Etikett: corona

»Vi har varit ett gudsfolk på fötter«

I den svåraste av tider – så leder Kerstin EFS i krisen«. Så löd rubriken på den intervju jag genomförde med EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem för ganska precis ett år sedan. När vi sätter oss för en ny intervju på hennes kontor runt samma bord som då, har vi båda svårt att förstå att det gått över ett helt år sedan pandemin gjorde intrång i vår värld och skakade om i princip allting.

Kerstin påminner om vikten att kyrkan har en beredskap för när vi får träffas igen. – Både förstås för fest och glädje, men också för större och svårare frågor som väckts. Bild: Dagmawit AlemayehuKerstin påminner om vikten att kyrkan har en beredskap för när vi får träffas igen. – Både förstås för fest och glädje, men också för större och svårare frågor som väckts. Bild: Dagmawit Alemayehu

– Jag minns att det var rätt kaosartat där i början. Vi satt i möten mest hela tiden för att skapa en samsyn på läget och formulera riktlinjer för vägen framåt. Här på EFS rikskansli blev vi lite som en sambandscentral. Men ingen av oss kunde nog ana att det skulle pågå ett helt år och mer därtill, säger Kerstin och fortsätter: 

– När jag tänker tillbaka så har vi faktiskt gjort otroligt mycket på det här året trots att det har varit många hinder med en rådande pandemi. Det fanns också en oro kring EFS ekonomi, men våra gåvogivare har verkligen slutit upp i den här tiden. Min känsla är att vi inte har tappat gnistan utan snarare växlat upp och lyft varandra. 

Kerstin är väldigt imponerad över EFS-rörelsens sätt att ställa om och på ett positivt sätt möta alla nya utmaningar som pandemin medfört. 

– Jag vill ge ett jättestort beröm till alla här på kansliet, till regionerna och till våra föreningar. Hela tiden får jag höra om fantastiska saker som sker, om hur äldre som inte är så datatillvända använt hederliga telefonkedjor, om fantastiska diakonala insatser, om initiativ att dela ut kaffe och biblar till förbipasserande. Precis som EFS vill har vi varit ett gudsfolk på fötter, ett gudsfolk i rörelse. Där vi är representerar vi Kristus genom att vara hans hand eller öra. 

Under året har EFS genomfört en storsatsning på sociala medier och Kerstin har själv medverkat i ett flertal webbsända gudstjänster och andakter.

– Personligen längtar jag jättemycket efter att få gå på gudstjänst, att sjunga lovsång med andra, att gå runt på en konferens och prata med folk. Men vi har genom dessa sändningar ändå lyckats skapa något slags närhet till rörelsen som har betytt mycket för många. Vi ser också hur till exempel satsningar på Alpha online gjort att tröskeln till kyrkan har minskat. Och när jag själv hållit i andakter kan jag plötsligt se hur människor i min närhet, som inte är troende, dyker in och ger en tumme upp – det är glädjande. 

EFS har även börjat anordnat digitala medarbetarträffar vilket har blivit väldigt uppskattat. 

– Det är ett exempel på en sådan ny idé som vi troligen kommer fortsätta med även efter pandemin. Direkt efter första träffen kom massor av respons på att vi måste anordna fler träffar. Vi har fått berätta för varandra om allt som skett och fått dela vittnesbörd om hur folk kommer till tro på Jesus även i den här tiden. Dessa berättelser har uppmuntrat många. 

Men trots allt gott som skett under året finns det fortfarande en rådande osäkerhet kring vad pandemin egentligen kommer medföra för konsekvenser. Hur ska det bli när kyrkan får starta upp sin normala verksamhet igen? Och hur har pandemin påverkat vårt mående?   

– Vi behöver definitivt ha en beredskap för när vi får träffas igen. Både förstås för fest och glädje och hur otroligt roligt det ska bli att ses, men också för större och svårare frågor som väckts. Jag hör till exempel från kollegor att ett sorgesamtal nu tar dubbelt så lång tid som innan pandemin. 

Kerstin hoppas såklart att verksamheten kan återgå mot det normala lagom till hösten. 

– Vi planerar som att vi ska kunna jobba som vanligt då, men det hänger såklart mycket på hur det går med vaccineringen. Det pratas mycket om att det kommer bli mycket mer hemmajobb i framtiden, men det tror inte jag. Vi behöver det mänskliga mötet och relationerna – vi blir kreativa och växer av att få träffas. 

Att ställa sig till förfogande och öppna upp för möjligheter till samtal tror Kerstin är en nyckel på kyrkans väg framåt. 

– Det kan handla om att prata med grannarna, att ta av sig hörlurarna på bussen eller i affären, att präster och diakoner bär prästskjorta ute i samhället, eller att anordna ny-i-stan-träffar för alla studenter som suttit ensamma i sina studentrum. Det bästa samtalet kan ibland uppstå på det mest oväntade tillfället om vi bara gör oss tillgängliga. Det räcker ofta att bara lyssna och vara en medmänniska. Som kyrka behöver vi hjälpas åt att sprida hopp till alla de människor som är utan hopp. 

En ovanligt vanlig jul

I december brukar många kyrkor ha stora julfiranden för ensamma och behövande, men i år ställs mycket in. 

– Vi brukar ofta ha ett stort firande med julbön mitt på dagen, en stor grötfest för behövande där en känd svensk artist deltar, och till sist en julklappsutdelning, berättar Mats Nyholm, direktor i S:ta Clara kyrka, och fortsätter:

– Vi har precis beslutat oss för att julbönen kommer att ske digitalt i år. Men vi hoppas fortfarande kunna dela ut mat på något sätt, kanske i mindre grupper.

S:ta Clara kyrka är känd för sina öppna dörrar såväl dag som natt, men tvingas nu tänka om kring sin verksamhet. Det diakonala arbete som bedrivs utomhus kommer att kunna fortgå.S:ta Clara kyrka är känd för sina öppna dörrar såväl dag som natt, men tvingas nu tänka om kring sin verksamhet. Det diakonala arbete som bedrivs utomhus kommer att kunna fortgå.

S:ta Clara kyrka ligger mitt i Stockholm och har ett stort diakonalt arbete året runt. Många hemlösa huserar här någon eller några nätter i veckan under vinterhalvåret när kyrkan öppnar upp under nattetid.

– Drömmen är ju att fler kyrkor ska öppna upp på nätterna, det hade varit en långsiktig och hållbar lösning, säger Mats.

S:ta Clara fortsätter att närvara med diakonal hjälp på Malmskillnadsgatan och Sergels torg under julen eftersom det inte klassas som offentliga sammankomster. 

– Vi får ge själavård och ta emot bikt från många som sitter fast i tuffa omständigheter och svåra förutsättningar att klara vardagen, berättar Mats.

Behoven är stora, men Mats tycker att stämningen bland volontärer, medlemmar, besökare och anställda är påtagligt hjärtlig.

– Många visar en större omsorg under den rådande situationen. Vi i kyrkan är väldigt noggranna med att säga att volontärerna får stanna hemma med gott samvete eller komma till kyrkan med glädje. 

Hallå där, Michael Rastas

Hur tänker ni kring restriktionen om max 8 personer vid sammankomster?

– Vi direktsänder första halvan av gudstjänsten med predikan och lovsång och då är bara de medverkande i lokalen. Cirka 16:40 öppnar vi upp för allmänheten som är välkomna att ta emot nattvard, tända ljus eller få förbön. Då går musikerna hem. 

Hur har ni påverkats i övrigt?

– Normalt sett har vi gudstjänster och öppen kyrka med sopplunch, men den är på paus då vi tyvärr inte lyckats hitta ett tryggt sätt att laga eller dela ut maten på. 

Vad är er största utmaning?

– Vissa av våra hemgrupper har gått över till att träffas digitalt. Men jag upplever att det finns ett behov av fysisk gemenskap.

Kyrka i omställning

Folkhälsomyndigheten har höjt deltagarantalet vid sammankomster från 50 till 300 personer. Samtidigt går vissa regioner in i striktare restrik­tioner. Hur påverkar det våra föreningar runt om i landet och vilka åtgärder fortsätter de vidta på grund av Corona? 

Budbäraren pratar om läget i början av november med en smittskydds­läkare och fem präster:

Eva Lindhusen Lindhé, biträdande smittskyddsläkare, Västra Götaland:

– Det ser väldigt olika ut med smittspridningen runt om i landet och därför ser det också olika ut hur kyrkor gör från plats till plats. 

Det är viktigt att poängtera att de som väljer att komma till kyrkan måste sitta med stora avstånd. Två meter är ett minimum, men gärna längre än så. För att bli smittad krävs närkontakt, så säkerhetsavstånd och god handhygien är otroligt viktigt. 

Kyrkor bör också se över in- och utgångar så man undviker trängsel till varje pris. Stanna hemma vid symtom hos dig eller någon du bor med. Se också efter hur smittläget ser ut där ni firar gudstjänst. Är det väldigt stor smittspridning kanske det är bättre att ses på nätet.

Daniel Svensson, EFS-kyrkan Helsingborg:

– I Skåne har man infört lokala, striktare regler, vilket gör att vi stänger ner all verksamhet tre veckor framöver (red. anm. sagt i början av november). Innan det har vi under hösten valt att ha två enklare gudstjänster på söndagarna för att skapa extra utrymme. Vissa äldre började komma igen, vilket vi är glada över, samtidigt som vi är noga med att hålla avstånd. 

Vår omsorgsgrupp fortsätter att höra av sig till våra äldre och sjuka som måste stanna hemma. Det är viktigt att dessa grupper inte glöms bort. 

Vi firar nattvard var tredje vecka och där spritar jag händerna ordentligt innan brödet delas ut.

Emmelie Karlsson Lundmark, Vasa­kyrkan, Umeå:

– För oss kommer inte mycket att se annorlunda ut. Vi har tagit bort föranmälan till gudstjänsterna. Våra gudstjänster har varit direktsända och det kommer vi att fortsätta med. Det har resulterat i att många nya människor nås av sändningarna vilket är ett fantastiskt sätt att sprida evangeliet på. 

Något som har blivit väldigt lyckat är tisdagspromenaderna. Under hela hösten har vi träffats ute och gått i stadsmiljö i stället för att be inomhus som vi brukar. Promenaderna kommer vi att fortsätta med framöver, den görs i alla väder och avslutas med en andakt.

Robert Ojala, Betlehemskyrkan, Stockholm:

– I och med nya lokala restriktioner kommer vi att fortsätta hålla gränsen på 50 personer. Vi kommer att hålla alla samlingar i kyrksalen där vi har bäst förutsättningar att hålla avstånd. Vi tar bort kyrkfikat under tiden vi har de lokala restriktionerna. 

Under nattvarden går vi fram med avstånd i mittgången och använder särkalkar (små glas) så att inte alla rör vid samma kalk. Prästen uttalar »Kristi kropp, för dig utgjuten, Kristi blod för dig utgjutet« kollektivt för att undvika att andas på personer i onödan vid nattvarden. Prästen spritar också händerna ordentligt innan brödet delas ut.

Christoffer Abrahamsson, Lötenkyrkan Uppsala:

– Vi har fortsatt fira gudstjänst under hela tiden, men gjort anpassningar utifrån de direktiv som funnits. 

Uppsala har infört striktare restriktioner så vi fortsätter med max 50 deltagare. I gudstjänstrummet har vi använt avspärrningar och skapat markerade platser. Vi har använt en »handtvättstation« vid altaret som prästen använt innan mässan. Vid nattvardsfirandet har prästen doppat brödet i bägaren och räckt över oblaten. 

Utöver det har vi öppnat extra utgångar när gudstjänsten är slut för att undvika trängsel. Vi har heller inte haft handpåläggning vid förbön. Vi uppmuntrar att ytterkläder tas till kyrksalen så att trängsel inte uppstår i kapprum.

Joel Wadström, EFS-kyrkan, Luleå:

– När maxgränsen höjdes till 300 såg vi över våra olika lokalers möjligheter och landade i att vi kan ta emot upp till 75 personer och samtidigt hålla säkerhetsavstånd. Men införs lokala restriktioner får vi gå tillbaka till max 50 personer. Vi har följt myndigheternas råd från dag ett och har sedan i våras inte firat nattvard under gudstjänsterna. Vi har däremot haft nattvard i små grupper och i samband med hembesök. 

I övrigt så fortsätter vi att ha handsprit utställt i lokalerna, hålla god handhygien och ordentliga säkerhetsavstånd. 

Förföljelse i coronatid

Bland annat har de fått rapporter om att kristna inte får samma typ av nödhjälp i länder såsom Nigeria, Vietnam och Indien. Detta märks när myndigheter eller lokala ledare ansvarar för att bistå med nödhjälp. Kristna hamnar sist i kön och får då mindre bistånd, eller ingen hjälp alls.

– Efter att Kina lättade på karantänen infördes nya direktiv för att pressa kyrkan. Bland annat så ska predikningarna vara patriotiska för att stötta staten under pandemin, berättar Jenny Tegnér, kommunikatör på Open Doors.

Kristna har i olika länder beskyllts för att ha orsakat Corona, något som gör att attackerna blir värre. Slutligen tvingas många förföljda kristna att sitta i karantän med sina förövare. 

– Tyvärr kan familjen vara de som förföljer kristna, säger Tegnér.

Att leva i en kris, utan att gå in i en ny

Under Coronapandemin har skärmtiden sprängt alla eventuella tidigare begränsningar, något som journalisten Katarina Bjärvall lyfter fram i en läsvärd kulturkrönika (Dagens nyheter 14/5 2020). De som tidigare undvek skärmar har nu tvingats sitta vid en skärm för att kunna delta i möten. Allt fler lägger mer tid för att se på serier och läsa nyheter via skärmen och numera sänder nästan varje församling andakter och gudstjänster på webben. 

I vanliga fall har kritik mot våra mobiltelefoner och skärmar sällan framkommit i kyrkan. Av rädsla för att framstå som teknikfientlig och ålderdomlig har kyrkan okritiskt hakat på trenden att vara tillgänglig på nätet och försöka bli synlig där folk finns. Under pandemin tycks »ändamålet helga medlet«, vilket gör att kyrkor beger sig ut på nätet för att där nå ut med sitt budskap.

De som försvarat skärmtiden har ständigt påmint om att skärmtiden inte är det viktiga, utan det viktiga är vad vi fyller vår skärmtid med. Är det så enkelt? Marshall McLuha myntade det välkända uttrycket: »The medium is the message« (mediet är budskapet). Mediet som vi använder är kanske inte så neutralt som vi tror, utan det i sig gör någonting med oss.

Forskningsrapporter har visat hur det verkar finnas samband mellan mycket skärmtid och psykisk ohälsa, sömnsvårigheter, minskad empati och koncentrationssvårigheter. Se exempelvis Oemotståndlig av Adam Atler och Have Smartphones Destroyed a Generation? av Jean Twenge. Det avgörande enligt dessa studier är inte vad skärmtiden fylls med utan hur mycket skärmtid en person har. 

De webbsända gudstjänsterna och videosamtalen vi kan ha med vänner eller familjen kan givetvis ha något gott med sig. Människor kommer säkert under pandemin säga sitt hjärtas ja till Jesus tack vare någon videosändning. Men vi kan behöva öva oss i andlig urskiljning, även när det gäller den nya tekniken. Det finns en risk att vi blundar för det onda på grund av det goda som vi får se och ta emot. 

Ett par frågor och korta reflektioner som våra sammanhang kan behöva lyfta upp: 

1) Vad gör webbgudstjänsterna med vår gudstjänst? Att vem som helst, lite när som helst, kan ta del av gudstjänsten gör någonting med de som tjänstgör under gudstjänsten. Gudstjänsten riskerar att bli en produktion för en okänd massa bakom skärmar snarare än ett tilltal vid en specifik plats till en specifik grupp människor. Ett par exempel: För en förkunnare stärks nog frestelsen att säga det folk vill höra. Vad gör det med predikan i våra sammanhang? Tystnad i en kroppslig gemenskap är något gott, på webben väcks folks rastlöshet efter ett par sekunder. Vad gör allt detta med oss? 

2) Vad gör webbgudstjänsterna med andra? Det finns en risk att vi göder konsumtionstron, att kristna blir kräsna konsumenter som väljer det som för dagen »känns bäst«, snarare än att vi formar lärjungar under lång tid genom kyrkoårets rytm. Hur kommer det påverka den yngre generationen som växer upp i spåren av detta? Finns risken att vi formar kräsna konsumenter, vars främsta lojalitet är till den egna känslan och där minsta skav eller störning tas som ett tecken på att »detta är nog ingenting för mig«? 

3) Vad leder webbsatsningarna till? Om det viktigaste blir vad som är synligt, finns det en risk att vi tappar bort det som är dolt. Tidigare när kyrkan av olika skäl varit förbjuden eller saknat förmågan att ses har lösningen inte varit att bli än mer synlig utan att hitta katakomber. Är det kanske där vi är nu? I stället för att söka oss ut till webben borde vi söka oss till den enskilda kammaren och de mindre sammanhangen. Upptäcka Jesu löfte om att »där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag.« Vi behöver inte bege oss ut till den allmänna marknaden, jaga synlighet och tittare – i stället kan vi söka oss närmre varandra, närmre Gud.

Vi behöver föra öppna och ärliga samtal där vi tillsammans försöker upptäcka vilka krafter som vi utsätter oss för när vi söker oss mot webben. Den personliga erfarenheten för många vittnar om att syndens krafter intensifieras på webben och att de missriktade begären stärks. Den som är något självupptagen i verkligheten blir än mer självupptagen på webben. I öknen frestas Jesus att göra det spektakulära och mätta sina behov genom under. Är det den frestelsen som vi i coronaöknen också prövas med? 

Kan det vara ur den ökenerfarenheten, ur den prövningen, som vi hör Jesus säga: »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?« Jesus visste att frestelsen att vinna världen finns i varje människas hjärta, men att när vi söker vinna världen tappar vi kontakten med vårt eget hjärta och därmed också med Gud. 

Se vad Herren vill göra

Jag vet inte vilka förväntningar du hade på 2020, men mest troligt innefattade de inte en pandemi med tillhörande lockdown av skolor, kyrkor, konserter och arrangemang. 

Det gjorde det inte för mig i alla fall, men vet ni, mitt i allt elände har jag aldrig känt mig så hoppfull och aldrig haft så mycket förväntan på Gud!

Han är en Gud med humor och han är en Gud som går utanför allt vi tror eller tänker att han ska göra. Där vi såg en ökning av verksamheten, mer och större arrangemang och hela tiden bli bättre och duktigare, kanske han vill visa något annat?

Med allra största respekt för alla sjuka, alla ensamma och isolerade och allt lidande som följer i Corornakrisens spår så vill jag säga: Öppna ögonen och se vad Herren vill göra!

Ta tiden till att söka Jesu ansikte på allvar i stället för att sörja det som inte blev. 

Vad gör Han istället? Vad viskar Anden i ditt hjärta om? Är det här det får födas något nytt?  Trampas nya stigar i ödemarken istället för att lägga ny asfalt på den gamla?

Jag älskar Sagan om ringen, har läst dem om och om igen. I en scen där säger Frodo, apropå att hamna i stora och omvälvande händelser när han helst ville mysa i sin charmiga hobbit-håla:

»I wish it need not have happened in my time,« said Frodo.

»So do I,« said Gandalf, »and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.«

Det är inte bekvämt att trampa nya stigar, det kan vara snårigt och ibland blir det omvägar, men gör vi inte det får vi aldrig se nya platser!

Ibland blir det liksom brännpunkter i historien, destillerat i sagorna, men även i vår verkliga värld. Särskilt tydligt blir det ju i evangelierna, när Jesus under några intensiva år ändrar på hela vår värld, men även senare i historien. Apostlagärningarna, kyrkofäderna, reformationen, väckelserörelserna. Gång på gång. 

För ungefär ett år sedan, medan jag körde bil till jobbet och lyssnade på lovsång, mitt på Bergsviksbron på väg till Luleå, växte en stilla viskning inom mig:

»Vet du vad ni sjunger om? Vad ni ber om? Är ni redo om jag kommer med min eld? Vet ni vad det innebär?«

Och nej, jag är inte redo. Vi är inte redo. Det blir förmodligen inte alls som vi tänker oss. Men vi längtar, vi sjunger, vi ber. Vi vill!

Öppna ögonen – tänk om du står i en brännpunkt, tänk om Herren gör något nytt?  

»Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.« – Jes 43:19

»Sprid kärlek, inte corona«

Sörbykyrkan har rustat upp för andligt, socialt och praktiskt stöd som backas upp av volontärer i tre olika grupper: ett gatu- och böneteam, ett telefonteam och ett hjälparteam. 

– När många människor pratar om att isolera sig funderade vi över vad vi kan göra för att välsigna andra, säger Jonas Ahlforn von Beetzen, präst i Sörbykyrkan i Örebro, och fortsätter: 

– Kyrkans kallelse är att lindra nöd och målet med våra satsningar är att visa Guds kärlek i handling. Jag upplever att det vi gör är en stark evangelisationssatsning.

– Kyrkans kallelse är att lindra nöd och målet med våra satsningar är att visa Guds kärlek i handling, säger prästen Jonas Ahlforn von Beetzen. Bild: Per Danielsson– Kyrkans kallelse är att lindra nöd och målet med våra satsningar är att visa Guds kärlek i handling, säger prästen Jonas Ahlforn von Beetzen. Bild: Per Danielsson
Präst Sylvester Liyanage och hans team är med i Sörbykyrkans gatu- och böneteam. Bild: PrivatPräst Sylvester Liyanage och hans team är med i Sörbykyrkans gatu- och böneteam. Bild: Privat

Hittills har ett 40-tal volontärer ringt 800 av 1 500 tänkta äldre personer för att höra hur de mår och för att fråga om de behöver praktisk hjälp. Responsen har varit genomgående positiv. De har även hunnit lappa 1 000 brevlådor och annonserat på Facebook med praktisk information om hur man kan få hjälp samt haft kontinuerliga bönevandringar på tisdagar. 

Krisen slår hårt på många samhällsled och Jonas hoppas församlingen kan möta så många utsatta grupper som möjligt. Det senaste tillskottet i Sörbykyrkans satsningar är ett företagsnätverk. 

– Företagsnätverket handlar om att minska risken för att företagare ska utveckla ett självskadebeteende eller självmedicinera, och drivkraften är att lindra den inre psykiska påfrestningen. Vi vill hjälpa dem att vara bra företagare, makar och fäder och då måste man kunna styra sitt liv och sin ekonomi. 

Sörbykyrkans satsningar har hållit igång sedan 14 mars och på vägen har de stött på många ångestfyllda män i åldrarna 30–35 år. Det är dessa som företagsnätverket hoppas nå. 15 maj går en företagsfrukost av stapeln. 

– Vi kommer att erbjuda mentorer till företagarna, sedan har vi bjudit in en svensk kristen företagsledare som ska uppmuntra våra gäster. Vi kommer också finnas tillgängliga för de som önskar samtala med oss om den inre krisen. 

Jonas stora längtan är att alla ska ta ett personligt ansvar för att hjälpa till i den mån det är möjligt. Han nämner Lukasevangeliet 4 som en uppmaning till alla kristna: »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.«

– När en kris drabbar ett land som Sverige som är så oförberett, är all verksamhet bättre än ingen. Vår församling kan inte mycket, men vi har valt att agera ändå för kärleksbudet ger oss råg i ryggen. Vi är den barmhärtige samariten som precis som oss var helt oförberedd, men upptäckte en nöd som inte gick att blunda för. 

Hur är det att vara kyrka i kristider?

På grund av coronapandemin har många EFS-föreningar tvingats till snabba och vaksamma beslut om förändringar i verksamheten. Magnus Lennartsson, präst i EFS Ängelholm, vittnar om en hektisk tid. 

– De första veckorna i krisen blev väldigt intensiva och hastiga. Det kändes nästan som att varje vecka var en månad och det kom nya besked hela tiden som vi behövde ta ställning till för att sedan informera våra medlemmar om vad som gäller, säger han.

Lennartsson hoppas att många församlingar ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. – Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer.Lennartsson hoppas att många församlingar ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. – Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer.
– Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, säger Magnus Lennartsson. Bild: Erika Persson– Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, säger Magnus Lennartsson. Bild: Erika Persson

Majoriteten av verksamheten inom kyrkan har behövt hitta nya vägar för att fortgå. Inte minst gudstjänsterna har i Ängelholm, likt på många andra platser, gått över helt och hållet till webbsändningar. 

– Vi kunde passande nog komma igång snabbt med det då en sådan satsning var inledd redan var före krisen. Utöver webbsända gudstjänster har vi också spelat in två andakter i veckan som vi kallar Perspektiv. Vår ungdomsgrupp har delats upp i mindre bönegrupper där ungdomarna själva tar ansvar och leder verksamheten, vilket är väldigt kul att se. 

Magnus har länge levt och reflekterat kring tanken om ”den vägglösa kyrkan”. Från en dag till en annan blev detta väldigt konkret då det inte längre var möjligt att samlas innanför kyrkans väggar. 

– Många har på ett självklart vis levt i sin kallelse tidigare, men nu blir det nog mer konkret för oss alla. Mitt i krisen får vi en påminnelse om att inte bara vara kyrka innanför dess väggar, utan vi behöver tänka att vi är kyrka varhelst vi befinner oss varje dag, i våra respektive sammanhang och gentemot alla människor vi möter.

Han hoppas också att många församlingsgemenskaper ska kunna gå stärkta ur detta när krisen har lagt sig. 

– Vi kommer nog att kunna dra många lärdomar. Jag tror till exempel att vi kommer värdesätta det personliga mötet ännu mer. Det kommer en tid när vi får kramas igen och det längtar vi efter. En sådan här kris tvingar oss också att bryta loss från gamla mönster. Det blir en nystart på något sätt när allt kan dra igång igen, och vissa verksamheter som kanske gnisslat lite kan starta upp med ny energi eller en ny form. 

I sjukhuskyrkan vid Skånes universitetssjukhus i Lund jobbar Mikael Ögren som en av fyra sjukhuspräster. Utöver prästerna består sjukhuskyrkan också av en sjukhusdiakon och en sjukhuspastor som frikyrkorna i Lund står för. Hela teamet har fått se väldigt många dagliga rutiner förändras de senaste veckorna.

– Vi försöker så gott vi kan att upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset, säger Mikael Ögren.– Vi försöker så gott vi kan att upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset, säger Mikael Ögren.
Ögren menar att coronakrisen påmint mänskligheten om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag. – Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden i vår hand.Ögren menar att coronakrisen påmint mänskligheten om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag. – Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden i vår hand.

– Vi har gått från att ha daglig närvaro på många olika avdelningar till att vi i regel bara kommer när de ringer. Oftast på mer akuta ärenden, det avgörs från fall till fall. En förändring vi också kunnat märka av tydligt är ett markant ökande behov av avlastande samtal och själavård hos vårdpersonalen, säger han och fortsätter:

– En sorg för oss är att vi fått lov att ställa in våra veckomässor och våra andakter med ljuständning. Vi har i stället middagsbön och andakter via webben. Kort sagt försöker vi så gott vi kan upprätthålla kyrkans arbete och vara Jesu händer och fötter på sjukhuset.

Besöksförbudet som råder på sjukhuset ställer också till många bekymmer för anhöriga som vill närvara på visning av sina avlidna nära och kära. Sjukhuskyrkan närvarar normalt sett alltid med sitt stöd vid visningar på rättsmedicin och bårhus, och där är det för närvarande helt omöjligt att ta ett sista farväl. Ögren befarar att denna kris får långtgående konsekvenser när det gäller vårt mående.

– I media fokuseras det nästan enbart på hur många som dör och hur ekonomin påverkas. Men på sjukhuset har vi också pratat mycket om de existentiella konsekvenserna. Denna kris för med sig många trauman både för personal och för de anhöriga. Vad kommer vi egentligen få se efter att den omedelbara krisen lagt sig? Jag tror tyvärr att många fler kommer att må psykiskt dåligt och att vår närvaro som kyrka kommer att efterfrågas i större utsträckning än tidigare.

Ögren menar också att mänskligheten fått en stark påminnelse om att vi omöjligt kan kontrollera hela vår vardag.

– Vi har alla behövt kapitulera inför att vi inte håller framtiden eller världen i vår hand. Vi har alla upplevt en kontrollförlust. För mig och det arbete vi utför har sinnesrobönen – ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” – varit väldigt viktig för att hantera den påtagliga maktlösheten.

Katarina Glas arbetar som diakonistrateg i Svenska kyrkan i Umeå. De senaste veckorna har hennes tjänst träffat mitt i prick då hon lett det diakonala omställningsarbetet för de 13 kyrkor som Svenska kyrkan har i staden.

Mitt i kristiden hoppas Katarina Glas, diakonstrateg i Umeå stadsförsamling, att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta. Bild: Lina ErikssonMitt i kristiden hoppas Katarina Glas, diakonstrateg i Umeå stadsförsamling, att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta. Bild: Lina Eriksson

– Det första vi gjorde var att ställa in all verksamhet som riktar sig till riskgrupperna. Samtidigt träffade vi direkt Röda korset och Frivilligcentralen och ordnade en gemensam samordning för stöd till alla som blev isolerade hemma. Vi kunde vara tidiga med den samordningen tack vare goda samarbeten sedan tidigare, säger hon och fortsätter: 

– Vi har öppnat upp ett särskilt telefonnummer för den som vill prata med någon. I vår telefonjour turas präster, diakoner och ideella medarbetare om att svara. De kan även hänvisa vidare till andra lämpliga samarbetspartners för att få hjälp. Denna kris har gett oss nya arbetsuppgifter, och i många fall säkert fler arbetsuppgifter också, men i grunden är det samma omsorg om medmänniskan som driver oss vidare. 

Glas berättar att de också har samordnat handling av matvaror till de som behöver det. 

– Det har fungerat jättebra och det är ett hundratal som redan fått hjälp och fler kommer det att bli. Volontärerna har gjort ett fantastiskt jobb och butikerna har också ställt upp genom att fakturera den som får matvarorna, vilket gör att volontärerna inte behöver hantera pengar.

Mitt i kristiden hoppas Glas att många ska få upptäcka att kyrkan finns där för att stötta och hon har också märkt av att de som normalt sett inte har någon relation till kyrkan nu söker sig till kyrkan för att få hjälp. 

– Kyrkan är en viktig samhällsfunktion och vi vill visa att vi finns där i kristider. Vi står kvar mitt i krisen och håller våra kyrkor öppna så gott det går. Vår styrka är att vi funnits i över 2 000 år och överlevt många andra kriser. Vi har också en världsvid kyrka att docka in oss i. Det gäller att vi håller ut, fortsätter fira gudstjänst, följer kyrkoåret för att visa en stabilitet ochmotståndskraft mot det som händer nu. 

Gud och Corona

Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom.« säger Johannesevangeliets tredje kapitel, vers 17 – fortsättningen på Johannes 3:16, som jag gissar att de allra flesta av oss kan utantill. Jag tror att den versen är extra viktig att ha i tankarna just nu när coronapandemin rasar. 

Varför? För att den säger mycket om den gudsbild som Jesus förmedlar till oss. Han som är ett med Fadern och vars människoblivande, död och uppståndelse är det goda budskapet: evangelium. Något som hela Gamla testamentet pekar fram mot och får sin fullbordan i.

Men just nu upplever jag att många kristna syskon läser Gamla testamentet utan Nya testamentets nycklar för att hitta förklaringsmodeller till det som sker i vår värld. Och risken är då att man fastnar i ord om Guds domar, riktade mot enskilda eller mot hela nationer. Det finns så klart i Gamla testamentet både sanningar och bilder i Guds handlande som är relevanta och fullt giltiga även i dag. Men jag vill lyfta fram att vi inte i första hand ska se på coronaviruset som Guds dom utan som ett resultat av skapelsens brustenhet och människans oaktsamhet. Jag tänker särskilt på Johannesevangeliet 9:1–5, som återger hur Jesus och lärjungarna möter en blindfödd man och lärjungarna, som ju är fostrade i traditionellt religiöst orsak–verkans-tänkande, ställer den för dem självklara frågan:

»Rabbi, vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?«

Och Jesus svarar: »Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom. Så länge dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig…«

Här ger Jesus ett helt annat perspektiv: det onda som händer tillåts av Gud så att Hans godhet kan få möjlighet att uppenbaras. Och så tillägger Jesus att vi ska göra Faderns gärningar. Jag tror att detta vi som Jesus använder när han säger »Så länge dagen varar måste vi …« självklart omfattar även oss i dag, att vi som är Kristi kropp på jorden också gör Hans gärningar. Den pågående krisen är ett tillfälle då vi ännu ivrigare får sträcka oss ut till våra medmänniskor och dela evangeliet i både ord och handling.

Till Kristi ära!