte blir friska, slutar vi inte vårda skapelsen även om allt inte går åt rätt håll. Mitt ansvar är inte att frälsa världen, utan att förenas med Guds intresse för världen – och i det ingår skapelsens upprättelse.

Med Kristus för ögonen och Anden brinnande i våra hjärtan kommer vi upp från ytterkanterna som på olika sätt stympar tron. Vi är utsända i världen för att gestalta och förkroppsliga Guds vision om himmelriket, en plats där himmel och jord förenas och där allt skapat lovprisar sin Skapare. Den ekologiska krisen vi befinner oss i manar oss till omvändelse. Vi får låta våra liv bli en bön: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen.