Etikett: bortom bergen

Gemenskap trots kontrasterna

Vi har precis vinkat av de tre gästerna från västkusten i Sverige: Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt, som representerat föreningen Bulongwa Childrens Home, BCH, på Tjörn. Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av representanter för det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa och vilket BCH har varit huvudsponsor för.

Den 20 april invigdes vattenprojektet med biskop Levis Sanga som höll i ceremonin. Hannes har varit drivande i projektet och på frågan om varför han valt att lägga fokus på vatten svarar han: »Jag har fastnat för vattensituationen i vårt område. Det är inte på något sätt det värsta i landet, men ändå retar det mig. Tillgången på vatten är ett basalt behov, och bristen påverkar alla familjer och institutioner. Bergen som omringar oss är fulla med vatten av bra kvalité, men ändå har folk inte vatten där de bor. Det stör mig och ger mig energi.«

I projektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Invigningen var formell, men känslosam. Det märktes att detta var en mycket stor dag för Bulongwa.

En annan höjdpunkt under deras besök var när vi tillsammans åkte ut till vårdcentralen i byn Utansiwa. Gästerna skulle vara med på vårt möte med byinvånarna och få undervisning om brännskador, som jag och min kollega Rose från Bulongwasjukhuset höll i. Mycket folk i färggranna kläder hade samlats på den gröna sluttningen. Utefter min erfarenhet och kunskap om landsbygden i området, är de flesta bybor ovana vid att ta till sig information. Allmänbildningen är låg, likaså utbildningsnivån, och vad de äldre i byn säger är i princip lag. Här gäller det att komma med enkel information och att dela den flera gånger, på olika sätt. Drama är ett klockrent sätt att förmedla kunskap. Denna gång hade jag även fått Tjörnbon Liselott att frivilligt ställa upp. Byborna tjöt av skratt när Liselott och Rose satte sig på bänken, låtsades dricka
öl och skrålade »Helan går«. De två började bråka och
Liselott föll i den fiktiva elden av pinnar som var bredvid. Jag hade innan dramat bett en frivillig gammal man från publiken att hjälpa till. När han inlevelsefullt stapplade fram med käpp och gav rådet att lägga kobajs på brännskadan (inte helt ovanligt), vilket i dramat gestaltade sig i form av geggamoja, var publiken på topp. Fler lokala »naturmedel« togs upp. Publiken fick därefter själva komma på vilka misstag som begicks under dramat utefter den undervisning de just fått. När vi väl gjort samma drama en andra gång, nu på ett korrekt sätt, kändes det som att byborna hade förstått.

Jag berördes av denna saliga blandning av skratt och allvar, av kulturer som möttes och de konstruktiva diskussionerna och kunskapsutvecklingen. För mig blev det tydligt hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Jag upplever det ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden och allt det andra suddas ut. Det finns kvar, men blir på ett annat sätt i mötet med varandra – inte nödvändigtvis enklare, men verkligare.

Jag kan inte låta bli att minnas vad vår käre Ulf Ekängen, EFS missionär i Dodoma, sagt vid flera tillfällen: »när människor möts händer det något«. Amen på det, Ulf.

FAKTA

Bulongwa Child­r­ens Home, BCH

Föreningen Bulongwa Childrens Home bildades när Anna Pettersson från Dyrön var aktiv i Tanzania och Bulongwa. Efter Annas bortgång valde föreningen att ge ett ekonomiskt stöd till EFS för anställningen av familjen Sandahl.

Vatten­projektet i Bulongwa

Projektet ägs av barnhemmet i Bulongwa.

Målet är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en månadsavgift för vattnet samt att privatpersoner i området kan få köpa vatten indraget till sina hem.

Inkomsterna beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott, där en handfull fattiga familjer varje år får installerat vatten utan kostnad.

Mitt bland de hiv-positivas drömmar

Jag vill dela med mig av något jag fått med mig från »en av dessa mina minsta«. I arbetet har jag fått möta många barn och ungdomar som är hiv-positiva och föräldralösa, och haft förmånen att få vandra några steg med dem. Jag har fått dela en del av deras liv med både glädjefulla stunder och jobbiga stunder. Jag vill speciellt lyfta fram några barn som berört mig på ett särskilt sätt.

Syskonparet Ester, 15, och lillebror Elia, 7, är föräldralösa, hiv-positiva och bor under fattiga förhållanden hos sin gamla mormor. De är mycket måna om varandra. Om Elia är törstig och får en mugg vatten, så ber han även att få vatten åt storasyster. Ester är den som kokar gröt på morgonen till sig själv och lillebror. Hon är den som ger bromsmedicinen till lillebror och kommer med honom till kliniken på torsdagar och till »Saturday Club« varannan lördag, en samling där de mindre barnen får vara barn för en stund – med lek, undervisning, fika och gemenskap. Ester måste jobba mycket hemma och är ofta sjuk. När hon går till doktorn följer alltid lillebror med. Det är hjärtskärande att se vilken omsorg de har om varandra och hur de tar hand om varandra. När Ester kom till »Youth Club«, vår ungdomssamling i huset med fokus på frågestund och undervisning, var Elia tvungen att stanna hemma och grät över att han inte fick följa med storasyster. Men till »Saturday Club« kommer Ester med sin lillebror. Ester började i högstadiet efter jul och hade blivit placerad i en skola en bra bit från hemmet, men vi kunde hjälpa till och få henne flyttad till en skola i närheten. Elia blev så lycklig, storasyster kommer att kunna bo hemma.

Dorkas är en av alla de barn och ungdomar som samlas i Barnens hus.Dorkas är en av alla de barn och ungdomar som samlas i Barnens hus.
Päivi KarlssonPäivi Karlsson

Dorkas är 11 år och hiv-positiv. Mamman är också hiv-positiv och pappan har dött. Det är en härlig tjej som jag träffar på den så kallade Klinikdagen, då de hiv-positiva kommer till oss på Barnens hus, och på »Saturday Club«. En torsdag var jag bortrest och var inte på kliniken, då hade Dorkas bara gråtit. Mamman ringde på kvällen och berättade hur ledsen hon hade varit. Dagen efter fick jag höra av mina arbetskamrater att hon hade varit otröstlig – hon ville få vara med »bibi«, mormor som hon kallar mig, och jag var inte där. Dorkas är klassens bästa elev och drömmer om framtiden. Hon har stora bekymmer med vad hon ska välja, ska det vara läkare eller präst? Men det ger också hopp, hon har en dröm.

Det är en stor sorg när man tänker på alla dessa underbara barn och ungdomar, och hur deras framtid ska bli. Hur länge kan de leva med sin bromsmedicin? De har drömmar, men aids är en grym sjukdom.

Jag har fått följa Ester och Elia i snart tre år och blir så glad att se vilken omsorg de har om varandra, men undrar med sorg i hjärtat hur det ska gå för dem. Jag blir glad av att Dorkas tycker så mycket om mig, men sörjer över att jag är här en viss tid och måste lämna henne.

Men en tröst är att Jesus är barnens vän. Tack att du ber med oss för Ester och Elia, Dorkas och alla de andra hundra hiv-positiva barnen och ungdomarna som kommer till kliniken här i Barnens hus på Selian Hospital.

Jesus tog upp barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem. (Mark 10:16)

Päivi
Karlsson

En oas för de föraktade i Mwanza

I Mwanza nås vi regelbundet av rapporter om funna barn med svåra funktionsnedsättningar som blivit gömda, misshandlade, dumpade eller mördade. Fördomar om att barnen är förbannade genom svart magi eller att förfäderna nu straffar familjerna på detta sätt lever starkt kvar genom naturreligionen. Det är heller inte ovanligt att kristna tror att det är Guds straff för tidigare synder. Ofta är det kvinnan, oavsett religionstillhörighet, som får bära skulden om att hon har begått stor synd som orsakat barnets handikapp. Många män förskjuter då kvinnan och barnet, som oftast lämnas i total misär.

Till en början lärde jag känna ett antal familjer och deras barn med funktionsnedsättningar genom hembesök. Familjerna var mycket fina mot sina barn, men kände sig ensamma och övergivna till att klara av alla utmaningar på egen hand. De möttes dagligen av förakt och oförståelse ifrån sin omgivning. Jag bad och funderade på hur kyrkan skulle kunna uppmuntra dessa familjer och samtidigt vara del i att förändra samhällets attityder. Utifrån detta startades det kristna nätverket Oasisi, Oasen på svenska, som är till för familjer med barn med funktionsnedsättningar i Mwanza. Här träffar familjerna andra som lever i liknande situationer. De får möjlighet att stötta varandra och dela varandras erfarenheter. Bara vetskapen om att inte längre vara ensamma är nog det som är det mest läkande för dem, tror jag. I dag består nätverket av nio familjer och glädjen de känner för att träffas går inte att ta miste på.

På Oasisi försöker vi skapa en atmosfär där barnen kan känna sig fria att uttrycka sig fritt i bön, lovsång, dans och trumspelande. Alla familjer innesluts i förbön och får lära sig mer om hur värdefulla deras älskade barn är och hur Jesus Kristus vänder upp och ner på allt. Han ställer den svage och förtryckte främst.

När barnen leker och målar tillsammans får föräldrarna tid till själavård och handledning. Präster, från den evangelisk-lutherska kyrkan, engagerar sig allt mer i familjerna. Samtidigt är det en utmaning att få kyrkan att prioritera insatser för den lilla människan. För många av prästerna är det första gången som de får möta barn med grava funktionsnedsättningar, vilket kan vara lite ovant till en början. Föräldrarnas berättelser berör prästerna djupt. En stark vänskap och respekt skapas emellan dem och leder till att upprätta föräldrarnas förtroende gentemot kyrkan. Förhoppningsvis kan denna insats vara en liten del i att förändra kyrkans attityd gentemot handikapp. Papporna i Oasisi har en mycket viktig roll att spela. De hjälper varandra att vara goda förebilder i hemmet och ut mot samhället.

Tillgången till god habilitering för barn med funktionsnedsättningar är sällsynt vilket gör den goda relationen till Mwanzas största sjukhus glädjande.Tillgången till god habilitering för barn med funktionsnedsättningar är sällsynt vilket gör den goda relationen till Mwanzas största sjukhus glädjande.
Maria förbereder för Oasisi.Maria förbereder för Oasisi.

Min tanke har varit att samlingarna ska vara just som en oas, dit man kan komma för att bara pusta ut och fyllas på av Kristi kärlek och kraft. Det glädjer mig mycket när vi nu ser att familjerna växer i självförtroende och att de blir allt tryggare med varandra. De visar stort engagemang och kärlek gentemot varandras barn, som vandrar runt från famn till famn. Det blir mycket tårar och skratt, där familjerna får leva i tilliten till att deras barn är så älskade och dyrbara av Gud, oavsett vad människor omkring säger. Tillsammans blir de starka till att möta framtiden och vara med och förändra samhället till det bättre.

Det är lätt att drunkna i all ondska och hemskheter som drabbar de mest svaga och utsatta här i Tanzania. Men jag tror att en missionär alltid måste hålla fast vid tanken på att upprättelse för den enskilda människan är en stor seger i Guds rike och en pricksäker knockout mot mörkets härskare.