Även om dopfrågan i dag inte alls är lika laddad som för 50 år sedan dyker den fortfarande upp nu och då, både i den kristna pressen och i enskilda kristnas liv. En av de intressantaste böckerna i det nutida samtalet om dopet har titeln It Takes a Church to Baptize (2018) och är skriven av en i vår samtid mycket aktad och produktiv bibelforskare, Scot McKnight. Han är uppvuxen som baptist, har haft en baptistisk dopsyn under större delen av sitt liv och är verksam som professor i Nya testamentet vid Northern Baptist Theological Seminary i USA. Genom boken vill han visa att det är fullt legitimt och bibliskt att döpa spädbarn – lite oväntat av en gammal baptist som McKnight.

Vad har då gjort att McKnight bytt ståndpunkt i dopfrågan? Det är givetvis som alltid en mängd olika faktorer som samverkat. Han beskriver sin personliga resa i ett av bokens kapitel. De viktigaste och mest avgörande för honom har ändå varit bibelargumenten, där han i korthet lyfter fram följande:

• Grundläggande är att vi förenas med Kristus i dopet. Romarbrevet 6 och Kolosserbrevet 2 talar om dopet i termer av den döptes förening med Jesu död och uppståndelse. Den döpte får därmed ett nytt liv. Dopet sker dessutom i Jesu namn (förutom Faderns och Andens namn, Matt 28:19). När något sker i någons namn innebär det i relation med och i förening med den personen. 

• I dopet tar vi emot Anden och tas emot i kyrkan. Apostlagärningarna 2:38 talar om hur Anden ges i dopet. Kopplingen mellan dopet och Anden finns även på många andra ställen. Se till exempel Johannes evangelium 3:5 och Första Korinthierbrevet 12:13. Som sammanhanget i Korinthierbrevet visar hör dopet och Anden även ihop med infogandet i Kristi kropp, församlingen.

• I dopet ges syndernas förlåtelse och upprättelse. Dopet förknippas med syndernas förlåtelse på många ställen i Nya testamentet. Se till exempel Apostlagärningarna 2:38; 22:16 och Hebreerbrevet 10:22.

Dessa tre stora teman: förening med Jesus Kristus, mottagande av Anden samt förlåtelse och upprättelse är enligt McKnight det viktigaste som Nya testamentet lyfter fram om dopets innehåll. Slutsatsen blir att dop och frälsning hör ihop samt att det viktigaste som sker i dopet är sammankopplat med Guds aktiviteter, inte människans. Dessa teman säger dock i sig inte något om dopets tidpunkt. 

McKnight fortsätter sin genomgång med några bibelsammanhang som han menar talar för att barndopet praktiserades redan från början i urkyrkan.

Ett starkt argument för honom är förbundstankens utformning i Bibeln. I förbunden i Bibeln innefattas alltid hela familjer, gemenskaper och folk. Även barnen innesluts i förbunden. I Abrahams förbund infogades även hans familj och barn. I Nya testamentet beskrivs hur hela hushåll går in i det nya förbundet genom dopet. Hushåll var en vid term som infattade alla i en storfamilj, även eventuella tjänare och slavar med familjer. Det normala i alla sammanhang var att man räknade familjen som ett kollektiv som hörde ihop. Det som skedde med familjens överhuvud innefattade alla i hushållet. McKnight menar att när det talas om att någon döptes med hela sitt hus är det ytterst osannolikt att det inte fanns barn med i bilden, och om dopet inte skulle ha omfattat barnen borde det ha synts i beskrivningarna. Några sådana »undantagsbeskrivningar« finns dock inte på något enda ställe i Nya testamentet där dop av hushåll och familjer beskrivs (Apostlagärningarna 16:5; 16:30–31; 18:8; även antytt familjedop i 10:47–48; och Första Korinthierbrevet 1:16). Han nämner även ett citat från kyrkofadern Origenes som i sin kommentar till Romarbrevet skrev: »Kyrkan mottog från apostlarna traditionen att även ge dopet till spädbarn.«

Detta väcker frågan om relationen mellan tro och dop. Med den baptistiska bakgrund McKnight har är detta en viktig fråga att utreda. Han kommer fram till att trons sammanhang är viktigt i dopet, men att det är kollektivet – familjen och kyrkan – som bär fram barnet i tro. Så fungerade det i Abrahams förbund när nyfödda pojkar omskars. Tanken förs vidare i Nya testamentet genom att dopet så tydligt ses som en fortsättning på omskärelsen (Kolosserbrevet 2). Omskärelsen som förbundstecken liksom dopet som ett nytt förbunds tecken pekar på Guds frälsningshandlingar och för barnen in i dem. Sedan finns i dopet, precis som i omskärelsen, tanken på att barnet ska få växa in i tron genom undervisning och deltagande i trosgemenskapen.

Till sist lyfter McKnight fram ett bibelavsnitt, Första Korinthierbrevet 7:14, som för honom blivit ett avgörande argument för att den tidiga kyrkan döpte barn. Där talas om hur den troende kvinnans barn, trots att maken inte tror, är heliga. McKnight för här, utifrån de termer Paulus använder, ett resonemang där han lyfter fram hur just dopet var det som avskilde (helgade) människor för Gud. Det bästa sättet att tolka denna text är därför att Paulus talar om döpta barn. Det är de döpta som generellt benämns som de heliga i Nya testamentet. Barnens dop blir inte ogiltiga bara för att mannen i familjen inte tror.

McKnight berättar i boken hur han i dag är aktiv i en anglikansk kyrka. Samtidigt som han bejakar barndopet och älskar den liturgi som används vid dop av barn, har han fortsatt stor respekt för baptistiska sammanhang. Hans bok tar inte upp alla argument och dimensioner av barndopet. Den ger ändå en viktig genomgång av några centrala motiv för dopet och visar på barndopets giltighet utan att vara onödigt polemisk. Den som brottas med frågan om det är rätt att döpa barn har här tillgång till ett viktigt material att fördjupa sig i.

Man kan fråga sig varför baptistiska tolkningar av Nya testamentets doptexter kommit att slå igenom så pass mycket under senare århundraden. McKnight antyder själv att vi i dag lätt missar hur viktig den kollektiva dimensionen av tron är i Bibeln – utan att han för den sakens skull tar bort den personliga komponenten. Baptismen kanske ur en aspekt bäst kan ses och förstås som en frukt av den framväxande individualismen under senare århundraden? När individualisten läser Nya testamentet försvinner den kollektiva resonansbotten som är så viktig för att förstå helheten av vad som finns i och bakom doptexterna. Hur som helst har McKnight presenterat ett viktigt korrektiv mot en alltför snäv individualistisk dopsyn och lyft fram en nytestamentlig poäng genom att betona att »It Takes a Church to Baptize« – det behövs en kyrka för att döpa! Detta menar jag även är en påminnelse för oss som tillhör barndöpande kyrkor att så långt som möjligt låta dopen ske i de ordinarie gudstjänsterna med församlingen närvarande och inte enbart i små närmast privata sammankomster.